Alien skrev:Ja, och? En coach ska coacha, inte ägna sig åt psykoterapi. Vill du förbjuda coacher? Det hänvisas ju på sajten till psykologer/psykoterapeuter och att man ska vända sig till sådana om man lider av låg självkänsla. Artikeln heter Självkänsla och självförtroende – håll isär begreppen. Du har fortfarande inte visat vad som är fel på den sidan, du tycks reagera med ryggmärgen.

Branschen måste regleras som jag ser det, vem som helst kan kalla sig coach och terapeut idag.

Det hänvisas också till just såna där "certifierade" coacher vilket gör att jag helt tappar förtroendet.

en stark definierad självkänsla > egocentriskt beteende och översittande

en lösare definierad självkänsla > ödmjukhet och empati

Det är ett intressant ämne med stor risk för projiceringar speciellt hos envisa Aspergare.

Jag har rätt bra självkänsla och kan inte riktigt fatta hur folk kan gå omkring och hetsfokusera på sig själva och på hur dåliga de är. Jag kan ibland tycka att jag är skit men då tycker jag att allt är det, inte bara jag.

Självförtroende vet jag inte, tycker jag är bra på de saker jag är bra på, och dålig på de saker jag är dålig på. Jag tycker inte att jag är en dålig människa för att jag har svårt att få grepp om vissa saker.

Däremot har det i mitt liv irriterat mig när jag har utsatts för en aktivitet som jag vet att jag är dålig på och just den ligger på en för hög nivå att om jag vill testa så måste jag öva från något lägre innan. Då kan folk ha sagt att jag ska ha bättre självförtroende. Eller om jag varit för disträ och ointresserad. I flera olika situationer när det inte alls handlat om vad de tror, att jag bara inte trooor på mig själv tillräckligt.

Jag minns en gång på högstadiet där vi skulle hoppa över en plint. Jag och en tjej var rätt sopiga på gympa. Man skulle hoppa och så höjde de med jämna mellanrum. Jag visste att jag hoppade bra till en viss höjd. Jag och tjejen var först med att sluta hoppa när det blev läskigt högt och min lärare försökte övertala mig att testa men jag visste att jag kanske skulle ramla och slå mig då så jag sa nej till det. Läraren tjatade jättemycket på den andra tjejen så hon gick med på att testa. Vid det laget så stod naturligtvis hela klassen och kollade på henne. Hon lyckades komma upp på plinten faktiskt men fastnade mitt på och alla gapskrattade. I den åldern var det naturligtvis superpinsamt.

Minns också en PRAO där jag skulle sköta en liten testmaskin. Jag fick hjälp och sedan krävdes det att jag skulle göra det själv men det var väldigt många steg. Så jag sa att jag ville bli hjälpt i processen en eller två gånger till så att jag verkligen kunde. Då blev han som jobbade där arg på mig och sa "Var inte så osäker på dig själv!" Då gjorde jag nästa runda själv men glömde ett steg och han fick hoppa in och skrika Stopp! för hade jag gjort som jag tänkt då hade hela maskinen gått sönder!!! Då blev jag sur för jag hade inte varit "osäker", jag hade bara talat om att jag inte riktigt kunde än.

Eller som i en diskussion på högskolan sa jag när jag tillfrågades i en liten grupp att jag inte hade en uppfattning om just den saken. Då blev jag tillsagd att jag skulle tro mer på mig själv. Fast det bara gällde att jag inte tyckte att det spelade någon roll om jag hade en moralisk ståndpunkt i just den saken. Då ville jag slita skallen av den killen.

Ugh.

I allmänhet håller jag med om att det råder en attityd i samhället att alla kan bli allt och alla misslyckande är ens egna. Personligen, för egen del, kan jag dock nästan känna att det blivit för mycket åt andra hållet sedan jag fick diagnosen. Man vågar inte uppmuntra mig till något längre eller ställa några krav alls. Precis som att man kan känna sig värdelös om man inte når upp till för höga krav, kan man känna sig värdelös om folk har allt för låga förväntningar om en. Precis som alla andra har jag ju mina bättre och sämre sidor.

debase skrev:I allmänhet håller jag med om att det råder en attityd i samhället att alla kan bli allt och alla misslyckande är ens egna. Personligen, för egen del, kan jag dock nästan känna att det blivit för mycket åt andra hållet sedan jag fick diagnosen. Man vågar inte uppmuntra mig till något längre eller ställa några krav alls. Precis som att man kan känna sig värdelös om man inte når upp till för höga krav, kan man känna sig värdelös om folk har allt för låga förväntningar om en. Precis som alla andra har jag ju mina bättre och sämre sidor.

Vilka krav vill du att andra ställer på dig som du inte kan ställa själv? Kan du inte söka dig till personer, utbildningar, situationer osv. som utmanar dig om det är det du söker?

Flinta skrev:

debase skrev:I allmänhet håller jag med om att det råder en attityd i samhället att alla kan bli allt och alla misslyckande är ens egna. Personligen, för egen del, kan jag dock nästan känna att det blivit för mycket åt andra hållet sedan jag fick diagnosen. Man vågar inte uppmuntra mig till något längre eller ställa några krav alls. Precis som att man kan känna sig värdelös om man inte når upp till för höga krav, kan man känna sig värdelös om folk har allt för låga förväntningar om en. Precis som alla andra har jag ju mina bättre och sämre sidor.

Vilka krav vill du att andra ställer på dig som du inte kan ställa själv? Kan du inte söka dig till personer, utbildningar, situationer osv. som utmanar dig om det är det du söker?

Krav kanske är fel ord, men mitt intryck är att det finns en bild av att personer med en neuropsykiatrisk diagnos är obenägna att förändras, utvecklas eller i vissa fall ens ansvara för sina handlingar. Missförstå mig inte nu, jag tycker givetvis man bör ta hänsyn till människors olika förutsättningar, men jag vill gärna veta om jag gör ett dåligt jobb och om där är något jag kan förändra. Att förlora andras input, perspektiv och pushar är ju ett väldigt stort bortfall om man vill utvecklas som person.

debase skrev:

Flinta skrev:

debase skrev:I allmänhet håller jag med om att det råder en attityd i samhället att alla kan bli allt och alla misslyckande är ens egna. Personligen, för egen del, kan jag dock nästan känna att det blivit för mycket åt andra hållet sedan jag fick diagnosen. Man vågar inte uppmuntra mig till något längre eller ställa några krav alls. Precis som att man kan känna sig värdelös om man inte når upp till för höga krav, kan man känna sig värdelös om folk har allt för låga förväntningar om en. Precis som alla andra har jag ju mina bättre och sämre sidor.

Vilka krav vill du att andra ställer på dig som du inte kan ställa själv? Kan du inte söka dig till personer, utbildningar, situationer osv. som utmanar dig om det är det du söker?

Krav kanske är fel ord, men mitt intryck är att det finns en bild av att personer med en neuropsykiatrisk diagnos är obenägna att förändras, utvecklas eller i vissa fall ens ansvara för sina handlingar. Missförstå mig inte nu, jag tycker givetvis man bör ta hänsyn till människors olika förutsättningar, men jag vill gärna veta om jag gör ett dåligt jobb och om där är något jag kan förändra. Att förlora andras input, perspektiv och pushar är ju ett väldigt stort bortfall om man vill utvecklas som person.

Den bilden får mig tyvärr att associera till LSS-verksamheter, "skyddade verkstäder" och osjälvständighet. Har du ett anpassat arbete och/eller ett liv där någon annan än du själv skapat anpassningar för dig?

Själv ber jag om input, perspektiv och uppmuntran när jag behöver det. Jag har drivit mig själv till vanvett och utbrändhet genom att pusha mig själv sjukt hårt så att bli pushad är det sista jag behöver.

Det handlar nog mer om att man anses vara hopplöst fall och inte svarar på normal feedback så den kan likagärna utebli så hamnar man i ett vakuum. Dvs man får ännu svårare att utvecklas för man måste göra det helt själv utan ens den "hjälp" NT får av varandra! Så för att komma nånvart då måste man kämpa ännu hårdare, på det sättet kan en diagnos försvåra.