Jag blir riktigt trött på hur det tjatas om självkänsla hit och självkänsla dit, både inom psykiatrin och i media.

Som om en god självkänsla vore lösningen på alla livets sorger & bekymmer!? Så fort man har problem eller mår dåligt över något, så "har man låg självkänsla" och "behöver jobba på sin självkänsla", blaha blaha... Ofta är det faktiskt annat man behöver än att förbättra sin självkänsla! Speciellt som Aspergare är det väldigt provocerande att få höra detta, eftersom det för oss bottnar i ett faktiskt funktionshinder, och inte i hur vi ser på oss själva!

Som att säga till en som sitter i rullstol och är ledsen över att hen inte kan gå: "Du behöver nog bara jobba på din självkänsla! Börja tyck om dig själv lite mer så ska du nog se att du kan resa dig upp och gå och springa snart!" (!!!) Jag tycker det är lite samma sak som att hävda att vi aspiesar "bara har låg självkänsla"; nån som håller med? Jag har inte sämre självkänsla än nån annan! Livet blir inte problemfritt bara för att självkänslan är bra! Men många verkar tro det.

Jag håller med dig fullständigt.

Jag har också funderat på det här, och kommit fram till att ja, jag har (haft) dålig självkänsla på grund av min Asperger. Jag har tillbringat nästan hela livet, utan diagnos, med att låtsas vara "normal" utan att lyckas särskilt bra. Det jäkliga är ju därtill att det är osäkert vem det är som en del människor jag har träffat tyckt om. Den riktiga Ankhat, eller den jag låtsades vara?

Nu försöker jag jobba upp min självkänsla, och precis som jag har utläst att flera här på forumet tänker är vägen dit inte att lyckas "bättre" med att anpassa sig och verka normal, utan att acceptera sin aspighet. Tycker folk (NTs) då att jag är (ännu mer) udda så är det deras problem. De psykmänniskor som bara ger "hjälp" i form av tips på hur man anpassar sig kommer jag i stort att nonchalera.

Jag menar självklart inte att släppa alla sociala regler. Det är fortfarande inte OK att vara otrevlig mot folk utan anledning, även om man t.ex. är trött och/eller extra ljudkänslig. Men jag tänker sluta verka "normal", och jodå, jag tror att det ger mig bättre självkänsla.

Hjälper denna framtida goda självkänsla mot allt? Självklart inte. Det är, som du säger, inte det enda svaret på alla problem. Men i alla fall för mig är det en del av det.

ankhat skrev:Men jag tänker sluta verka "normal", och jodå, jag tror att det ger mig bättre självkänsla.

Så gör jag också. Slutar verka normal, alltså. Och priset jag får betala för det är ofrivillig ensamhet.

Leder ofrivillig ensamhet till högre självkänsla? Skulle inte tro det, och definitivt inte i mitt fall.

Mats skrev:

ankhat skrev:Men jag tänker sluta verka "normal", och jodå, jag tror att det ger mig bättre självkänsla.

Så gör jag också. Slutar verka normal, alltså. Och priset jag får betala för det är ofrivillig ensamhet.

Leder ofrivillig ensamhet till högre självkänsla? Skulle inte tro det, och definitivt inte i mitt fall.

Jo, där är ett förbaskat moment 22. Om du spelar normal kanske du får sällskap, men då svider det i själen av osäkerhet om du skulle accepteras om du visade ditt sanna jag, och om du envisas med att vara dig själv blir du ensam. Kanske.

Det är klart att man inte mår bra av ofrivillig ensamhet - var och en måste komma fram till vad som är bäst att göra i det läget. Jag är mitt i alltihop optimistisk och tror att den som vill ha sällskap kan vara sig själv, och till slut träffa på någon i alla fall.

Det beror väl på vad för sorts vänner man vill ha. Är man sig själv får man kanske "ta de man får", och spelar man allan för att verka "cool" får man förhoppningsvis vara med de "coola". Om det nu är coolingar man vill hänga med. Så gjorde jag i gymnasiet; jag låtsades vara nån annan för att de tuffa tjejerna skulle vilja ha med mig i sitt gäng. Vilket de då ville. Men jag tror knappast att de velat det om jag valt att vara mig själv. Vem "jag" nu än är, det vet jag knappt! Jag känner mig som olika personer varje dag. Om man ska kunna vara "sig själv", då gäller det ju att man vet vem man är! Om man inte vet det, hur ska man då kunna vara "sig själv"? Jag är 36 nu och jag kommer nog aldrig att helt komma underfund med vem jag är..

QuinnaPåGlid skrev:(...)Om man ska kunna vara "sig själv", då gäller det ju att man vet vem man är! Om man inte vet det, hur ska man då kunna vara "sig själv"? Jag är 36 nu och jag kommer nog aldrig att helt komma underfund med vem jag är..

Vet du vem du inte är, dvs när du spelar för att få sällskap eller "bara" passa in?

Bortsett från det med det sociala: jag mår skitdåligt över att gå hemma varje dag som en gammal tant och varken ha jobb eller pengar! Lösningen på det är inte att jag får hjälp med självkänslan, utan att jag får hjälp att komma in i arbetslivet och därmed får jobb/sysselsättning och mer pengar! Det var väl snarare såna saker jag tänkte på när jag skrev att allt inte bara handlar om självkänsla. Det är inte pga låg självkänsla som min situation är såhär, utan pga att jag inte fått rätt hjälp!

ankhat skrev:

QuinnaPåGlid skrev:(...)Om man ska kunna vara "sig själv", då gäller det ju att man vet vem man är! Om man inte vet det, hur ska man då kunna vara "sig själv"? Jag är 36 nu och jag kommer nog aldrig att helt komma underfund med vem jag är..

Vet du vem du inte är, dvs när du spelar för att få sällskap eller "bara" passa in?

Jag tycker att jag har lite av alla möjliga personligheter i mig. Kan nog inte säga: "sÅHÄR är jag!" utan det är olika från dag till dag. Den jag spelade var oxå en del av mig. Vet inte om du begrep nåt av detta??

QuinnaPåGlid skrev:Jag tycker att jag har lite av alla möjliga personligheter i mig. Kan nog inte säga: "sÅHÄR är jag!" utan det är olika från dag till dag. Den jag spelade var oxå en del av mig. Vet inte om du begrep nåt av detta??

OK, det kan jag relatera till. Jag vet definitivt att jag är olika i olika sammanhang, det är nog de flesta om man tänker efter. Och så är det en intressant tanke: kan man låtsas vara någon utan att denna "någon" är en del av en själv, även om man vet att man spelar..?

Håller helt med när det gäller jobb och pengar. Just nu har jag jobb (fast är sjukskriven mycket och kanske behöver gå över till åtminstone delvis sjukersättning), men jag har inte glömt hur det är att vara fattig och arbetslös. Det är sannerligen inte lätt att få hjälp heller (jag fixade till slut praktikplats själv, och fick sedan jobb där).

Får du hjälp alls, och har du möjlighet att styra om den så att det blir rätt för dig?

ankhat skrev:

QuinnaPåGlid skrev:Jag tycker att jag har lite av alla möjliga personligheter i mig. Kan nog inte säga: "sÅHÄR är jag!" utan det är olika från dag till dag. Den jag spelade var oxå en del av mig. Vet inte om du begrep nåt av detta??

OK, det kan jag relatera till. Jag vet definitivt att jag är olika i olika sammanhang, det är nog de flesta om man tänker efter. Och så är det en intressant tanke: kan man låtsas vara någon utan att denna "någon" är en del av en själv, även om man vet att man spelar..?

Håller helt med när det gäller jobb och pengar. Just nu har jag jobb (fast är sjukskriven mycket och kanske behöver gå över till åtminstone delvis sjukersättning), men jag har inte glömt hur det är att vara fattig och arbetslös. Det är sannerligen inte lätt att få hjälp heller (jag fixade till slut praktikplats själv, och fick sedan jobb där).

Får du hjälp alls, och har du möjlighet att styra om den så att det blir rätt för dig?

Grejen är att de tycker alltid att de gett mig jättemycket hjälp och stöd, medan jag tycker att jag inte får eller fått nån hjälp alls..! Jag förklarar så gott jag kan vad jag tror att jag behöver, men varför är det alltid jag som måste vara idespruta och ta alla initiativ osv?! De måste väl också hjälpa till lite och komna med lite förslag & ideer,tycker jag, det är ju deras jobb! De sitter mest på sina feta arslen och snackar runt och lovar tunt, känns det som!

Nej, inte om man inte har akuta problem med självkänsla/självförtroende. Men OM man har det DÅ handlar allt om självkänsla. Allt fokuseras runt det man har problem med. Antagligen är det så vanligt bland folk med Asperger.

Toblerone skrev:Nej, inte om man inte har akuta problem med självkänsla/självförtroende. Men OM man har det DÅ handlar allt om självkänsla. Allt fokuseras runt det man har problem med. Antagligen är det så vanligt bland folk med Asperger.

Ja men hade man fått hjälp att klara sånt man inte klarar själv så hade nog självkänslan växt automatiskt!

QuinnaPåGlid,

Du har helt rätt.

Tyvärr är det trendigt och inne med "självkänsla" och "positivt tänkande" nu på grund av en mängd kvasipsykologiska billiga självhjälpsböcker som prånglas ut av en massa charlataner, i Sverige är det främst en hysterisk självkänsla-albino som gjort sig en förmögenhet på eländet och som prydde varannan söndagsbilaga för ett par år sen.

QuinnaPåGlid skrev:

Toblerone skrev:Nej, inte om man inte har akuta problem med självkänsla/självförtroende. Men OM man har det DÅ handlar allt om självkänsla. Allt fokuseras runt det man har problem med. Antagligen är det så vanligt bland folk med Asperger.

Ja men hade man fått hjälp att klara sånt man inte klarar själv så hade nog självkänslan växt automatiskt!

Exakt! Dålig självkänsla orsakas (ofta) av yttre omständigheter. När det är så är rätt väg att gå att få hjälp med de yttre omständigheterna. Då stiger självkänslan automatiskt.

Om man istället försöker göra tvärtom - börjar med att försöka höja sin självkänsla, t.ex. med fåniga lappar på kylskåpet - kan man ett tag lura sig själv att man har fått bättre självkänsla, men om de yttre omständigheterna inte ändras kommer man att krascha. Och då kraschar man rejält!

Dålig självkänsla grundas i barndomen. Självkänsla är hur man ser på sig själv. Självförtroende är hur man ser på sina prestationer, sin kompetens. Så man kan alltså ha låg självkänsla men gott självförtroende och tvärtom?

God självkänsla betyder att man vet vem man är, man står upp för sig själv, man accepterar sig själv och har självrespekt. Man vågar sätta gränser och har en egen inre kompass som man följer. Andra känner sig trygga i ditt sällskap. Du har energi att lyssna på andra och är generös.

Man kan säga att den goda självkänslan är som ett inre ankare som gör dig tung i botten och du känner dig trygg med vem du är - du är snäll mot dig själv. Du ser till att dina behov tillfredsställs och du sätter gränser mot andra.

Du accepterar dig själv med både dina framsidor och baksidor. Du får ha en dålig dag utan att du känner skuld. Du ställer rimliga krav på dig själv.

http://www.motivation.se/ledarskap/karr ... sar-begrep

Det låter ju som om en god självkänsla gör en opåverkbar av yttre omständigheter. Men jag antar att även en sådan kan urholkas, när man ständigt blir kritiserad, inte "får vara med" t ex i arbetslivet, inte blir accepterad.

När det finns hål i självkänslan sänker det livskvaliteten och man lever med en inre oro och hör inre kritiska röster som säger att man inte duger något till. Man jämför sig med andra och är aldrig riktigt nöjd. Man är mer sårbar för oro, depression och ångest med en låg självkänsla.

Låter ju inget vidare. Finns det inget sätt att höja sin självkänsla; sin barndom kan man ju inte ändra.

Det finns hjälp att få men det räcker inte med positivt tänkande enligt självhjälpsböcker om man har låg självkänsla. Det krävs professionell hjälp och att bli medveten om hur man fungerar och varför, för att förändra.

Det kanske är lättare att bygga upp sin självkänsla genom terapi än att förändra de yttre omständigheterna. Men terapi kostar pengar och psykvården räcker inte till.

Det verkar som var och varannan har dålig självkänsla, även framgångsrika arbetsnarkomaner.

Här tidigare trådar om just självkänsla:

har-ni-dalig-sjalvkansla-eller-sjalvfortroende-t48759.html
hur-ar-din-sjalvkansla-t34901.html

QuinnaPåGlid skrev:Grejen är att de tycker alltid att de gett mig jättemycket hjälp och stöd, medan jag tycker att jag inte får eller fått nån hjälp alls..! Jag förklarar så gott jag kan vad jag tror att jag behöver, men varför är det alltid jag som måste vara idespruta och ta alla initiativ osv?! De måste väl också hjälpa till lite och komna med lite förslag & ideer,tycker jag, det är ju deras jobb! De sitter mest på sina feta arslen och snackar runt och lovar tunt, känns det som!

Jag håller med dig om vad de borde göra (oavsett om det t.ex. är LSS-personal, Soc eller AF), men min erfarenhet är att de inte gör så mycket. Tyvärr är man tvungen att fixa själv för att det ska hända något, och då gäller det dessutom att ha koll på regler så att man inte t.ex. går miste om ekonomiskt stöd man behöver för att man försöker arbeta.

Nu vet jag ju inte hur du funkar, men en sak som ibland hjälper för mig: skriv ner det du vill, en "kravlista". Punkta gärna, och håll den relativt kort. Många (inklusive hjälpare av olika slag) har svårt att ta till sig alltför invecklade resonemang och förklaringar, så gå rakt på sak. Låt gärna någon vars omdöme du litar på "korrläsa" och kolla av med dig att han/hon har förstått vad du ville.

Sedan sätter du listan i händerna på din(a) hjälpare och frågar om, eller begär att, de hjälper till med detta.

Om inte annat kan man få bättre självkänsla av att kräva sin rätt.

QuinnaPåGlid skrev:

Toblerone skrev:Nej, inte om man inte har akuta problem med självkänsla/självförtroende. Men OM man har det DÅ handlar allt om självkänsla. Allt fokuseras runt det man har problem med. Antagligen är det så vanligt bland folk med Asperger.

Ja men hade man fått hjälp att klara sånt man inte klarar själv så hade nog självkänslan växt automatiskt!

Okej, visst, det är det förebyggande. Men om det redan är dåligt då? Det kan vara lite olika också beroende på situation. Jag t.ex. fick diagnos i 45-års-åldern. Då har man gått många år och inte förstått varför vissa saker är som de är. Iofs har jag haft misstanken med NPF sen jag var runt 35, men det är sent det också.

QuinnaPåGlid skrev:Bortsett från det med det sociala: jag mår skitdåligt över att gå hemma varje dag som en gammal tant och varken ha jobb eller pengar! Lösningen på det är inte att jag får hjälp med självkänslan, utan att jag får hjälp att komma in i arbetslivet och därmed får jobb/sysselsättning och mer pengar! Det var väl snarare såna saker jag tänkte på när jag skrev att allt inte bara handlar om självkänsla. Det är inte pga låg självkänsla som min situation är såhär, utan pga att jag inte fått rätt hjälp!

Jo, det är klart. I det läget behöver du komma ut och få jobb/sysselsättning.

Mats skrev:Exakt! Dålig självkänsla orsakas (ofta) av yttre omständigheter. När det är så är rätt väg att gå att få hjälp med de yttre omständigheterna. Då stiger självkänslan automatiskt.

Om man istället försöker göra tvärtom - börjar med att försöka höja sin självkänsla, t.ex. med fåniga lappar på kylskåpet - kan man ett tag lura sig själv att man har fått bättre självkänsla, men om de yttre omständigheterna inte ändras kommer man att krascha. Och då kraschar man rejält!

-Exakt så.

Alien skrev:Dålig självkänsla grundas i barndomen. Självkänsla är hur man ser på sig själv. Självförtroende är hur man ser på sina prestationer, sin kompetens. Så man kan alltså ha låg självkänsla men gott självförtroende och tvärtom?

God självkänsla betyder att man vet vem man är, man står upp för sig själv, man accepterar sig själv och har självrespekt. Man vågar sätta gränser och har en egen inre kompass som man följer. Andra känner sig trygga i ditt sällskap. Du har energi att lyssna på andra och är generös.

Man kan säga att den goda självkänslan är som ett inre ankare som gör dig tung i botten och du känner dig trygg med vem du är - du är snäll mot dig själv. Du ser till att dina behov tillfredsställs och du sätter gränser mot andra.

Du accepterar dig själv med både dina framsidor och baksidor. Du får ha en dålig dag utan att du känner skuld. Du ställer rimliga krav på dig själv.

http://www.motivation.se/ledarskap/karr ... sar-begrep

Det låter ju som om en god självkänsla gör en opåverkbar av yttre omständigheter. Men jag antar att även en sådan kan urholkas, när man ständigt blir kritiserad, inte "får vara med" t ex i arbetslivet, inte blir accepterad.

När det finns hål i självkänslan sänker det livskvaliteten och man lever med en inre oro och hör inre kritiska röster som säger att man inte duger något till. Man jämför sig med andra och är aldrig riktigt nöjd. Man är mer sårbar för oro, depression och ångest med en låg självkänsla.

Låter ju inget vidare. Finns det inget sätt att höja sin självkänsla; sin barndom kan man ju inte ändra.

Det finns hjälp att få men det räcker inte med positivt tänkande enligt självhjälpsböcker om man har låg självkänsla. Det krävs professionell hjälp och att bli medveten om hur man fungerar och varför, för att förändra.

Det kanske är lättare att bygga upp sin självkänsla genom terapi än att förändra de yttre omständigheterna. Men terapi kostar pengar och psykvården räcker inte till.

-Varför länkar du till en coachingsajt?

Riktiga psykologer och psykiater brukar vara överens om att coacherna är charlataner och lycksökare som petar i saker de inte har adekvat utbildning och kompetens för.

Du är så trångsynt! Att alla coacher är charlataner får stå för dig.

Du vet ju inget om den sajten. Och det som står där är allmängods, just om hur man skiljer på självkänsla och självförtroende.

Är det något jag citerat som du anser ar charlataneri så får du peka på det.

Alien skrev:Du är så trångsynt! Att alla coacher är charlataner får stå för dig.

Du vet ju inget om den sajten. Och det som står där är allmängods, just om hur man skiljer på självkänsla och självförtroende.

Är det något jag citerat som du anser ar charlataneri så får du peka på det.

"Sveriges ledarskapssajt".

Det är vad du länkar till.


Ordföranden i psykologförbundet kanske också är trångsynt?
http://www.sydsvenskan.se/2008-03-25/kl ... pidjungeln
http://www.svd.se/fritt-fram-for-psykisk-behandling

Ja, och? En coach ska coacha, inte ägna sig åt psykoterapi. Vill du förbjuda coacher? Det hänvisas ju på sajten till psykologer/psykoterapeuter och att man ska vända sig till sådana om man lider av låg självkänsla. Artikeln heter Självkänsla och självförtroende – håll isär begreppen. Du har fortfarande inte visat vad som är fel på den sidan, du tycks reagera med ryggmärgen.