Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
49 inlägg
• Sida 2 av 3 • 1, 2, 3
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Förr eller senare håller det inte längre och du kommer inte att orka längre.colaflaska skrev:Miche skrev:Det där låter som en enormt energikrävande grej som kommer göra att din ork tar slut fortare än du anar (dvs går in i väggen).colaflaska skrev:För mig är det väldigt viktigt att ingen ser mitt lidande öht. Då spricker hela bilden jag målar upp av mig själv inför andra.
Det har hållt i 10 år än så länge. Bryter ihop regelbundet men då gör jag det instängd på mitt rum.
Tyvärr är ditt sätt väldigt destruktivt och jag hoppas du kan bryta det innan det är försent och du ligger inlåst på psyket eller blir en lallande grönsak.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Miche skrev:Förr eller senare håller det inte längre och du kommer inte att orka längre.colaflaska skrev:Miche skrev:Det där låter som en enormt energikrävande grej som kommer göra att din ork tar slut fortare än du anar (dvs går in i väggen).
Det har hållt i 10 år än så länge. Bryter ihop regelbundet men då gör jag det instängd på mitt rum.
Tyvärr är ditt sätt väldigt destruktivt och jag hoppas du kan bryta det innan det är försent och du ligger inlåst på psyket eller blir en lallande grönsak.
Hellre det än visa hur svag och patetisk jag är.
- colaflaska
- Inlägg: 1869
- Anslöt: 2012-04-20
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Det är genom att visa dig själv som du kan växa som människa och slippa ett destruktivt ekorrhjul, din nuvarande metod kommer tyvärr garanterat att misslyckas.colaflaska skrev:Miche skrev:Förr eller senare håller det inte längre och du kommer inte att orka längre.colaflaska skrev:Det har hållt i 10 år än så länge. Bryter ihop regelbundet men då gör jag det instängd på mitt rum.
Tyvärr är ditt sätt väldigt destruktivt och jag hoppas du kan bryta det innan det är försent och du ligger inlåst på psyket eller blir en lallande grönsak.
Hellre det än visa hur svag och patetisk jag är.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
För mig är det inte så viktigt att folk ser mitt lidande. När jag är med någon av de väldigt få vänner jag har,så får de mig att må bra och är måna om att allt är bra med mig utan att jag ens behöver ta upp någonting eller berätta om mina problem. Tror jag skulle förlora i längden på att börja öppna upp för mycket där. Det är mer någon gång på fyllan som man suttit ner med grabbarna och alla har berättat om sina dystrare hemligheter men i övrigt mår jag bäst av att njuta och vara glad när jag är med folk.
Däremot önskar jag att folk som under mitt liv spätt på mitt lidande och skadat mig fysiskt eller psykiskt, skulle se vad de har gjort och att jag kunde få låta de genomlida smärta,sorg,isolering och galenskap tills de reduceras till primitiva patienter inom psykiatrisk tvångsvård. Men den listan är kort, och bara en tröstande tanke när världen känns orättvis.
Däremot önskar jag att folk som under mitt liv spätt på mitt lidande och skadat mig fysiskt eller psykiskt, skulle se vad de har gjort och att jag kunde få låta de genomlida smärta,sorg,isolering och galenskap tills de reduceras till primitiva patienter inom psykiatrisk tvångsvård. Men den listan är kort, och bara en tröstande tanke när världen känns orättvis.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
En bra fråga . Det krävs kanske lite ödmjukhet för att visa sig lidande för en annan person men jag vet om det är viktigt för mig att någon ser lidandet . Det skulle vara snarare generande när folk skulle se mitt lidande och ställa en massa frågor och försöka muntra upp och allt folk brukar göra i sådana situationer .
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Jag kan bli väldigt besviken på en person som yttrar att jag på något vis skulle ha det svårt eller. Om jag lider innebär det att jag har satt mig själv i en situation jag inte klarar av och då antingen är dum i huvudet eller inte klarar av att leva. SÅ om någon säger att jag lider eller har det svårt anser de att jag är dum i huvudet.
Ser det som att man väljer om man vill lida eller inte. Jag är en vuxen människa någorlunda kontroll på mina känslor borde man kunna förvänta sig att jag har.
Ser det som att man väljer om man vill lida eller inte. Jag är en vuxen människa någorlunda kontroll på mina känslor borde man kunna förvänta sig att jag har.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Jag är varken vuxen eller har kontroll över mina känslor vilket jag med all önskvärd tydlighet visat väldigt många gånger.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Azo85 skrev:Jag kan bli väldigt besviken på en person som yttrar att jag på något vis skulle ha det svårt eller. Om jag lider innebär det att jag har satt mig själv i en situation jag inte klarar av och då antingen är dum i huvudet eller inte klarar av att leva. SÅ om någon säger att jag lider eller har det svårt anser de att jag är dum i huvudet.
Ser det som att man väljer om man vill lida eller inte. Jag är en vuxen människa någorlunda kontroll på mina känslor borde man kunna förvänta sig att jag har.
Det ligger något i det. men det är inte en fråga om att klara eller inte klara. Man har hamnat i en situation, förmodligen av både egen och andras kraft, som man ännu inte lärt sig klara. Det betyder ju inte alls att man inte KOMMER att klara den. Under tiden lider man - det betyder inte alls att man är dum i huvudet eller inte kan klara att leva - tvärtom kan ett sådant påstående cementera den egna inlärda hjälplösheten. Människor är så otroligt övertygade om att de inte KAN, bara för att de inte lyckats HITTILLS!
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Jag ser neurotypiska människor lida av att de tvingas följa en massa sociala koder och normer hela tiden, det verkar vara värre och de oroar sig hela tiden för vad andra tycker om dem.
Re: Sv: Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
cc33314 skrev:Jag ser neurotypiska människor lida av att de tvingas följa en massa sociala koder och normer hela tiden, det verkar vara värre och de oroar sig hela tiden för vad andra tycker om dem.
Det gäller inte bara dem, det finns aspisar som också gör så.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
För mig är det viktigt att bli sedd. Menar inte att bli sedd som i att vara i centrum för folks uppmärksamhet (jag tycker inte om att vara i centrum) utan någon som ser mig "på riktigt" och förstår mig. Det är något jag önskat i princip hela mitt liv. Att bli förstådd. Jag har mått dåligt sedan jag var barn och ingen såg det då heller. Visste inte hur jag skulle kommunicera det eller om jag ens ville kommunicera det, men jag ville bli sedd och förstådd redan då. Har dock aldrig riktigt känt att jag blivit det (trots att jag haft vänner och så).
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Denne husker jeg at vi sang på barneskolen.
Vem kan segla förutan vind?
https://www.youtube.com/watch?v=Y0OeJhFHzW8
Denne husker jeg at vi sang på barneskolen.
Vem kan segla förutan vind?
https://www.youtube.com/watch?v=Y0OeJhFHzW8
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
cc33314 skrev:Jag vet att alla människor vill bli sedda, jag vet också att neurotypiska människor kan ha fruktansvärt tragiska liv, jag tror snarare att man med asperger i många fall har ett bättre liv för att man ofta undviker kriminella sammanhang, grumliga umgängeskretsar och kaotiska sociala sammanhang. Jag hade inte velat vara neurotypisk, då hade jag till exempel varit tvungen att umgås med andra hela tiden och jag fick inte tala sanning utan måste vara socialt korrekt, jag skulle också ha ett väldigt tråkigt och ointressant liv eller ett liv i ångest plus de problemen neurotypiska har. Jag är stolt över den jag är, jag är stolt över att jag har asperger och jag är stolt för att jag står upp för godhet, kärlek, tolerans och annat positivt även om jag blir motarbetad och även om folk är taskiga, det är min övertygelse, och den kommer jag aldrig sluta kämpa för.
Det där stämmer inte riktigt enligt min erfarenhet. Alla missbrukare, kriminella och andra socialt trasiga jag nånsin känt har olika diagnoser! Och själv har min Asperger snarare fått mig att söka mig till såna sammanhang pga det lidande diagnosen orsakat mig!
- QuinnaPåGlid
- Inaktiv
- Inlägg: 173
- Anslöt: 2016-07-26
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
cc33314 skrev:Jag vet att alla människor vill bli sedda, jag vet också att neurotypiska människor kan ha fruktansvärt tragiska liv, jag tror snarare att man med asperger i många fall har ett bättre liv för att man ofta undviker kriminella sammanhang, grumliga umgängeskretsar och kaotiska sociala sammanhang.
Japp. Lustigt nog tror de ofta att vi är så himla konstiga, eller framför allt att vi har så kaotiska oordnade liv. Det har vi väl inte.... Jag vet, jag kan inte tala för alla. Jag tror att många med Asperger också är ganska pålitliga, de ändrar inte åsikter och värderingar hela tiden. Och om man dessutom har barn, så är det ganska bra för dem med sån stabilitet.
Jag tänker också ibland att NTs så ofta ångrar saker som de har gjort. Jag brukar inte göra det. Jag brukar ta beslut efter ordentlig fundering, logiskt liksom, och om något går fel så ser det oftast ut så att det visserligen gick fel, men jag skulle i en liknande situation nog ta samma beslut, för att det såg ut att vara rätt beslut då.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Toblerone skrev:cc33314 skrev:Jag vet att alla människor vill bli sedda, jag vet också att neurotypiska människor kan ha fruktansvärt tragiska liv, jag tror snarare att man med asperger i många fall har ett bättre liv för att man ofta undviker kriminella sammanhang, grumliga umgängeskretsar och kaotiska sociala sammanhang.
Japp. Lustigt nog tror de ofta att vi är så himla konstiga, eller framför allt att vi har så kaotiska oordnade liv. Det har vi väl inte.... Jag vet, jag kan inte tala för alla. Jag tror att många med Asperger också är ganska pålitliga, de ändrar inte åsikter och värderingar hela tiden. Och om man dessutom har barn, så är det ganska bra för dem med sån stabilitet.
Jag tänker också ibland att NTs så ofta ångrar saker som de har gjort. Jag brukar inte göra det. Jag brukar ta beslut efter ordentlig fundering, logiskt liksom, och om något går fel så ser det oftast ut så att det visserligen gick fel, men jag skulle i en liknande situation nog ta samma beslut, för att det såg ut att vara rätt beslut då.
Inget av det du skriver stämmer på mig! Då måste jag vara NT alltså!?
- QuinnaPåGlid
- Inaktiv
- Inlägg: 173
- Anslöt: 2016-07-26
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
QuinnaPåGlid skrev:Toblerone skrev:cc33314 skrev:Jag vet att alla människor vill bli sedda, jag vet också att neurotypiska människor kan ha fruktansvärt tragiska liv, jag tror snarare att man med asperger i många fall har ett bättre liv för att man ofta undviker kriminella sammanhang, grumliga umgängeskretsar och kaotiska sociala sammanhang.
Japp. Lustigt nog tror de ofta att vi är så himla konstiga, eller framför allt att vi har så kaotiska oordnade liv. Det har vi väl inte.... Jag vet, jag kan inte tala för alla. Jag tror att många med Asperger också är ganska pålitliga, de ändrar inte åsikter och värderingar hela tiden. Och om man dessutom har barn, så är det ganska bra för dem med sån stabilitet.
Jag tänker också ibland att NTs så ofta ångrar saker som de har gjort. Jag brukar inte göra det. Jag brukar ta beslut efter ordentlig fundering, logiskt liksom, och om något går fel så ser det oftast ut så att det visserligen gick fel, men jag skulle i en liknande situation nog ta samma beslut, för att det såg ut att vara rätt beslut då.
Inget av det du skriver stämmer på mig! Då måste jag vara NT alltså!?
Ålder kanske också är en faktor. Och andra diagnoser som man eventuellt har.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Toblerone skrev:QuinnaPåGlid skrev:Toblerone skrev:
Japp. Lustigt nog tror de ofta att vi är så himla konstiga, eller framför allt att vi har så kaotiska oordnade liv. Det har vi väl inte.... Jag vet, jag kan inte tala för alla. Jag tror att många med Asperger också är ganska pålitliga, de ändrar inte åsikter och värderingar hela tiden. Och om man dessutom har barn, så är det ganska bra för dem med sån stabilitet.
Jag tänker också ibland att NTs så ofta ångrar saker som de har gjort. Jag brukar inte göra det. Jag brukar ta beslut efter ordentlig fundering, logiskt liksom, och om något går fel så ser det oftast ut så att det visserligen gick fel, men jag skulle i en liknande situation nog ta samma beslut, för att det såg ut att vara rätt beslut då.
Inget av det du skriver stämmer på mig! Då måste jag vara NT alltså!?
Ålder kanske också är en faktor. Och andra diagnoser som man eventuellt har.
Jag har ADHD också. Så jag vet inte hur det är att ha AS utan ADHD.. Kan ju bara tala för mig själv
- QuinnaPåGlid
- Inaktiv
- Inlägg: 173
- Anslöt: 2016-07-26
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
QuinnaPåGlid skrev:cc33314 skrev:Jag vet att alla människor vill bli sedda, jag vet också att neurotypiska människor kan ha fruktansvärt tragiska liv, jag tror snarare att man med asperger i många fall har ett bättre liv för att man ofta undviker kriminella sammanhang, grumliga umgängeskretsar och kaotiska sociala sammanhang. Jag hade inte velat vara neurotypisk, då hade jag till exempel varit tvungen att umgås med andra hela tiden och jag fick inte tala sanning utan måste vara socialt korrekt, jag skulle också ha ett väldigt tråkigt och ointressant liv eller ett liv i ångest plus de problemen neurotypiska har. Jag är stolt över den jag är, jag är stolt över att jag har asperger och jag är stolt för att jag står upp för godhet, kärlek, tolerans och annat positivt även om jag blir motarbetad och även om folk är taskiga, det är min övertygelse, och den kommer jag aldrig sluta kämpa för.
Det där stämmer inte riktigt enligt min erfarenhet. Alla missbrukare, kriminella och andra socialt trasiga jag nånsin känt har olika diagnoser! Och själv har min Asperger snarare fått mig att söka mig till såna sammanhang pga det lidande diagnosen orsakat mig!
Jag har alltid försökt hålla mig borta från alla de slags droger. Jag har inte ens provat på att röka (jag tål inte lukten av cigarrettrök), och dessutom är jag också helnykterist (jag tycker att berusade människor är vidriga). Jag har med andra ord inte något som helst gemensamt med missbrukare, utom möjligen att jag också befinner mig i samhällets bottenskikt. Kriminell är jag väl inte heller, även om det verkar som att allt jag gör är fel.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
QuinnaPåGlid skrev:Toblerone skrev:QuinnaPåGlid skrev:
Inget av det du skriver stämmer på mig! Då måste jag vara NT alltså!?
Ålder kanske också är en faktor. Och andra diagnoser som man eventuellt har.
Jag har ADHD också. Så jag vet inte hur det är att ha AS utan ADHD.. Kan ju bara tala för mig själv
Jo, jag har också ADHD, men jag är nog ganska otypisk för den kombinationen. Kanske var jag mer ADHD-typ som ung och nu som äldre är jag mer Asperger-typ.
Men jag har också märkt att folk som har samma diagnos kan i olika punkter vara motsatta extremer. Jag brukade vara med i en diskussionsgrupp, vuxna med NPF och vi diskuterade alltid nåt speciellt ämne. T.ex. ekonomi, eller perceptionssvårigheter. Och då visade det sig då att hälften av gruppen hade problem att sköta sin ekonomi, de andra klarade det bra. Hälften hade kaos hemma, andra hälften var närmast pedanter. Vissa hade dålig lokalsinne, andra hade jättebra lokalsinne. Facit: Man har inte alla symptom, därför har folk ibland så olika symptom.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Furienna skrev:
Jag har alltid försökt hålla mig borta från alla de slags droger. Jag har inte ens provat på att röka (jag tål inte lukten av cigarrettrök), och dessutom är jag också helnykterist (jag tycker att berusade människor är vidriga). Jag har med andra ord inte något som helst gemensamt med missbrukare, utom möjligen att jag också befinner mig i samhällets bottenskikt. Kriminell är jag väl inte heller, även om det verkar som att allt jag gör är fel.
Kanske använder du nåntimg annat än alkohol, nikotin eller knark??
Jag missbrukar mat.
Många missbrukar socker.
Man kan missbruka sex, spel eller nåt annat som ger en ro.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
Flia skrev:Furienna skrev:
Jag har alltid försökt hålla mig borta från alla de slags droger. Jag har inte ens provat på att röka (jag tål inte lukten av cigarrettrök), och dessutom är jag också helnykterist (jag tycker att berusade människor är vidriga). Jag har med andra ord inte något som helst gemensamt med missbrukare, utom möjligen att jag också befinner mig i samhällets bottenskikt. Kriminell är jag väl inte heller, även om det verkar som att allt jag gör är fel.
Kanske använder du nåntimg annat än alkohol, nikotin eller knark??
Jag missbrukar mat.
Många missbrukar socker.
Man kan missbruka sex, spel eller nåt annat som ger en ro.
Tja, kanske mat. Men nu har jag diabetes, så jag undviker socker.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
cc33314 skrev:Jag vet att alla människor vill bli sedda, jag vet också att neurotypiska människor kan ha fruktansvärt tragiska liv, jag tror snarare att man med asperger i många fall har ett bättre liv för att man ofta undviker kriminella sammanhang, grumliga umgängeskretsar och kaotiska sociala sammanhang. Jag hade inte velat vara neurotypisk, då hade jag till exempel varit tvungen att umgås med andra hela tiden och jag fick inte tala sanning utan måste vara socialt korrekt, jag skulle också ha ett väldigt tråkigt och ointressant liv eller ett liv i ångest plus de problemen neurotypiska har. Jag är stolt över den jag är, jag är stolt över att jag har asperger och jag är stolt för att jag står upp för godhet, kärlek, tolerans och annat positivt även om jag blir motarbetad och även om folk är taskiga, det är min övertygelse, och den kommer jag aldrig sluta kämpa för.
Varför skulle diagnosen minska risken för att hamna i fel sällskap? Borde det inte vara tvärtom att social utstötning leder till en ökad risk att hamna i extrema miljöer. Har man ett svartvitt tänkande däröver lär det ju passa än bättre.
Jag har själv min fair share av "grumligt umgänge" när jag i min ungdom desperat sökte efter acceptans och identitet.
Hur viktigt är det att någon ser vårt lidande?
debase skrev:cc33314 skrev:Jag vet att alla människor vill bli sedda, jag vet också att neurotypiska människor kan ha fruktansvärt tragiska liv, jag tror snarare att man med asperger i många fall har ett bättre liv för att man ofta undviker kriminella sammanhang, grumliga umgängeskretsar och kaotiska sociala sammanhang. Jag hade inte velat vara neurotypisk, då hade jag till exempel varit tvungen att umgås med andra hela tiden och jag fick inte tala sanning utan måste vara socialt korrekt, jag skulle också ha ett väldigt tråkigt och ointressant liv eller ett liv i ångest plus de problemen neurotypiska har. Jag är stolt över den jag är, jag är stolt över att jag har asperger och jag är stolt för att jag står upp för godhet, kärlek, tolerans och annat positivt även om jag blir motarbetad och även om folk är taskiga, det är min övertygelse, och den kommer jag aldrig sluta kämpa för.
Varför skulle diagnosen minska risken för att hamna i fel sällskap? Borde det inte vara tvärtom att social utstötning leder till en ökad risk att hamna i extrema miljöer. Har man ett svartvitt tänkande däröver lär det ju passa än bättre.
Jag har själv min fair share av "grumligt umgänge" när jag i min ungdom desperat sökte efter acceptans och identitet.
Jag tror det kan hända alla möjliga extrem. Jag umgicks också med ganska farliga människor. Men jag hade alltid vettet att inte kasta mig in i det, inte prova saker själv, utan jag observerade det lite på distans. Jag tror att folk med ADHD har lite större risk där. Aspies har kanske inte orken heller? Om man behöver sina rutiner och att ta det ganska lugnt för att inte bli stressad, funkar det inte så bra att ta droger och hänga på disco nätterna igenom. T.ex.
Återgå till Att leva som Aspergare