Siggelina skrev:Min mor är en människa som aldrig haft fel i hela sitt liv, aldrig sagt förlåt, avfärdat vänner och släktingar för tid och evighet för minsta lilla skitsak, inklusive mig själv. Hon har ingen diagnos, det har inte jag heller. Asperger "fanns inte" under min uppväxttid.

Känner igen min storebror. På det där med att han aldrig kan ha fel och inte säger förlåt. Berättar man för honom att man läst något i en bok betraktar han bokens innehåll som felaktigt med. Det är så olika hur asperger ter sig. Jag kan erkänna när jag har haft fel och ursäktar mig om något tokigt har skett.

Siggelina skrev:Min mor är en människa som aldrig haft fel i hela sitt liv, aldrig sagt förlåt, avfärdat vänner och släktingar för tid och evighet för minsta lilla skitsak, inklusive mig själv. Hon har ingen diagnos, det har inte jag heller. Asperger "fanns inte" under min uppväxttid.

Det låter som min mormor.

Maggie89 skrev:Min far har troligast AS, den är inte utredd men vi alla ser det i honom om man säger så. Det var svårt under uppväxten då han uppfattades som extremt sträng. Saker skulle vara på ett visst sätt och det var sällan saker fick göras på ett annat sätt än hans. Det var jobbig då jag själv behövde göra saker på mitt sätt. Det var också svårt för eftersom båda föräldrar var annorlunda och alla mina syskon så uppmärksammades inte mina problem på det viset. Hade jag svårt för något så svarade de alltid med "ja det har jag/vi med, det är normalt." Vilket det inte var givetvis.

Tack, nu skrev du även för mig. Hög igenkänning.

Jag ser AS-drag hos min mamma och hos min äldste bror. Ingen har diagnos dock. Min bror har klassiska drag: STORT specialintresse (han är en s.k. MÖP = Militärt överintresserad person) och han är ganska kufisk på andra vis men samtidigt har han ett stort umgänge och rätt social av sig, till skillnad ifrån undertäcknad han sysslar även mycket med Paintball fast han är över 40. Ingen tjej och jag tror aldrig han har haft någon heller. Eventuellt uppfattar jag honom som aningen asexuell.

Min mamma kan uppfattas som ganska känslokall. Hon är inte den som kramas t ex. och hon kan säga klumpigheter t ex om någon har gått upp i vikt så frågar hon det rakt ut. När vi var små var hon ofta deprimerad och ofta lite frånvarande rent mentalt. Det var ganska jobbigt både för henne och för oss. Samtidigt ställer hon alltid upp för oss syskon i vått och i torrt. Med praktiska saker, pengar, låna ut bilen. Det låter kanske konstigt men hennes sätt att visa kärlek är ganska materiellt samtidigt förstår man att där ligger mycket kärlek bakom handlingarna.

Men hon vill inte prata om känslor eller problem. Jag har aldrig sett henne gråta. Däremot är hon ofta arg på människor eftersom hon ofta råkar i konflikt pga att hon inte vet vad man säger och "inte säger".

Sen har jag två systrar en storasyster och en lillasyster, de inga AS drag what so ever.