Jag funderar kring depression, för oss som har asperger.
Hur många av er har varit diagnostiserade med också depression? Är det i så fall ett engångsfall eller har ni fått återkommande perioder? Vad är det som har fått er att hamna i depression, är det aspergerproblematiken som ligger till grund, eller skulle man kunna ta ut aspergerfaktorer och ändå fått samma depressionssymptom? Hur har vården tagit emot er, har ni känt er förstådda, utlämnade, fått rätt verktyg att komma vidare? Vilka faktorer är vitala för att få balans i livet? (Jobb, relationer, trygghet?)

Berätta gärna om er depression, vad som fått er att hamna där och hur ni lyckats hitta tillbaka. Eller hur ni försöker komma tillrätta..

Jag har varit djup deprimerad i ca 30år tills man har precis fått diagnos att man är annorlundare så känns det både besviken och glad att man slipper skylla sig själv att jag är fel och andra har rätt, och att hela uppväxten har varit helvete som man inte hade tänkt sig och försökt men aldrig funkat helt enkelt. Jag har aldrig haft en trofast far i familjen man kan lita på en manlig figur, han och jag bråkade jämt med varandra, det va mycket konflikter i familjen, jag va värst som alla tyckte.
Hela familjen skyllde på jag va ondaste i hela släkten för att jag va aggressiv osv. Men därefter insåg dom att det va farsan som hade extrem asperger och arrogant arsle som aldrig erkänner han har asperger och skyller istället jag är felet.
Alla sk vänner jag haft såg mig som misslyckad jvla loser, att hur kan det komma sig jag får aldrig jobb och aldrig en flickvän? Medans alla runtomkring mig skaffade familj, barn o jobb och jag fortfarande arbetslös (bodde hemma) Det är inte konstigt att hela min fcking släkt såg ner på mig, föräldrarna skämdes och syskonen ville inte prata om mig för vänner.

Jag har aldrig mått så dåligt att jag låg i botten av den här världen i flera år, tills sist så tänker man på antingen går man ut och ta flera andras liv ner med i graven eller så begår man självmord utan att nån vet. Under min uppväxt har jag försökt ta livet många ggr. Inte ovanligt bland aspergers.

Psykakuten hjälpte mig faktiskt att bevisa att jag är annorlundare och staten har skyldighet att hjälpa. Ofc det lät bra för att vara sant, men det är sant. Såklart blir man inte av med depression på direkten, såna saker tar tid att läka efter ett helvetes uppväxt, det har gått ett år sen min utredning och fortfarande mår jag skit, sånt kommer ta tid, det kan ta flera år tills man inser att man börja tycka saker i livet blir mer roligare än förrut.

Jag gled in i min depression någon gång i slutet av högstadiet/början av gymnasiet, och den har inte släppt sedan dess. Är 31 idag. Mild form, tänk dystymi som gradvis förvärras, känsloneutral. Har ADD-liknande liksom paralyserat stirrig natur, kan inte slappna av och liksom glider bort. Tänk en motor i neutralläge, den snurrar på men ingenting blir överfört.

Redan från början så ställde jag upp kriterierna för att avsluta livet tidigare. Ta inte livet av dig om du inte måste, och måste du så försök att göra världen till en bättre plats genom att ta med dig enbart människor som förtjänar det.

Det i sig var något som förbättrade situationen, att man blev tvungen att kritiskt granska och försöka se alla mina medmänniskor mera objektivt och opartiskt. Man fick en större uppskattning även för dåliga människor, och ledde mig till den buddhistiska människosyn jag har numera. Att ingen rår för eller kan påverka sin person, och att alla följer minsta motståndets väg, och att även den hätskaste nazist försöker göra gott så gott de kan. Just nu lutar jag åt ansvarslösa karriärpolitiker och poliser som skjuter hundar. Båda grupper är lika 'oskyldiga', men de är problem som måste åtgärdas som står helt outmanade. Men jag skulle nog påstå att ingen lever farligt, det där är bara en slags copingmekanism.
När man väl tar livet av sig har man ingen kraft att planlägga eller utföra någonting, har man det så skjuter man ju upp beslutet. Vet inte om det är ovanligt, det jag beskriver. Har inte direkt talat med någon om det förut.

Har väl gjort som många andra med dystymi, att man anpassar sig till sin nya 'budget', och inte spenderar över den. Resultatet blir att man lever och andas. Inte mycket mer. Klarar mig ifrån problem som man kan få om man tvingas till att identifiera sig med människors förväntningar, som vanmående eller ångest. Har varit hemskt välsignad genom en stöttande familj, men på inget sätt erbjuder det faktum mig någon typ av lindring från kärnproblemet. Kanske lätt att tro, men jag har liksom inte förmågan att. Liksom. Dra nytta av stöd på något sätt. Det faller för döva öron. Det känns lite som att jag kan vara glad över att andra inte verkar ha min problematik, och att de på något slags plan är 'naiva', eller 'oskyldiga'. Dömer ingen medvetet, men det känns som att man inte riktigt har alla tomtar på loftet, om man kan gå omkring och allmänt uppskatta sin omvärld. De som uppskattar mig själv har jag speciellt svårt att förstå.

Jag fick min första depression som 10-åring, helt klart orsakad av AS-problematiken, eller snarare att jag försökte passa in men ändå kände mig som en alien, vilket gav ett stort självhat. Skolan var en stor källa till ångest pga sensorisk överkänslighet och oförstående klasskamrater. Livslånga sömnproblem bidrog nog också till depressionen.

Jag fick ingen behandling för min första episod och har haft återkommande egentliga depressioner av måttlig svårighetsgrad sedan dess (är snart 30 år). Behandlingarna har bestått av olika antidepressiva, ingen har haft någon särskilt bra effekt, ofta har jag bara fått konstiga psykiska biverkningar. Ingen läkare har egentligen varit intresserad av varför jag får depressioner. De verkar vara fokuserade på att jag ska bli "normal", inte att jag ska må bra.
Ofta kommer depressionerna efter perioder av långvarig stress (stress pga att jag har försökt leva som en neurotypiker och inte tagit hänsyn till mina Asperger-behov)

Nu har jag kommit till allt större insikt om att jag inte kan låtsas vara normalstörd. Denna vår slutade jag med mina piller och vill testa att verkligen ta hänsyn till mig själv (dvs tillåta mig att vara autistisk!) Jag mår faktiskt bättre än någonsin, även om tillvaron givetvis inte blir okomplicerad (jag är ju ändå jag).
Motion har jag ägnat mig mycket åt tidigare, tänkte börja med det igen också. Jag gillar löpning. Joggade en runda häromdagen och det var skönt.

Det jag måste akta mig för är stress, och måste ta varje tillfälle att vila! Samt ska jag inte lyssna på vårdens "goda råd" om hur jag ska bli mer normal (enligt deras syn) för det är mycket skadligt för mitt psyke.

Har varit deprimerad i omgångar hela mitt ruttna skitliv. Tror att folk med AS i högre utsträckning är mer eller mindre deprimerade åtm i perioder, av den enkla anledningen att de är medelbegåvade eller högre och likt Marvin den paranoida androiden i "Liftarens Guide till Galaxen" (universums största geni) så krävs det intelligens för att bli deprimerad. är du då smart så trillar du dit. Enda sättet är att ramla på huvudet eller supa ner sig, men jag tål inte smärta så bra och alkohol ger mig bara mer ångest, fydong...

Jag har haft återkommande perioder av depression sedan högstadiet, eller så ofta att jag klassas som obotlig pessimist. Men jag är faktiskt glad ibland, brukar jag tänka. Rätt så ofta faktiskt efterssom små saker roar mig som kanske de flesta inte ens märker. Sådant som man inte vågar säga högt för att då låter man som om man vore hög. Vackra färger, fina former, inspirerande ljus. Att färgkoordinera mina videofilmer.
Jag blev diagnosticerad i december, men fattade det först i januari, så det ska bli intressant att se om depressionerna lättar nu när man fattar att man inte kan leva upp till kravet att vara "normal" hur mycket man än försöker. Käkar anti-depp, men trots att jag hävdar att de inte direkt funkar så bryr sig inte läkarna och psykologerna att göra något åt det, åt något egentligen. "Vi får se", är den vanligaste attityden därifrån.

Jag har varit deprimerad tre gånger i mitt liv; första gången under gymnasietiden (2008), andra gången 2013 och senaste gången nu i höstas. Symtomen har bara blivit svårare för varje gång - första gången fick jag samtalshjälp hos en skolpsykolog, andra gången gick jag hos en psykiater som även skrev ut antidepressiva. I höstas försökte jag ta livet av mig två gånger, blev tvångsvårdad, fick ECT och testade massvis med olika mediciner. I somras blev jag diagnostiserad med bipolär sjukdom efter ett skov av hypomani, det kan ha varit därför som min senaste depression blev så djup i och med att jag varit uppvevad en längre tid.

Jag har svårt att se något mönster i hur det kommer sig att jag blir deprimerad. Jag har alltid haft skola/jobb som jag trivts med, stabil ekonomi, fantastiska vänner, stöttande syskon och fått bra hjälp från vården. Jag vet inte heller hur mycket min asperger-diagnos har påverkat mitt mående genom åren... blev diagnostiserad med asperger för bara några månader sedan men har haft ett annorlunda sätt att tänka och fungera så länge jag kan minnas.

Medicin, bra samtalskontakt/terapi, vänner, motion och framför allt tid är nog det som har fått mig att må bättre

Kämpa på alla fina människor där ute!

Blev deprimerad som 11-åring. Det eskalerade rejält och nyss fyllda 15 hamnade jag på akutpsyk. Var inlagd två veckor, sedan mådde jag toppen. Några månader hamnade jag på akutpsyk igen. Samma sak där, inlagd två veckor för att sedan komma ut på toppenhumör. Samma sak hände under hösten, inlagd 5 veckor och kom ut piggare och gladare än någonsin.

Sedan höll det på så. Djupt deprimerad ett tag, gladare än någonsin ett tag.

Ingen brydde sig om att berätta för mig att jag hade en bipolärdiagnos, så i fem år var jag sjukt förvirrad över mitt mående.

Jag har haft ångestsjukdomar istället. För de fick jag stora doser SSRI (alldeles för mycket för mig!) och av dem fick jag depression.

Jag är egentligen en väldigt positiv person, men ungefär mellan 25-30 års ålder blev livet allt tyngre. Kändes som jag misslyckades med allt, kunde inte behålla något jobb, något förhållande, vännerna gled ifrån mig och allt var bara skit. Vad jag än försökte gick åt helvete, varje år var sämre än det förra och jag förstod inte varför. Till slut var jag riktigt nere och började överväga att ta livet av mig, men så läste jag om asperger och kände igen mig. Då förstod jag varför allt blivit som det blivit och varför jag fungerar som jag gör. Sedan, när jag hade spelreglerna klara för mig, blev allt mycket lättare. Nu har jag slutat försöka vissa saker och därmed slutat misslyckas, och livet är mycket bättre. Klart man fortfarande kan vara lite nere ibland, men på det stora hela mår jag bra.

Jag är en negativ optimist. Jag känner att saker verkligen kan vara skitjobbiga... men tror att i slutänden blir det nog bra! Kanske naivt men men.

Jag är diagnostiserad med F33.4 Recidiverande depression utan aktuella symtom. Så depressioner är tyvärr återkommande för mig, skulle väl vilja påstå att dom är årstidsbundna att vintern känns inte så himla roliga.

Har har haft långa depressioner under mitt liv men det har varit bättre ett tag nu. Vet inte varför. En av anledningarna är nog för att jag accepterat att jag är som jag är. Innan har jag försökt styra mitt liv i olika riktningar i förhoppning att det skulle bli bättre men misslyckas ständigt och då blivit deppad.
Som t.ex. bli bättre på det sociala osv. Blir mer självständig. Kanske träffa nån tjej. Yeah right..

Till sist insåg jag bara att det aldrig kommer bli som jag tänkt. Nu har jag försökt tillräckligt länge!
Som Roger Murtaugh säger i Dödligt Vapen "I am to old for this shit", så känner jag



Jag är fortfarande väldigt konfunderad över livet men jag har accepterat att jag inte kan göra något åt det och kan faktiskt slappna av mer nu. Jag förväntar mig inget av livet längre men känner att livet är värt att leva ändå för tillfället. Tar en dag i taget, vad som händer nästa dag eller längre fram är inget jag tänker mycket på.
Que sera sera !

Själv så har jag dragits med depression i många år. Som Enervate skrev så har depressionen och själva egenbilden av sig själv blivit värre då man har försökt att vara som "alla andra" men bara misslyckats.
För mig så har kbt och terapi inte hjälpt utan det är mediciner eller kosttillskott som har effekt på själva måendet. Sen så kan dom sakerna bara förändra just måendet, omvärlden är fortfarande lika knepig som förut men den blir iallafall lättare att hantera Jag jobbar nu mycket på att inte försöka bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker om en utan bara vara som jag är.
Psykvården där jag bor har varit väldigt hjälpsam för mig. Tidigare har jag varit inne i jobbsvängen men allt som har med jobb/praktik att göra får mig bara stressad, vilket leder till mer depression, så nu är jag sjukskriven och de har föreslagit en livslång sjukskrivning. Vill jag praktisera någonstans någon dag i veckan så får jag det om jag vill. Fick det bekräftat för bara en månad sen att jag har Asperger, eller autismspektrumstörning som det heter nuförtiden.

Tack alla för att ni delar med er. Livet är bra knepigt för många...

Snart har ett år gått sedan jag blev sjukskriven för svår depression. Jag har under detta året bland annat bytt arbete till något som passar mig, och även jobbat i mindre omfattning. Jag trodde att jag hade "listat ut" den viktiga komponenten till mitt mående, nämligen arbetet, att bara jag hittar något som stressar mig mindre och är inom rimliga krav för min aspergerproblematik så kommer jag också må psykiskt bättre. Men tyvärr kvarstår min känsla av meningslöshet. Jag vet inte vad mer jag ska göra/ändra på i mitt liv för att hitta en normal grundstämning.

Jag tänker på döden varje dag. Känns som jag inte är ämnad för att leva. Livet känns långt och plågsamt.

(OBS: Är inte ute efter sympati. Berättar bara hur jag faktiskt känner.)

Förutom arbete. Har du för höga krav på dig i livet annars? Utgår du från dina förutsättningar och behov? Inte från vad någon annan (t ex familj och alla andra som "vill väl") eller "samhället" tycker att du borde klara?

Jag fick min första depression då jag var 12 år, men fick behandling först som 25- åring därför har depressionerna varit återkommande. Nu har jag fått hjälp och är extra känslig eftersom jag varit sjuk så länge förut, alla med depression har en ökad risk att drabbas igen och eftersom jag var sjuk så länge under uppväxten är risken ännu större, min hjärna har tagit stryk helt enkelt.

I mitt fall är snarare så att depressionen orsakade min atypiska autism diagnos än tvärtom. Jag hade fortfarande varit autistisk även utan depressionen men jag hade inte behövt ha det på papper. Min depression har absolut ingenting att göra med mina autistiska symtom. Det beror på att jag har haft en hemsk uppväxt.

Innan jag fick min autism diagnos på papper fick jag ett väldigt dåligt bemötande av vården eftersom de inte förstod mig. Då jag behövde bli inlagd tyckte de att jag kanske, möjligtvis kunde bli halvtidssjukskriven, det är ett under att jag överlevde. Jag upplevde att kraven från psykvården var skyhöga, jag skulle spela teater och hålla koll på tusen regler som inte stod någonstans. Jag hade behövt en handbok, jag har funderat på att skriva en sådan själv och publicera på nätet. Då jag fick min diagnos flyttades jag till habiliteringen, där hade de koll på hur man fungerar med Asperger men inte på depression, så jag hamnade mellan stolarna.

Liljan skrev: Då jag fick min diagnos flyttades jag till habiliteringen, där hade de koll på hur man fungerar med Asperger men inte på depression, så jag hamnade mellan stolarna.

Nej du har inte hamnat mellan stolarna, psykiatrin tar hand om diagnoser där du medicineras, habliteringen har hand om autism som inte är "behandlingsbar". Fast det finns numer psykiatriska mottagningar i STHLM som tar emot folk med autism/ADHD.

slackern skrev:

Liljan skrev: Då jag fick min diagnos flyttades jag till habiliteringen, där hade de koll på hur man fungerar med Asperger men inte på depression, så jag hamnade mellan stolarna.

Nej du har inte hamnat mellan stolarna, psykiatrin tar hand om diagnoser där du medicineras, habliteringen har hand om autism som inte är "behandlingsbar". Fast det finns numer psykiatriska mottagningar i STHLM som tar emot folk med autism/ADHD.

Man behöver inte ta medicin oavsett diagnos (undantag de som tvångsvårdas) inom psykiatrin, det finns många andra behandlingsmetoder. Och jag hamnade visst mellan stolarna. Du har ingen aning om mitt fall eller vad jag fick utstå. På psykiatrin förstod de min depressionsdiagnos men inte hur jag uttryckte den och hur jag fungerade (vilket var viktigt för behandlingen) på habiliteringen förstod de hur jag fungerade men inte min depression, dvs jag hörde inte hemma på något av ställerna. Då jag var sjuk fanns inga särskilda mottagningar.

Liljan skrev:

slackern skrev:

Liljan skrev: Då jag fick min diagnos flyttades jag till habiliteringen, där hade de koll på hur man fungerar med Asperger men inte på depression, så jag hamnade mellan stolarna.

Nej du har inte hamnat mellan stolarna, psykiatrin tar hand om diagnoser där du medicineras, habliteringen har hand om autism som inte är "behandlingsbar". Fast det finns numer psykiatriska mottagningar i STHLM som tar emot folk med autism/ADHD.

Man behöver inte ta medicin oavsett diagnos (undantag de som tvångsvårdas) inom psykiatrin, det finns många andra behandlingsmetoder. Och jag hamnade visst mellan stolarna. Du har ingen aning om mitt fall eller vad jag fick utstå. På psykiatrin förstod de min depressionsdiagnos men inte hur jag uttryckte den och hur jag fungerade (vilket var viktigt för behandlingen) på habiliteringen förstod de hur jag fungerade men inte min depression, dvs jag hörde inte hemma på något av ställerna. Då jag var sjuk fanns inga särskilda mottagningar.

OK jag ber om ursäkt om jag lät hård eller dryg, det var psykologen tidigare i år som genomförde min autism utredning som förklarade det på det sättet.

Slackern, ja och då inser du själv problemet då jag inte passade in på någon av mottagningarna.

Det finns ju undersökningar som visar att depressioner och självmord är vanligare bland folk med aspergers.

Det går ju alltid att diskutera vad som ger vad.

Själv har jag bipolär sjukdom och är ganska övertygad om att det är ett resultat av att inte få vara den jag är. Jag ser mig själv som två sidor av samma ark. På den ena sidan lever jag det liv jag vill leva, då är jag glad och impulsiv, men det går ibland överstyr i förhållande till samhällets normer. Då kastas jag till den andra sidan av arket och känner enorm ångest över att inte passa in. Om jag fick lov att vara glad och galen skulle jag nog lära mig att hantera den sidan ganska bra och kunna hålla mig kvar på den sidan av arket. Men att vara glad, aspig och impulsiv hindras av exempelvis:
* Normer hur en kvinna ska vara
* Tvång att arbeta mycket för att ha råd att leva
* Att mängden pengar påverkar vår grad av frihet
* Vädret, mörkret och kylan i Sverige

Flinta skrev:Förutom arbete. Har du för höga krav på dig i livet annars? Utgår du från dina förutsättningar och behov? Inte från vad någon annan (t ex familj och alla andra som "vill väl") eller "samhället" tycker att du borde klara?

Tidigare hade jag nog högre krav på mig själv. Jag har en kandidatexamen som jag inte kan göra något utav på grund av mitt funktionshinder. Jag kände mig misslyckad osv, men idag har jag accepterat det... Karriär känns inte viktigt. Har inte några direkta krav från familjen heller som gör att jag känner mig pressad/stressad. Och vad samhället vill att jag gör bryr jag mig inte om. Men jag antar att det kan finnas en undermedveten påminnelse om att jag "borde" leva si och så. Jag vet inte... Kanske bryr jag mig mer om bristen på vänskap, bristen på att vara "samhälls-normal", än vad jag förstår.

Liljan skrev:Jag fick min första depression då jag var 12 år, men fick behandling först som 25- åring därför har depressionerna varit återkommande. Nu har jag fått hjälp och är extra känslig eftersom jag varit sjuk så länge förut, alla med depression har en ökad risk att drabbas igen och eftersom jag var sjuk så länge under uppväxten är risken ännu större, min hjärna har tagit stryk helt enkelt.

I mitt fall är snarare så att depressionen orsakade min atypiska autism diagnos än tvärtom. Jag hade fortfarande varit autistisk även utan depressionen men jag hade inte behövt ha det på papper. Min depression har absolut ingenting att göra med mina autistiska symtom. Det beror på att jag har haft en hemsk uppväxt.

Jag känner igen det där att ha haft depression sedan man varit barn, och inte förstått det själv och heller inte blivit behandlad förrän långt senare. Hur fick du hjälp, blev du bättre av medicinering? Eller hittade du andra lösningar som att ändra på rutiner/levnadssätt/tankesätt...?

Känner mig också mer och mer känslig ju mer tiden går, som att utrymmet för alla intryck/motgångar/känslor krymper konstant.