Är en kvinna/tjej på 36 år, har genom livet prövat på väldigt många olika idrotter/fritidsintressen,hobbies, utbildningar/kurser,jobb osv. Och ännu inte hittat "min grej". Har inget specialintresse (det skulle vara röka cigaretter då,men det är ju ett väldigt destruktivt "intresse" och jag vill/har försökt sluta många ggr men då känt mig så ledsen,tom & nedstämd att jag börjat igen). Önskar att jag kunde hitta NÅNTING,vad sjutton som helst,att totalt nörda in mig på och glömma tid & rum! Men jag tröttnar på allting väldigt fort! Jag ska väl nämna att jag även har ADHD. Ingenting är tillräckligt roligt för att jag ska lyckas bibehålla intresset för det!

Säg inte att jag ska gå och prata med nån; jag har "pratat med nån" sen jag var 16, och tycker inte att jag fått särskilt mycket hjälp, förmodligen för att jag under dessa år fått byta samtalskontakt ca 500 ggr. Så fort det börjar funka med nån och vi börjar komma nånvart så försvinner de av olika anledningar!!
Jag sitter inte på arslet hela dagarna och bara väntar på att nåt ska hända; jag är jämt igång och gör massa saker, försöker umgås med folk så mycket jag bara orkar. Men känner mig så splittrad!

Känner mig inte särskilt deprimerad; känns mer som att detta beror på diagnoserna och på att de som ska hjälpa oss med diagnoser inte bryr sig eller engagerar sig i en.vore lättare att komma igång och hålla fast vid saker om folk bara var lite mer handlingskraftiga; jag orkar fan inte göra allting själv (ta kontakter,påminna,kalla till möten,komma med alla förslag,be om allting hela tiden för att det ska hända nåt!) Varför är de jag har kontakt med inte mer intresserade?? Varför kommer de aldrig med några förslag eller ideer?? Om inte jag gör det så händer ingenting!
Blir så trött!

En sak i taget, en fråga i taget...att ge ett svar på allt du skriver går inte.

Det finns inget magiskt som "hjälpare" kan göra, och det enda man egentligen inriktar sig på är hjälp till självhjälp. Att de aldrig kommer med förslag beror nog på att de inte förstår. För så är det: neurotyper som ska hjäla aspergare förstår oftast inget om AS.

rdos skrev: För så är det: neurotyper som ska hjäla aspergare förstår oftast inget om AS.

Som du då som inte har AS och kommer med en massa konstiga uttalanden om oss som faktiskt har AS.

Har du provat att resa? Inte i Sverige utan utomlands.

"Oss som faktiskt har AS". Tror du jag bryr mig ett dyft om just gruppen "som har AS"? Inte min målgrupp. Har mer intresse för de som har "autistiskt syndrom" än just ni som "har AS". Ni är ett gäng gnällpellar helt enkelt. Kamma er och väx upp.

vofff skrev:Har du provat att resa? Inte i Sverige utan utomlands.

Mmm, och att ogilla att resa är ett neurodiverst drag, så hur relevant är det?

Jag hatar att packa men tycker om att resa på egna villkor. Skulle inte vilja resa väldigt mycket för jag tycker om att ha tid att bearbeta intryck, men aspergare kan gilla att resa. Det måste bara vara lite anpassat.

Det som är bra med att resa är att man inte sitter hemma bland alla sina saker, man kan inte sysselsätta sig med "det vanliga". För mig blir det mer kvalitetstid och dessutom mer ordning och reda eftersom jag bara har med mig de saker jag har.

Jag har ADD, inte ADHD, så jag har inte drivet att gå och göra massa saker. Men jag känner igen mig att uthålligheten inte blir så lång. Jag skulle också vilja orka mentalt nörda ner mig mer. Jag har märkt att det går lättare på landet att göra något så "enkelt" som att läsa en bok, för om det regnar ute så finns det ingen dator, ingen TV. Koncentrationen hjälps för att valmöjligheterna blir färre.

Att man behöver vänner som drar igång känner jag igen med. Mina är bra på att kickstarta (vilket jag behöver), men de är dåliga på "utförandet" så där får jag stötta mer än jag orkar egentligen. Men jag har märkt att man gärna väljer vänner som är lika struliga som en själv, eller värre.

Skulle vilja fråga om de saker du redan gör eller har provat, drar det åt något visst håll, eller testar du vad som helst? Jag skulle allra helst hålla på med skapande men det verkar som det kräver mest energi och fokus så jag kör mycket på mina andrahandsval vad gäller intressen, mer ytliga intressen eller vad man ska kalla det. Och ofta saker som vissa typer av utflykter som har en klar startpunkt och ett slut. Då tröttnar man inte så lätt utan är närvarande hela tiden.

kiddie skrev:Jag hatar att packa men tycker om att resa på egna villkor. Skulle inte vilja resa väldigt mycket för jag tycker om att ha tid att bearbeta intryck, men aspergare kan gilla att resa. Det måste bara vara lite anpassat.

Jag gillar bara att resa om det är aktivitetsorienterat. Själva resandet är fortfarande tråkigt, men jag gör det ändå för att komma till aktiviteten.

Men det är klart att det finns aspergare som gillar vanliga resor med. Vore konstigt annars, men de är i minoritet.

Hej QPG

Det du skriver om, det känner jag igen till 100 % (med undantaget rökning)! Jag blir på riktigt förvånad över att jag inte "fastnar" för något utan hoppar från engagemang till engagemang; från intresse till intresse. Det kanske är det som är ditt och mitt särintresse; att vi finner mer stimulans av att tänka på nya saker? Inte att det gamla är tråkigt, utan att det nya är mer spännande.

Din lycka kanske ligger i att acceptera ditt driv, din förmåga att glida ovanpå och betrakta världen som den verkligen är? Ingen annan kommer att förstå vad som får dig att ticka, och du är i gott sällskap när du uttrycker din förvåning om varför det inte blir som du vill. Du har ju de godaste av avsikter och det borde räcka, eller hur?!

Det ser ju så nice ut med alla neurotypiker som har så fantastiska relationer och når framgång till höger och vänster, men de är inte oss och vi vet inte vad de avstår ifrån. Det vet de nog inte ens själva. Ignorance is bliss...

Om vi med AS försöker göra som neurotypikerna tror jag att vi blir olyckliga, utmattade och frustrerade. Kan det vara där du är nu? I jakten på den där härliga lyckokänslan som är lika svårfångad som svår att behålla? I så fall är det kanske där du ska börja reflektera? Att fundera på om du vill vara trött, frustrerad och splittrad. Det är klart du inte vill, så då blir nästa steg varför du känner så. Vilka behov har du som inte är uppfyllda?

För enkelhets skull föreslår jag att att sådana analyser aldrig blandar in andra människor. Det är inte vårdens inkompetens att du blir frustrerad. Inte vännernas tystnad om du känner dig ouppskattad. Dina känslor, goda såväl som jobbiga, kommer av att dina behov är uppfyllda eller ouppfyllda.

Innan jag fick piller för min adhd hade jag inte en chans i världen att klara av att reflektera över min egen situation. Jag tappade ju alltid tanketråden innan jag kunde dra någon slutsats eller få insikt. Därför rekommenderar jag alltid, till de som har liknande diagnoser, att behandla adhd'n så att aspergern kommer fram i ljuset.

Kom i håg att allt du behöver finns inne i dig; och klappa dig på kinden ibland och säg att du duger som du är.

vofff skrev:Har du provat att resa? Inte i Sverige utan utomlands.

Jag har rest mycket förr, men har inte haft råd att resa nånstans på många år! Hur har ni andra råd att resa??

rdos skrev:Det finns inget magiskt som "hjälpare" kan göra, och det enda man egentligen inriktar sig på är hjälp till självhjälp. Att de aldrig kommer med förslag beror nog på att de inte förstår. För så är det: neurotyper som ska hjäla aspergare förstår oftast inget om AS.

Jag vet, jag har hört det. Men vad innebär "hjälp till självhjälp"? Att sitta och ställa en väldig massa frågor och kräva att jag berättar mitt livs historia, för att sedan sitta och konstatera: men oj vad jobbigt du haft det! , det kallar jag inte för hjälp på nåt sätt alls!



Moderator atoms - reparerade trasigt citat.

Rusmark skrev:Hej QPG

Det du skriver om, det känner jag igen till 100 % (med undantaget rökning)! Jag blir på riktigt förvånad över att jag inte "fastnar" för något utan hoppar från engagemang till engagemang; från intresse till intresse. Det kanske är det som är ditt och mitt särintresse; att vi finner mer stimulans av att tänka på nya saker? Inte att det gamla är tråkigt, utan att det nya är mer spännande.

Din lycka kanske ligger i att acceptera ditt driv, din förmåga att glida ovanpå och betrakta världen som den verkligen är? Ingen annan kommer att förstå vad som får dig att ticka, och du är i gott sällskap när du uttrycker din förvåning om varför det inte blir som du vill. Du har ju de godaste av avsikter och det borde räcka, eller hur?!

Det ser ju så nice ut med alla neurotypiker som har så fantastiska relationer och når framgång till höger och vänster, men de är inte oss och vi vet inte vad de avstår ifrån. Det vet de nog inte ens själva. Ignorance is bliss...

Om vi med AS försöker göra som neurotypikerna tror jag att vi blir olyckliga, utmattade och frustrerade. Kan det vara där du är nu? I jakten på den där härliga lyckokänslan som är lika svårfångad som svår att behålla? I så fall är det kanske där du ska börja reflektera? Att fundera på om du vill vara trött, frustrerad och splittrad. Det är klart du inte vill, så då blir nästa steg varför du känner så. Vilka behov har du som inte är uppfyllda?

För enkelhets skull föreslår jag att att sådana analyser aldrig blandar in andra människor. Det är inte vårdens inkompetens att du blir frustrerad. Inte vännernas tystnad om du känner dig ouppskattad. Dina känslor, goda såväl som jobbiga, kommer av att dina behov är uppfyllda eller ouppfyllda.

Innan jag fick piller för min adhd hade jag inte en chans i världen att klara av att reflektera över min egen situation. Jag tappade ju alltid tanketråden innan jag kunde dra någon slutsats eller få insikt. Därför rekommenderar jag alltid, till de som har liknande diagnoser, att behandla adhd'n så att aspergern kommer fram i ljuset.

Kom i håg att allt du behöver finns inne i dig; och klappa dig på kinden ibland och säg att du duger som du är.

Där sa du nåt!! Att det är nya saker som är just specialintresset! Du skrev så mycket klokt och kom med så mycket smarta infallsvinklar som jag aldrig förr hört eller tänkt på, så jag tror jag måste låta det sjunka in lite först!

Däremot förstår jag inte varför flera av er skrivit om vänner. Som jag minns så nämnde jag ingenting alls om vänner i mitt inlägg? De jag syftade på var psykiatrin, LSS-handläggare, boendestödjare och alla de andra h****na som tar betalt för att träffa mig (ursäkta uttrycket!;)

kiddie skrev:Jag hatar att packa men tycker om att resa på egna villkor. Skulle inte vilja resa väldigt mycket för jag tycker om att ha tid att bearbeta intryck, men aspergare kan gilla att resa. Det måste bara vara lite anpassat.

Det som är bra med att resa är att man inte sitter hemma bland alla sina saker, man kan inte sysselsätta sig med "det vanliga". För mig blir det mer kvalitetstid och dessutom mer ordning och reda eftersom jag bara har med mig de saker jag har.

Jag har ADD, inte ADHD, så jag har inte drivet att gå och göra massa saker. Men jag känner igen mig att uthålligheten inte blir så lång. Jag skulle också vilja orka mentalt nörda ner mig mer. Jag har märkt att det går lättare på landet att göra något så "enkelt" som att läsa en bok, för om det regnar ute så finns det ingen dator, ingen TV. Koncentrationen hjälps för att valmöjligheterna blir färre.

Att man behöver vänner som drar igång känner jag igen med. Mina är bra på att kickstarta (vilket jag behöver), men de är dåliga på "utförandet" så där får jag stötta mer än jag orkar egentligen. Men jag har märkt att man gärna väljer vänner som är lika struliga som en själv, eller värre.

Skulle vilja fråga om de saker du redan gör eller har provat, drar det åt något visst håll, eller testar du vad som helst? Jag skulle allra helst hålla på med skapande men det verkar som det kräver mest energi och fokus så jag kör mycket på mina andrahandsval vad gäller intressen, mer ytliga intressen eller vad man ska kalla det. Och ofta saker som vissa typer av utflykter som har en klar startpunkt och ett slut. Då tröttnar man inte så lätt utan är närvarande hela tiden.

Som sagt, så skrev jag ingenting i mitt inlägg om vänner! Hur kommer det sig att flera av er uppfattade det som att jag menade vännerna? *det är bara en undran, eftersom jag så väldigt ofta blir missförstådd av andra och får höra att jag sagt saker jag aldrig sagt, så får ni gärna spegla mig lite här så jag kan börja förstå varför det ständigt blir så*
Om det drar åt nåt särskilt håll/intresseområde? Jo, musik och hundar. Jag tar ofta hand om andras hundar och det ger mig mycket. Har haft egna också, men kände att det tog för mycket kraft, så det räcker gott & väl med andras. Vad gäller musik så vill jag återuppta elbas-spelandet och spela i band, som jag gjorde en gång i tiden. Men samma där som med att resa: har inte pengar till att återuppta det! Mina pengar räcker knappt ändå! En elbas kostar, replokal kostar, lektioner kostar... Att lyckas hitta folk att spela med är inte så lätt, och det kräver ganska mycket energi och tålamod att hitta!

Hm, du har ju helt rätt. Ingenstans skriver du om vänner; ändå missförstod flera av oss dig. Är det inlägget, våra tolkningar eller lite av båda?

Jag ser att du använde benämningen "folk" på två ställen och det var nog det som snurrade upp mig. Den första gången handlar det om folk du umgås med. Då syftar du väl på vänner, eller? Nästa gång du nämner folk kanske jag var fast i det förra "folk" och trodde att det fortfarande gällde vänner (om nu det var det du menade från början). Mening för mening ser jag nu att du syftade på professionen det andra tillfället.

Jag är inte språkvetare men det är kanske så det fungerar; att en läsare tar genvägar för att spara tid? Själv tycker jag att nt'are uttrycker sig sjukt luddigt och oansvarigt. De verkar inte bry sig om tempus och genitiv-s, m.m.. Ändå har de karriärer och förhållanden. Om de "kommer undan" med slarvigt språk är det kanske för att de läser lika luddigt och oansvarigt som de skriver. I alla fall gäller det min ex-fru som alltid missförstod mina sms, trots att jag skrev precist och utan tolkningsutrymme. "Köp två liter mjölk" kunde bli "Jag köpte bara en liter för vi hade ju redan en liter hemma". Ridå.

En humoristisk vinkling kan vara att du skriver "folk". Kanske ingen av oss tycker att vårdpersonalen är "folk" utan snarare överarbetade kugghjul i ett ganska känslokallt sjukvårdsmaskineri.

Ps. Tack för dina hyggliga ord i tidigare inlägget.

Jag ser nu att det var andra än vänner som inte får ändan ur. Jag läste inte ordagrant och missuppfattade.

Att hitta saker som inte kostar mycket är naturligtvis inte så lätt. Jag är som tur var ganska lättroad, jag tycker om att göra saker folk inte anser är så avancerat. Skulle också vilja hålla på mer med musik men de grannarna jag har nu är den tysta sorten, innan när de var stökiga hade jag kunnat spela mer hemma. När jag skaffar min nya dator ska jag dock skaffa ett program att göra musik i. Jag saknar dock fokus till detta och skulle vilja kunna bara sugas in som jag kunde förr. Egentligen trivs jag bäst med att göra småsaker men samtidigt vill jag ha ett djup som jag inte orkar skapa. Jag har ritalin som hjälper mig med vardagssaker men hjälper inte med fokus vad gäller intressen.