Dagobert skrev:Det blev lite rörigt... Förenklat:

Om det finns en negation ska det vara vare sig.

Om det inte finns någon negation ska det vara varken.


Ex:
Rätt: Huset är inte vare sig stort eller litet.
Fel: Huset är inte varken stort eller litet.

Rätt: Huset är varken stort eller litet.
Fel: Huset är vare sig stort eller litet.

Sen finns det tveksamma fall.

Dagobert skrev:Sen kan man diskutera vad som kan räknas som negation i sammanhanget och hur långt bort den kan stå för att inte påverka valet.

Efter negation kan varken – eller nyttjas endast då det upprepar och liksom appositionellt närmare utför den föregående negationen: I skolen alls icke svärja, varken vid himmelen, ty den är Guds tron, eller vid jorden, ty den är hans fotapall. I storstaden får man ingen ro, varken natt eller dag – märk kommat.

Icke varken – eller har emellertid gammal hävd i svenskan; se Ljunggren i Studia Germanica, 138 ff. (Lund 1934).

Olika språk bruka olika sätt att negera, jfr t. ex. ty ich habe niemanden gesehen, lat. neminem vidi, sv. jag har ingen sett och jag har icke sett någon. I slaviska språk upprepas i nekande sats negationen vid alla indefinita fyllnader, t. ex. ry. nitjego ne vidal, nikogda ne vidal nikogo, ordagrant: jag har icke sett intet, jag har icke aldrig sett ingen. I lat., sv. och andra språk upphäfva däremot två negationer hvarandra, och satsen blir jakande.

HGJ skrev:

Alien skrev:

ajemen skrev:Det vanliga missbruket av negationer, som Amerikanerna verkar vara mästare på genom deras -- som jag uppfattar det -- redneck-idiom, är alltid roande: "I ain't done nothing", eller "I didn't do nothing". I svenskan uttrycker det sig många gånger vardagligt som:

-- Ska vi inte gå och bada?
-- Jo, visst vore det kul!

(Det jakande svaret menar ju att vederbörande inte ska gå och bada, men ändå är dessa förvillande negationer väldigt vanliga vad jag har erfarit.)

post1002954.html#p1002954

De amerikanska uttrycken är väl helt enkelt sammanblandningar, typ "I havn't done anything" med "I've done nothing".

Jöns Matsson yttrade enligt Stockholms stads tänkebok år 1488:

Thet skal thu aldrich, Marten, beuise mik offuer eller betuge medh nager skel; jach hade aldrich jntet medh tik til gørende, ok aldrich gaffst thu mik jntet och aldrich jach tik, ok aldrich giorde thu mik j moth.

Söderwall ger i sin ordbok över medeltidsspråket exempel på aldrig tillsammans med ingen:

han skadär aldrik engin man mer

I ett av hans exempel har ingen (engin) ändrats ("rättats"?) till någon (nogor):

thz sc al oc aldrey engin (ändradt till nogor) forefara oss nakan tiidh mere moth jdher wara

SAOB säger:

I strid mot nutida språkbruk användes pron. ingen i ä. tid:
[INGEN .a]
a) pleonastiskt i förb. med annat negerande ord (l. annan form av samma pron.), t. ex.: Om.. (fastan) hade warit gudz bodh, hade aldrigh ingen hafft macht til ath dispensera ther vdinnan. OPETRI PEliœ h 4 b 1527. Och kan ingen Cavalier eller krigzman inthet högre efftertrachtte änn (osv.). RARP 1: 65 1627. Aldrigh ingen Jungfrw haar iagh här till, / Begärt eller älskat. CHRONANDER Bel. E 5 a 1649. Iag skal inte låka ingen der til. HORN Lefv. 86 (c. 1657; rättat efter hskr.). FERNANDER Theatr. 325 (1695).

A double negative is a grammatical construction occurring when two forms of negation are used in the same sentence. Multiple negation is the more general term referring to the occurrence of more than one negative in a clause. In some languages, double negatives cancel one another and produce an affirmative; in other languages, doubled negatives intensify the negation. Languages where multiple negatives affirm each other are said to have negative concord. Portuguese, English, Persian, Russian, Spanish, Neapolitan and Italian are examples of negative-concord languages,[citation needed] while Latin and German do not have negative concord.[citation needed]

[...]

Up to the 18th century, double negatives were used to emphasise negation.[8] Thus, a codified grammar was devised by those in power to create a "new, better English". Double negatives continue to be spoken by those of Vernacular English, such as those of Appalachian English and African American Vernacular English.[9] To such speakers, they view double negatives as emphasizing the negative rather than cancelling out the negatives. Researchers have studied African American Vernacular English (AAVE) and trace its origins back to colonial English.[10] This shows that double negatives were present in colonial English, and thus presumably English as a whole, and were acceptable at that time. English after the 18th century was changed to become more logical and double negatives became seen as canceling each other as in mathematics. The use of double negatives became associated with being uneducated and illogical.[11]

In his Essay towards a practical English Grammar of 1711, James Greenwood first recorded the rule: "Two Negatives, or two Adverbs of Denying do in English affirm".[12] Robert Lowth stated in his grammar textbook A Short Introduction to English Grammar (1762) that "two negatives in English destroy one another, or are equivalent to an affirmative".[12] Grammarians have assumed that Latin was the model for Lowth and other early grammarians in prescribing against negative concord, as Latin does not feature it. Data indicates, however, that negative concord had already fallen into disuse in Standard English by the time of Lowth's grammar, and no evidence exists that the loss was driven by prescriptivism, which was well established by the time it appeared.[13]

[...]

Double negation is uncommon in other West Germanic languages. A notable exception is Afrikaans, where it is mandatory (for example, "He cannot speak Afrikaans" becomes Hy kan nie Afrikaans praat nie, "He cannot Afrikaans speak not"). Dialectal Dutch, French and San have been suggested as possible origins for this trait. Its proper use follows a set of fairly complex rules as in these examples provided by Bruce Donaldson:[14]

[...]

In Romance languages, negation is generally expressed by placing a negative adverb before the verb (non in Latin, Italian and Galician, no in Spanish and Catalan, não in Portuguese, ne in French, nu in Romanian), but more negative adverbs or pronouns may appear elsewhere to indicate what kind of negation is being made.

In vielen Sprachen stellt die doppelte Verneinung (Negation) allerdings eine Bekräftigung der Verneinung dar (man spricht dann von 'negativem Concord'[1][2]). In der deutschen Sprache (auch in der Umgangssprache) ist sie als Bekräftigung der Verneinung (außer in Dialekten und wenigen festen Redewendungen) praktisch verschwunden und wird als komisch verstanden oder kann den Redner auch als ungebildet erscheinen lassen. In anderen Sprachen stellt sie in diesem Sinne die normale grammatische Form der Verneinung dar oder ist eine von mehreren normalen Möglichkeiten der Verneinung.

Dagobert skrev:Geastrum, du låter säker. Varifrån kommer kunskaperna?