Hej!

Har läst rätt länge här men bara skrivit enstaka inlägg tidigare.

Jag har haft återkommande depressioner sedan tonåren och förra hösten var jag riktigt dålig. Efter inläggning blev jag remitterad för KBT. Detta ledde dock ingenstans och psykologen började av olika anledningar misstänka AST. I våras gjordes utredningen och jag fick diagnosen AST med sekundära återkommande depressioner.

Jag har egentligen allt jag kan önska; familj, vänner och fast jobb. Jag är en sån där som ansträngt mig tills jag stupat och på något sätt lyckats lura alla att jag är alldeles "vanlig" trots att jag inuti bara mår dåligt.

Jag orkar inte med det här livet. Jag klarar inte att hantera all otydlighet och stress eller alla förändringar som livet innehåller. Jag blir hysterisk och bryter ihop i ilska och tårar och sen hatar jag mig själv ännu mer och tänker att det vore bättre att jag inte fanns. Får känslan att jag bara vill lägga mig ner och blunda och aldrig stiga upp igen.

Jag har så blandade känslor över AST-diagnosen. På ett sätt är det skönt att få en förklaring men samtidigt är det så otydligt vilken hjälp som finns för att jag ska slippa må så dåligt. Jag har berättat för familj och vänner men det är som att de ändå inte förstår.

Idag är jag så ledsen och besviken på min man som skapade kaos och noll planering och sen tycker att jag är knäpp som inte kan hantera det trots att han vet allt och har sagt att han vill stötta. Jag orkar inte kämpa så här hela livet och alltid känna mig fel, fel, fel!

Hur hittar man ork och vilja att leva vidare?

Har du fått kontakt med habiliteringen?

Nej men jag hoppas på att få det. Har du fått hjälp via dem? Vad för slags hjälp?

Har din psykolog eller någon läkare remitterat dig dit? Har bara varit på ett möte hittills på habiliteringen. De pratade om KBT, LSS och lite annat.

Jag ska till läkaren i mitten av augusti och hoppas på att få kontakt med habiliteringen efter det. Vill gärna höra exempel på hur andra som haft depressioner har tagit dig ur det? Måste få lite hopp om att det faktiskt kan bli bättre.

Truls skrev:Jag ska till läkaren i mitten av augusti och hoppas på att få kontakt med habiliteringen efter det. Vill gärna höra exempel på hur andra som haft depressioner har tagit dig ur det? Måste få lite hopp om att det faktiskt kan bli bättre.

Skaffa en älskare/älskarinna, börja springa maraton, det är klart att äta godsaker tröstar en del det med, t ex choklad eller glass, men det behöver man väl knappast upplysa om, kan dock vara förödande för midjemåttet, om det inte kombineras med sex och motion naturligtvis. Kort sagt allt fysiskt som kan distrahera alla negativa och deprimerade tankebanor. Undvik alla psykofarmaka sjukvården vill pracka på dig, de hjälper visst, men efter ett tag har man gått upp tjugo kilo och sen när man avslutar kuren är man lika deppig igen plus övervikten, grattis.

En del flyttar, byter jobb och ändrar totalt på inriktningen i karriären, sen blev dom bättre, men det kan vara lättare sagt än gjort. Andra separerar från en livspartner som de egentligen aldrig trivts med och finner där mer ljus i tunneln, andra köper ny bil, skaffar MC eller någon ny hobby, en hundvalp livar upp t ex. Nå hoppas det kan lösa sig för dig...

Truls skrev:Jag ska till läkaren i mitten av augusti och hoppas på att få kontakt med habiliteringen efter det. Vill gärna höra exempel på hur andra som haft depressioner har tagit dig ur det? Måste få lite hopp om att det faktiskt kan bli bättre.

Det finns enorma mängder hopp. Vi är flera som varit i liknande situation och tagit oss vidare. Depressioner ger vika och vissa typer av aspig problematik lindras med åren samt avhjälps med LSS-insatser och genom självinsikter och annat.

En arbetsterapeut exempelvis, antingen genom hab eller psyk, kan kartlägga din situation och föreslå hjälpmedel av olika slag.

Det du kan göra innan insatser utifrån kommer igång är att ägna dig åt mindfulness och EFT. Att ändra på automatiska tankebanor(=beteenden) och hjärnans konstitution, som de flesta terapier ändå i slutändan går ut på, kan du med fördel jobba med på egen hand.

Har du koll på så att du inte håller på att bli utbränd?

Skaffa INTE en extra sexpartner om du redan är i ett förhållande. Förutom det moraliska aspekten, så skapar det onödig stress, måste ta slut någon gång, antingen genom upptäckt eller att bli dumpad av någon man kanske egentligen inte ville ha (man kan ändå känna sig dumpad och att ingen vill ha en) eller bli dumpad av den man är ihop med. Att ta slut av en sådan sak kan vara något som sätter spår för båda långt framöver och påverkar andra relationer.

Och skaffa INTE ett husdjur bara för att bli uppmuntrad, man måste ju ta hand om dem även de dagar man mår dåligt. Sitt hellre hundvakt åt någon du känner de dagar du orkar och vill.
Kanske du måste inse att det finns saker du kämpat med att orka med i flera år bara för att passa in och verka normal, "alla andra orkar ju". Att gå ner i arbetstid kan vara precis det som räddar livet på en (så var det för mig iaf). Såvida inte jobbet är exakt det du älskar och ger dig energi, då är det ju bäst att stanna där.
Om det finns saker du brukade gilla att göra, men nu inte känner någonting inför, är det kanske bäst att ta en paus även där tills lusten återvänder. Men musik rekommenderar jag, mycket musik, bra musik. Leta efter den på obskyra ställen, absolut inte på reklamradio.

Om du har barn kan det vara bra att gå upp i deras intressen och utveckling, att engagera sig för andra när man själv mår dåligt kan väcka något inom en man glömt bort. Ungefär som att öva på självanalys på andra.
Ok, nu har jag nog svamlat nog.

Abazi skrev:Ok, nu har jag nog svamlat nog.

Klokt skrivet tycker jag

Edit: Inte att du svamlat alltså.

Det andra.

Man sänker kraven på sig själv och lever utifrån sina egna förutsättningar. Struntar i vad andra (som tror att de känner en) säger att man borde klara. Annars blir livet ohållbart och då vill man inte leva. Tog väldigt många år att inse vad "sänka kraven på sig själv" innebar för just mig. Sedan dess har jag jobbat med aktivitetsgraden, t ex tar jag hänsyn till hur mycket något ger och hur mycket något tar och gör prioriteringar efter det.

LILITH_ skrev:Har du koll på så att du inte håller på att bli utbränd?

Låter som hon håller på att bränna ut sig ja. Hon behöver stanna upp och vila ut, länge. Ett asperger-sinne klarar bara en viss mängd NT-beteende, sedan tar krafterna slut och man bryter ihop.

Huggorm skrev:

LILITH_ skrev:Har du koll på så att du inte håller på att bli utbränd?

Låter som hon håller på att bränna ut sig ja. Hon behöver stanna upp och vila ut, länge. Ett asperger-sinne klarar bara en viss mängd NT-beteende, sedan tar krafterna slut och man bryter ihop.

Ja det var det jag hade i tankarna när jag skrev mitt inlägg ovan. Det låter på Truls som hon behöver vila länge från sin vardag och sedan göra förändringar för ett hållbart liv. Ofta behöver man hjälp av någon professionell och har man tur kan man hitta någon bra.

Tack alla! Det här blir värsta boken så läs bara det ni orkar. Det hjälper mig att skriva av mig allt...

Jag är helt klart på utbrändhetens rand. Har varit sjukskriven sedan jag låg inlagd för ett år sen pga depression och utmattningssymtom. Är på väg tillbaka i arbete och har kommit upp i halvtid men orken tar liksom stopp där och så blir jag frustrerad och ledsen. Nu har jag haft semester med familjen i fyra veckor och är helt slut. Då blir jag ännu mer frustrerad och ledsen. Hur kan man inte ens orka med ledig tid med sin familj?

Det där med att aktivera sig vid depression låter jätterimligt. För mig tycks det dock alltid bli pannkaka. Jag blir bara trött av aktiviteterna och så blir jag ännu mer deprimerad över att jag inte orkar. Som Abazi skriver brukar jag gå upp i barnen men det finns liksom inte ens ordentlig energi för det. Jag får huvudvärk och blir yrslig för att jag är så trött. Så blir jag lättirriterad och så känner jag mig som världens sämsta mamma och blir ledsen för det. Tänker att barnen skulle ha det bättre utan mig.

Min man är världens snällaste och jag älskar honom. Jag skulle aldrig gå bakom ryggen på honom. Överhuvudtaget är jag en sån där dumärlig person. Hela kroppen skrumpnar ihop inuti på mig om jag försöker ljuga.

Är dock osäker på om jag verkligen kan leva med min man. Jag kanske behöver för mycket ordning och planering för att kunna leva med någon. Och så blir jag hela tiden stressad över om han ska tröttna på mig och alla mina omöjliga behov. Jag vill liksom inte ens leva med mig själv, hur ska då någon annan vilja leva med mig?

Som Lilith, Flinta och Huggorm skriver behöver jag strukturera om mitt liv. Jag lyckas bara inte. Det känns som jag vänder ut och in på mig själv. När jag jobbar tar det all energi och jag har sedan många år strukit bort alla typer av aktiviteter och intressen. Träffar bara vänner enstaka gånger. Men orken verkar ta slut bara av själva vardagslivet. Jag skulle verkligen behöva hjälp av någon (hab?) att klura ut hur jag ska leva för att må bra. Jag tycks inte veta själv vad jag klarar och inte. Hur klurar man ut det?

Ja ni hör ju, så eländig att jag svamlar på i oändlighet om alla bekymmer. På pluskontot idag finns i alla fall att jag lyckades sova ett par timmar på eftermiddagen och sen orkade ha trevlig middag med familjen plus läsa godnattsaga för yngsta dottern.

Det låter inte som att du bara är "på utbrändhetens rand", utan faktiskt där redan (igen).

Man kan bli som allergisk mot stress, kroppen och psyket klarar ingen stress alls. Och allt i vardagen som upplevs som kravfyllt (och med barn är tillvaron kravfylld per automatik) triggar igång en stressreaktion och du blir sjuk.
Humörsvängningar och ilska, enorm trötthet, nedstämdhet och självhat är några vanliga symtom.

Jag tror inte att det är läge att tänka på hur framtiden ska se ut med utgångspunkt från din nuvarande situation, för det blir helt missvisande.
Ta dina reaktioner på allvar istället, du behöver en längre tids vila. Semester med man och barn är ingen vila.

Och jo, du kommer att bli bättre igen, att orka mer, få mer struktur på tillvaron och hitta tillbaka till en sund självkänsla.
Det går att kombinera familj och arbete med AST. Vi är flera som gör det, och vi har i stort sett alla varit i samma situation med total utmattning och "stressallergi", och så småningom tagit oss upp på fötter igen.

Det är bara det att det tar längre tid för någon med AST att återhämta sig, för vi är mer sårbara för allt, livet i stort liksom. Det måste man respektera. Var inte så hård mot dig själv!

Jag har varit deprimerad i perioder, och får ofta höra att det är viktigt att se framåt, ha mål och drömmar mm.
Jag har alltid haft väldigt svårt för det, så fort jag börjar tänka på framtiden känns allt så stort, hopplöst och meningslöst, så jag försöker låta bli att tänka på framtiden.

Men jag försöker däremot planera, och det är viktigt för att kunna släppa tankarna på vad som ska hända sen och bara kunna vara här och nu i min lilla bubbla.
Även rutiner, mycket viktigt för mig.
Gå upp samma tid, äta samma tid och lägga mig samma tid.
Ha hjälpmedel för schema på dagen.

Detta har underlättat för mig väldigt mycket, och när denna vardagsstrukturen finns, kan jag vara spontan utöver det, för då finns energi kvar till det.

Och hitta ett intresse som man brinner för.
Jag älskar att läsa illustrerad vetenskap i perioder t.ex. det gör att jag kan koppla bort tankarna en stund.

Hur hittar man ork och vilja att leva vidare?

Har jo bare livet jo, som varer i høyden ca. 100 år, og enn blir tidsnok fri.

Du har ett pm, Truls

rbroberg skrev:Jag har varit deprimerad i perioder, och får ofta höra att det är viktigt att se framåt, ha mål och drömmar mm.

De som säger så utgår kanske ifrån sig själva och sina erfarenheter? De fungerar inte som du och har aldrig varit i din situation. Om man dessutom är deprimerad förutom t ex AS är det rentav kränkande att råda någon fiska efter drömmar eller ha mål i livet. Det är ungefär som att signalera: "Ryck upp dig ,kontrollera dig själv och prestera." Dessa råd speglar också vår tid där allt ska optimeras till det yttersta.

Vill man jobba mot mål är det viktigt att målet ska ge energi, inte ta.
När man är deprimerad kan det vara lagom att ha mål som att komma hur sängen, duscha osv, m a o grundläggande saker och drömmen lär vara att bli frisk i första hand. Sedan kan nästa mål vara att förbli frisk och göra saker man mår bra av. Sedan får man se.

Flinta skrev:

rbroberg skrev:Jag har varit deprimerad i perioder, och får ofta höra att det är viktigt att se framåt, ha mål och drömmar mm.

De som säger så utgår kanske ifrån sig själva och sina erfarenheter? De fungerar inte som du och har aldrig varit i din situation. Om man dessutom är deprimerad förutom t ex AS är det rentav kränkande att råda någon fiska efter drömmar eller ha mål i livet. Det är ungefär som att signalera: "Ryck upp dig ,kontrollera dig själv och prestera." Dessa råd speglar också vår tid där allt ska optimeras till det yttersta.

Vill man jobba mot mål är det viktigt att målet ska ge energi, inte ta.
När man är deprimerad kan det vara lagom att ha mål som att komma hur sängen, duscha osv, m a o grundläggande saker och drömmen lär vara att bli frisk i första hand. Sedan kan nästa mål vara att förbli frisk och göra saker man mår bra av. Sedan får man se.

Mycket bra skrivet!

Ett steg i taget, långsamt och stadigt.

Kan bara hålla med det de flesta andra har skrivit.
Min erfarenhet är dock att habiliteringen inte vet ett skit om högfungerande AST.
De utgår ifrån att vi alla är idioter och behöver lära oss vår plats i samhället.
Sticker man ut för mycket får man smäll på fingrarna.
Sen har de oftast bara en färdig paketlösning, vilken varierar beroende på vem som är chef för tillfället.
Dessutom är det ofta inte speciellt kompetent personal på sådana ställen.
Majoriteten har endast socionomexamen eller psykologexamen.
Sen har de i bästa fall läst en kurs om autism på närmaste högskola och hävdar att de är experter.
För att förstå problematiken kring AST behövs, förutom psykoterapiutbildning, gediget intresse för och kunskap om ämnet samt ett positivt synsätt på vår funktionsvariation.
Vi är i första hand normal- eller högbegåvade individer med annorlunda funktionssätt.
Vi är inga "handikappade" som per automatik behöver aktivitetsersättning, daglig verksamhet och fan och hans gamla mormor.
Vi behöver copingstrategier för att klara av livet med alla dess stressande moment.
Var och en behöver hitta sina egna vägar.
Hur man gör det är högst individuellt.
Men om du behöver proffshjälp så är mitt råd att konsultera en privatpraktiserande terapeut med gedigen kunskap om AST.
Det kostar en slant, men är väl värt pengarna.
Hoppas det reder ut sig för dig.

Kostymhippie skrev:Men om du behöver proffshjälp så är mitt råd att konsultera en privatpraktiserande terapeut med gedigen kunskap om AST.

Jag har funderat på att göra detta. Men hur hittar man en sådan? Och hur kan man bedöma om personen är kompetent? Jag tycker att det känns väldigt osäkert. Har man en kontakt genom landstinget så känns det lite tryggare. De kanske inte kan hjälpa en, men de borde inte skada en i alla fall. Om det inte funkar så kan man be att få träffa en annan.
Om man träffar en privatpraktiserande så skulle det kunna vara värsta klåparen. Och man är så utlämnad när man söker hjälp hos en terapeut.
Detta är de tankar jag får - tänker jag fel? (Ursäkta att jag lånade tråden...)

Dina funderingar är högst relevanta.

Man hittar dem på nätet, eller genom att fråga runt bland folk man känner som har god kunskap om AST.
Man avgör vid ett första besök om det är något att fortsätta med och tar det därifrån.
Privata kliniker är helt beroende av pengarna de får in och således ofta måna om att göra bra jobb.
Landstinget, å andra sidan, är inte vinstdrivande och därför skiter de i ifall de gör bra jobb eller inte.
De har sin lön tryggad i alla fall.
Ofta finns det dessutom bara en enda terapeut på varje habilitering.
Och visst kan de skada en, precis lika mycket som en privat terapeut.
Skillnaden är att medan den privata riskerar att förlora kundunderlag om snacket går runt att han/hon inte sköter sitt jobb så kan tanterna på habiliteringen lugnt joxa vidare utan konsekvenser.
Det är mina erfarenheter i alla fall.

Tack för svaret!

Mina farhågor är lite tvärtom: Att de privata överdriver sin kompetens för att sälja sig själva. Och att de behandlar en för mycket som en "kund", vilket jag inte tror är så bra i en terapi. Och sedan så undrar jag om de som är seriösa så gärna tar emot en "riktig psykpatient"? Eller om de är mer inriktade på någorlunda friska människor som vill utveckla sig själva eller dylikt.
Dessa farhågor är dock inte baserade på egna erfarenheter. Jag har också några andra alternativ kvar som jag ska kolla upp innan jag söker privat.

Men hur hittar man terapeuterna på nätet? Jag googlade på "psykoterapi asperger Stockholm" och hittade inget, förutom en KBT-behandling för "social anpassning vid Asperger" - inte direkt vad jag var ute efter...

Med vänlig hälsning,
Fräken Fräken

De saker som ger mig ork och motivation till att leva vidare:

* Ha goda relationer med mina vänner. Att känna deras kärlek, uppskattning och stöd när jag har det svårt har varit en otrolig källa till energi, styrka och positiva tankar.
* Träffa en lämplig stödgrupp regelbundet som man kan öppet dela om sin tillvaro och hjälpa/få hjälp av andra. Kan vara AS grupp, i mitt fall en 12-stegs gemenskap som handlar om relationer, kärleksberoende, känslomässig anorexia.
* Göra det jag är intresserad av och som ger mig glädje.