Moderator Titti:

Delade tråden om kontaktpersoner och gjorde en egen tråd här nedan.

Milyc skrev:Bjäbbis beskrev just ett problem med denna onaturliga "kompisrelation" ur den andra synvinkeln.

Det jag har hört - och nu får du rätta mig om jag är ute och cyklar - är att det är ganska vanligt bland asperger-simulanter att de lyckas få en kompis de redan känner sedan tidigare (innan diagnos) att bli kontaktperson. Detta eftersom många kommuner har svårt att hitta kontaktpersoner på vanligt vis.

Först ha en kompis. Sedan få förtidspension. Och hemtjänst som diskar och tvättar kläder. Och sedan ska ens kompis få betalt för att umgås med en, precis som kompisen gjorde innan diagnos.

Är jag för missunsam mot andra människor?

JohnNorum skrev:

Milyc skrev:Bjäbbis beskrev just ett problem med denna onaturliga "kompisrelation" ur den andra synvinkeln.

Det jag har hört - och nu får du rätta mig om jag är ute och cyklar - är att det är ganska vanligt bland asperger-simulanter att de lyckas få en kompis de redan känner sedan tidigare (innan diagnos) att bli kontaktperson. Detta eftersom många kommuner har svårt att hitta kontaktpersoner på vanligt vis.

Först ha en kompis. Sedan få förtidspension. Och hemtjänst som diskar och tvättar kläder. Och sedan ska ens kompis få betalt för att umgås med en, precis som kompisen gjorde innan diagnos.

Är jag för missunsam mot andra människor?

Det förekommer säkert. Men tror du verkligen de simulerar att vara aspergare? Innan man får diagnosen genomgår man en utredning, menar du att man kan simulera sig igenom den?

Alien skrev:

JohnNorum skrev:Det jag har hört - och nu får du rätta mig om jag är ute och cyklar - är att det är ganska vanligt bland asperger-simulanter att de lyckas få en kompis de redan känner sedan tidigare (innan diagnos) att bli kontaktperson. Detta eftersom många kommuner har svårt att hitta kontaktpersoner på vanligt vis.

Först ha en kompis. Sedan få förtidspension. Och hemtjänst som diskar och tvättar kläder. Och sedan ska ens kompis få betalt för att umgås med en, precis som kompisen gjorde innan diagnos.

Är jag för missunsam mot andra människor?

Det förekommer säkert. Men tror du verkligen de simulerar att vara aspergare? Innan man får diagnosen genomgår man en utredning, menar du att man kan simulera sig igenom den?

För guds skull, det finns sol-och-vårare som lurar av gamla tanter pengar, som lyckas jobba som läkare utan utbildning osv osv. Det finns människor som är duktiga på allt möjligt.

Svar på din fråga, ja. Finns det några speciella moment i utredningen du menar skulle vara speciellt svåra att klara sig igenom?

Hej!

Huruvida man har AS eller inte beror ju mycket på samhället också. Om man har lätt för att lära och blir bra bemött i skolan, hamnar på rätt arbetsplats etc. så är jag övertygad om att ens AS inte märks så mycket. Om man däremot har problem i skolan, har svårt att söka och behålla jobb etc. får man lättare en AS-diagnos.

Så jag skulle helt fräckt vilja säga att för kanske 150 år sedan, när dessa diagnoser inte fanns, fanns det heller inget behov av att diagnosticera folk. För när man levde i bondesamhället och fadern var jordbrukare, och sönerna tog vid efter honom, behövde man inte dessa diagnoser. Det är först när samhället blivit allt mera komplext, som dessa diagnoser behövs. När man måste studera länge för att kunna söka och behålla ett jobb. När man måste vara både stresstålig och socialt kompetent både på jobbet och i föreningslivet. När man måste klara av att sköta hemmet och jobba heltid och uppfostra ungar och ... ja, på ett helt annat sätt än förr. Ungarna ska inte bara i väg till skolan i rätt tid, de ska också skjutsas till fotbollsträning, scouterna och jazzdans.

Är ni med på min tankegång där?

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!

Huruvida man har AS eller inte beror ju mycket på samhället också ...

Så jag skulle helt fräckt vilja säga att för kanske 150 år sedan, när dessa diagnoser inte fanns, fanns det heller inget behov av att diagnosticera folk.

Är ni med på min tankegång där?

Jag är helt med. Du är mycket klok!

JohnNorum skrev:

Milyc skrev:Bjäbbis beskrev just ett problem med denna onaturliga "kompisrelation" ur den andra synvinkeln.

Det jag har hört - och nu får du rätta mig om jag är ute och cyklar - är att det är ganska vanligt bland asperger-simulanter att de lyckas få en kompis de redan känner sedan tidigare (innan diagnos) att bli kontaktperson. Detta eftersom många kommuner har svårt att hitta kontaktpersoner på vanligt vis.

Först ha en kompis. Sedan få förtidspension. Och hemtjänst som diskar och tvättar kläder. Och sedan ska ens kompis få betalt för att umgås med en, precis som kompisen gjorde innan diagnos.

Är jag för missunsam mot andra människor?

Jag har väldigt svårt att tro att någon som har klarat sig själv i vardagsliv, jobb och kamratrelationer skulle vilja bluffa sig till AS-diagnos för att få förtidspension, hemtjänst och lön åt kompisen. Det är vansinnigt förnedrande processer att gå igenom när man söker alla dessa saker. Så några sådana "asperger-simulanter" tror jag inte det finns.

Däremot vet jag att det förekommer att man kan få en sedan tidigare bekant till kontaktperson som mot pengar ställer upp på att umgås mer regelbundet.

JohnNorum skrev:

Alien skrev:

JohnNorum skrev:Det jag har hört - och nu får du rätta mig om jag är ute och cyklar - är att det är ganska vanligt bland asperger-simulanter att de lyckas få en kompis de redan känner sedan tidigare (innan diagnos) att bli kontaktperson. Detta eftersom många kommuner har svårt att hitta kontaktpersoner på vanligt vis.

Först ha en kompis. Sedan få förtidspension. Och hemtjänst som diskar och tvättar kläder. Och sedan ska ens kompis få betalt för att umgås med en, precis som kompisen gjorde innan diagnos.

Är jag för missunsam mot andra människor?

Det förekommer säkert. Men tror du verkligen de simulerar att vara aspergare? Innan man får diagnosen genomgår man en utredning, menar du att man kan simulera sig igenom den?

För guds skull, det finns sol-och-vårare som lurar av gamla tanter pengar, som lyckas jobba som läkare utan utbildning osv osv. Det finns människor som är duktiga på allt möjligt.

Svar på din fråga, ja. Finns det några speciella moment i utredningen du menar skulle vara speciellt svåra att klara sig igenom?

Utredningen bestod ju inte bara av samtal utan också av tester. Sol-och-vårare, falska läkare etc lurar folk som är offer för önsketänkande el för vaneseende. En psykolog som utreder är förhoppningsvis vaken och uppmärksam.

Vad har du för belägg för att det bland aspergare skulle finnas simulanter? Bara din allmänna misstänksamhet?

Milyc skrev:

JohnNorum skrev:

Milyc skrev:Bjäbbis beskrev just ett problem med denna onaturliga "kompisrelation" ur den andra synvinkeln.

Det jag har hört - och nu får du rätta mig om jag är ute och cyklar - är att det är ganska vanligt bland asperger-simulanter att de lyckas få en kompis de redan känner sedan tidigare (innan diagnos) att bli kontaktperson. Detta eftersom många kommuner har svårt att hitta kontaktpersoner på vanligt vis.

Först ha en kompis. Sedan få förtidspension. Och hemtjänst som diskar och tvättar kläder. Och sedan ska ens kompis få betalt för att umgås med en, precis som kompisen gjorde innan diagnos.

Är jag för missunsam mot andra människor?

Jag har väldigt svårt att tro att någon som har klarat sig själv i vardagsliv, jobb och kamratrelationer skulle vilja bluffa sig till AS-diagnos för att få förtidspension, hemtjänst och lön åt kompisen. Det är vansinnigt förnedrande processer att gå igenom när man söker alla dessa saker. Så några sådana "asperger-simulanter" tror jag inte det finns.

Jag vet inget om den process du har gått igenom. Och jag har ingen anledning att ifrågasätta något som du säger dig ha upplevt.

Jag tycker dock inte att det är osannolikt att det finns människor, som egentligen är helt i avsaknad av AS, som skulle kunna tänka sig att genomgå dessa processer. Det finns ju människor som låter sig misshandlas i åratal, låter sig utnyttjas, prostituerar sig och allt möjligt hemskt. Så ja, jag tror att det kan finnas människor som kan tänka sig, och klara av, att utsätta sig för det du menar är förnedrande.

En parantes är också, att för de som vet själva att de inte har AS, är kanske processerna mindre förnedrande än för dem som har AS på riktigt? Om man t.ex. blir behandlad som mindre vuxen, mindre självständig etc, är det ju lättare att avfärda allt inombords om man är säker på att man inte har AS?

Du får gärna (om du vill!) ge exempel på vilka moment som är så förnedrande att du har svårt att tro att någon icke asperger-person skulle kunna klara av att genomlida dem.

Milyc skrev:Däremot vet jag att det förekommer att man kan få en sedan tidigare bekant till kontaktperson som mot pengar ställer upp på att umgås mer regelbundet.

Två kommentarer.

1) Jag förstår att det inte kan kännas så kul om en tidigare bekant nu ska få betalt för att umgås, istället för att bara umgås gratis som tidigare. Det förstår jag verkligen, och det kanske har diskuterats tidigare, fast jag missat det?

2) Det låter ändå lite konstigt i mina öron, att någon man redan har umgåtts med tidigare, ska få betalt för att fortsätta umgås. Hur stora är egentligen umgängesproblemen då? Eller är tanken, att AS-personen har mindre problem när han är yngre, och att problemen förvärras när man blir äldre och kommer ut i vuxenlivet?

JohnNorum skrev:Jag tycker dock inte att det är osannolikt att det finns människor, som egentligen är helt i avsaknad av AS, som skulle kunna tänka sig att genomgå dessa processer. Det finns ju människor som låter sig misshandlas i åratal, låter sig utnyttjas, prostituerar sig och allt möjligt hemskt. Så ja, jag tror att det kan finnas människor som kan tänka sig, och klara av, att utsätta sig för det du menar är förnedrande.

Jag delar uppfattningen. Jag tror absolut att man kan glida igenom en utredning och få diagnos fast man inte har det. I alla fall den typen av utredning som jag gick igenom. Den var dessutom inte förnedrande på något sätt.

Nilale skrev:Jag tror absolut att man kan glida igenom en utredning och få diagnos fast man inte har det. I alla fall den typen av utredning som jag gick igenom. Den var dessutom inte förnedrande på något sätt.

Jag tror att utredningarna ser väldigt olika i olika delar av landet, och hos olika läkare. Psykologer har väl också rättighet att ställa diagnos? Därför skulle det vara intressant att höra mer om vilka de "svåraste" momenten är.

De flesta enkäter som brukar användas finns väl tillgängliga på nätet, så det momentet kan ju rimligtvis inte vara så svårt att förbereda sig för?

JohnNorum skrev:

Nilale skrev:Jag tror absolut att man kan glida igenom en utredning och få diagnos fast man inte har det. I alla fall den typen av utredning som jag gick igenom. Den var dessutom inte förnedrande på något sätt.

Jag tror att utredningarna ser väldigt olika i olika delar av landet, och hos olika läkare. Psykologer har väl också rättighet att ställa diagnos? Därför skulle det vara intressant att höra mer om vilka de "svåraste" momenten är.

De flesta enkäter som brukar användas finns väl tillgängliga på nätet, så det momentet kan ju rimligtvis inte vara så svårt att förbereda sig för?

Det är läkare (psykiatriker) som ställer diagnos. Däremot kan psykologer göra själva utredningen.

Alien skrev:Det är läkare (psykiatriker) som ställer diagnos. Däremot kan psykologer göra själva utredningen.

Jag fick min diagnos av en psykolog, som visserligen var specialutbildad klinisk neuropsykologi (stavning?). Har dock fått diagnosen bekäftad av flera läkare/psykiatrer på senare tid så det ska väl stämma...

JohnNorum skrev:

Nilale skrev:Jag tror absolut att man kan glida igenom en utredning och få diagnos fast man inte har det. I alla fall den typen av utredning som jag gick igenom. Den var dessutom inte förnedrande på något sätt.

Jag tror att utredningarna ser väldigt olika i olika delar av landet, och hos olika läkare. Psykologer har väl också rättighet att ställa diagnos? Därför skulle det vara intressant att höra mer om vilka de "svåraste" momenten är.

De flesta enkäter som brukar användas finns väl tillgängliga på nätet, så det momentet kan ju rimligtvis inte vara så svårt att förbereda sig för?

Det är väldigt svårt att finna dessa enkäter på nätet.
Jag har försökt, men misslyckats.
Det är viktigt att de inte sprids på det sättet, och jag har faktiskt aldrig hört om någon som lyckats hitta någon enkät.

Några saker som skulle ha varit svårt att spela, under min utredning:
Full poäng på IQ-test med ravens progressiva matriser.
"Slå rekord" i visuospatiala test.

Autister och aspergare uppvisar inte enbart svårigheter, utan det finns ofta typiska toppar i begåvningen. Sådant går inte att spela.

En svaghet som väl jag tror alltid måste vara med, ToM, är nog svårt att spela om man inte har "specialintresse i att sätta sig in i detta".

Jag vet inte hur en utredning av enbart en psykolog går till, jag blev utredd av ett npf-team.
Det jag ofta hör om psykologer som ska utreda, är att de förstår för lite och oftare säger "det är inget fel på dig". De har inte satt sit in i hur aspergare mognar och hur de kan kompensera och lära sig, utan utgår från att vuxna aspergare aldrig (utan undantag) lär sig förstå sådant som "vi hoppar över middag" eller "vi tar kaffe på maten".

Samtidigt så kan jag tro att andra psykologer säkert kan sätta diagnoser felaktigt, eller att BUP sätter diagnoser på ungdomar utan att utreda barndomen tillräckligt.
I dessa fall verkar det ju dock som att personerna i vilket fall som helst mår mycket dåligt och inte simulerar.

Jo, just IQ test är ju svårt att simulera till det bättre. Dock har ju inte långt ifrån alla med AS alla kriterier uppfyllda.

De har inte satt sit in i hur aspergare mognar och hur de kan kompensera och lära sig, utan utgår från att vuxna aspergare aldrig (utan undantag) lär sig förstå sådant som "vi hoppar över middag" eller "vi tar kaffe på maten".

Just sådana exempel har jag jättesvårt att förstå att en del inte kan lära sig, om man får de förklarade för sig. Själv har jag inga sådana problem, och har nog aldrig haft. Dock tycker jag att uttrycken är roliga, och reagerar ofta på dem. Men att man inte skulle förstå dem... nja...

IQ-test är obehagliga.

Nilale skrev:Jo, just IQ test är ju svårt att simulera till det bättre. Dock har ju inte långt ifrån alla med AS alla kriterier uppfyllda.

Är det ett "inte" för mycket här?

Nilale skrev:

sådant som "vi hoppar över middag" eller "vi tar kaffe på maten".

Just sådana exempel har jag jättesvårt att förstå att en del inte kan lära sig, om man får de förklarade för sig. Själv har jag inga sådana problem, och har nog aldrig haft. Dock tycker jag att uttrycken är roliga, och reagerar ofta på dem. Men att man inte skulle förstå dem... nja...

Jag har hört även folk med ganska "grav" autism, säga att de aldrig har haft problem med dessa (eller med sådant som "kan du plocka ur disken").
Men jag har också hört sådana som är väl fungerande aspergare som har större problem med det.
Men jag tror inte jag har hört någon säga att den inte har lärt sig hur det ska tolkas, även om "proffsen" menar att det är jättevanligt.

"Proffsen" kommer dock i kontakt med en massa autister med begåvningshandikapp, och jag tror att de blandar ihop en del besvär som har med begåvningshandikappet att göra, med autism.

Men just det du beskriver, att man har lustigt åt uttryck och ordspråk, reagerar på dem, ser dem i bilder som jag gör (och andra beskrivit) och att man förklarar dem utifrån just det exempel de beskriver och inte "allmänt" tror jag kan vara typiskt aspigt (naturligtvis inte som enda kriterium och naturligtvis finns det sådana som stör sig mer än har roligt åt ordspråk och uttryck).

earlydayminer skrev:IQ-test är obehagliga.

På vilket sätt?
Själv ogillar jag tidspressen som det ofta är.
Utan tidspress (och annan press) klarar jag dem fortare (och bättre) än med tidspress.

Bror Duktig skrev:

Nilale skrev:Jo, just IQ test är ju svårt att simulera till det bättre. Dock har ju inte långt ifrån alla med AS alla kriterier uppfyllda.

Är det ett "inte" för mycket här?

Alldeles riktigt. Så kan det gå när man editerar det man just skrivit, och struntar i att läsa igenom.

Bror Duktig: Just precis. Tiden! Det går liksom inte, jag tänker ju på tiden. Man försöker ju lösa problem på tid, men kom igen... Vilket stort problem löser man på snabbt?

Saken är att när jag försöker lösa ett problem så målar jag ju upp en bild av det jag ska lösa. Oftast är bakgrunden mörkgrå och ramarna till objektet är ljusgrå och de allra yttersta ramarna glöder liksom, förstår du? När jag blir stressad så blir det lite veligt, då kan jag pressa in några av de förgående objekten tillsammans med det framför mig. Då måste jag försöka skilja ramarna åt, göra den främre ramen genomskinlig och försöka bygga en yttre ram av olika färger för att separera objekten. Då är jag fokuserad, sen kommer tiden igen och då blir jag lite omotiverad och separera objekten genom att låta dem explodera. Då blir de massa små pixlar som flyter runt i ett grått tomrum. Då kanske det har gått 5-12 sekunder (beror naturligtvis hur advancerat objektet är) och då blir jag stressad av tiden. Det försämrar ju resultatet trots att jag svarar rätt och ibland även löser avancerade problem snabbare än enklare.

Ordkunskap är nog den delen jag har mest svårt med, och att räkna ut sådant i stil med: "Försäljning. 1 ask innehöll 15 bitar med den finaste chocklad, varje ask kostade 250 kronor. De fick 80 askar vardera. Inger hade 60 askar, Jürgen hade 45 askar och Russel hade 14 askar kvar när det var dags att gå hem. Hur många bitar chocklad sålde de tillsammans? Och om momsen låg på 12% per ask och du får behålla hälften av det, hur mycket pengar får du då behålla? Addera antalet sålda chockladbitar och en tredjedel av pengarna du fick behålla, multiplicera sedan det med antalet sålda askar och antalet chockladbitar som återstår, dividera det sedan med 3, vad blir det då?"

Och av vad jag har läst på om, vad jag har förstått och funderat på så är det inte så konstigt. Och p.g.a. tiden samt bevakning av personen som utför det kan min prestationsförmåga sjunka något så kolossalt. Jag tycker alltså att IQ-test är obehagliga p.g.a. tidsbevakning. Därför tror jag inte att IQ-test skulle ge ett korrekt resultat om jag gjorde ett riktigt IQ-test utförd av t ex. en professor. Jag fick dock specialhjälp av en före detta lärare på Uppsala universitet, han var gift med en lärarinna jag haft i Svenska. Hans område var dock matematik, men han sa att jag var t ex. bättre på att stava än många på universitetet och att jag var mycket duktig på att komma fram till rätt svar, men inte på att förklara hur jag kom fram till det. Inte illa pinkat för en 10-årig pojke, ett s.k. problembarn.

Du kommer att få ett PM med en förklaring.

earlydayminer, tack för svaret.

Det där matematikfrågan med alla sina ord, misslyckas man med den så finns det tusen skäl till varför.
Sådana frågor mäter ingenting.
Klarar man av uppgiften så har man ju vissa matematiska kunskaper och är inte helt kass på att sortera ut vilka fakta som är relevanta, men nivån på förmågorna går inte att mäta mer exakt än "de är inte totalt kass".

Alien skrev:

JohnNorum skrev:Det jag har hört - och nu får du rätta mig om jag är ute och cyklar - är att det är ganska vanligt bland asperger-simulanter att de lyckas få en kompis de redan känner sedan tidigare (innan diagnos) att bli kontaktperson. Detta eftersom många kommuner har svårt att hitta kontaktpersoner på vanligt vis.

Först ha en kompis. Sedan få förtidspension. Och hemtjänst som diskar och tvättar kläder. Och sedan ska ens kompis få betalt för att umgås med en, precis som kompisen gjorde innan diagnos.

Är jag för missunsam mot andra människor?

Det förekommer säkert. Men tror du verkligen de simulerar att vara aspergare? Innan man får diagnosen genomgår man en utredning, menar du att man kan simulera sig igenom den?

Alien skrev:

JohnNorum skrev:
För guds skull, det finns sol-och-vårare som lurar av gamla tanter pengar, som lyckas jobba som läkare utan utbildning osv osv. Det finns människor som är duktiga på allt möjligt.

Svar på din fråga, ja. Finns det några speciella moment i utredningen du menar skulle vara speciellt svåra att klara sig igenom?

Utredningen bestod ju inte bara av samtal utan också av tester. Sol-och-vårare, falska läkare etc lurar folk som är offer för önsketänkande el för vaneseende. En psykolog som utreder är förhoppningsvis vaken och uppmärksam.

Vad har du för belägg för att det bland aspergare skulle finnas simulanter? Bara din allmänna misstänksamhet?

Inga belägg!

Några funderingar har jag dock!

1) NPF-relaterade företeelser är väldigt svåra att bevisa objektivt. Ett brutet ben kan röntgas etc. En stor del av utredningen består i vad patienten berättar om sig själv. (Hos en del läkare hela utredningen). Frågorna kan vara ledande, eller utformade så att det är lätt att begripa vad man "bör" svara för att verka ha AS. Jag håller med om att det är ett svårt problem att komma runt. Att utforma väldigt komplicerade tester med mycket kluriga kuggfrågor, leder bara till att fler missförstår frågorna och ger ett svar som inte är korrekt.

2) Det finns, rent ekonomiskt och juridiskt, nästan inga nackdelar och nästan bara fördelar med en AS-diagnos i Sverige idag. Det finns t.ex. inga hinder (vad jag känner till) att ta körkort, låna pengar i bank, få en hyreslägenhet, behålla vårdnaden om barn etc. Däremot ökar diagnosen möjligheten att få förtidspension, tandvårdskort, utökade tentamenstider på universitet, möjlighet att undslippa värnplikt, kanske möjlighet att få lägre straff vid brott. En diagnos som innebär uppenbara potentiella nackdelar, torde ha färre simulanter, en diagnos med enbart fördelar torde ha fler simulanter.

3) NPF har ofta mycket gemensamt med personlighetsdrag. I princip alla människor kan ju känna av och till att de är lättstressade, att de har svårt att komma igång med saker, att vissa sociala situationer är obehagliga och skrämmande etc. Detta är inte några unika upplevelser för bara de som verkligen har AS eller ADHD. Om en helt frisk person enbart tycker att jobbet är tråkigt, kan man ju inte göra någonting (och ja, jag tror tyvärr att många människor idag tycker att deras jobb är tråkiga och meningslösa). Men om man hör talas om olika NPF som man kan referera till för att slippa detta tråkiga jobb, tror du inte det skulle kunna finnas någon som skulle försöka sig på den möjligheten?

4) Sedan finns det en massa annat som är svårt att ta på och som jag har svårt att uttrycka i ord. T.ex. i USA ger många sjukförsäkringar en förälder möjlighet att stanna hemma på heltid med ett barn som har autism. Men den möjligheten ges inte för Aspergerbarn. I USA diagnosticeras (om jag ska tro wrongplanet) många fler med autism jämfört med Asperger. Är det en slump? Är det snälla läkare som vill hjälpa föräldrarna, när de publika skolornas förmåga att hantera NPF-barn är för dåliga?

Här hemma i Sverige finns ju inte just den aspekten, aspergerbarn och autistiska barn får väl ungefär lika bra eller dålig hjälp (men det vet jag för lite om). Men tänk dig en person som helt enkelt har hamnat snett i livet, droger, brott, fängelsevistelse, ingen kriminalvård och arbetsmarknadshjälp fungerar. En snäll läkare kanske ställer en "finare" diagnos som asperger för att inte personen ska behöva stanna kvar i kriminella kretsar mer. Och iofs säger jag inte att detta behöver vara helt fel. Om en f.d. kriminell person kan få en egen bostad och vettig sysselsättning ordnad av samhället så är det bra, och om det nästan enbart kan ske, i dagsläget, genom att läkaren ställer en helt felaktig AS-diagnos, så, so be it.

Det är ganska intressanta svängningar här på forumet! Vissa medlemmar (inte du Alien) är väldigt skeptiska till att ens delta i en intellektuell diskussion om den eventuella förekomsten av simulering. Men när det sedan visar sig i praktiken att var och varannan mördare får en AS-diagnos slängd på sig/ tjatad till sig, då brukar det vara ungefär samma medlemmar som genast vill sätta stopp för att sådana företeelser ska få fläcka ner bilden av Asperger.

Avslutningsvis, jag tror definitivt att Asperger "finns". Jag tror dock inte att den är helt färdigbeskriven. Jag tror också att det finns alltför många läkare som diagnosticerar friskt alla möjliga slags människor som har lite problem i livet rent allmänt. Jag tycker att det är viktigt att försöka försvara vad riktigt Asperger står för. Det borde ligga i alla aspergares intresse att öppet diskutera simuleringsaspekter, och inte låtsas om som att de inte finns.

Myglande aspergersimulanter? Om det vore ett reellt problem hade det synts i samhällsdebatten. Nu gör det inte det.

KrigarSjäl skrev:Myglande aspergersimulanter? Om det vore ett reellt problem hade det synts i samhällsdebatten. Nu gör det inte det.

Håller med. Det känns som ett helt påhittat problem. Möjligtvis om nån weirdo vill ha en tillhörighet och tycker aspighet låter finare än galenskap, men nej, det känns inte riktigt trovärdigt. Much ado about nothing här ovan, som jag ser det.

KrigarSjäl skrev:Myglande aspergersimulanter? Om det vore ett reellt problem hade det synts i samhällsdebatten. Nu gör det inte det.

Okej. Syns alla reella problem i samhällsdebatten? Är du allvarlig?