Undrar om nån känner igen det här. Jag har haft problem i några år att jag ibland inte kan föreställa mig vad verkligheten är, vad andra människor är, att dom lever sina liv, tänker känner osv hela tiden. Eller ofta tänker jag inte på det alls utan bara umgås med folk som vanligt, oroar mig för vad dom tycker osv. Men ibland kan jag inte låta bli att tänka på det, och då känns det som att jag inte tror att nåt eller nån är på riktigt.

Knepigt det där. Man skulle vilja ta av sig sitt vr-headset. Men har glömt hur man gör. Så man är fast i den här verkligheten.

Detta är faktiskt ett riktigt problem för mig. Jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till folk. Jag kan typ inte tänka på personer för länge, för då kommer tanken "vad är dom egentligen?" "Vad tror jag om dom?" Jag liksom ingen koppling med enskilda människor om jag tänker för mycket på dom. Har typ gett upp tanken på kärlek osv helt och hållet:( detta förstör mitt liv.

Det kanske inte går att överge tanken på att andras verklighet inte finns så länge du inte definierar vad du menar med verklighet.

Jag är själv ganska övertygad om att det kroppsliga liv vi lever här bara är en liten del av vad som finns. Våra sinnen kan ju egentligen inte uppfatta särskilt mycket. Bara en sådan sak som att vi försöker förstå oss på vad universum är och ständigt fastnar i en massa frågor om ändlighet.

Jag har accepterat att mina förutsättningar inte är tillräckliga för att jag ska förstå vad verkligheten är och försöker istället följa och göra det som jag mår bra av och umgås med personer som jag mår bra av. Verkligheten definierar jag med det jag vet om den här och nu. Jag har ingen aning om hur andras verklighet ser ut och det får vara bra så.

Surkatt- jo jag känner igen det du säger, om att det får va som det är liksom. Det är nog så jag alltid levt fram till några år sen. Sen började dom här tankarna dyka upp, typ jag typ måste fundera på det. Sen när jag "letar" efter nåt jag tror så är det liksom inget där

Ett exempel jag märkte idag är detta: förut kunde jag låsa vad någon skrivit på nätet, typ vad de tycker känner etc och bara acceptera det utan att tänka för mycket på det. Nu kan jag inte låbli att försöka föreställa mig att det är någon som faktiskt har dom här känslorna och tankarna nånstans. Men jag kan inte riktigt föreställa mig det, utan jag blir liksom medveten om att det bara är ord för mig:(

Ok, jag förstår nog inte helt.

Men en tanke som slog mig är att jag tror att romaner har hjälpt mig att förstå andra människors världar. Tycker du om att läsa romaner eller känns det också konstigt?

Wtfff: det låter för mig som att du har förstått att du inte kan sätta dig in i andra till den graden som neurotypiska personer kan. Det är med andra ord insikten i ditt funktionshinder. Jag fick själv diagnos ganska sent, och har också erfarenheten av att jag tänkt till lite extra runt allt som folk har sagt, alla situationer. Som om jag behöver tänka annorlunda nu och analysera situationerna mera nu och med förståelsen som jag har nu. Samtidigt som jag tänkte en gång till på situationer, saker som hänt tidigare, och funderat om jag har tänkt "fel " där. Kan det vara något sånt?