Jag är nyfiken på att höra hur ni andra fungerar, länkar av olika slag är välkomna också.

Om ni har varit med om något traumatiskt eller varit/är psykiskt sjuka blir ni hjälpa av att prata med andra som varit/är i samma situation? Jag har aldrig blivit hjälpt av det. Om jag t.ex sörjer för att någon har dött förstår jag inte alls vitsen med att vara bland andra sörjande, om någon försöker berätta om sin egen sorg då jag berättar om min blir jag ledsen och lite arg över deras egoism. Jag kan omöjligt koncentrera mig på mina egna känslor samtidigt som jag koncentrerar mig på den andra personens känslor, jag måste välja. Sedan ser jag inga likheter mellan mina känslor och andra personers känslor heller. Det är ju inte samma. Jag har alltså ingen glädje av att höra om andra som varit med om liknande saker då jag går igenom något jobbigt. Det känns mest som att de stör mitt utrymme och min bearbetningsprocess.

AA eller 12 stegs program skulle inte vara något för mig. I och för sig har inte jag dom problemen som dom vänder sig till, eller så har jag gått vidare med livet på mitt eget sätt.

Sedan har jag gått på några grupper inom psykiatrin, vissa har varit givande vissa andra inte så. Men på dom har jag ändå fått utbyte i och med att man träffas och pratar om gemensamma problem och olika erfarenheter kring det.

Jag har aldrig testat på organiserade grupper utan det är bara vardagliga livet jag pratar om. Gruppterapi skulle vara min värsta mardröm.

Jag kan nog säga såhär, om jag träffar någon eller några som har samma erfarenhet om något så kan jag få ett utbyte utav det, annars har jag rätt svårt för att sätta mig in i en situation.

Om det gäller sorg, nej.
Ens sorg är ju ens egen och kan vare sig delas eller övertas av någon annan.

Men i andra sammanhang, definitivt.
Jag har lärt mig mer om mig själv, om AS och om personliga strategier i samtal med andra aspies än jag gjort av att prata med socionomer, läkare med flera utomstående förståsigpåare.

Jag är så genomunderlig att jag nog är utomjordisk och blotta tanken på att bli hjälpt genom samtal med andra är liten, men ibland hittar jag små, små, fragment från ofta helt oväntade håll så jag blir paralyserad. Men det sker inte ofta, sådana saker är som Flashbacks, men kan inte säga att det är till hjälp, annat än som varningsflaggor för när det är osäkra saker på gång...

KrigarSjäl skrev:Om det gäller sorg, nej.
Ens sorg är ju ens egen och kan vare sig delas eller övertas av någon annan.

Men i andra sammanhang, definitivt.
Jag har lärt mig mer om mig själv, om AS och om personliga strategier i samtal med andra aspies än jag gjort av att prata med socionomer, läkare med flera utomstående förståsigpåare.

Jag menade inte strategier, där har jag också blivit hjälpt av att prata med andra. Jag tänker främst på saker man bearbetar, t.ex om man har blivit våldtagen, misshandlad, haft ett panikångestanfall, är självmordsbenägen, har ångest och liknande saker. Inte om mer praktisk hjälp utan att man får hjälp med sina känslor av andra som varit med om samma sak.

antonius skrev:Flashbacks

Edit, flashbacks, ska det vara, inte forumet Flashback, jäkla autokorrigering...

Liljan skrev:

KrigarSjäl skrev:Om det gäller sorg, nej.
Ens sorg är ju ens egen och kan vare sig delas eller övertas av någon annan.

Men i andra sammanhang, definitivt.
Jag har lärt mig mer om mig själv, om AS och om personliga strategier i samtal med andra aspies än jag gjort av att prata med socionomer, läkare med flera utomstående förståsigpåare.

Jag menade inte strategier, där har jag också blivit hjälpt av att prata med andra. Jag tänker främst på saker man bearbetar, t.ex om man har blivit våldtagen, misshandlad, haft ett panikångestanfall, är självmordsbenägen, har ångest och liknande saker. Inte om mer praktisk hjälp utan att man får hjälp med sina känslor av andra som varit med om samma sak.

Där tror jag mer på att bearbeta själv.