Jag har sen några månader tillbaka diagnosen "genomgripande störning i utvecklingen, UNS" och gick längre tillbaka i psykodynamisk terapi som gav mig mer hopp och självkänsla och en allmänt mer positiv attityd, mycket på grund av den terapeut jag hade.

Jag kände då inte till min diagnos och misstänkte heller själv inte någon utan det var först när jag kom i kontakt med landstinget som de rådde mig att göra utredningen.

Jag är själv insatt i terapi och har även testat KBT men inte gillat den formen av terapi.

Nu har jag läst mycket om att psykodynamisk terapi inte anses hjälpa personer med AST och är rädd för att jag kanske går i en terapi som inte kommer att leda mig framåt. Den nya/nuvarande terapeuten vet att jag har diagnosen och hon har även jobbat med flera andra patienter med AS.

Har någon här varit hjälpt av psykodynamisk terapi? Hur i så fall hjälpte det?

Jag har testat lite av varje och min erfarenhet är att det handlat mer om hur jag klickat med terapeuten än om arbetsmetod. I mina bästa terapier har terapeuterna har sett bortom tekniker och teorier.

Jag är lite osäker på vad Genomgripande störning i utvecklingen betyder. Tillhör det verkligen Autism spektrum diagnoserna?

Jag tycker inte du ska lyssna så mycket på vad som sägs funka för andra med ATS, vi är alla individer och känns det bra för dig tycker jag du ska fortsätta. Jag har själv testat psykodynamisk terapi och för mig fungerade det inte alls, men jag kände genast att det inte var min grej. Jag har testat med två olika terapeuter. Jag förstod inte vad terapeuterna menade och jag fick inga handfasta råd av dem alls, och utan råd förstod jag inte riktigt vad jag ska där att göra. Mest kändes det som att prata med en vägg som ställde frågor, vi kom ingenstans och jag blev sjukare av det. Jag blev till och med riktigt osams med en av terapeuterna. KBT är inte min grej heller, men vanligt samtalsstöd tyckte jag var jättebra.

Moderator:

Det här med utvecklingsstörning/störning i utvecklingen har diskuterats förut i flera trådar:

idag-fick-jag-veta-att-jag-ar-utvecklingsstord-t41809.html
storning-i-utvecklingen-utvecklingsstorning-t7496.html
jag-blir-sa-arg-nar-asperger-klassas-som-utvecklingsstorning-t25939.html

Så den diskussionen kan med fördel föras i någon av de redan existerande trådarna. Ämnet för denna tråd är psykodynamisk terapi och om någon blivit hjälpt av den.

Vissa inlägg har flyttats till idag-fick-jag-veta-att-jag-ar-utvecklingsstord-t41809-72.html

Eftersom aspergers är neurologiskt så har inte barndomen skapat aspergers. Psykodynamisk terapi inriktar sig på barndomen. I psykodynamisk terapi tänker man också mycket i symboler och symboliska handlingar. Det kan bli fel om man är van att tänka konkret.

För mig var detta helt fel. Jag blev ständigt ifrågasatt och tillsagd att patienten saknar alltid insikt, annars är man frisk. Så allt jag trodde var sant om mig och min familj, sa de var falskt för så fungerar alla människors psyken.

Jag vet inte om de kör lika djupt numera eller om den typen av terapi får handla om barndomen i allmänhet, utan knäppa tolkningar.

För mig personligen har en person utan anknytning till psykodynamik eller KBT funkat bäst.

Jag instämmer med Liljan vad gäller att inte lyssna på vad som ”sägs” fungera bra eller inte; vi är alla olika och därför är det bara du själv som kan avgöra vad som fungerar för just dig. Har en psykodynamisk terapi fungerat för dig tidigare kan den med all sannolikhet göra det även fortsättningsvis, särskilt som både du och din terapeut är medvetna om din AST diagnos.

Sedan instämmer jag även helt med Flinta, att en bra personkemi verkligen är A och O och att en riktigt bra terapeut är en sådan som inte är helt fastlåst vid en viss terapiform, utan kan använda sig av kunskap och erfarenheter från olika områden. Det räcker väl med att en av parterna kan vara alltför rutinbunden ibland. (Tänker på mig själv, alltså.)

När jag själv sökte hjälp för 25 år sedan var det framför allt konkreta råd och tips jag eftersökte, och då gick terapin först allt annat än bra, eftersom fokus då förstås kom att riktas på min så tydligt dysfunktionella uppväxt. På den tiden var det ju inte tal om att tänka i banorna AST heller, eftersom dagens kunskap inte ens fanns att tillgå.

Min andra psykolog hade även hon en psykodynamisk grund, men var just den här ”ofyrkantiga” terapeuten som är så viktig för mig, så då gick bättre, trots att fokus fortfarande lades på de traumatiska upplevelser jag har i bagaget och hur de kommit att påverka mig. Men nu hade jag även blivit mer intresserad av att vilja lära känna mig själv bättre, och även försöka förstå hur andra människor fungerar och då passade en mer analyserande terapiform mig bra.

Tyvärr var AST fortfarande inte med på tapeten, så mycket gick förstås även snett och fick mig att må än sämre, men även sådant kunde många gånger vändas till något positivt när jag då tvingades försöka stå upp för hur just jag tycks fungera och hur jag känner.

Idag har jag kontakt med en ”ofyrkantig” psykolog med en psykodynamisk grund, som dessutom är insatt i AST och det fungerar alldeles utmärkt. Jag sätter verkligen värde på att kunna få analysera mig själv och olika situationer mer på djupet och kunna bolla funderingar mot ett (terapeut)plank på det här sättet, men även få goda konkreta råd och tips när så behövs.

Vad gäller KBT kan jag säga att den inte tycks passa mig alls, när jag stött på den i psykiatrin har jag bara känt mig förminskad och förlöjligad.

Efter all denna text (ursäkta! ) kan jag alltså bara säga: Go for it!
Det finns inte något sådant som en felaktig eller riktig terapiform, utan man får själv testa sig fram till vilken som passar en bäst.

Tack för att du delade detta.

Är din senaste terapeut sådan då kanske att han/hon även plockar in moment från andra terapiformer? Jag har tyvärr inte så mycket val när det gäller just personkemi, jag är hos en psykolog inom öppenpsykiatrin och där är det ju nästintill omöjligt att få byta. Jag känner själv att det är för mycket att söka i barndom, dock har min terapeut sagt, eftersom jag "bara" har diagnosen "genomgripande störning" att hon i själva diagnosen inte ser några hinder i sig.

Dock är jag ändå rädd att terapin blir för mycket av att hon söker efter saker som inte finns, jag har inga uttalade trauman med mig utan vill på bearbeta och få insikt kring nuvarande problem främst. KBT är inte rätt för mig heller, problemen ligger djupare och det räcker inte med några få samtal och få höra vad jag bör göra och inte.

Bali skrev:Jag instämmer med Liljan vad gäller att inte lyssna på vad som ”sägs” fungera bra eller inte; vi är alla olika och därför är det bara du själv som kan avgöra vad som fungerar för just dig. Har en psykodynamisk terapi fungerat för dig tidigare kan den med all sannolikhet göra det även fortsättningsvis, särskilt som både du och din terapeut är medvetna om din AST diagnos.

Sedan instämmer jag även helt med Flinta, att en bra personkemi verkligen är A och O och att en riktigt bra terapeut är en sådan som inte är helt fastlåst vid en viss terapiform, utan kan använda sig av kunskap och erfarenheter från olika områden. Det räcker väl med att en av parterna kan vara alltför rutinbunden ibland. (Tänker på mig själv, alltså.)

När jag själv sökte hjälp för 25 år sedan var det framför allt konkreta råd och tips jag eftersökte, och då gick terapin först allt annat än bra, eftersom fokus då förstås kom att riktas på min så tydligt dysfunktionella uppväxt. På den tiden var det ju inte tal om att tänka i banorna AST heller, eftersom dagens kunskap inte ens fanns att tillgå.

Min andra psykolog hade även hon en psykodynamisk grund, men var just den här ”ofyrkantiga” terapeuten som är så viktig för mig, så då gick bättre, trots att fokus fortfarande lades på de traumatiska upplevelser jag har i bagaget och hur de kommit att påverka mig. Men nu hade jag även blivit mer intresserad av att vilja lära känna mig själv bättre, och även försöka förstå hur andra människor fungerar och då passade en mer analyserande terapiform mig bra.

Tyvärr var AST fortfarande inte med på tapeten, så mycket gick förstås även snett och fick mig att må än sämre, men även sådant kunde många gånger vändas till något positivt när jag då tvingades försöka stå upp för hur just jag tycks fungera och hur jag känner.

Idag har jag kontakt med en ”ofyrkantig” psykolog med en psykodynamisk grund, som dessutom är insatt i AST och det fungerar alldeles utmärkt. Jag sätter verkligen värde på att kunna få analysera mig själv och olika situationer mer på djupet och kunna bolla funderingar mot ett (terapeut)plank på det här sättet, men även få goda konkreta råd och tips när så behövs.

Vad gäller KBT kan jag säga att den inte tycks passa mig alls, när jag stött på den i psykiatrin har jag bara känt mig förminskad och förlöjligad.

Efter all denna text (ursäkta! ) kan jag alltså bara säga: Go for it!
Det finns inte något sådant som en felaktig eller riktig terapiform, utan man får själv testa sig fram till vilken som passar en bäst.

Sarah1 skrev:Är din senaste terapeut sådan då kanske att han/hon även plockar in moment från andra terapiformer?

Ja, båda de ”ofyrkantiga” psykologerna jag beskriver ovan har haft/har förmågan att plocka russinen ur olika terapiformer, men även varit modiga att tillsammans med mig ”uppfinna” egna moment, som bättre passat för just mig. De är båda äldre psykologer som numera är pensionerade (träffar alltså den senare privat), så de har en massa kunskap med sig i bagaget utöver den psykodynamiska grund de ändå utgår ifrån Ja, de har ju även ägnat sig åt viss utbildning av studenter och yngre kollegor.

Sarah1 skrev:Jag känner själv att det är för mycket att söka i barndom, dock har min terapeut sagt, eftersom jag "bara" har diagnosen "genomgripande störning" att hon i själva diagnosen inte ser några hinder i sig.

Nu är jag inte säker på om jag här förstår dig rätt. Menar du alltså att det verkar som att psykologen anser att din AST diagnos är så ”lindrig” att den inte borde ge dig några större svårigheter, och därför vill söka efter andra förklaringar i t.ex. din barndom?

Om så är fallet måste du (anser jag) direkt sätta ner foten och klargöra för psykologen att dina svårigheter inte är några ”bara”, bara för att du inte har uppfyllt tillräckligt många kriterier för att få t.ex. diagnosen asperger. Nej, hur svåra, plågsamma, hindrande etc dina svårigheter är för just dig vet bara du själv, så låt nu ingen vårdgivare förminska dem!

Det gäller att försöka tuffa till sig och stå upp för sig själv i sådana situationer, även om det tyvärr kan vara lättare sagt än gjort.

Sarah1 skrev:Dock är jag ändå rädd att terapin blir för mycket av att hon söker efter saker som inte finns, jag har inga uttalade trauman med mig utan vill på bearbeta och få insikt kring nuvarande problem främst.

Om du redan har klart för dig vad du främst vill fokusera på i terapin, så bör ju en bra terapeut hörsamma och acceptera det, annars är ju risken stor att ni båda lägger ner kraft och tid på något som kanske inte blir bra. Jag råder dig alltså att bestämt försöka lägga fram vad du vill fundera kring och få hjälp med att bättre förstå, som jag alltså antar är hur dina svårigheter kan hänga samman med den diagnos du nu fått.

Sedan är det ju också så att vi alla har ett förflutet som påverkar oss på olika sätt och svårigheter sprungna ur NPF kan faktiskt vara ett trauma i sig.

Försök att stå upp för dig själv och dina behov. Lycka till!

Psykodynamisk inriktade psykologer är den värsta sorten. Jag kan inte alls prata med dem. De kommer bara med obegripliga/meningslösa frågor.

nescio skrev:Psykodynamisk inriktade psykologer är den värsta sorten. Jag kan inte alls prata med dem. De kommer bara med obegripliga/meningslösa frågor.

Även psykodynamiker har olika inriktningar. En jag hade sa inget alls, alltså frågade inget, kommenterade inte direkt. Hon använde spegling till 90 %, dvs hon bara satt där och tyckte att jag skulle prata medan hon sa hm hm.

Hade en annan psykodynamiker som tolkade och kommenterade mycket. Väldigt olika.

Det förekommer ju också att man går i terapi för annat än Asperger. Mot Asperger-symptomen hjälper terapin nog inte, men om man t.ex. vill jobba på sitt självförtroende och om det finns saker som hänt i barndomen - varför inte? Jag har också varit i psykodynamisk terapi för saker som hänger ihop med min barndom. Men när jag försökte med mera terapi för att jag kände att det fortfarande finns saker som inte fungerar, men där tog det stopp. Dvs. psykologen luskade efter saker som inte fanns. Det var istället Aspergern, men det visste varken jag eller psykologen.

nescio skrev:Psykodynamisk inriktade psykologer är den värsta sorten. Jag kan inte alls prata med dem. De kommer bara med obegripliga/meningslösa frågor.

Det kanske inte är meningen att du ska förstå varför man ställer dessa frågor? Jag menar om man direkt skulle se igenom och förstå varför någon ställer en sån fråga, då kanske man inte svarar helt ärligt? Så jag tror att det finns mening med det.

Toblerone skrev:Det kanske inte är meningen att du ska förstå varför man ställer dessa frågor? Jag menar om man direkt skulle se igenom och förstå varför någon ställer en sån fråga, då kanske man inte svarar helt ärligt? Så jag tror att det finns mening med det.

Om man inte förstår frågan kan man ju inte svara något alls på den. Psykologer har alltid avslutat sessionerna med mig, när jag säger att jag tycker det är meningslöst att prata med dem. Jag svarar bara på psykologens frågor av samma anledning som jag svarar på läkarens eller bilreparatörens frågor: för att de ska kunna räkna ut vad det är för fel och åtgärda det så fort som möjligt. Vid ungefär tredje mötet med en psykolog brukar jag inse att det inte leder någonstans och att psykologen inte har förstått ett dugg hur jag fungerar.

Toblerone skrev:

nescio skrev:Psykodynamisk inriktade psykologer är den värsta sorten. Jag kan inte alls prata med dem. De kommer bara med obegripliga/meningslösa frågor.

Det kanske inte är meningen att du ska förstå varför man ställer dessa frågor? Jag menar om man direkt skulle se igenom och förstå varför någon ställer en sån fråga, då kanske man inte svarar helt ärligt? Så jag tror att det finns mening med det.

Jag har gått i psykodynamisk terapi och jag förstod inte ens frågorna. Det var alltså helt omöjligt att svara. Jag brukar inte vara en sådan person som har svårt att förstå, jag fattade alltid frågorna om det var prov i skolan och jag tycker jag oftast fattar om någon frågar mig om saker, men det här var något helt annat. Man fick ingen feedback då man hade svarat heller. Det ställdes alltså fråga på fråga sedan var det inte mer. Helt meningslöst! Jag fick inte ut något av det.

Jag upplevde brist på feedback som väldigt besvärande i denna typ av terapi. Om jag sa ngt så fick det bara hänga i luften. Jag är jätteberoende av att det är prat fram och tillbaka.

Jag som har så många tankar, när jag skulle tala helt utan struktur så försvann allt, blev bara tomt i skallen. Jag fick inga direkta frågor heller för det mesta. Och fick jag frågor var de väldigt vida och breda. Jag sa att vill de veta ngt måste de avgränsa. Jag visste att jag funkade så fastän jag inte visste jag hade aspergers. Men de sa att då går själva idén förlorad. Att det var meningen att jag lixom bara skulle flumma ut och babbla.

Så jag behöver både rejäla startpunkter och feedback.

Men, det verkar som psykodynamik är lite mer light nuförtiden. Att dessa terapeuter får prata mer som vanligt folk pratar. Och då blir det ju en annan grej helt och hållet.

nescio skrev:

Toblerone skrev:Det kanske inte är meningen att du ska förstå varför man ställer dessa frågor? Jag menar om man direkt skulle se igenom och förstå varför någon ställer en sån fråga, då kanske man inte svarar helt ärligt? Så jag tror att det finns mening med det.

Om man inte förstår frågan kan man ju inte svara något alls på den. Psykologer har alltid avslutat sessionerna med mig, när jag säger att jag tycker det är meningslöst att prata med dem. Jag svarar bara på psykologens frågor av samma anledning som jag svarar på läkarens eller bilreparatörens frågor: för att de ska kunna räkna ut vad det är för fel och åtgärda det så fort som möjligt. Vid ungefär tredje mötet med en psykolog brukar jag inse att det inte leder någonstans och att psykologen inte har förstått ett dugg hur jag fungerar.

Det är klart. Man måste ju förstå frågan. Har du exempel på sådana frågor? Jag har lite svårt att föreställa mig vad det är för frågor.

Liljan skrev:

Toblerone skrev:

nescio skrev:Psykodynamisk inriktade psykologer är den värsta sorten. Jag kan inte alls prata med dem. De kommer bara med obegripliga/meningslösa frågor.

Det kanske inte är meningen att du ska förstå varför man ställer dessa frågor? Jag menar om man direkt skulle se igenom och förstå varför någon ställer en sån fråga, då kanske man inte svarar helt ärligt? Så jag tror att det finns mening med det.

Jag har gått i psykodynamisk terapi och jag förstod inte ens frågorna. Det var alltså helt omöjligt att svara. Jag brukar inte vara en sådan person som har svårt att förstå, jag fattade alltid frågorna om det var prov i skolan och jag tycker jag oftast fattar om någon frågar mig om saker, men det här var något helt annat. Man fick ingen feedback då man hade svarat heller. Det ställdes alltså fråga på fråga sedan var det inte mer. Helt meningslöst! Jag fick inte ut något av det.

Har du nåt exempel på en sån fråga? Jag har svårt att föreställa mig det.

Då min terapeut är väl insatt i AST och har jobbat med flera andra "AST-klienter" så är det inte hennes brist på kunskap kring just diagnosen som oroar mig. Det är mer att hon kanske fortsätter att leta efter saker som inte finns och kanske följer en tråd som inte leder framåt. Jag har flera gånger själv tagit upp min oro kring diagnosen och då hon ändå verkar hyfsat seriös och har lång erfarenhet så tycker jag att hon borde sagt stopp om hon ansåg att själva diagnosen i sig är ett hinder.

Men sen läser man ju mycket om det här och samtidigt är det ju även flera med en AST-diagnos som heller inte tycker att KBT fungerar, och då är det ändå den terapiform som enligt Socialstyrelsen rekommenderas. Alltså då för AST-patienter som vill jobba med t ex självkänsla, komma ur ångesttillstånd och liknande.

Jag känner egentligen inte själv specifikt under sessionerna att det finns specifika hinder utan att det mer är en personkemisak. Jag kan som exempel tala fritt och om ganska djupa saker med en väninna utan att känna att det känns konstigt.

Men jag vill på något sätt när det gäller terapin ha så pass mycket garantier att det leder framåt och att det sen inte plötsligt kommer fram att mål inte nåtts på grund av en viss diagnos.

Jag tror ingen kan kräva från början att terapi ska funka. Det är samma för NT med. De får prova. Många går ju i terapi år efter år utan stora framsteg. Du får väl testa och utvärdera sedan. Terapi funkar inte för alla människor oberoende av diagnos.

Varför träffar du inte en psykolog via habliteringen som just jobbar med oss med autism/AS?

slackern skrev:Varför träffar du inte en psykolog via habliteringen som just jobbar med oss med autism/AS?

10 ggr är nog inte tillräckligt för många. Det är vad man har rätt till på min habilitering.

Flinta skrev:

slackern skrev:Varför träffar du inte en psykolog via habliteringen som just jobbar med oss med autism/AS?

10 ggr är nog inte tillräckligt för många. Det är vad man har rätt till på min habilitering.

Aha tack det var ju snålt med tid, men jag antar att dom har många klienter.

kiddie skrev:Jag är jätteberoende av att det är prat fram och tillbaka.

kiddie skrev:Jag som har så många tankar, när jag skulle tala helt utan struktur så försvann allt, blev bara tomt i skallen.

Jag kan inte annat än att hålla med kiddie, men tack och lov har jag inte behövt hamna i sådana situationer alltför många gånger hos de två psykologerna jag talat om här. De har som sagt inte låst sig vid en viss terapiform, utan har istället försökt forma den tillsammans med mig utifrån mina behov och de möjligheter som stått oss till buds.

Det är ju verkligen så det skulle behöva vara: att man som patient inte ska behöva vara formad på ett visst sätt, eller t.o.m. behöva forma om sig, för att passa in i en viss terapi, utan att terapin istället bör vara det formbara och kunna anpassas efter olika behov och önskningar. För precis som du skriver, Sarah1, rekommenderas KBT vid AST och likt förbaskat passar den långtifrån alla och ”renodlad” psykodynamisk passar oftast inte heller, så vad gör man då, när man liksom hamnar mellan stolarna? (Eller kanske snarare mellan sofforna )

Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag tror faktiskt att samtalsterapi vore väldigt bra för många med AST, om bara den rätta formen fanns att tillgå, och då inte enbart med fokus på här-och-nu-situationer. För vi har ju som sagt alla ett förflutet och även om man kanske inte har några direkta trauman i bagaget kan ju ändå det att tampas med svårigheter sprungna ur NPF innebära att livet i sig har kommit att bli något av ett trauma; det kan föra med sig inte bara att man utsätts för en ökad stress, utan även utsätts för olika situationer som kan vara traumatiserande.

Tänk bara på det lilla autistiska barnet som tvingas förhålla sig till denna till synes oförståeliga omvärld det fötts in i och som kanske dessutom har en mycket stor överkänslighet vad gäller både syn- och ljudintryck. "Bara" det kan väl vara traumatiskt så det förslår?

Om man dessutom inte ganska tidigt får klart för sig att de flesta andra i omgivningen inte känner på det här sättet, på grund av att de sluppit födas med vissa svårigheter, ja, då riskerar man ju även att skuldbelägga sig själv för att man fungerar annorlunda. Något som är allt annat än bra och kan komma att påverka en på många negativa sätt.

Själv har jag inte bara väl synliga traumatiska händelser i bagaget och, som jag antar, åtminstone till viss del det ovan nämnda, utan har tyvärr även blivit rejält traumatiserad av psykiatrin. Då menar jag alltså inte främst i kontakten med de två ovan nämnda psykologerna, utan i kontakten med psykiatrin i övrigt. Jag tampas fortfarande med både mycket mardrömmar och en stor sorg som jag då och då har behov att ventilera hos min psykolog.

Det har även kommit att påverka mig mycket negativt på andra sätt: Jag kan se i journalanteckningarna gjorda av min förra psykolog hur fruktansvärt självfördömande jag var, hur fruktansvärt värdelös och totalt misslyckad jag ansåg mig vara, som inte bara tycktes ha svårt att anpassa mig till och förstå kompisar och arbetskamrater, utan inte ens klarade av att anpassa mig till psykiatrin och må bra av den hjälp och stöd som där erbjöds.

Idag förstår jag förstås att det inte främst var jag som var misslyckad, utan att det var psykiatrins okunskap kring AST som var det verkligt stora problemet, men gudarna ska veta att jag likt förbaskat fortfarande kan känna av den där misslyckande-känslan ibland.

Det är alltså väldigt viktigt att försöka hålla fast vid hur man själv känner, tänker, fungerar etc och inte låta sig bli alltför påverkad, eller rent av överkörd, av vårdgivarna. Men det kan ju vara lättare sagt än gjort, särskilt om man inte riktigt vet hur man fungerar eller ens vad man känner. Jag visste det inte, eller snarare trodde jag väl mig fungera på ett sätt jag idag förstår inte helt stämmer, och därför gick det inte så bra alla gånger heller.

Som jag ser det är det alltså inte bara nödvändigt att psykiatrin som helhet blir mer kunnig vad gäller AST, utan det vill också till mer anpassade terapiformer där många fler svårigheter och behov kan tas itu med under terapins gång.

Jösses Amalia, vad långt det här blev. Ursäkta!

Jag håller i alla fall tummarna för att din terapi kan ge dig vad du behöver, Sarah1!

Toblerone skrev:Har du nåt exempel på en sån fråga? Jag har svårt att föreställa mig det.

Visst, jag har flera exempel. Här kommer tre:

Vad har hänt sedan sist vi träffades?
Hur mår du?
På en skala från 1 till 10 hur mycket ångest har du?

Så lite förklaringar. Hur skulle jag kunna berätta om allt som har hänt sedan sist vi sågs. Jag förstår att hon inte ber mig redogöra för onsdagens frukost, hon vill veta något annat som har med min psykiska hälsa att göra, men vad? Jag fick sätta mig vid datorn och googla någon timme. Kolla på vad andra har tagit upp, vad som ingår i de psykiska diagnoserna jag har och så vidare. Därefter kunde jag göra en sammanställning.

Hur mår du är också en konstig fråga. Det tog mig flera månader innan jag fattade att man inte bara ska svarar bra på den frågan. Jag har lärt mig att man ska svara bra då någon frågar. Tydligen kan det vara skillnad om en psykolog frågar än en bekant på stan, men det måste inte vara skillnad. Ibland vill psykologen småprata lite innan och då förväntas det att man ska svara glättigt. Det är omöjligt att avgöra när småpratet börjar och slutar. Psykologen säger inget om det.

För att en skala ska kunna användas krävs det att man får en förklaring till skalans nummer. Jag ser 10 som att man i full fart med att ta livet av sig. 10 är i självmordsögonblicket. Så kanske inte psykologen ser det alltså blir det fel. Behöver jag läggas in skulle jag svara jag 6-7 och behöver jag bara medicin svarar jag 4-5. Tydligen följer psykologen en helt annan skala för svarar jag fyra tyckte inte psykologen att jag hade något problem alls.

Inför varje session fick jag googla, läsa i böcker och prata med vänner ca 10-15 timmar innan. Så mycket research krävdes för 45 minuters prat. Efteråt fick jag ägna några timmar åt att förstå vad psykologen menade, ändå blev det en massa missförstånd. Det är helt enkelt orimligt mycket tid som går åt till faktakoll i psykodynamisk terapi, så mycket att man inte kan fokusera på sig själv och sitt mående.

Moderator: Rättade citeringen.