Undrar varför beröring verkar vara så viktigt ?

Någon som kan förklara.

Har upplevt handslag och ryggdunkar vilket jag upplevde som något rätt så obehagligt, handslag pga handsvett, ryggdunkar pga smärta i ryggen.

Har också utsatt mig för massage av professionell utövare vilket gav mig betänkligheter, betala hundratals med kronor för något som enbart ger lindring och stimulans för stunden. Det är klart, är man ekonomiskt oberoende då kan man unna sig den lyxen, men är man satt under ekonomisk press då lägger jag hellre pengar på livsmedel, dvs mat och andra förnödenheter.

Jag ser det så här, smärta, värk och krånglande fysik är kanske det naturliga tillståndet för en vuxen kropp i dagens samhälle där jag antar att den fysiska aktiviteten är klart undermålig. Att sedan mediavärlden gärna målar upp att man ska unna sig massage etc. för att nå någon sorts njutning verkar en aning perverst, pedofiler lär ju ha liknande böjelser, dvs försöka uppnå maximal njutning och stimulans, även om deras metoder är annorlunda.

Dessutom är ju också beröring i alla dess former också ett sätt att skapa och sprida olika sorters sjukdomar.

Så frågan är: Är beröring viktigt för att kunna leva ? Alltså, är man en sämre människa om man aldrig har blivit berörd ?

Grimuald skrev:Alltså, är man en sämre människa om man aldrig har blivit berörd ?

Inte en sämre människa, men kanske en sjukare. Se Charley?s inlägg i början av den här tråden.

Grimuald
Behoven är väl olika för var och en också. Inte graderar det folk efter "kvalitet" på något sätt, lika litet som att en gourmand vore bättre eller sämre människa än en som slänger i sig maten bara för att få näring (och kanske har annat att njuta av).

Grimuald skrev:Undrar varför beröring verkar vara så viktigt ?

Någon som kan förklara.

Har upplevt handslag och ryggdunkar vilket jag upplevde som något rätt så obehagligt, handslag pga handsvett, ryggdunkar pga smärta i ryggen.

Har också utsatt mig för massage av professionell utövare vilket gav mig betänkligheter, betala hundratals med kronor för något som enbart ger lindring och stimulans för stunden. Det är klart, är man ekonomiskt oberoende då kan man unna sig den lyxen, men är man satt under ekonomisk press då lägger jag hellre pengar på livsmedel, dvs mat och andra förnödenheter.

Jag ser det så här, smärta, värk och krånglande fysik är kanske det naturliga tillståndet för en vuxen kropp i dagens samhälle där jag antar att den fysiska aktiviteten är klart undermålig. Att sedan mediavärlden gärna målar upp att man ska unna sig massage etc. för att nå någon sorts njutning verkar en aning perverst, pedofiler lär ju ha liknande böjelser, dvs försöka uppnå maximal njutning och stimulans, även om deras metoder är annorlunda.

Dessutom är ju också beröring i alla dess former också ett sätt att skapa och sprida olika sorters sjukdomar.

Så frågan är: Är beröring viktigt för att kunna leva ? Alltså, är man en sämre människa om man aldrig har blivit berörd ?

Jag anser inte dig vara sämre för det. Alla är vi olika & unika o. tycker om olika saker o. tur är det! Tråkigt dock att du inte kan finna nytta & njutning av beröring. Jag håller med Mats; läs Charley?`s inlägg i början av tråden. Det kan kanske ge dig något. Liknande har jag skrivit på annat ställe på forumet men minns tyvärr inte var.

Lime skrev:Kanske vore nåt? i de anglosaxiska länderna finns det sk "cuddlepartyn"
Där folk samlas iklädda sina pyjamaser och kramar varann och har det mysigt, det bygger dock på strikta regler.

http://www.cuddleparty.com/

http://en.wikipedia.org/wiki/Cuddle_party

Men sånt kanske är mer för NT folk än AS folk, vad vet jag..

Jag associerade först till "Cuddle Bitch", vilket inte låter så mysigt:
http://www.laddertheory.com/laddermanifestations.htm

Jag kan sympatisera med tanken bakom "Cuddle Parties", att människor ska kunna kramas och röra varandra utan att det behöver vara några sexuella känslor inblandade. Men det skulle kännas jättekonstigt att krama främmande människor. För att inte tala om att man måste vara klädd i pyjamas; går det inte att kramas i vanliga kläder?

Undrar om det kommer till Sverige också, vi brukar ju ta efter nästan allt amerikanskt.

Mats skrev:

Grimuald skrev:Alltså, är man en sämre människa om man aldrig har blivit berörd ?

Inte en sämre människa, men kanske en sjukare. Se Charley?s inlägg i början av den här tråden.

Men det finns andra sätt att få oxytocin:

Även värme, mättnad, sex och socialt umgänge kan sätta sprutt på oxytocinet, som dessutom sprids via luften och tas upp av vårt luktsinne. Försök visar att om en råtta får ett oxytocinpåslag blir också hans burkompisar lugnare. Men om de får en substans som motverkar oxytocin händer ingenting. Inte heller om deras luktsinne tillfälligt bedövas. Lugn smittar alltså. Och luktar.

Att en del människor blir lugnade av viss musik eller vackra vyer tyder på att oxytocin sprids via ytterligare sinnen, säger Kersin Uvnäs Moberg.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=247182

Jag kan sympatisera med tanken bakom "Cuddle Parties", att människor ska kunna kramas och röra varandra utan att det behöver vara några sexuella känslor inblandade. Men det skulle kännas jättekonstigt att krama främmande människor. För att inte tala om att man måste vara klädd i pyjamas; går det inte att kramas i vanliga kläder?

För ett antal år sedan var det en bekant till mig som frågade om jag ville vara med på ett "pyjamasparty" (är det samma sak som "cuddle party", någon som vet? I och för sig anade jag att det handla om en helt vanlig supfest, helt enkelt) men jag tackade väldigt bestämt nej...

Undrar om det kommer till Sverige också, vi brukar ju ta efter nästan allt amerikanskt.

"Allt som slår i USA kommer till Sverige efter tio år" var det en vän till mig som sade en gång... hmm... hrmf... vad ska vi med allt sådant fånigt... vuxna som klär sig i pyjamas och går på kramparty... nääää...

Huruvida man blir sjuk eller inte av att avstå från beröring har egentligen inget med beröringen i sig att göra, utan med varje människas behov. Vissa människor har inget behov av beröring och blir således inte sjuka när de "missar" den delen. Andra människor har behov av närhet och beröring, dock i olika grad, och blir då sjuka när beröring och närhet uteblir.

Svårare än så behöver det väl egentligen inte vara, eller?

Ok, om alla är överens om att avsaknad av beröring gör att man blir sjuk och vem vill umgås med någon som är sjuk ?

Ser ni den onda spiralen som gör att folk nekas beröring kanske pga AS vilket leder till att man blir sjuk och när man blir tillräckligt sjuk vill ingen överhuvudtaget umgås med en och då blir beröring helt omöjlig, och man blir sjukare, musklerna förtvinar och man får inte uppleva njutning av ämnet "oxytoxin" och man blir deprimerad och det är inte långt till att man inte orkar leva längre ?

Dessutom, är man trovärdig om man säger att man är bra människa trots att man är sjuk och inte någonsin får uppleva det livselixir som vissa menar är viktigt för att undvika sjukdom ?

Grimuald skrev: Dessutom, är man trovärdig om man säger att man är bra människa trots att man är sjuk och inte någonsin får uppleva det livselixir som vissa menar är viktigt för att undvika sjukdom ?

Ja. Varför skulle man inte kunna vara en bra människa om man är sjuk?

Människor har en tendens till att tro att livet är rättvist, och att människor som råkar illa ut (sjukdom, överfall, våldtäkter, arbetslöshet, allt) på något sätt förtjänar det. Det är en psykologisk process som fungerar som en slags skyddsmekanism, genom att man inte känner lika mycket empati (om någon alls) för personer som förtjänat sitt lidande. Eftersom man känner mindre empati så lider man alltså mindre själv av andras lidande om man känner att det inte varit oförtjänt.

Charley? skrev:Människor har en tendens till att tro att livet är rättvist, och att människor som råkar illa ut (sjukdom, överfall, våldtäkter, arbetslöshet, allt) på något sätt förtjänar det.

Nja, det där är snarare en variant av livsfilosofi. Denna sort tillämpas mycket i USA, där det tex anses att man är fattig pga sin egen oförmåga, allt ansvar för individens mående och ekonomiska status läggs på individen själv. Är du sjuk har du inte betalt din sjukförsäkring och alltså får du skylla dej själv.

Hårddrar man det hela kan man även finna vissa likheter med filosofier som tror på reinkarnation - dvs det man är och råkar ut för i det här livet är något som beror på vad man gjorde i det förra.

Charley? skrev:Människor har en tendens till att tro att livet är rättvist, och att människor som råkar illa ut (sjukdom, överfall, våldtäkter, arbetslöshet, allt) på något sätt förtjänar det. Det är en psykologisk process som fungerar som en slags skyddsmekanism, genom att man inte känner lika mycket empati (om någon alls) för personer som förtjänat sitt lidande. Eftersom man känner mindre empati så lider man alltså mindre själv av andras lidande om man känner att det inte varit oförtjänt.

Ja, det kan vara en orsak. Men människan har också ett behov av att hitta mening i vad som sker. Alltså känns det bättre om man ser det negativa som ett straff även när man själv råkar ut för det. Om saker händer pga att man handlat fel, så finns det också en möjlighet att slippa undan i framtiden.

Jag ser det som jag drabbats av dels beroende på att jag är som jag är, dels slumpen. Men kanske är det också slumpen (el genetiken) som gjort mig som jag är.

Man kan ju också se negativa händelser som "läxor i livet", som man ska lära sig av för att undvika göra samma misstag. En del trögfattade individer (som aspergare) behöver flera läxor innan de fattar.

Hallå Charley?

Nu håller jag inte med dig... för hur menar du exempelvis att (unga) tjejer ska kunna veta att det kommer en presumtiv våldtäktsman gående på torget eller på gångbanan? Veta hur det går till att söka och få något jobb som faktiskt inte ens finns? Vid ett tillfälle (då jag var i tjugoårsåldern) sökte jag över tjugo jobb vid ett och samma tillfälle, utan att få ett enda, trots att jag då hade flera års arbetslivserfarenhet, fullgjord värnplikt. Inte var den påtvingade arbetslösheten något jag eftersträvade... att jag då, som du skrev, använde "en slags skyddsmekanism" stämmer inte. För den "skyddsmekanismen" hade inte kunnat göra att jag fick pengar till hyra, kläder, mat, elräkning... och dessutom; andras arbetslöshet garanterade trots allt inte mig ett jobb.

Charley? skrev:Människor har en tendens till att tro att livet är rättvist, och att människor som råkar illa ut (sjukdom, överfall, våldtäkter, arbetslöshet, allt) på något sätt förtjänar det. Det är en psykologisk process som fungerar som en slags skyddsmekanism, genom att man inte känner lika mycket empati (om någon alls) för personer som förtjänat sitt lidande. Eftersom man känner mindre empati så lider man alltså mindre själv av andras lidande om man känner att det inte varit oförtjänt.

Charley? skrev:Människor har en tendens till att tro att livet är rättvist, och att människor som råkar illa ut (sjukdom, överfall, våldtäkter, arbetslöshet, allt) på något sätt förtjänar det. Det är en psykologisk process som fungerar som en slags skyddsmekanism, genom att man inte känner lika mycket empati (om någon alls) för personer som förtjänat sitt lidande. Eftersom man känner mindre empati så lider man alltså mindre själv av andras lidande om man känner att det inte varit oförtjänt.

Hoppas att det inte är vanligt att folk tänker så men det kanske det är?

Alien skrev:Man kan ju också se negativa händelser som "läxor i livet", som man ska lära sig av för att undvika göra samma misstag. En del trögfattade individer (som aspergare) behöver flera läxor innan de fattar.

Helt sant. Och i vissa fall är det tvärtom, att aspergare lär sig för mycket av en enda läxa. Man fungerar inte socialt i ett sammanhang, och lägger skulden på sig själv, istället för att inse att det kanske var en idiotisk samling människor i just det sammanhanget.

Jonte skrev:Hoppas att det inte är vanligt att folk tänker så men det kanske det är?

Jag hoppas det. Jag hoppas människor förstår innan de agerar att:

* börja röka kan öka risken för cancer.
* vistas utomhus i kallt väder utan riktiga kläder kan öka risken för förkylning.
* umgås med lurendrejare och våldsamma själviska personer kan leda till trubbel
* osv osv osv

Hur skulle världen se ut om folk inte tänkte i sådana banor? Ja, det kanske är så världen är redan iofs.

weasley skrev:Nja, det där är snarare en variant av livsfilosofi. Denna sort tillämpas mycket i USA, där det tex anses att man är fattig pga sin egen oförmåga, allt ansvar för individens mående och ekonomiska status läggs på individen själv. Är du sjuk har du inte betalt din sjukförsäkring och alltså får du skylla dej själv.

Hårddrar man det hela kan man även finna vissa likheter med filosofier som tror på reinkarnation - dvs det man är och råkar ut för i det här livet är något som beror på vad man gjorde i det förra.

Nej, det är socialpsykologi. Visst, det gäller inte för alla, det är bara generellt.

Alien skrev:Ja, det kan vara en orsak. Men människan har också ett behov av att hitta mening i vad som sker. Alltså känns det bättre om man ser det negativa som ett straff även när man själv råkar ut för det. Om saker händer pga att man handlat fel, så finns det också en möjlighet att slippa undan i framtiden.

Jag ser det som jag drabbats av dels beroende på att jag är som jag är, dels slumpen. Men kanske är det också slumpen (el genetiken) som gjort mig som jag är.

Man kan ju också se negativa händelser som "läxor i livet", som man ska lära sig av för att undvika göra samma misstag. En del trögfattade individer (som aspergare) behöver flera läxor innan de fattar.

Bra tillägg (visste att jag glömde någonting).

geocache skrev:Hallå Charley?

Nu håller jag inte med dig... för hur menar du exempelvis att (unga) tjejer ska kunna veta att det kommer en presumtiv våldtäktsman gående på torget eller på gångbanan? Veta hur det går till att söka och få något jobb som faktiskt inte ens finns? Vid ett tillfälle (då jag var i tjugoårsåldern) sökte jag över tjugo jobb vid ett och samma tillfälle, utan att få ett enda, trots att jag då hade flera års arbetslivserfarenhet, fullgjord värnplikt. Inte var den påtvingade arbetslösheten något jag eftersträvade... att jag då, som du skrev, använde "en slags skyddsmekanism" stämmer inte. För den "skyddsmekanismen" hade inte kunnat göra att jag fick pengar till hyra, kläder, mat, elräkning... och dessutom; andras arbetslöshet garanterade trots allt inte mig ett jobb.

Men Herregud, jag skriver inte att jag tycker att folk förtjänar det lidande de utsätts för. Jag inflikade bara att det är en normal psykologisk process. Personligen kan jag se hur folk kunnat förhindra att olyckliga saker hänt (i vissa fall), men jag tycker aldrig att någon förtjänar lidande.

Jonte skrev:Hoppas att det inte är vanligt att folk tänker så men det kanske det är?

Det är, som sagt, en normal psykologisk process. Dock, som med väldigt många undermedvetna processer, så kan den motverkas enbart genom att man vet om att den existerar. Om du fattar hur jag menar.

T ex så är det oftast så att ju fler människor som närvarar vid en olycka (exempelvis en gammal tant som ramlar och inte kan resa sig upp), desto färre är benägna att hjälpa. Detta beror på massor av saker, bland annat att personerna tror att någon annan kommer hjälpa, att de inte vill sticka ut ur mängden, osv. Men personer som är medvetna om detta (t ex psykologer, psykologistudenter och andra som läst om det) hjälper nästan alltid till i sådana situationer.

Charley? skrev:Jag inflikade bara att det är en normal psykologisk process. Personligen kan jag se hur folk kunnat förhindra att olyckliga saker hänt (i vissa fall), men jag tycker aldrig att någon förtjänar lidande.

Du och sssssm verkar vara överens här, att ingen kan förtjäna något. Jag anser dock motsatsen. Om en människa medvetet beter sig illa mot en annan människa, så förtjänar (från min subjektiva syn) denne att lida för detta. Lidandet kan yttra sig i allt från misstro/ besvikelse från den andres sida, till uppsagd vänskap / anställning till skadeståndsprocess i domstol till avrättning (om det förekommer sådant i det landet där händelseutveckliongen sker).

JohnNorum skrev:Du och sssssm verkar vara överens här, att ingen kan förtjäna något. Jag anser dock motsatsen. Om en människa medvetet beter sig illa mot en annan människa, så förtjänar (från min subjektiva syn) denne att lida för detta. Lidandet kan yttra sig i allt från misstro/ besvikelse från den andres sida, till uppsagd vänskap / anställning till skadeståndsprocess i domstol till avrättning (om det förekommer sådant i det landet där händelseutveckliongen sker).

Jag förstår precis vad du tänker, och rationellt så kan jag hålla med. Men emotionellt är jag inte den typen av person som uppriktigt kan önska någon något lidande, och om jag skulle tycka att folk förtjänade lidande vore det, för mig, samma sak som att önska dem illa.

Den enda jag tycker förtjänar smärta är jag själv. Den enda jag har rätt att döma är mig själv.

Det är väl ganska uppenbart att en sjuk människa behandlas sämre i samhället än en frisk människa. Det är tillochmed lagstadgat iochmed avdraget på lönen = 80 % eller lägre.

Det är hyckleri att påstå att en sjuk människa behandlas lika bra som en frisk människa, inte i detta samhälle.

Logiskt och mänskligt sett så borde en sjuk människa få ett bättre bemötande än en frisk människa men det är inte min erfarenhet. Det är precis tvärtom.

Att kalla någon sjuk är en stigmatisering (och ofta på livstid) och inget annat.