Hur hantera stressande situationer
64 inlägg
• Sida 3 av 3 • 1, 2, 3
Hur hantera stressande situationer
Millicent skrev:Jag försöker verkligen få honom att ta ansvar. [---] [Jag] försöker få honom att må bättre och därmed vara trevligare.
Jag tycker att det låter som du försöker förända honom och att du försöker för mycket i största allmänhet.
EDIT:
Millicent skrev:[J]ag försöker typ byta ämne... Då kan han gå i taket [...]
Ja, tacka fan för det.
Millicent skrev:[Han] går undan och lägger sig på en soffa i källaren [...] försvinner på egen hand utan att berätta vart han går. När jag skriver det förstår jag hur absurt det är.
Absurt? De sakerna jag citerat kan väl inte anses vara nåt underligt alls - och definitivt bättre än att han bryter ihop.
Millicent skrev:och att ignorera hans negativa kommentarer går inte. Av någon anledning blir han jättesur om jag försöker bryta hans negativa rants
Som sagt; tacka fan för det.
Hur hantera stressande situationer
nallen skrev:Millicent skrev:Jag försöker verkligen få honom att ta ansvar. [---] [Jag] försöker få honom att må bättre och därmed vara trevligare.
Jag tycker att det låter som du försöker förända honom och att du försöker för mycket i största allmänhet.
EDIT:Millicent skrev:[J]ag försöker typ byta ämne... Då kan han gå i taket [...]
Ja, tacka fan för det.
Ja, jag vill förändra honom. Jag vill inte att han ska vara stressad och deprimerad och ta ut det på oss. Det är som att vara ihop med någon som har brutit benet, vägrar gå till läkare och kräver att bli buren. Ingen har rätt att förvänta sig envägssupport i åratal.
Hur hantera stressande situationer
Vet du, nallen, hur emotionellt dränerande det kan vara att leva med någon som hittar något att anmärka på i varje situation? Att få gnälliga svar på ALLT? Varför skulle man vilja utsätta familjen för surhet, svordomar, smäll i dörrar över småsaker när man kan prata om saker lugnt som vuxna människor?
Hur hantera stressande situationer
Millicent skrev:Det är som att vara ihop med någon som har brutit benet, vägrar gå till läkare och kräver att bli buren.
Nej. Du försöker tvinga fram något slags personlighetstransformation.
Millicent skrev:Vet du, nallen, hur emotionellt dränerande det kan vara att leva med någon [...]
Det räcker med biten jag citerat.
Fast det är minst lika illa att försöka leva med nån som hela tiden envisas med att ha en massa känslor, som hon dessutom envisas med att "basera" sina beslut på.
Varför kan inte förment intelligenta människor hålla sina känslor i schack och bete sig logiskt? Och framför allt inte utsätta andra för sin känsloröra.
Millicent skrev:Varför skulle man vilja utsätta familjen för surhet, svordomar, smäll i dörrar över småsaker när man kan prata om saker lugnt som vuxna människor?
Det kan man verkligen fråga sig. Men man kan också konstatera: känslor som känslor.
Hur hantera stressande situationer
nallen skrev:Millicent skrev:Det är som att vara ihop med någon som har brutit benet, vägrar gå till läkare och kräver att bli buren.
Nej. Du försöker tvinga fram något slags personlighetstransformation.Millicent skrev:Vet du, nallen, hur emotionellt dränerande det kan vara att leva med någon [...]
Det räcker med biten jag citerat.
Fast det är minst lika illa att försöka leva med nån som hela tiden envisas med att ha en massa känslor, som hon dessutom envisas med att "basera" sina beslut på.
Varför kan inte förment intelligenta människor hålla sina känslor i schack och bete sig logiskt? Och framför allt inte utsätta andra för sin känsloröra.Millicent skrev:Varför skulle man vilja utsätta familjen för surhet, svordomar, smäll i dörrar över småsaker när man kan prata om saker lugnt som vuxna människor?
Det kan man verkligen fråga sig. Men man kan också konstatera: känslor som känslor.
Känslor som känslor? Hah. Det är ju som att jämföra, tja, slag med kramar. "Beröring som beröring!" Läs på om spegelneuroner etc, andras humör påverkar.
Det jag är ute efter är för övrigt inte en transformation - jag vill ha tillbaka den för det mesta lugna och positiva man jag blev kär i. Jag anade inte att en ändå hyfsat normal stressbörda skulle sänka honom så i perioder. Jag vill inte att han ska bli en annan - jag vill hindra att han blir en annan, mkt otrevligare version av sig själv.
Hur hantera stressande situationer
Millicent skrev:
Härdsmältorna kan se ut som att han smäller i dörrar, säger väldigt otrevliga saker "fy fan för dig!", går undan och lägger sig på en soffa i källaren, svarar inte på tilltal, försvinner på egen hand utan att berätta vart han går. När jag skriver det förstår jag hur absurt det är. och att ignorera hans negativa kommentarer går inte. Av någon anledning blir han jättesur om jag försöker bryta hans negativa rants "som om jag är ett totalt freak, en sur gubbjävel". Härom dagen blev han irriterad på att någon uttalade en känd idrottsman fel "X är en sån sopa". Det är väl inte så konstigt, svarade jag, och berättade om ett tillfälle på jobbet när jag själv tvekat på uttalet av ett liknande namn. "Det är ju jättestor skillnad", tyckte han, "det är väl inte mkt begärt att en sportjournalist lär sig det" etc.
Han klagar väldigt sällan på mig, sådär i allmänhet. Däremot klagar han gärna på allt och alla i omgivningen, tolkar misstag och missförstånd som medvetna förolämpningar, typ, och förväntar sig att jag ska visa sympati för det. Han säger inte "åh nej, det blev ett missförstånd" utan ett argt utåtriktat "'men vad faan! Vilken idiot bestämde det här?" Om jag säger något som kan tolkas ursäktande - "tror du de gör det medvetet, det var väl ett misstag?" blir han arg för att jag insinuerar att han är negativ. Vilket han alltså är, men vägrar inse, för den insikten skulle betyda att det är något fel på honom, och om han skulle medge det skulle alla som var elaka mot honom i barndomen och fått honom att känna sig udda och utanför få rätt. Men eftersom han inte klagar på mig, utan på alla andra, tycker han att han behandlar mig bättre än jag behandlar honom.
Hmmm...jag skulle inte acceptera att min partner säger otrevliga saker till mig, om det är personliga förolämpningar. Exemplet som du gav är lite på gränsen, tycker jag.
Vissa saker är direkta följder av hans funktionshinder. Dvs. att han feltolka folks avsikter. Och om han skulle feltolka åt andra hållet (vilket jag ofta har gjort) så är det inte så bra heller. Då är det stor risk att folk driver med en eller utnyttjar en. Kanske har han lärt sig detta redan och är därför negativ.
En sak som också är jätteviktigt: Han har nyligen förstått att han har ett funktionshinder. Nu är han livrädd att du kommer att förakta honom, att inte ta honom på allvar, att lämna honom, eller liknande. Jag kommer själv ihåg hur dåligt jag mådde efter min diagnos - han har visserligen inte fått diagnos, men han har förstått att det nog är så. Man måste ju tänka om från att vara helt normal (och ha andra förklaringar för misslyckanden) till att man är funktionshindrad, att man inte kan lita på sitt eget omdöme, osv. Man funderar om alla andra människor ser ned på en, om man kan lita på någon. Att han försöker bortförklara saker och samtidigt inte vågar göra saker, är ju förståligt, eller? Han kan, för tillfället, inte stå för vem han är och vad han klarar, för det vet han inte. Hans självbild har vänts upp och ned och har inte stabiliserat sig än.
Nånstans kan jag även förstå att han inte orkar stödja dig med arbetslöshet och jobbsökande, eftersom han är inne i ett ganska allvarligt trauma. Det är inte alltid så i samband med diagnos eller insikt, men här kan det vara så. Han är ju ingen tonåring. Han är en man med med fru och tre barn. Kanske tror han nu att han inte har en chans att klara detta. Så jag undrar om du inte borde försöka peppa honom mycket, försäkra honom att du respekterar och älskar honom oavsett. Men att ni kanske kan gå tillsammans till Aspergercenter eller habilitering och prata med någon för att ge honom stöd i den situationen. Och för att du ska kunna få mer info om hur du kan stödja honom. Kanske är det ändå smartast att försöka orka stödja honom tills han har stabiliserats lite mera. Kanske kommer han att förändra vissa rutiner också när han förstår och accepterar sitt sätt att fungera lite bättre.
Hur hantera stressande situationer
Är det nyss han fick veta så tror jag med bara det var svårt. Jag har nästintill narcissistisk självkänsla men även jag kände mig usel efter diagnosen. Inte direkt efter, det var mest skönt att höra, men ett litet tag efter det. Jag fick för mig att bara för att jag har aspergers så är jag inte en äkta homo sapiens. Alltså på riktigt inbillade jag mig att jag var en slags muterad avart som inte ens kunde kallas människa.
Kan fortfarande hända ibland att jag tror jag är sämre pga AS. Känns fortfarande lite som att jag blev smittad med detta vid diagnosen. Och att NT är värda mer och har rätt sorts kunskaper. Det brukar gå över jävligt fort men har man en gång tänkt de tankarna så kan man sedan ta en genväg dit de dagar man har det jobbigt.
Han måste få känna att han är värd något och att hans kunskaper och erfarenheter är värda något. Att han inte står under dig. Du låter som att du göder ett redan dåligt självförtroende genom att ta över och bestämma precis hur det ska vara och att du har rätt referensramar. Det går inte att fungera som människa om man inte förstår att man har ett värde.
Kan fortfarande hända ibland att jag tror jag är sämre pga AS. Känns fortfarande lite som att jag blev smittad med detta vid diagnosen. Och att NT är värda mer och har rätt sorts kunskaper. Det brukar gå över jävligt fort men har man en gång tänkt de tankarna så kan man sedan ta en genväg dit de dagar man har det jobbigt.
Han måste få känna att han är värd något och att hans kunskaper och erfarenheter är värda något. Att han inte står under dig. Du låter som att du göder ett redan dåligt självförtroende genom att ta över och bestämma precis hur det ska vara och att du har rätt referensramar. Det går inte att fungera som människa om man inte förstår att man har ett värde.
Hur hantera stressande situationer
kiddie skrev:Är det nyss han fick veta så tror jag med bara det var svårt. Jag har nästintill narcissistisk självkänsla men även jag kände mig usel efter diagnosen. Inte direkt efter, det var mest skönt att höra, men ett litet tag efter det. Jag fick för mig att bara för att jag har aspergers så är jag inte en äkta homo sapiens. Alltså på riktigt inbillade jag mig att jag var en slags muterad avart som inte ens kunde kallas människa.
Kan fortfarande hända ibland att jag tror jag är sämre pga AS. Känns fortfarande lite som att jag blev smittad med detta vid diagnosen. Och att NT är värda mer och har rätt sorts kunskaper. Det brukar gå över jävligt fort men har man en gång tänkt de tankarna så kan man sedan ta en genväg dit de dagar man har det jobbigt.
Han måste få känna att han är värd något och att hans kunskaper och erfarenheter är värda något. Att han inte står under dig. Du låter som att du göder ett redan dåligt självförtroende genom att ta över och bestämma precis hur det ska vara och att du har rätt referensramar. Det går inte att fungera som människa om man inte förstår att man har ett värde.
Jag förstår det! Men samtidigt vill jag inte bli utsatt för gapanden, sarkasmer och osjyssta påhopp. Han har ju gränser, han skulle aldrig slå någon. Men säga sårande saker, däremot (dra åt helvete, tig! Fan ta dig!), smälla i dörrar och slänga saker i golvet - det gör han. Hans gräns för vad som är acceptabelt i en familj är långt ifrån min. Jag fattar inte hur jag ska kunna slippa den typen av beteende om han 1) inte drar slutsatsen själv 2) mår ännu sämre av att jag sätter gränser för hur jag går med på att bli behandlad. Ska jag bara stå där och låta ilskan skölja över mig (när jag inte kan fly fältet)? Det jag försöker göra är ju att minska hans stress så han aldrig börjar bete sig så, men jag vill ju också att han ska medge att humöret är ett problem.
Hur hantera stressande situationer
..jag vill ju också känna att jag har ett värde. Att jag har självrespekt.
Hur hantera stressande situationer
Ser du något samband då med att han förstod att han nån autism och hans humör? Har det blivit värre då?
Har du försökt föreslå att ni går till familjrådgivning eller till habilitering och pratar med någon om problemen?
Jag förstår mycket väl att du inte vill vara med om att han behandlar dig så. Det är en mycket svår sits som du är i, helt klart. Jag kan bara tänka mig att en kombination av förståelse för hans chock över insikten av hans problem och tydliga gränser när han behandlar dig illa kan vara bästa sättet. Tänk på att försöka hålla det låg-affektiv (vet inte om du känner till uttrycket, det betyder så lite känsloyttringar som möjligt, så lugnt som möjligt). Vissa ändringar i grälbeteendet kan du försöka åstadkomma. T.ex. så gjorde jag något som funkade med mitt ex. Jag sa bara: "jag pratar med dig när du har lugnat ned dig." Det viktigaste - och det svåraste - då är att vara konsekvent. Men det funkar. Men helst ska ni har nån slags terapeut som är med och som hjälper er bestämma såna ändringar. Men i nödfall kan du bara köra med det.
Har du försökt föreslå att ni går till familjrådgivning eller till habilitering och pratar med någon om problemen?
Jag förstår mycket väl att du inte vill vara med om att han behandlar dig så. Det är en mycket svår sits som du är i, helt klart. Jag kan bara tänka mig att en kombination av förståelse för hans chock över insikten av hans problem och tydliga gränser när han behandlar dig illa kan vara bästa sättet. Tänk på att försöka hålla det låg-affektiv (vet inte om du känner till uttrycket, det betyder så lite känsloyttringar som möjligt, så lugnt som möjligt). Vissa ändringar i grälbeteendet kan du försöka åstadkomma. T.ex. så gjorde jag något som funkade med mitt ex. Jag sa bara: "jag pratar med dig när du har lugnat ned dig." Det viktigaste - och det svåraste - då är att vara konsekvent. Men det funkar. Men helst ska ni har nån slags terapeut som är med och som hjälper er bestämma såna ändringar. Men i nödfall kan du bara köra med det.
Hur hantera stressande situationer
Millicent skrev:Det jag är ute efter är för övrigt inte en transformation - jag vill ha tillbaka den för det mesta lugna och positiva man jag blev kär i.
Aha, transformationen har redan varit. Ja, då är det ju en annan sak.
Millicent skrev:Jag anade inte att en ändå hyfsat normal stressbörda skulle sänka honom så i perioder.
En "hyfsat normal stressbörda"... jag har en tämligen normal arbetsbörda fem dagar i veckan och det gör mig helt sänkt de fem kvällarna - och ibland de två dagarna som är helg också. Jag vill inte ens tänka på vad ett par skrikande ungar skulle göra med min ork och mitt mående.
Lite ont om insikt från din sida kanske, men det påstås ju att "normala" inte kan förstå hur det är.
Hur hantera stressande situationer
Så är det, vanliga vardagsgrejer kan stressa järnet.
Om tillvaron blir till ett hullerombuller med ständigt pågående ärenden och oförutsedda händelser hit och dit...sånt fixar jag inte.
Detta handlar inte om att man som aspie är lat eller ogin på nåt sätt.
Man behöver mer ordning, mer struktur.
Lite mer struktur i vardagen skulle nog underlätta en hel del för honom.
Att han tydligt vet vilka sysslor som är hans - och när.
Struktur och plan är bättre än tjat.
Å andra sidan har han tagit på sig det här ansvaret som onekligen tillkommer familjeri och småbarn och då är det hans plikt att sköta de grejerna.
Om tillvaron blir till ett hullerombuller med ständigt pågående ärenden och oförutsedda händelser hit och dit...sånt fixar jag inte.
Detta handlar inte om att man som aspie är lat eller ogin på nåt sätt.
Man behöver mer ordning, mer struktur.
Lite mer struktur i vardagen skulle nog underlätta en hel del för honom.
Att han tydligt vet vilka sysslor som är hans - och när.
Struktur och plan är bättre än tjat.
Å andra sidan har han tagit på sig det här ansvaret som onekligen tillkommer familjeri och småbarn och då är det hans plikt att sköta de grejerna.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Hur hantera stressande situationer
nallen skrev:Millicent skrev:Det jag är ute efter är för övrigt inte en transformation - jag vill ha tillbaka den för det mesta lugna och positiva man jag blev kär i.
Aha, transformationen har redan varit. Ja, då är det ju en annan sak.Millicent skrev:Jag anade inte att en ändå hyfsat normal stressbörda skulle sänka honom så i perioder.
En "hyfsat normal stressbörda"... jag har en tämligen normal arbetsbörda fem dagar i veckan och det gör mig helt sänkt de fem kvällarna - och ibland de två dagarna som är helg också. Jag vill inte ens tänka på vad ett par skrikande ungar skulle göra med min ork och mitt mående.
Lite ont om insikt från din sida kanske, men det påstås ju att "normala" inte kan förstå hur det är.
Men det är ju just det - jag vill att han skaffar sig en insikt, lär känna sina gränser, så att han orkar behandla oss vettigt. Nu är jag på något vis vakthunden som ska vakta gränserna åt honom, för att slippa bli otrevligt bemött.
Hur hantera stressande situationer
Tack för alla svar, för pepp och stöd! Jag har känt mig så himla ensam i situationen. Och korkad, för att jag försatt mig här. Det tog lång tid att förstå vad det är som triggar utbrotten, att det är en diagnos i grunden, etc. Vill inte "outa" min man för släkt och vänner, utan att han är med på det, men jag klarar liksom inte att ha tre barn och en man varav två med ett humör som måste anpassas till, konstant...
Hur hantera stressande situationer
Många inom autismspektrat väljer ju att inte skaffa barn. Om jag haft min diagnos tidigare vet jag inte hur jag gjort med barn. Nu är jag förstås otroligt lycklig över att de finns, men stunderna där jag tänker att jag inte mäktar med kommer. Något som jag tror att många håller med om också är att orken blir sämre och sämre med åren. När ni skaffade barn kanske din man orkade både ta hand om barn och upprätthålla en relation. Nu kanske han bara orkar det ena.
Jag vet inte hur och var ni bor, men att ha ett utrymme där han, men även du får vara helt ostörd kanske är en lösning? Ett ställe att få koppla bort allt så länge som behövs. För som jag har förstått det tycker du att det är lättare att ta hand om barnen när han inte är där, kanske bättre att han inte är där alls när han inte orkar?
Jag vet inte hur och var ni bor, men att ha ett utrymme där han, men även du får vara helt ostörd kanske är en lösning? Ett ställe att få koppla bort allt så länge som behövs. För som jag har förstått det tycker du att det är lättare att ta hand om barnen när han inte är där, kanske bättre att han inte är där alls när han inte orkar?
Hur hantera stressande situationer
Jag har själv tre barn, varav de två äldsta är nästan jämngamla. Jag blev aldrig utstressad p.g.a dem, även om jag jobbade heltid med, och i stort sett hade ansvaret för dem när jag var hemma. Det är inte så att man måste bli utstressad av barn och relation. Det mesta hänger på hur mycket man måste förställa sig med sin partner. Om man är i en naturlig relation, utan en massa krav på att spela roller, så tar en relation ingen energi utan, tvärtom ger energi. Har man dessutom npf-barn, och hanterar dem enligt sina naturliga preferenser, så tar det inte heller någon nämnvärd energi. Så problemet här tror jag är NT i relation med Aspie, och att han har eller tycker sig ha krav på att passa in även i relationen och med familjen. Sedan finns det uppenbarligen även (minst) ett Aspie barn som behöver "tas" på rätt sätt.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor