Millicent, jag tror att svaret är att ta hjälp utifrån, utav en tredje person eller organisation. Om han inte klara att stötta dig när du behöver det måste du få den hjälpen av någon annan. Det kan vara en familjemedlem, en granne eller god vän. Något som kan ta er genom den jobbigaste perioden. Någon ni litar tillräckligt på, som kan anpassa sig efter sonens behov så inte han blir uppstressad av förändringarna och blir omöjlig att lugna ner.
Och om din man måste göra något på ett sätt som stressar upp dig, försök tex lämna hemmet så du inte ser vad han gör "fel", så att du inte blir uppstressad av det.

Om du är den starke är det viktigaste att DU håller ihop och mår bra först. Även om man helst skulle vilja är det inte din man som kan stå för den stöttningen. Bara ett peppande samtal från en god vän kan ibland ge extra styrka för den stunden, just för det momentet du behöver ta dig igenom.

Surkatt skrev:Att hålla uppe ett förhållande är en stressfaktor, särskilt om den uppgiften hamnar på bara den ena.

Det ska det inte vara. Ett förhållande ske ge positiv energi, och inte kräva en massa energi.

Självklart har jag valt barnen. Och jag älskar dem och gör allt för dem! Men jag har också valt en man som jag trodde var feministiskt medveten, beredd på jämställdhet. Han är jämställd i teorin, men i praktiken har han inte ork. Mitt största problem är egentligen inte barnen, utan att mannen blir så jäktad och sur. Det skär i hjärtat när jag hör hur han pratar irriterat med barnen. Små besvär blir till katastrofer. Om någon t ex krossar ett glas reagerar jag oftast lugnt, typ med ett "ojoj, akta er för glasbitarna, nu måste vi städa." Mannen kan få PANIK. När han är stressad går hela tillvaron i svartvitt. Han blir sur, även mot mig.

Om jag säger något med mild irritation, typ "kan du skynda lite i duschen, jag måste till jobbet", så kan jag få det hetsiga svaret: Förlåt för att jag har så ont i ryggen att jag måste duscha varmt! Förlåt så jävla mycket? Om jag då säger: du behöver väl inte reagera så starkt, etc. Kan svaret bli: "du tycker ju att jag är en latmask, en odugling." Ehm, nej? Jag tycker bara att du kan ta kortare duschar när du vet att jag inte kan gå till jobbet innan du är klar? (Pga ettåringen) vi hamnar i för mig helt absurda diskussioner där små felsteg i konversationen från min sida får honom att typ gå i taket, sedan tycker han att det är mitt fel för att jag kritiserat honom/inte backat när han sedan blivit upprörd och tagit ut ilskan mot mig.

Har en kompis som jag tror har atypisk autism. Jag försöker ibland få emotionellt stöd från henne men jag inser att det blir inge bra. Hon blir SKITARG av att jag mår dåligt. Jag vet inte vad i det som är så triggande, men det funkar bara inte! Jag har dock lärt mig att jag ändå kan få stöd av henne, jag talar inte om mina känslor så mycket utan mer Jag orkar inte just det här kan du göra det? Det funkar. Hon kan visa medkänsla genom att avlasta och hjälpa praktiskt. Gråter jag någon gång så skäller hon ut mig. Det bara är så.

Nu säger inte jag att denne kille kan göra precis som hon MEN, folk brukar kunna visa stöd och medkänsla om de får göra det på sitt sätt, på ett sätt de själva klarar av.

Abazi skrev:Millicent, jag tror att svaret är att ta hjälp utifrån, utav en tredje person eller organisation. Om han inte klara att stötta dig när du behöver det måste du få den hjälpen av någon annan. Det kan vara en familjemedlem, en granne eller god vän. Något som kan ta er genom den jobbigaste perioden. Någon ni litar tillräckligt på, som kan anpassa sig efter sonens behov så inte han blir uppstressad av förändringarna och blir omöjlig att lugna ner.
Och om din man måste göra något på ett sätt som stressar upp dig, försök tex lämna hemmet så du inte ser vad han gör "fel", så att du inte blir uppstressad av det.

Om du är den starke är det viktigaste att DU håller ihop och mår bra först. Även om man helst skulle vilja är det inte din man som kan stå för den stöttningen. Bara ett peppande samtal från en god vän kan ibland ge extra styrka för den stunden, just för det momentet du behöver ta dig igenom.

Ja, jag håller med om det där. Men vi bor 50 mil från släkten (och, i ärlighetens namn tror jag att hans föräldrar lider av liknande drag, att umgås med dem är inte precis en picknick, de har fobier över allt möjligt - från spindlar till flygplan - och om något stressande/oroväckande händer kan de sällan lugna situationen, utan har en tendens att göra saken värre) och frågan är var man annars hittar en sådan person? Betala barnvakt funkar ju till viss del, men det hjälper inte alltid, dessutom kan det vara komplicerat att hitta en barnvakt till ett barn med atypisk autism...

Han tycks för övrigt inte alls förstå att han stressar mig, att det är jobbigt för mig när han blir arg eller stör sig på folk etc. Det är inte bara det att han får utbrott. När han är lite lätt jäktad hittar han tusen små saker att irritera sig på: folk som kör för fort, tv-reportrar som uttalar namn fel, sportjournalister som väljer fel vinkel, kommuntjänstemän som inte gjort sitt jobb ordentligt... och han verkar ärligt tycka att det är hans rättighet att gnälla inför mig, att jag har ett ansvar att lyssna och låta honom ventilera, att jag är inskränkt och inte tillåter honom att visa känslor när jag vill att han försöker rycka upp sig.

Men jag tycker livet är tillräckligt stressande som det är, jag har saker som jag på riktigt bekymrar mig om, jag orkar inte bli sur över att någon uttalar en känd fotbollsspelares namn på "fel" sätt. Om jag blivit för sur på barnen, t ex, och pratar i skarp ton och han avbryter mig, tar över och sedan säger något i stil med: "du var lite hård mot X där", så tänker jag: TACK! Vad skönt att du hade lugnet och kontrollen!

Om jag gör samma sak så blir han ännu argare, för att han tycker att jag dömer honom. Och när jag är trött och gnällig, då är han ännu gnälligare. Om jag säger till barnen något i stressad ton, typ: "kan ni inte lägga av att bråka?" skulle jag önska att han hade sinnesnärvaro att komma med positiv input. "Kom, nu gör vi det här roliga tillsammans!" Istället drar han ner diskussionen till bottennivå: "Ja fy fan, det är bara gnäll hela tiden, hur ska vi klara av det här, det här är inget liv."

Och det går inte att nå fram till honom med att, tja, han faktiskt skulle må bra av någon form av hjälp och stöd, eller att man kan må bättre än vad han gör i dag.

Om jag säger: det är jobbigt för mig att du överdriver och omtolkar det jag säger, om jag säger att "du verkar inte må så bra i dag" så svarar du med "ja, du tycker jag är helt störd i huvudet, jag är ju helt galen", och helt plötsligt måste jag ta ställning till något annat än det jag säger, kan vi inte prata med nyanser och gråskalor istället för i svartvitt? Då svarar han: "Ja, då blir ju allt bra, bara alla blir precis som du. Ditt sätt att prata är rätt, mitt är fel, för jag har ju förmodligen en diagnos och är störd i huvudet." Om jag säger: "Var snäll och sluta med sarkasmerna, jag blir bara ledsen och det är inte konstruktivt," svarar han: "Jag håller käften, okej? Det är lika bra att du bestämmer och jag är tyst." Om jag säger: "Det vill jag ju inte, jag vill att vi ska samarbeta och prata rakt och ärligt och säga vad vi menar," svarar han "Fast det menar du ju inte, du vill bara ha rätt. Du har rätt, jag har fel, för jag är ju knäpp och borde PRATA MED NÅGON."

Jag tycker det är HELT VANVETTIGT, faktiskt. Det gör att vi inte har något gemensamt språk för vanliga små missförstånd, typ. Jag har ansvaret för att se till så att alla mår bra, typ jämt. Om jag är lugn och glad och agerar buffert mellan honom och omvärlden funkar det okej. Men om jag är det minsta stressad, blir han helt sänkt.

Och det finns liksom inget bra tillfälle att prata om det här. För hur bra dagen än har varit när jag tar upp ämnet så gör ämnet "hur vi bråkar" att han genast blir stressad och sur.

Jag vet att du inte vill höra det, men ni verkar helt enkelt inte passa ihop alls. Du stör dig på det mesta han gör och vill att han ändrar sig. Inte så konstigt att han känner sig i underläge. Han känner att du bara tycker att det mesta han gör är fel. Kan ju hända att du har rätt där, att det inte funkar så här. Men då är den enda lösningen att separera. Du verkar tro att du kan ändra på honom. Det kan man inte. Man får hitta en någorlunda kompatibel person och ni verkar inte vara kompatibla för varandra.

När inte kommunikationen fungerar, är det väldigt svårt. Jag har upplevt det själv. Hur vettig man än själv är och hur flexibel och man försöker att prata på olika sätt - och ändå pratar man förbi varandra. Oftast kan man inte ändra på det. Man är för olika, helt enkelt. Men du kan alltid försöka med samtal hos nån psykolog. Familjrådgivning eller något liknande. Risken är (om han går med) att han inte säger mycket. Mitt ex brukade bara säga "jag vet inte".

Nu har jag ju bara tagit upp de negativa delarna. Han är varm och omtänksam och rolig och snygg och smart och fantasifull - också! Bara han mår ok är livet toppen, vi har ofta väldigt roligt ihop! Men hans agerande under stress nöter onekligen på kärleken.

Verkar ju som ni båda upplever stress, han uttrycker oro för att ni ens ska klara vardagen. Tror ni behöver hjälp, inte OK att barnen växer upp i sådant. Jag växte upp med föräldrar som bråkade. Det var inte så roligt.

Millicent skrev:Nu har jag ju bara tagit upp de negativa delarna. Han är varm och omtänksam och rolig och snygg och smart och fantasifull - också! Bara han mår ok är livet toppen, vi har ofta väldigt roligt ihop! Men hans agerande under stress nöter onekligen på kärleken.

Ja, risken är ju att det nöter allt mera. Och det finns många rolig, smarta och snygga människor som inte jag skulle kunna leva ihop med, om du förstår vad jag menar? Det är några andra saker som (också) krävs.

Det enda jag kan tänka mig som skulle kunna funka är att du verkligen kräver att det HAN måste hitta ett sätt att hantera såna situationer. Det är helt enkelt inte okej att ta ut det på familjen. Att inte orka med allt, det kan man kanske inte hjälpa. Men om han är på dålig humör pga. det så kan han t.ex. gå undan och inte plåga andra med det. Jag har dock intrycket att du vill vara med och tala om för honom hur han ska göra. Och det funkar inte. Det är han som måste ta ansvaret för hur han mår och hur detta påverka familjen. Kan hända att han bråkar jättemycket i början över det, men i längden kan det bli en förändring. Du tänker för kortfristig. Det gäller att orka vänta på en förändring. Han vet ju redan att du ändå tar över. Gör inte det!

Jag försöker verkligen få honom att ta ansvar. Gå undan. Gå till psykolog eller läkare. Träna yoga eller judo eller vad fasen som helst. Ägna sig åt vänner och hobbies. Vad som helst som får honom att sluta sura och skrika åt oss. Men han skyller på barnen och mig. Om bara barnen inte bråkar. Om bara jag kunde backa, etc. Han ser inte sin egen roll i det hela. Jag skulle kunna insistera på skilsmässa och ta barnen från en pappa de älskar halva tiden - och sedan lämna dem ensamma halva tiden med en pappa som ibland är toppen, ibland har labilt humör. Eller också stannar jag och försöker få honom att må bättre och därmed vara trevligare.

Det han föreslår finns ständigt i yttre faktorer. Om bara ett visst projekt på jobbet blir klart eller ngt av barnen börjar sova bättre - DÅ minsann. De senaste veckorna har alltid varit exceptionellt stressiga, ett undantagsfall som ursäktar härdsmältorna. Att jag sover lika lite men aldrig beter mig sådär under stress går liksom inte in.

Tar ni två någonslags medicin? Ibland kan det hjälpa så man får ORK att tänka bättre. När jag var deprimerad såg jag allt i svartvitt för jag orkade inte dela upp mer än så! Min hjärna var typ slut.

kiddie skrev:Verkar ju som ni båda upplever stress, han uttrycker oro för att ni ens ska klara vardagen. Tror ni behöver hjälp, inte OK att barnen växer upp i sådant. Jag växte upp med föräldrar som bråkade. Det var inte så roligt.

Nej, jag håller med. Det känns förfärligt, verkligen orättvist mot dem. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska ta mig - eller dem - ur det när jag verkligen gör allt jag kan, jag är oftast lugn och på gott humör, bara jag slipper min mans humördippar och påföljande retlighet.

med stresshantering försöker jag varva ner mig. Via fysiska arbetsuppgifter säger man ifrån sig och stå emot oavsett man är själv förstås medvetet över sitt mående.

kiddie skrev:Tar ni två någonslags medicin? Ibland kan det hjälpa så man får ORK att tänka bättre. När jag var deprimerad såg jag allt i svartvitt för jag orkade inte dela upp mer än så! Min hjärna var typ slut.

Jag är ju ingen expert, men tror min man skulle må betydligt bättre med typ ssri! Min stressnivå är annars rätt normal, har alltid haft ett jämnt och positivt humör, men barnet med atypisk autism och mannen som deppar kan göra tillvaron tuff ibland.

Det kan faktiskt hjälpa. Min "atypiska" kompis ville jag skulle testa meds men hon blev skitarg och sa nej. Men det ÄR svårt det med mediciner, sånt stigma, som om man är en supergalning för att man tar dem.. suck. De är snarare ett stöd bara, och rättså "normala" tar dem ju.

Svårt också att hitta den medicin som är bäst. Har man otur funkar den bäst som man inte testar som första, andra eller t o m tredje. Sedan en sak läkare glömmer med autister och SSRI, man kan vara överkänslig så man bör börja på halva startdosen.

Millicent skrev:Jag försöker verkligen få honom att ta ansvar. Gå undan. Gå till psykolog eller läkare. Träna yoga eller judo eller vad fasen som helst. Ägna sig åt vänner och hobbies. Vad som helst som får honom att sluta sura och skrika åt oss. Men han skyller på barnen och mig. Om bara barnen inte bråkar. Om bara jag kunde backa, etc. Han ser inte sin egen roll i det hela. Jag skulle kunna insistera på skilsmässa och ta barnen från en pappa de älskar halva tiden - och sedan lämna dem ensamma halva tiden med en pappa som ibland är toppen, ibland har labilt humör. Eller också stannar jag och försöker få honom att må bättre och därmed vara trevligare.

På något sätt missförstår du mig alltid. Du ger inte honom ansvar, du försöker få honom att göra så som du tycker vore bäst. Det är dock inte att han tar eget ansvar. Eget ansvar skulle innebära att du helt drar dig ur situationen och inte hjälper honom på något sätt. Han får lösa det själv. T.ex. om han nästa gång blir arg, deppig och det går ut över er alla - vad skulle hända om du tar barnen och går på promenad? Helst ska man dock förklara för honom först tydligt att man inte tänker bli utsatt för hans humör nån mer, att han inte har rätt att ta ut det på andra människor.

Du skrev förut att han sa att man måste ta ut sina känslor? Svara då: "Men inte på MIG!" Det är det som är poängen. Förklara för honom att han måste ta ut det nån annanstans. Han kanske inte har förstått det från den sidan. Säg att du blir lika stressad som han blir. Det går faktiskt att få igenom något sånt om man är konsekvent. Det är säkert inte trevligt i början, räkna med motstånd, men i längden har han inget val om du inte accepterar hans "känsloyttringar" hemma. Han får gå nån annanstans med dem. Det är din rättighet att få ha lite lugn och ro hemma.

Du skrev förrut

Toblerone skrev:

Millicent skrev:Jag försöker verkligen få honom att ta ansvar. Gå undan. Gå till psykolog eller läkare. Träna yoga eller judo eller vad fasen som helst. Ägna sig åt vänner och hobbies. Vad som helst som får honom att sluta sura och skrika åt oss. Men han skyller på barnen och mig. Om bara barnen inte bråkar. Om bara jag kunde backa, etc. Han ser inte sin egen roll i det hela. Jag skulle kunna insistera på skilsmässa och ta barnen från en pappa de älskar halva tiden - och sedan lämna dem ensamma halva tiden med en pappa som ibland är toppen, ibland har labilt humör. Eller också stannar jag och försöker få honom att må bättre och därmed vara trevligare.

På något sätt missförstår du mig alltid. Du ger inte honom ansvar, du försöker få honom att göra så som du tycker vore bäst. Det är dock inte att han tar eget ansvar. Eget ansvar skulle innebära att du helt drar dig ur situationen och inte hjälper honom på något sätt. Han får lösa det själv. T.ex. om han nästa gång blir arg, deppig och det går ut över er alla - vad skulle hända om du tar barnen och går på promenad? Helst ska man dock förklara för honom först tydligt att man inte tänker bli utsatt för hans humör nån mer, att han inte har rätt att ta ut det på andra människor.

Du skrev förut att han sa att man måste ta ut sina känslor? Svara då: "Men inte på MIG!" Det är det som är poängen. Förklara för honom att han måste ta ut det nån annanstans. Han kanske inte har förstått det från den sidan. Säg att du blir lika stressad som han blir. Det går faktiskt att få igenom något sånt om man är konsekvent. Det är säkert inte trevligt i början, räkna med motstånd, men i längden har han inget val om du inte accepterar hans "känsloyttringar" hemma. Han får gå nån annanstans med dem. Det är din rättighet att få ha lite lugn och ro hemma.

Du skrev förrut

Det har jag också försökt. Ofta hjälper det ju att backa, han kan samla sig bättre då. Men ofta kommer härdsmältorna i situationer när vi sitter fast. När vi är mitt på motorvägen, han börjar klaga på andra förare, jag försöker typ byta ämne... Då kan han gå i taket. och även om vi är hemma är det ju svårt att gå undan, vi har tre barn, det tar en bra stund att bara komma ut ur dörren. Fast i princip håller jag med. Jag försöker tänka så.

Min kompis ser detaljer. Alltid. När hon inte mår så bra ser hon de negativa detaljerna. Typ alla är fel. Allt pekas ut. Att vara både detaljstyrd och deprimerad gör nog att man blir så. Depression kan man ju behandla.

kiddie skrev:Min kompis ser detaljer. Alltid. När hon inte mår så bra ser hon de negativa detaljerna. Typ alla är fel. Allt pekas ut. Att vara både detaljstyrd och deprimerad gör nog att man blir så. Depression kan man ju behandla.

Ja! Försöker få honom att fatta det.

Millicent skrev:

Toblerone skrev:

Millicent skrev:Jag försöker verkligen få honom att ta ansvar. Gå undan. Gå till psykolog eller läkare. Träna yoga eller judo eller vad fasen som helst. Ägna sig åt vänner och hobbies. Vad som helst som får honom att sluta sura och skrika åt oss. Men han skyller på barnen och mig. Om bara barnen inte bråkar. Om bara jag kunde backa, etc. Han ser inte sin egen roll i det hela. Jag skulle kunna insistera på skilsmässa och ta barnen från en pappa de älskar halva tiden - och sedan lämna dem ensamma halva tiden med en pappa som ibland är toppen, ibland har labilt humör. Eller också stannar jag och försöker få honom att må bättre och därmed vara trevligare.

På något sätt missförstår du mig alltid. Du ger inte honom ansvar, du försöker få honom att göra så som du tycker vore bäst. Det är dock inte att han tar eget ansvar. Eget ansvar skulle innebära att du helt drar dig ur situationen och inte hjälper honom på något sätt. Han får lösa det själv. T.ex. om han nästa gång blir arg, deppig och det går ut över er alla - vad skulle hända om du tar barnen och går på promenad? Helst ska man dock förklara för honom först tydligt att man inte tänker bli utsatt för hans humör nån mer, att han inte har rätt att ta ut det på andra människor.

Du skrev förut att han sa att man måste ta ut sina känslor? Svara då: "Men inte på MIG!" Det är det som är poängen. Förklara för honom att han måste ta ut det nån annanstans. Han kanske inte har förstått det från den sidan. Säg att du blir lika stressad som han blir. Det går faktiskt att få igenom något sånt om man är konsekvent. Det är säkert inte trevligt i början, räkna med motstånd, men i längden har han inget val om du inte accepterar hans "känsloyttringar" hemma. Han får gå nån annanstans med dem. Det är din rättighet att få ha lite lugn och ro hemma.

Du skrev förrut

Det har jag också försökt. Ofta hjälper det ju att backa, han kan samla sig bättre då. Men ofta kommer härdsmältorna i situationer när vi sitter fast. När vi är mitt på motorvägen, han börjar klaga på andra förare, jag försöker typ byta ämne... Då kan han gå i taket. och även om vi är hemma är det ju svårt att gå undan, vi har tre barn, det tar en bra stund att bara komma ut ur dörren. Fast i princip håller jag med. Jag försöker tänka så.

Ja, det kan vara svårt med tre barn. Men problemet är om man vill ändra någons beteende för att det verkligen inte går annars, då får man köra väldigt konsekvent. På nåt sätt måste man markera tydligt att han inte får leva ut detta inför dig och barnen.

Fundera om du kan hitta på kreativa sätt att ignorera om han t.ex. kommenterar hela tiden. Om inte du kör - sätt på dig hörlurar och lyssna på musik. Om du kör - säg att han måste hålla tyst nu annars kan du inte koncentrera dig. Eller lite mindre provocerande, säg något som: "jag måste tyvärr koncentrera mig på trafiken så jag liksom stänger ut allt annat."

Fundera om du kan minska risken genom att välja bort vissa aktiviteter. Fråga honom i förväg om han tror att han kan hantera situationen utan att det blir tjafs (säg det lite trevligare förstås), ge honom möjligheten att avstå. Då kan du också förvänta dig att han inte får "hårdsmälta". Hur ser det ut förresten, vad gör han då?

Toblerone skrev:

Millicent skrev:

Toblerone skrev:
På något sätt missförstår du mig alltid. Du ger inte honom ansvar, du försöker få honom att göra så som du tycker vore bäst. Det är dock inte att han tar eget ansvar. Eget ansvar skulle innebära att du helt drar dig ur situationen och inte hjälper honom på något sätt. Han får lösa det själv. T.ex. om han nästa gång blir arg, deppig och det går ut över er alla - vad skulle hända om du tar barnen och går på promenad? Helst ska man dock förklara för honom först tydligt att man inte tänker bli utsatt för hans humör nån mer, att han inte har rätt att ta ut det på andra människor.

Du skrev förut att han sa att man måste ta ut sina känslor? Svara då: "Men inte på MIG!" Det är det som är poängen. Förklara för honom att han måste ta ut det nån annanstans. Han kanske inte har förstått det från den sidan. Säg att du blir lika stressad som han blir. Det går faktiskt att få igenom något sånt om man är konsekvent. Det är säkert inte trevligt i början, räkna med motstånd, men i längden har han inget val om du inte accepterar hans "känsloyttringar" hemma. Han får gå nån annanstans med dem. Det är din rättighet att få ha lite lugn och ro hemma.

Du skrev förrut

Det har jag också försökt. Ofta hjälper det ju att backa, han kan samla sig bättre då. Men ofta kommer härdsmältorna i situationer när vi sitter fast. När vi är mitt på motorvägen, han börjar klaga på andra förare, jag försöker typ byta ämne... Då kan han gå i taket. och även om vi är hemma är det ju svårt att gå undan, vi har tre barn, det tar en bra stund att bara komma ut ur dörren. Fast i princip håller jag med. Jag försöker tänka så.

Ja, det kan vara svårt med tre barn. Men problemet är om man vill ändra någons beteende för att det verkligen inte går annars, då får man köra väldigt konsekvent. På nåt sätt måste man markera tydligt att han inte får leva ut detta inför dig och barnen.

Fundera om du kan hitta på kreativa sätt att ignorera om han t.ex. kommenterar hela tiden. Om inte du kör - sätt på dig hörlurar och lyssna på musik. Om du kör - säg att han måste hålla tyst nu annars kan du inte koncentrera dig. Eller lite mindre provocerande, säg något som: "jag måste tyvärr koncentrera mig på trafiken så jag liksom stänger ut allt annat."

Fundera om du kan minska risken genom att välja bort vissa aktiviteter. Fråga honom i förväg om han tror att han kan hantera situationen utan att det blir tjafs (säg det lite trevligare förstås), ge honom möjligheten att avstå. Då kan du också förvänta dig att han inte får "hårdsmälta". Hur ser det ut förresten, vad gör han då?

Härdsmältorna kan se ut som att han smäller i dörrar, säger väldigt otrevliga saker "fy fan för dig!", går undan och lägger sig på en soffa i källaren, svarar inte på tilltal, försvinner på egen hand utan att berätta vart han går. När jag skriver det förstår jag hur absurt det är. och att ignorera hans negativa kommentarer går inte. Av någon anledning blir han jättesur om jag försöker bryta hans negativa rants "som om jag är ett totalt freak, en sur gubbjävel". Härom dagen blev han irriterad på att någon uttalade en känd idrottsman fel "X är en sån sopa". Det är väl inte så konstigt, svarade jag, och berättade om ett tillfälle på jobbet när jag själv tvekat på uttalet av ett liknande namn. "Det är ju jättestor skillnad", tyckte han, "det är väl inte mkt begärt att en sportjournalist lär sig det" etc.

Han klagar väldigt sällan på mig, sådär i allmänhet. Däremot klagar han gärna på allt och alla i omgivningen, tolkar misstag och missförstånd som medvetna förolämpningar, typ, och förväntar sig att jag ska visa sympati för det. Han säger inte "åh nej, det blev ett missförstånd" utan ett argt utåtriktat "'men vad faan! Vilken idiot bestämde det här?" Om jag säger något som kan tolkas ursäktande - "tror du de gör det medvetet, det var väl ett misstag?" blir han arg för att jag insinuerar att han är negativ. Vilket han alltså är, men vägrar inse, för den insikten skulle betyda att det är något fel på honom, och om han skulle medge det skulle alla som var elaka mot honom i barndomen och fått honom att känna sig udda och utanför få rätt. Men eftersom han inte klagar på mig, utan på alla andra, tycker han att han behandlar mig bättre än jag behandlar honom.

Vissa kan inte erkänna att deras beteende att hacka på allt och alla kommer ur deras egna dåliga självkänsla för de känner sig såpass hotade att de inte ens vågar erkänna hur de känner. Jag brukar försöka vara positiv mot min kompis då, vet att det inte känns som läge alltid, men jag brukar säga saker som hon gjort bra, som i förbifarten. Då blir hon snällare och det kan hålla i flera dar. Det måste kännas ruttet att inte tycka om sig själv.