Flinta skrev:Enligt Sven-Olof Dahlgren (känd psykolog, skriver och föreläser om AS, autism) är det inte graden av AS som man utreder när man utreder, utan behoven. Jag ställde frågan om grader och det var svaret han gav. Intressant.

Men du enligt DSM-5 så delas autism in i 3 svårighetsgrader. Det finns under tabell 2.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... ier-autism

Ju mer behov av insatser ju mer syns det på en "att det är något"? (Sedan om man har, vill ha, insatserna, är en annan sak). Vilka är era erfarenheter?

slackern skrev:

Flinta skrev:Enligt Sven-Olof Dahlgren (känd psykolog, skriver och föreläser om AS, autism) är det inte graden av AS som man utreder när man utreder, utan behoven. Jag ställde frågan om grader och det var svaret han gav. Intressant.

Men du enligt DSM-5 så delas autism in i 3 svårighetsgrader. Det finns under tabell 2.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... ier-autism

Jag har läst det några gånger, att det finns 3 grader. Hur många här fick en grad på sin AS i sin utredning?

Själv ska jag ha en "mild asperger" enligt psykologen som utredde mig, men fortfarande tillräckligt med svårigheter för att uppfylla diagnoskriterierna.

Flinta skrev:

slackern skrev:

Flinta skrev:Enligt Sven-Olof Dahlgren (känd psykolog, skriver och föreläser om AS, autism) är det inte graden av AS som man utreder när man utreder, utan behoven. Jag ställde frågan om grader och det var svaret han gav. Intressant.

Men du enligt DSM-5 så delas autism in i 3 svårighetsgrader. Det finns under tabell 2.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... ier-autism

Jag har läst det några gånger, att det finns 3 grader. Hur många här fick en grad på sin AS i sin utredning?

slackern skrev:Själv ska jag ha en "mild asperger" enligt psykologen som utredde mig, men fortfarande tillräckligt med svårigheter för att uppfylla diagnoskriterierna.

Jag citerar det jag skrev i mitt förra inlägg, fick "mild AS" enligt psykologen som utredde mig enligt ICD-10 och nivå 1 enligt autism enligt DSM-5.

Men för den skull anser inte jag att jag är mer värd än någon som bor på gruppbostad och går på DV.

slackern skrev:Själv ska jag ha en "mild asperger" enligt psykologen som utredde mig, men fortfarande tillräckligt med svårigheter för att uppfylla diagnoskriterierna.

Ja mild AS säger och skriver vissa att de har. Om det finns något som heter mild resp svår asperger vad heter det då om man är mittemellan (undrar hur man fungerar då?). Medelsvår, medellätt, vanlig aspergers syndrom?

Flinta skrev:

slackern skrev:Själv ska jag ha en "mild asperger" enligt psykologen som utredde mig, men fortfarande tillräckligt med svårigheter för att uppfylla diagnoskriterierna.

Ja mild AS säger och skriver vissa att de har. Om det finns något som heter mild resp svår asperger vad heter det då om man är mittemellan (undrar hur man fungerar då?). Medelsvår, medellätt, vanlig aspergers syndrom?

Haha bra fråga, psykologer kanske säger att man har "mild AS" så att folk inte ska bli helt knäckta och ta livet utav sig?

slackern skrev:

Flinta skrev:

slackern skrev:Själv ska jag ha en "mild asperger" enligt psykologen som utredde mig, men fortfarande tillräckligt med svårigheter för att uppfylla diagnoskriterierna.

Ja mild AS säger och skriver vissa att de har. Om det finns något som heter mild resp svår asperger vad heter det då om man är mittemellan (undrar hur man fungerar då?). Medelsvår, medellätt, vanlig aspergers syndrom?

Haha bra fråga, psykologer kanske säger att man har "mild AS" så att folk inte ska bli helt knäckta och ta livet utav sig?

Är Aspergerforum mest fyllt av medlemmar som fått veta att de har eller tror sig ha "mild AS"?

Flinta skrev:

slackern skrev:

Flinta skrev:
Ja mild AS säger och skriver vissa att de har. Om det finns något som heter mild resp svår asperger vad heter det då om man är mittemellan (undrar hur man fungerar då?). Medelsvår, medellätt, vanlig aspergers syndrom?

Haha bra fråga, psykologer kanske säger att man har "mild AS" så att folk inte ska bli helt knäckta och ta livet utav sig?

Är Aspergerforum mest fyllt av medlemmar som fått veta att de har eller tror sig ha "mild AS"?

Inte fan vet jag, men jag är hur som helst diagnostiserad med AS och upplever som det är en funktionsnedsättning som försvårar mitt liv och inget jag romantiserar om, men den funktionsnedsättning jag har som jag tycker är den som jag har stött på mest fördomar om i mitt liv så är det dyslexi.

@slackern:

Min öppna fråga: "Är Aspergerforum mest fyllt av medlemmar som fått veta att de har eller tror sig ha mild AS?" är inte en fråga till just dig utan till hela forumet. Jag ifrågasätter inte att du skriver mild AS och ber om ursäkt att jag inte skrev ett inlägg med enbart den texten (och att jag inte utelämnade alla citeringar).

@Flinta det är lugnt, tog inte illa vid mig eller så, så du behövde inte be om ursäkt, men tackar för din ödmjukhet.

Det ligger mer i det du skrev än jag först uppfattade, slackern, att "psykologer kanske säger att man har mild AS så att folk inte ska bli helt knäckta och ta livet utav sig".. Vilken psykolog (utan AS ) meddelar t ex föräldrar att "ja ert barn har en mycket svår asperger"? Istället räknar man upp alla insatser man kan söka eftersom det är behoven man utrett.

Jag tycker det låter fel med "lät" asperger och speciellt när andra säger det till mig. Jag kanske har förmågan att bo själv utan stöd men jag har andra problem som är jobbiga. Jag hade önskat att mina problem istället var isolerade till självständigheten än de jag har nu för de problemen jag har får man ingen hjälp med och heller ingen förståelse.

Jag har lättare med vissa saker än andra aspergare men att påstå att jag har "lätt" asperger för det är fel. Pratar man om grader ur vård syfte anser jag att mild är bättre ord men då ska det ha med vård att göra, inte om personen i sig. Alltså man kan inte säga att jag har mild asperger bara för att jag inte beter mig som rainman men man kan säga att jag har mild asperger för att jag inte kräver lika mycket vård som andra kanske behöver.

Jag har även uppfattat att vissa säger att de hat lätt asperger för att de skäms över diagnosen. Det är även vissa som säger det för att verka bättre än andra. Ju lättare asperger du har desto bättre är du anser de. Många verkar förneka sina hinder också och anser att diagnosen är satt för att andra anser man har hinder, inte för att de anser de. Jag utgår ifrån en grupp på Facebook jag driver där många beter sig som de tillhör eliten. De har iq 170 och har lätt asperger och så vidare. De är dom som ger as dåligt rykte anser jag.

Maggie89 skrev: Jag hade önskat att mina problem istället var isolerade till självständigheten än de jag har nu för de problemen jag har får man ingen hjälp med och heller ingen förståelse.

Vill du dela med dig av vilka problem du har som du inte får någon hjälp med eller ingen förståelse? Var gärna tydlig med OM du vill ha råd eller inte.

Det var dina rader ovan som fick mig att skapa denna tråd:

skapa-egna-former-uttryck-for-stod-skapa-egna-lss-insatser-t48642.html

Flinta skrev:

Maggie89 skrev: Jag hade önskat att mina problem istället var isolerade till självständigheten än de jag har nu för de problemen jag har får man ingen hjälp med och heller ingen förståelse.

Vill du dela med dig av vilka problem du har som du inte får någon hjälp med eller ingen förståelse? Var gärna tydlig med OM du vill ha råd eller inte.

Det var dina rader ovan som fick mig att skapa denna tråd:

skapa-egna-former-uttryck-for-stod-skapa-egna-lss-insatser-t48642.html

Jag kan nog svara i ditt andra inlägg också men tänkte besvara din fråga här lite snabbt.

Bland annat min trötthet. Jag kräver enormt mycket sömn då jag lätt blir utmattad. Det gör att jag inte klarar av heltids jobb och heller inte tidiga morgnar. Jag har även sömnstörningar som gör att det inte är "bara till att gå lägga sig i tid" som många föreslår. Myndigheter anser att jag ska ta mig i kragen gällande det, de är också trötta men sitter ändå på kontoret varje dag från 7.

Jag kan även få kraftig ångest på grund av sociala träffar vilket gör att jag ibland inte kan förmå mig att gå iväg. Ibland är det kompisar som blir lidande av de och i sällsynta fall myndigheter. Åter igen anser de att jag ska ta mig i kragen, de försöker muta mig för att jag ska komma iväg, vänner blir även sura och har börjat besvara mina "jag kommer inte" med "det var inte väntat något annat".

Jag är extremt stresskänslig så i vissa miljöer kan jag helt enkelt inte vara och det anser andra är löjligt. På jobbet hade jag svårt för att sitta i ett specifikt rum jag var placerad i från början då vi hade tvättstuga anslutande till de rummet plus att jag hörde människor utanför som jag inte kunde se för ett draperi som delade av affären från arbetsrummet jag var i. Även de faktum att personalen sprang in i vårat arbetsrum för att kunna komma åt deras arbetssysslor gjorde mig stressad. Så jag flyttade själv över till Kontoret där jag kunde se alla som kom in i butiken, jag såg kassan tydligt och när någon var på väg in på kontoret såg jag detta tydligt och innan de var i rummet. Detta gjorde att min stressnivå sjönk, men jag var ju jättelöjlig och ibland får man ju göra vad som begärs av en oavsett hur svårt det är. Chefen var okej med mitt byte, men kollegorna förlorade ju sin plats att kunna snacka skit på. Jag hade dock inget emot det men tydligen blev jag ett störningsmoment istället. Jag satt tyst i hörnet och virkade, men jag störde.

Den sista saker jag kommer på är att jag låser mig lätt. Blir jag tillsagt att ta skräpet står jag bara och tittar i ett par sekunder. Under dessa sekunder funderar jag på vilket skräp de gäller, hur jag ska genomföra uppgiften och i vissa fall funderar jag även "skräp? Vad är skräp?" Det frustrerar vissa för de bad ju mig att göra något nu av en anledning, då ska jag ju inte bara stå och stirra.

Jag vet inte hur mycket hjälp jag kan få med det egentligen men det värsta är förståelsen. Jag måste får göra vissa saker på mitt sätt och ta min tid på vissa saker och det förstår få. Jag håller alltid deadlines trots att det är på håret så säger någon att det ska vara klart till 21 så är jag klar 20.59 men jag drar ut på vissa sysslor, det stör också folk för de anser inte att jag ska sitta och slöa när jag har saker att göra, men om jag hinner så anser jag att det bör inte spela någon roll.

Så har du tips på hur jag ska göra för att få folk att förstå att mina problem är minst lika svåra som om jag skulle behövt hemtjänst så skulle det vara underbart.

@Maggie89:

Det låter som du själv och andra ställer orimliga krav på dig. Som att du känner dig dålig och misslyckad för att du inte klarar det du själv och andra (som inte känner dig)tycker att du borde klara. I sociala sammanhang, t ex bland vänner och på arbetsplatsen. Jämför dig inte med andra, oavsett om de har AS eller inte (ofta lättare sagt än gjort..).

Jag tror inte att man ska ta för givet att bli förstådd, andra vet inte vad som försiggår i ens hjärna. Vill man bli förstådd och har förmåga att muntligen eller skriftligen informera andra om hur man fungerar kan det vara en idé. Det är inte att ursäkta sin existens utan att förklara att "så här är det för mig". Skriv ett brev t ex, en lagom lång text.. Chansen kan öka att du blir mer respekterad av andra och det kan främja ett bättre mående och bättre självkänsla. Dina vänner är kanske inga vänner om de inte är intresserade av dig som person, kanske inte heller din arbetsplats?

Det låter som du behöver anpassa livet efter hur just du fungerar. Om du samtidigt vill ta ansvar för sin hälsa. Strategier och hjälpmedel löser inte allt och vissa konsekvenser AS har för en försvinner aldrig och går inte att trolla bort. Då kan det möjligen vara bra att tänka på det jag skrev ovan? Kanske behöver du ett jobb som är anpassat efter vad du orkar och som är hållbart i längden? Kanske behöver du tänka mer på hur du kan vara social på dina egna villkor?

(Jag vågar inte skriva något om acceptans, ro och inre lugn här..jag tror många skulle känna sig trampade på tårna av det..).

Maggie89 skrev:
Så har du tips på hur jag ska göra för att få folk att förstå att mina problem är minst lika svåra som om jag skulle behövt hemtjänst så skulle det vara underbart.

Det kanske inte bara handlar om förståelse från andra utan även bekräftelse du söker? Saknar du folk som bekräftar dig i ditt kämpande? Så känner jag ofta även om jag är tydlig inför andra med hur jag upplever hur jag fungerar. En terapeut kan ju inte vara med och bekräfta en hela dagarna. I slutändan kanske du kommer till en punkt där du inte längre behöver bekräftelsen för att det räcker att DU vet hur du kämpar i vardagen och sedan får folk tycka och tänka vad de vill om det..eller inte tänka alls.

Flinta skrev:@Maggie89:

Det låter som du själv och andra ställer orimliga krav på dig. Som att du känner dig dålig och misslyckad för att du inte klarar det du själv och andra (som inte känner dig)tycker att du borde klara. I sociala sammanhang, t ex bland vänner och på arbetsplatsen. Jämför dig inte med andra, oavsett om de har AS eller inte (ofta lättare sagt än gjort..).

Ja, både jag själv och andra förväntar sig mer av mig än vad jag egentligen klarar. Anledningen till att jag själv förväntar mig mer är för att vissa saker vill jag kunna göra och blir så frustrerad när det inte går, vissa saker är så "lätta" att jag bör klara det. Förväntningarna andra har handlar enbart om att de anser att jag ska fungera som alla andra i samhället, speciellt när jag också vill det. De förstår inte att jag har hinder som gör att jag inte kan samma sak och att de ibland blir värre på grund av deras pushning.

Jag tror inte att man ska ta för givet att bli förstådd, andra vet inte vad som försiggår i ens hjärna. Vill man bli förstådd och har förmåga att muntligen eller skriftligen informera andra om hur man fungerar kan det vara en idé. Det är inte att ursäkta sin existens utan att förklara att "så här är det för mig". Skriv ett brev t ex, en lagom lång text.. Chansen kan öka att du blir mer respekterad av andra och det kan främja ett bättre mående och bättre självkänsla. Dina vänner är kanske inga vänner om de inte är intresserade av dig som person, kanske inte heller din arbetsplats?

Det låter som du behöver anpassa livet efter hur just du fungerar. Om du samtidigt vill ta ansvar för sin hälsa. Strategier och hjälpmedel löser inte allt och vissa konsekvenser AS har för en försvinner aldrig och går inte att trolla bort. Då kan det möjligen vara bra att tänka på det jag skrev ovan? Kanske behöver du ett jobb som är anpassat efter vad du orkar och som är hållbart i längden? Kanske behöver du tänka mer på hur du kan vara social på dina egna villkor?

Ja, jag kan uttrycka mig och har förklarat flertalet gånger hur det ligger till men de kan inte se förbi deras egen agenda eller eget ego. Min mor talade om hur besviken hon var på mig som inte gör något. Jag försökte tala om för henne att jag gör egentligen mer än jag klarar just nu. Detta kastandet fram och tillbaka mellan olika instanser förstör en hel del men jag utsätter mig för det för att kunna få det perfekta jobbet för mig. Jag har anpassat mig ganska mycket och jag har även anpassat andra och mitt liv utifrån det jag klarar, men de anser för de mesta att jag ska anpassa mig mycket mer. Eftersom jag ser ut att klara mer än jag gör så ligger förväntningarna högt.

Jag ursäktar ofta min egen existens eftersom jag ställer till med problem och jag ger andra mer jobb men jag har blivit bättre på att begära det jag behöver, men det är långt kvar.

Just nu är jag inskriven på någon åtgärd och jag fick dom tillslut att fixa in mig hos SIUS. Jag tror att det är det som är bäst men det tog ju 2 år att ta sig dit.

Det kanske inte bara handlar om förståelse från andra utan även bekräftelse du söker? Saknar du folk som bekräftar dig i ditt kämpande? Så känner jag ofta även om jag är tydlig inför andra med hur jag upplever hur jag fungerar. En terapeut kan ju inte vara med och bekräfta en hela dagarna. I slutändan kanske du kommer till en punkt där du inte längre behöver bekräftelsen för att det räcker att DU vet hur du kämpar i vardagen och sedan får folk tycka och tänka vad de vill om det..eller inte tänka alls.

Bekräftelse söker jag inte. De tillfällen jag får beröm eller klapp på axeln blir jag faktiskt irriterad. Sambon kan ibland berömma mig för att jag gick iväg på ett möte, det känns bara löjligt. Däremot så kan han vissa tillfällen kalla mig krigare, och det känns bra. Det är verkligen det jag gör, jag krigar. Jag är uppfostrad med att vissa saker ska man helt enkelt göra och det kommer inte vara någon som tackar dig för det så jag fick lära mig att göra saker utan att få beröm. Det var inte kul när man var i tonåren, men idag känner jag att beröm eller tacksamhet för att jag jobbar, diskar eller städar osv är onödigt och känns tramsigt. Tror min far lärde mig hur man skulle leva utan självkänsla istället för att hjälpa mig boosta självkänslan och självförtroendet

Maggie89 skrev: Tror min far lärde mig hur man skulle leva utan självkänsla istället för att hjälpa mig boosta självkänslan och självförtroendet

Va spännande det låter Vilken undervisning fick du?

Jag fungerar bra socialt och har haft många vänner och relationer genom åren. Däremot prokrastinerar jag allt, kan aldrig passa en tid, komma ihåg ett läkarbesök eller betala räkningar inom rätt datum. Väldigt jobbiga bekymmer, men närmast osynliga utåt. I samhällets ögon ses det säkert som "milt", men jag håller med TS att det är diskutabelt.

slackern skrev:

Flinta skrev:Enligt Sven-Olof Dahlgren (känd psykolog, skriver och föreläser om AS, autism) är det inte graden av AS som man utreder när man utreder, utan behoven. Jag ställde frågan om grader och det var svaret han gav. Intressant.

Men du enligt DSM-5 så delas autism in i 3 svårighetsgrader. Det finns under tabell 2.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... ier-autism

Ja det är de olika behoven av stöd man graderat.

Det där är intressant - diskuterade det häromdagen. Får ofta höra nåt i stil med att "jamen du har väl bara en släng av asperger" eller "lätt asperger" eller nåt. Vilket väl dels är menat som nån sorts komplimang, även om jag kan uppfatta det som nedvärderande, som att inte bli tagen på allvar. Men det betyder nog framförallt att jag inte lever upp till den andres schablonbild av en aspergare.

Den som inte lever upp till schablonbilden - folkskygg eremit som "ser konstig ut" och samlar på navkapslar - kan ha stora problem med att få livet att fungera som inte utomstående uppfattar, eller som hen lyckas dölja, problem som "schablonaspien" inte har. Hen kanske har en mycket väl fungerande tillvaro och tycker sig inte alls ha några problem. Däremot har omvärlden problem med att hen inte "är som alla andra". Vem är det då som har "lätt" asperger?

Obs att nu pratar jag inte diagnoskriterier, utan den normalokunniga NT-omgivningen. Det är trots den vi har att hantera. Eller i förekommande fall tvärtom.

Flinta skrev:

slackern skrev:

Flinta skrev:Enligt Sven-Olof Dahlgren (känd psykolog, skriver och föreläser om AS, autism) är det inte graden av AS som man utreder när man utreder, utan behoven. Jag ställde frågan om grader och det var svaret han gav. Intressant.

Men du enligt DSM-5 så delas autism in i 3 svårighetsgrader. Det finns under tabell 2.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... ier-autism

Ja det är de olika behoven av stöd man graderat.

Vilket betyder vilken funktionsnivå man har, det många här felaktigt kallar "högfungerande" eller "lågfungerande".

Dom har döpt namn på oss så samhället kan lättare skilja vilka förmågor vi har som kan anpassas i den nuvarande normen, vilket är orättvist för oss. Det ska egentligen vara tvärtom.