Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Hade varit intressant att tvinga de där KKK-medlemmarna att spendera en natt ensamma på bron för att se om det låg någon sanning i spökhistorierna.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Hell's Bridge, Michigan
Historien om den ökända Hell's Bridge i Algoma Township, Michigan, handlar om en påhittad figur som kallas Elias Friske. Vid mitten av 1800-talet drabbades flera städer i Kent County av en våg av barnarov. En av de hårdast drabbade platserna var Laphamville (dagens Rockford). För att kunna bekämpa ondskan kallade folket i staden på den äldre och till synes vänlige Friske, som förvånade många med en svavelosande predikan som beskyllde demoner för att så många barn försvunnit.
Trots Friskes underliga predikan, lät folket i staden honom se efter de barn som var kvar medan de genomsökte skogarna efter de saknade barnens kroppar. Detta var ett enormt misstag, för Friske, som hade blivit galen av stanken från de döda och flådda barn som han tidigare hade mördat, dödade alla barn som fanns kvar, ett efter ett, och kastade deras kroppar i River Rouge.
När de återvände utan att ha hittat något, upptäckte folket i staden de nyligen mördade barnens kroppar under en bro som gick över floden. Efter att ha tagit fast Friske, som skyllde sina handlingar på demoner, lynchade folket den gamle mannen genom att hänga honom från bron.
Enligt legenden sjönk kroppen snart ned i floden nedanför.
Egentligen är Hell's Bridge bara en smal metallspång över en liten biflod av River Rouge, inte själva floden. Detta har emellertid inte hindrat historierna från att frodas. De flesta hävdar att bron är en plats för övernaturliga fenomen, främst oförklarliga dimmor och orber (ljusklot). På ett foto från platsen hävdas att man kan se en snara ligga och flyta.
Historien om den ökända Hell's Bridge i Algoma Township, Michigan, handlar om en påhittad figur som kallas Elias Friske. Vid mitten av 1800-talet drabbades flera städer i Kent County av en våg av barnarov. En av de hårdast drabbade platserna var Laphamville (dagens Rockford). För att kunna bekämpa ondskan kallade folket i staden på den äldre och till synes vänlige Friske, som förvånade många med en svavelosande predikan som beskyllde demoner för att så många barn försvunnit.
Trots Friskes underliga predikan, lät folket i staden honom se efter de barn som var kvar medan de genomsökte skogarna efter de saknade barnens kroppar. Detta var ett enormt misstag, för Friske, som hade blivit galen av stanken från de döda och flådda barn som han tidigare hade mördat, dödade alla barn som fanns kvar, ett efter ett, och kastade deras kroppar i River Rouge.
När de återvände utan att ha hittat något, upptäckte folket i staden de nyligen mördade barnens kroppar under en bro som gick över floden. Efter att ha tagit fast Friske, som skyllde sina handlingar på demoner, lynchade folket den gamle mannen genom att hänga honom från bron.
Enligt legenden sjönk kroppen snart ned i floden nedanför.
Egentligen är Hell's Bridge bara en smal metallspång över en liten biflod av River Rouge, inte själva floden. Detta har emellertid inte hindrat historierna från att frodas. De flesta hävdar att bron är en plats för övernaturliga fenomen, främst oförklarliga dimmor och orber (ljusklot). På ett foto från platsen hävdas att man kan se en snara ligga och flyta.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Donkey Lady Bridge
Nära Loop 1604 i San Antonio i Texas går en liten bro över Elm Creek. För de flesta är den själva definitionen på vanlig; det är inget till synes unikt med den - men detta är Donkey Lady Bridge, Åsnedamens bro. Enligt en Texaslegend levde i mitten av 1800-talet en nybyggarfamilj nära det som en dag skulle bli storstaden San Antonio. En dag blev sonen till en rik handelsman galen på familjens åsna (eller häst) och började misshandla den. När de förstod att de höll på att förlora sitt ovärderliga djur, började nybyggarfamiljen kasta sten på den rike unge mannen, som blev förgrymmad och svor på att hämnas.
Någon gång under följande natt återvände den unge mannen till gården, men denna gång i sällskap med några beväpnade män. De satte eld på familjens hem och tillät inga av de andra nybyggarna i trakten att lägga sig i. När mannen i familjen försökte fly blev han ihjälskjuten. Hustrun blev mycket svårt bränd, men lyckades fly till närbelägna Elm Creek, där hon försvann för alltid. Sedan denna tragiska händelse har bron över Elm Creek blivit ett populärt resmål för folk som gillar gamla legender. Det sägs att om man parkerar mitt på bron under natten och slår av lysena, dyker Åsnedamen upp. De flesta källor hävdar att detta spöke är en vidrig hybrid mellan människa och djur med löst hängande hud.
Nära Loop 1604 i San Antonio i Texas går en liten bro över Elm Creek. För de flesta är den själva definitionen på vanlig; det är inget till synes unikt med den - men detta är Donkey Lady Bridge, Åsnedamens bro. Enligt en Texaslegend levde i mitten av 1800-talet en nybyggarfamilj nära det som en dag skulle bli storstaden San Antonio. En dag blev sonen till en rik handelsman galen på familjens åsna (eller häst) och började misshandla den. När de förstod att de höll på att förlora sitt ovärderliga djur, började nybyggarfamiljen kasta sten på den rike unge mannen, som blev förgrymmad och svor på att hämnas.
Någon gång under följande natt återvände den unge mannen till gården, men denna gång i sällskap med några beväpnade män. De satte eld på familjens hem och tillät inga av de andra nybyggarna i trakten att lägga sig i. När mannen i familjen försökte fly blev han ihjälskjuten. Hustrun blev mycket svårt bränd, men lyckades fly till närbelägna Elm Creek, där hon försvann för alltid. Sedan denna tragiska händelse har bron över Elm Creek blivit ett populärt resmål för folk som gillar gamla legender. Det sägs att om man parkerar mitt på bron under natten och slår av lysena, dyker Åsnedamen upp. De flesta källor hävdar att detta spöke är en vidrig hybrid mellan människa och djur med löst hängande hud.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Haunted Bridge (hemsökta bron) i Peckforton, Cheshire, England
Den s.k. Haunted Bridge på Hill Lane i Peckforton byggdes någon gång på 1850-talet och är egentligen inte mer än en smal gångbro via vilken man når Peckforton Castle. Liksom många andra slott i England sägs Peckforton Castle vara hemsökt. Det är utan tvekan en underlig byggnad, för 1859 fick stenhuggaren John Watson i uppdrag att skapa en 3,7 meter hög sten-elefant som skulle fungera som bikupa. I dag är den märkliga statyn en turistattraktion.
Men slottets konstigheter bleknar i jämförelse med Haunted Bridge...
En av de vanligaste historierna om bron hävdar att om man går under den och hela tiden tittar rakt fram, kommer spöket av en av slottets tidigare tjänarinnor att dyka upp. En annan version hävdar att man inte ser spöktjänarinnan, utan hör henne gå över bron ovanför.
Den värsta historien är att den som ser kvinnans spöke kommer att vara död inom ett år...
Den s.k. Haunted Bridge på Hill Lane i Peckforton byggdes någon gång på 1850-talet och är egentligen inte mer än en smal gångbro via vilken man når Peckforton Castle. Liksom många andra slott i England sägs Peckforton Castle vara hemsökt. Det är utan tvekan en underlig byggnad, för 1859 fick stenhuggaren John Watson i uppdrag att skapa en 3,7 meter hög sten-elefant som skulle fungera som bikupa. I dag är den märkliga statyn en turistattraktion.
Men slottets konstigheter bleknar i jämförelse med Haunted Bridge...
En av de vanligaste historierna om bron hävdar att om man går under den och hela tiden tittar rakt fram, kommer spöket av en av slottets tidigare tjänarinnor att dyka upp. En annan version hävdar att man inte ser spöktjänarinnan, utan hör henne gå över bron ovanför.
Den värsta historien är att den som ser kvinnans spöke kommer att vara död inom ett år...
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Poinsett Bridge, South Carolina
I Greenville County, på Route 107 i närheten av Highway 11, hittar man Poinsett Bridge, som sägs vara en av de mest hemsökta byggnadsverken i hela South Carolina. Bron är byggd helt av sten och sägs vara hemsökt av spöket av en ung man som dog i en bilolycka på 1950-talet. En annan historia hävdar att anden av en lynchad slav hemsöker Poinsett Bridge. Det faktum att Ponsett Bridge är en av de äldsta broarna i södra USA gör sådana rykten mer trovärdiga. Vilken som än är orsaken till spökerierna, hävdar de som har besökt Poinsett Bridge att de har upplevt allt från spöklika ljud till flytande ljusklot och konstiga, oförklarliga ljus. En undersökning av paranormala fenomen spelad in flera EVP (electronic voice phenomenon, elektroniska röstfenomen) nära bron. På två av inspelningarna hörde man t.o.m. namn - Abram och Willie.
I Greenville County, på Route 107 i närheten av Highway 11, hittar man Poinsett Bridge, som sägs vara en av de mest hemsökta byggnadsverken i hela South Carolina. Bron är byggd helt av sten och sägs vara hemsökt av spöket av en ung man som dog i en bilolycka på 1950-talet. En annan historia hävdar att anden av en lynchad slav hemsöker Poinsett Bridge. Det faktum att Ponsett Bridge är en av de äldsta broarna i södra USA gör sådana rykten mer trovärdiga. Vilken som än är orsaken till spökerierna, hävdar de som har besökt Poinsett Bridge att de har upplevt allt från spöklika ljud till flytande ljusklot och konstiga, oförklarliga ljus. En undersökning av paranormala fenomen spelad in flera EVP (electronic voice phenomenon, elektroniska röstfenomen) nära bron. På två av inspelningarna hörde man t.o.m. namn - Abram och Willie.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Egypt Road Bridge, Ohio
I alla stater i USA finns s.k. "crybaby bridges" (barngråts-bro). De har fått sitt namn från rapporter om att man har hört märklig barngråt där under natten och sägs vara hemsökta av spökena av döda (ibland mördade) barn. I Salem, Ohio, kan man hitta en barngråtsbro i närheten av Egypt Road. Egypt Road Bridge är f.n. avstängd och låst med en enda rostig bom, så spökjägare får lämna sina bilar och gå över dess kusliga yta. Som när det gäller de flesta vandringssägner, finns det flera historier om varför denna slitna bro är hemsökt. En berättelse handlar om ett ungt par som var för upptagna med att gräla för att upptäcka att deras lilla barn hade ramlat av bron. I en annan version hoppade en mor från bron för att rädda sitt lilla barn, men båda drunknade. När deras kroppar spolades i land, blev fadern galen av sorg, sprang till skogs och sågs aldrig till igen.
Om legenderna är sanna är Egypt Road Bridge nästan unik iom att de paranormala aktiviteterna sägs äga rum båda dag och natt. Fastän forskare inte har lyckats spåra legenderna om bron längre tillbaka än till 2005 (!) har den faktiskt en koppling till en otäck händelse. 2010 hittade man den svårt brända kroppen av 60-årige Ardes Bauman i en folkvagn parkerad nära bron. Fallet är fortfarande öppet, då det tros handla om mord.
(Bilden har ingen koppling till historien. Det finns bilder på Egypt Road Bridge, men min dator vill inte acceptera dem.)
I alla stater i USA finns s.k. "crybaby bridges" (barngråts-bro). De har fått sitt namn från rapporter om att man har hört märklig barngråt där under natten och sägs vara hemsökta av spökena av döda (ibland mördade) barn. I Salem, Ohio, kan man hitta en barngråtsbro i närheten av Egypt Road. Egypt Road Bridge är f.n. avstängd och låst med en enda rostig bom, så spökjägare får lämna sina bilar och gå över dess kusliga yta. Som när det gäller de flesta vandringssägner, finns det flera historier om varför denna slitna bro är hemsökt. En berättelse handlar om ett ungt par som var för upptagna med att gräla för att upptäcka att deras lilla barn hade ramlat av bron. I en annan version hoppade en mor från bron för att rädda sitt lilla barn, men båda drunknade. När deras kroppar spolades i land, blev fadern galen av sorg, sprang till skogs och sågs aldrig till igen.
Om legenderna är sanna är Egypt Road Bridge nästan unik iom att de paranormala aktiviteterna sägs äga rum båda dag och natt. Fastän forskare inte har lyckats spåra legenderna om bron längre tillbaka än till 2005 (!) har den faktiskt en koppling till en otäck händelse. 2010 hittade man den svårt brända kroppen av 60-årige Ardes Bauman i en folkvagn parkerad nära bron. Fallet är fortfarande öppet, då det tros handla om mord.
(Bilden har ingen koppling till historien. Det finns bilder på Egypt Road Bridge, men min dator vill inte acceptera dem.)
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Kahlokatt skrev:Poinsett Bridge, South Carolina
Det där är ju bron i bockarna Bruse ser det ut som, du ska nog se att det hoppat fram ett läskigt troll någon dag.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Colville Covered Bridge, Kentucky
Colville Covered Bridge, som går över Hinkston Creek i Bourbon County, Kentucky, är ett vackert byggnadsverk uppfört 1877 av Jacob Bower. Efter flera decennier av rekonstruktion, däribland en total nedmontering 1997, återöppnades bron för trafik 2001. Sedan dess har bron blivit en av Bluegrass-statens mest kända spökplatser. De många spökhistorierna om Colville Covered Bridge tenderar att stämma överens med andra berättelser om hemsökta broar.
Under 1930-talet skall två tonåringar på väg hem från sin studentbal ha förlorat kontrollen över bilen och dött efter att ha kört ned i ån nedanför. En kort tid efter olyckan började traktens invånare se spöklika ljus under bron. En annan historia hävdar att en äldre kvinna vid namn Sarah Mitchell dog när hon gick över bron. Hennes spöke, och de två tonåringarnas, är anledningen till att så många besökare i det moderna Kentucky tar sig till bron om natten för att titta efter kusliga dimmor och ljusklot.
Colville Covered Bridge, som går över Hinkston Creek i Bourbon County, Kentucky, är ett vackert byggnadsverk uppfört 1877 av Jacob Bower. Efter flera decennier av rekonstruktion, däribland en total nedmontering 1997, återöppnades bron för trafik 2001. Sedan dess har bron blivit en av Bluegrass-statens mest kända spökplatser. De många spökhistorierna om Colville Covered Bridge tenderar att stämma överens med andra berättelser om hemsökta broar.
Under 1930-talet skall två tonåringar på väg hem från sin studentbal ha förlorat kontrollen över bilen och dött efter att ha kört ned i ån nedanför. En kort tid efter olyckan började traktens invånare se spöklika ljus under bron. En annan historia hävdar att en äldre kvinna vid namn Sarah Mitchell dog när hon gick över bron. Hennes spöke, och de två tonåringarnas, är anledningen till att så många besökare i det moderna Kentucky tar sig till bron om natten för att titta efter kusliga dimmor och ljusklot.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Seven Gates of Hell, Illinois
Seven Gates of (eller to) Hell Bridge (Bron till Helvetets Sju Portar) i Collinsville, Illinois, delar namn med flera andra platser i USA. I York, Pennsylvania, tror många att det finns en portal till helvetet i ett skogsområde nära Hallam (eller Hellam). Athol i Massachusetts har sina egna Helvetets Sju Portar; i det här fallet en glänta inte långt från Pleasant Hill Road. Man tror att Athol har fått sin egen portal till helvetet p.g.a. ett altare som användes till människooffer.
Vad gäller Helvetes Sju Portar i Illinois så är det en legend med många steg, men i regel sägs det att om man går igenom varje "port" i tur och ordning vid midnatt skall portarna till helvetet slås upp när man når den sjunde och den djärva personen kommer att jagas av helveteshundar.
Enligt de olika historier som associeras med Helvetets Sju Portar så är området hemsökt av allt från spöket av en mördad svart pojke som lynchades av KKK till mer ondsinta andar av de djävulsdyrkare som en gång höll till i trakten.
Seven Gates of (eller to) Hell Bridge (Bron till Helvetets Sju Portar) i Collinsville, Illinois, delar namn med flera andra platser i USA. I York, Pennsylvania, tror många att det finns en portal till helvetet i ett skogsområde nära Hallam (eller Hellam). Athol i Massachusetts har sina egna Helvetets Sju Portar; i det här fallet en glänta inte långt från Pleasant Hill Road. Man tror att Athol har fått sin egen portal till helvetet p.g.a. ett altare som användes till människooffer.
Vad gäller Helvetes Sju Portar i Illinois så är det en legend med många steg, men i regel sägs det att om man går igenom varje "port" i tur och ordning vid midnatt skall portarna till helvetet slås upp när man når den sjunde och den djärva personen kommer att jagas av helveteshundar.
Enligt de olika historier som associeras med Helvetets Sju Portar så är området hemsökt av allt från spöket av en mördad svart pojke som lynchades av KKK till mer ondsinta andar av de djävulsdyrkare som en gång höll till i trakten.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Airtight Bridge, Illinois
De flesta berättelser om hemsökta broar är enbart baserade på rykten och berättelser i andrahand, men Airtight Bridge i Ashmore, Illinois har ett väldigt verkligt och väldigt blodigt ursprung till sina många spökhistorier. 1980 upptäckte polisen i Coles County ett lik av en oidentifierad kvinna som låg flytande i Embarras River under Airtight Bridge. 1980 var DNA-testerna fortfarande i sin linda och mördaren hade huggit av kvinnans händer (!), så polisen kunde inte identifiera kvinnan på över ett decennium. Till slut, 1992, lyckades man utröna att offret var 26-åriga Diana Marie Riordan-Small från Bradley, Illinois. Trots denna händelseutveckling är fallet fortfarande olöst.
Många människor som besöker bron i dag tycker att det vilar en obehaglig känsla av stillhet (härav "Lufttät") i hela området. Andra hävdar att den person som mördade Riordan-Small ibland återvänder till bron för att återuppleva sitt hemska dåd. En del ungdomar använder bron som en svårtillgänglig plats för sena fester, men andra undviker den och säger att den är hemsökt.
De flesta berättelser om hemsökta broar är enbart baserade på rykten och berättelser i andrahand, men Airtight Bridge i Ashmore, Illinois har ett väldigt verkligt och väldigt blodigt ursprung till sina många spökhistorier. 1980 upptäckte polisen i Coles County ett lik av en oidentifierad kvinna som låg flytande i Embarras River under Airtight Bridge. 1980 var DNA-testerna fortfarande i sin linda och mördaren hade huggit av kvinnans händer (!), så polisen kunde inte identifiera kvinnan på över ett decennium. Till slut, 1992, lyckades man utröna att offret var 26-åriga Diana Marie Riordan-Small från Bradley, Illinois. Trots denna händelseutveckling är fallet fortfarande olöst.
Många människor som besöker bron i dag tycker att det vilar en obehaglig känsla av stillhet (härav "Lufttät") i hela området. Andra hävdar att den person som mördade Riordan-Small ibland återvänder till bron för att återuppleva sitt hemska dåd. En del ungdomar använder bron som en svårtillgänglig plats för sena fester, men andra undviker den och säger att den är hemsökt.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Dunvegan Bridge, Alberta, Kanada
Dunvegan Bridge i Alberta, Kanada, är en relativt ny skapelse. Den stod klar 1960 och är Kanadas största hängbro. Kanske är den även landets mest hemsökta. Enligt folktron blev två män i november 1960 fast i en av västra Kanadas många svåra snöstormar. När de kom till den nybyggda bron fick de stanna på halva vägen. Detta berodde dock inte på stormen, utan på att en märklig vitklädd kvinna dök upp. Kvinnan var till hälften dold i snön, men verkade bära en vit slängkappa med huva och gick barfota. Efter att ha erbjudit henne skjuts insåg männen att kvinnan inte kunde eller ville se dem.
Flera nätter återvände männen till bron med sina vänner för att hitta kvinnan. När de till slut såg henne gå och plocka bär med snö upp till fotknölarna förstod de att hon var ett spöke.
En lite annorlunda version av historien säger att spöket på Dunvegan Bridge är en romersk-katolsk nunna, men ingendera version av berättelsen ger några detaljer.
Dunvegan Bridge i Alberta, Kanada, är en relativt ny skapelse. Den stod klar 1960 och är Kanadas största hängbro. Kanske är den även landets mest hemsökta. Enligt folktron blev två män i november 1960 fast i en av västra Kanadas många svåra snöstormar. När de kom till den nybyggda bron fick de stanna på halva vägen. Detta berodde dock inte på stormen, utan på att en märklig vitklädd kvinna dök upp. Kvinnan var till hälften dold i snön, men verkade bära en vit slängkappa med huva och gick barfota. Efter att ha erbjudit henne skjuts insåg männen att kvinnan inte kunde eller ville se dem.
Flera nätter återvände männen till bron med sina vänner för att hitta kvinnan. När de till slut såg henne gå och plocka bär med snö upp till fotknölarna förstod de att hon var ett spöke.
En lite annorlunda version av historien säger att spöket på Dunvegan Bridge är en romersk-katolsk nunna, men ingendera version av berättelsen ger några detaljer.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Spöken på Eugeniahemmet
På Karolinska Sjukhusets stora område, alldeles vid gränsen mellan Solna och Stockholm, ligger Eugeniahemmet. En gång i tiden var det en s.k. vanföreanstalt för fysiskt handikappade barn. På den tiden låg hemmet i en lantlig utkant av Solna där de "vanföra" barnen inte skulle synas. Hemmet var instiftat av prinsessan Eugénie.
De sista som bodde på hemmet var "neurosedynbarnen" i slutet av 1960-talet.
När jag var en ung museologistudent 2003 hade museet i några år fungerat som Stockholms medicinhistoriska museum och jag praktiserade där.
Ganska snart fick jag höra talas om att huset var hemsökt, främst av Eugénie själv. Ingen hade mött henne öga mot öga, men man kunde ana henne när man var på väg in i ett rum, speciellt i konferensrummen uppe på tredje våningen.
Ibland hade personalen också hört henne rumstera omkring inne i biblioteket eller matsalen, men aldrig sett något när de väl gick för att se vem som var där. Dessutom åkte hon tydligen hiss! Hissen kördes alltid ned till bottenvåningen vid stängningsdags, men brukade ha åkt upp igen när personalen kom för att öppna, trots att ingen bevisligen varit där.
Själv varken såg eller hörde jag Eugénie, men vi brukade hälsa artigt på ett porträtt av henne som hängde i trappan. "Goddag, prinsessan", sade man när man kom och "adjö, prinsessan" när man gick. När jag arbetade i biblioteket var jag aldrig rädd, men jag brukade artigt be Eugénie att låta böckerna vara i fred när jag gick för dagen.
Eugénie var ett snällt spöke, men det fanns också de som hade varit med om något mer kusligt.
Två unga kvinnor som gick runt och låste i byggnaden en sen kväll, hörde plötsligt ett barn gallskrika på övervåningen. De rusade upp i tron att någon ung besökare hade blivit instängd - men där fanns ingen...
Jag träffade en väldigt rar gammal man som hade bott på Eugeniahemmet efter att ha drabbats av polio. Han berättade att det hade funnits en riktigt otäck sköterska på hemmet en period. Hon hade nazistiska sympatier och det påstods att hon förgrep sig på barnen. Kanske var det en av hennes offer vars skrik fortfarande ekade efter sextio år?
I dag ligger museet tyvärr i malpåse.
På Karolinska Sjukhusets stora område, alldeles vid gränsen mellan Solna och Stockholm, ligger Eugeniahemmet. En gång i tiden var det en s.k. vanföreanstalt för fysiskt handikappade barn. På den tiden låg hemmet i en lantlig utkant av Solna där de "vanföra" barnen inte skulle synas. Hemmet var instiftat av prinsessan Eugénie.
De sista som bodde på hemmet var "neurosedynbarnen" i slutet av 1960-talet.
När jag var en ung museologistudent 2003 hade museet i några år fungerat som Stockholms medicinhistoriska museum och jag praktiserade där.
Ganska snart fick jag höra talas om att huset var hemsökt, främst av Eugénie själv. Ingen hade mött henne öga mot öga, men man kunde ana henne när man var på väg in i ett rum, speciellt i konferensrummen uppe på tredje våningen.
Ibland hade personalen också hört henne rumstera omkring inne i biblioteket eller matsalen, men aldrig sett något när de väl gick för att se vem som var där. Dessutom åkte hon tydligen hiss! Hissen kördes alltid ned till bottenvåningen vid stängningsdags, men brukade ha åkt upp igen när personalen kom för att öppna, trots att ingen bevisligen varit där.
Själv varken såg eller hörde jag Eugénie, men vi brukade hälsa artigt på ett porträtt av henne som hängde i trappan. "Goddag, prinsessan", sade man när man kom och "adjö, prinsessan" när man gick. När jag arbetade i biblioteket var jag aldrig rädd, men jag brukade artigt be Eugénie att låta böckerna vara i fred när jag gick för dagen.
Eugénie var ett snällt spöke, men det fanns också de som hade varit med om något mer kusligt.
Två unga kvinnor som gick runt och låste i byggnaden en sen kväll, hörde plötsligt ett barn gallskrika på övervåningen. De rusade upp i tron att någon ung besökare hade blivit instängd - men där fanns ingen...
Jag träffade en väldigt rar gammal man som hade bott på Eugeniahemmet efter att ha drabbats av polio. Han berättade att det hade funnits en riktigt otäck sköterska på hemmet en period. Hon hade nazistiska sympatier och det påstods att hon förgrep sig på barnen. Kanske var det en av hennes offer vars skrik fortfarande ekade efter sextio år?
I dag ligger museet tyvärr i malpåse.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Jag sitter ofta här på kvällarna. Jag måste lära mig att inte läsa dessa historier annat än dagtid! Samma med den läskiga tråden.
Ska servera ett radioprogram från 1997. Troligen bara någon som hittar på, men jag gillade honom iallafall.
https://www.youtube.com/watch?v=q3wepukIhmw
https://www.youtube.com/watch?v=4k_NZ0Ahw8w
Ska servera ett radioprogram från 1997. Troligen bara någon som hittar på, men jag gillade honom iallafall.
https://www.youtube.com/watch?v=q3wepukIhmw
https://www.youtube.com/watch?v=4k_NZ0Ahw8w
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
slackern skrev:Furienna skrev:Märkligt att så många skådespelare har försvunnit eller dött under mystiska omständigheter. Men de lever nog också ett hårt liv i den branschen, som gör att vad som helst kan hända.
Det verkar ju bara hända B-skådisar som ännu inte har slagit igenom och som spelar små biroller eller statister.
Kanske det är en speciellt utsatt situation. Unga kvinnor som drömmer om att bli filmstjärnor och fått in en fot brukar vara vackra och välsminkade och drar till sig uppmärksamheten, även från galningar. Dessutom är de säkert mycket ute i svängen både för att ha kul och för att lära känna många (viktigt med kontakter i branschen).
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
kiddie skrev:Jag sitter ofta här på kvällarna. Jag måste lära mig att inte läsa dessa historier annat än dagtid! Samma med den läskiga tråden.
Ska servera ett radioprogram från 1997. Troligen bara någon som hittar på, men jag gillade honom iallafall.
https://www.youtube.com/watch?v=q3wepukIhmw
https://www.youtube.com/watch?v=4k_NZ0Ahw8w
Ja, det kändes riktigt kusligt att gå ut och hämta in tvätten från strecket, trots att det var rätt ljust. Jag borde inte heller läsa den här tråden på kvällen. Och nu vågar jag inte klicka på dina länkar.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Hehehe, måste säga att det glädjer mig att jag lyckas skrämma skiten ur folk...
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Meet me in St. Louis
- om folk som lockats till mystiska möten
(som vanligt översatt från Listverse)
Leonard Dirickson - försvunnen
Leonard Dirickson var en 39-årig frånskild man som bodde med sin tonårige son Jared på deras mjölkfarm i Strong City, Oklahoma. På morgonen 14 mars 1998 åt Leonard och Jared frukost när en oidentifierad man i en pickup dök upp vid deras gård. Leonard gick ut och pratade med mannen i flera minuter och när han kom tillbaka berättade han för Jared att främlingen var intresserad av att köpa en av hans hästar. Märkligt nog hade Leonard aldrig annonserat att han hade hästar till salu. Ändå gav han sig av med den mystiske främlingen i hans pickup för att visa hästen.
Detta var sista gången Jared någonsin såg sin far. Ingenting indikerar att Leonard någonsin besökte ladan där han hade hästen, men en servitris rapporterade att hon sett Leonard och främlingen på ett närbeläget kafé två timmar efter att de lämnat gården.
Fallet fick en bisarr vändning ett halvår snare, när polisen fick ett anonymt telefonsamtal från en man som påstod sig ha sett Leonard i en bar i Amarillo, Texas. När polisen kom till baren var tipsaren försvunnen och inte heller Leonard syntes till.
Före sitt försvinnande hade Leonard haft finansiella problem, så det spekuleras i om han kan ha givit sig av frivilligt, men de som stod Leonard nära tror inte att han någonsin skulle ha kunnat överge sin son.
Leonard Dirickson har inte setts till sedan han försvann och ingen vet vem mannen som besökte honom den där morgonen var.
(Bilden har inget samband med texten.)
- om folk som lockats till mystiska möten
(som vanligt översatt från Listverse)
Leonard Dirickson - försvunnen
Leonard Dirickson var en 39-årig frånskild man som bodde med sin tonårige son Jared på deras mjölkfarm i Strong City, Oklahoma. På morgonen 14 mars 1998 åt Leonard och Jared frukost när en oidentifierad man i en pickup dök upp vid deras gård. Leonard gick ut och pratade med mannen i flera minuter och när han kom tillbaka berättade han för Jared att främlingen var intresserad av att köpa en av hans hästar. Märkligt nog hade Leonard aldrig annonserat att han hade hästar till salu. Ändå gav han sig av med den mystiske främlingen i hans pickup för att visa hästen.
Detta var sista gången Jared någonsin såg sin far. Ingenting indikerar att Leonard någonsin besökte ladan där han hade hästen, men en servitris rapporterade att hon sett Leonard och främlingen på ett närbeläget kafé två timmar efter att de lämnat gården.
Fallet fick en bisarr vändning ett halvår snare, när polisen fick ett anonymt telefonsamtal från en man som påstod sig ha sett Leonard i en bar i Amarillo, Texas. När polisen kom till baren var tipsaren försvunnen och inte heller Leonard syntes till.
Före sitt försvinnande hade Leonard haft finansiella problem, så det spekuleras i om han kan ha givit sig av frivilligt, men de som stod Leonard nära tror inte att han någonsin skulle ha kunnat överge sin son.
Leonard Dirickson har inte setts till sedan han försvann och ingen vet vem mannen som besökte honom den där morgonen var.
(Bilden har inget samband med texten.)
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Dorothy Miller - mördad
1969 bodde 48-åriga Dorothy Miller i Burlington, Iowa och var då den enda kvinnliga mäklaren i området. På kvällen den 15 augusti fick Dorothy ett samtal från en man som kallade sig "Robert Clark" och som ville se ett lokalt hus som var till salu. Eftersom Dorothy inte tyckte om att visa hus på egen hand sent på kvällen, tog hon med sig sin make Fred. Paret mötte Clark, som hävdade att han skulle flytta med sin familj från Des Moines.
Följande morgon ringde Clark till Dorothy igen och frågade om han fick fotografera fastigheten och visa den för sin fru. Dorothy kunde inte ställa upp den dagen, men de bestämde ett möte 18 augusti. De två möttes den kvällen och några grannar såg dem gå in i huset tillsammans.
När han vaknade nästa morgon, upptäckte Fred Miller att hans hustru inte hade kommit hem. Han ringde polisen, som tog sig till huset och hittade Dorothys lik i en garderob på övervåningen. Hon hade fått ett hårt slag med ett trubbigt föremål och bundits innan hon våldtagits och huggits 22 gånger. Robert Clark var naturligtvis den man misstänkte, men polisen kunde inte hitta några spår av honom i staden. Det verkar högst troligt att "Robert Clark" var ett alias och att han hade givit sig på Dorothy för att hon var traktens enda kvinnliga mäklare. Clark hade förmodligen tänkt mörda henne under deras första möte i huset 15 augusti, men fick ändra planen när Dorothy tog med sig sin make. Med tanke på hur kallt och beräknande han utförde mordet, misstänkte man snart att den mystiske Robert Clark var en seriemördare, men man har aldrig lyckats identifiera honom.
1969 bodde 48-åriga Dorothy Miller i Burlington, Iowa och var då den enda kvinnliga mäklaren i området. På kvällen den 15 augusti fick Dorothy ett samtal från en man som kallade sig "Robert Clark" och som ville se ett lokalt hus som var till salu. Eftersom Dorothy inte tyckte om att visa hus på egen hand sent på kvällen, tog hon med sig sin make Fred. Paret mötte Clark, som hävdade att han skulle flytta med sin familj från Des Moines.
Följande morgon ringde Clark till Dorothy igen och frågade om han fick fotografera fastigheten och visa den för sin fru. Dorothy kunde inte ställa upp den dagen, men de bestämde ett möte 18 augusti. De två möttes den kvällen och några grannar såg dem gå in i huset tillsammans.
När han vaknade nästa morgon, upptäckte Fred Miller att hans hustru inte hade kommit hem. Han ringde polisen, som tog sig till huset och hittade Dorothys lik i en garderob på övervåningen. Hon hade fått ett hårt slag med ett trubbigt föremål och bundits innan hon våldtagits och huggits 22 gånger. Robert Clark var naturligtvis den man misstänkte, men polisen kunde inte hitta några spår av honom i staden. Det verkar högst troligt att "Robert Clark" var ett alias och att han hade givit sig på Dorothy för att hon var traktens enda kvinnliga mäklare. Clark hade förmodligen tänkt mörda henne under deras första möte i huset 15 augusti, men fick ändra planen när Dorothy tog med sig sin make. Med tanke på hur kallt och beräknande han utförde mordet, misstänkte man snart att den mystiske Robert Clark var en seriemördare, men man har aldrig lyckats identifiera honom.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Alien skrev:Ja, det kändes riktigt kusligt att gå ut och hämta in tvätten från strecket, trots att det var rätt ljust. Jag borde inte heller läsa den här tråden på kvällen. Och nu vågar jag inte klicka på dina länkar.
*Fniss*
Äh, det var en intervju för radio. En kille ringde in som sa att han var pilot för att transportera tidsresenärer. Programmet spelades in 1997. Det var inte läskigt.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Männen som försvann från Flannan Isles
(från Historic Mysteries, ursprungstext av Shelly Barclay 9 juli 2010, översättning av mig)
Flannan Isles är en grupp klippiga, obebodda öar som tillhör Skottland. De har fått sitt namn efter helgonet Sankt Flannan, men kallas också Seven Hunters. En av de största av dessa sju öar är en stenig, brant ö som heter Eilean Mor ("stora ön" på gaeliska). Eilean Mor är gräsklätt på toppen. På toppen av denna gräsklädda kulle står en fyr som kallas Flannan Isles-fyren, kort och gott. Denna fyr blev föremål för tre mäns mystiska försvinnanden drygt ett år efter att den hade uppfört. Tre män försvann från fyren utan ett spår. Man fann inga tecken på att något hade hänt och väldigt få ledtrådar till vad som kunde ha blivit deras öde. Scenen påminde om den ombord på skeppet Mary Celeste, varfrån besättning och passagerare försvunnit drygt trettio år tidigare.
7 december 1900 anlände Donald MacArthur, Thomas Marshall och James Ducat till Flannan Isles-fyren för att inleda sitt tvåveckorspass som fyrvaktare. Fyrinspektör Robert Muirhead kom med dem för att göra en rutinkontroll av fyren och prata med männen. Han såg till att allting fungerade och talade sedan med James Ducat om problemen med den tjocka dimma som brukade omge ön. Männen tog adjö av inspektören och han gav sig av.
Fyren undersöktes regelbundet från fastlandet via teleskop. På så sätt kunde männen sända nödsignaler om de skulle råka ut för något. Tyvärr hade man ju problem med dimma. Man kunde se fyren 7 december och 12 december. Ett fartyg passerade fyren 15 december och besättningen lade märke till att fyren var släckt. Man kunde inte se fyren från land igen förrän 29 december, långt efter att männen skulle ha gått av sitt skift.
Fartyget som skulle ha med sig ersättarna och ta med sig männen från Flannan Isles-fyren blev försenat till 21 december p.g.a. dåligt väder. När fartyget, SS Hesperus, kom till Eilean Mor, förväntade sig männen ombord att se en flagga hissad som en indikation på att fyrvaktarna hade upptäckt fartygets ankomst och skulle ro ut för att möta dem. Men flaggan var inte hissad och männen svarade inte när man sände ut en signal.
En landstigningsbåt med två män ombord sändes iväg från SS Hesperus.
När de två männen nådde Eilean Mor gav sig en man, Joseph Moore, upp för att leta efter de tre männen i fyren. Han upptäckte att ingången var låst. Han låste upp, gick in och upptäckte att Flanna Isles-fyren var obemannad. Klockan på väggen hade stannat, ingen eld brann i spisen (och ingen hade eldat på flera dagar) och en måltid stod uppdukad på bordet. Det såg ut som om någon hade ställt ned den för att strax börja äta, men den var orörd. Vad som än hade hänt männen, så hade det hänt plötsligt. Ingen kunde göra något med så få ledtrådar, så fyra män, inklusive Moore, fick stanna på ön för att sköta fyren, medan de andra gav sig av.
Fyrvaktarnas loggbok undersöktes och man fick veta att Eilean Mor hade drabbats av en rejäl storm den 14 december. Den sista anteckningen var från eftermiddagen den 15 december. Fyrinspektör Muirhead kom fram till att männen måste ha drabbats av naturens krafter när de lämnade fyren för att reparera en skadad redskapsbod under stormen. En av hans teorier (den mest troliga) var att en jättevåg svepte med sig alla tre männen ut i Atlanten, där de drunknade.
Muirheads teori ses som sanningen av de flesta. De enda övriga alternativ som finns är att männen frivilligt gav sig av, blev kidnappade, fördes bort av utomjordingar eller sögs in i en annan dimension, vilket naturligtvis bara är fånigt.
Tyvärr hittade man aldrig männens kroppar, så ingen vet säkert vad som hände.
(från Historic Mysteries, ursprungstext av Shelly Barclay 9 juli 2010, översättning av mig)
Flannan Isles är en grupp klippiga, obebodda öar som tillhör Skottland. De har fått sitt namn efter helgonet Sankt Flannan, men kallas också Seven Hunters. En av de största av dessa sju öar är en stenig, brant ö som heter Eilean Mor ("stora ön" på gaeliska). Eilean Mor är gräsklätt på toppen. På toppen av denna gräsklädda kulle står en fyr som kallas Flannan Isles-fyren, kort och gott. Denna fyr blev föremål för tre mäns mystiska försvinnanden drygt ett år efter att den hade uppfört. Tre män försvann från fyren utan ett spår. Man fann inga tecken på att något hade hänt och väldigt få ledtrådar till vad som kunde ha blivit deras öde. Scenen påminde om den ombord på skeppet Mary Celeste, varfrån besättning och passagerare försvunnit drygt trettio år tidigare.
7 december 1900 anlände Donald MacArthur, Thomas Marshall och James Ducat till Flannan Isles-fyren för att inleda sitt tvåveckorspass som fyrvaktare. Fyrinspektör Robert Muirhead kom med dem för att göra en rutinkontroll av fyren och prata med männen. Han såg till att allting fungerade och talade sedan med James Ducat om problemen med den tjocka dimma som brukade omge ön. Männen tog adjö av inspektören och han gav sig av.
Fyren undersöktes regelbundet från fastlandet via teleskop. På så sätt kunde männen sända nödsignaler om de skulle råka ut för något. Tyvärr hade man ju problem med dimma. Man kunde se fyren 7 december och 12 december. Ett fartyg passerade fyren 15 december och besättningen lade märke till att fyren var släckt. Man kunde inte se fyren från land igen förrän 29 december, långt efter att männen skulle ha gått av sitt skift.
Fartyget som skulle ha med sig ersättarna och ta med sig männen från Flannan Isles-fyren blev försenat till 21 december p.g.a. dåligt väder. När fartyget, SS Hesperus, kom till Eilean Mor, förväntade sig männen ombord att se en flagga hissad som en indikation på att fyrvaktarna hade upptäckt fartygets ankomst och skulle ro ut för att möta dem. Men flaggan var inte hissad och männen svarade inte när man sände ut en signal.
En landstigningsbåt med två män ombord sändes iväg från SS Hesperus.
När de två männen nådde Eilean Mor gav sig en man, Joseph Moore, upp för att leta efter de tre männen i fyren. Han upptäckte att ingången var låst. Han låste upp, gick in och upptäckte att Flanna Isles-fyren var obemannad. Klockan på väggen hade stannat, ingen eld brann i spisen (och ingen hade eldat på flera dagar) och en måltid stod uppdukad på bordet. Det såg ut som om någon hade ställt ned den för att strax börja äta, men den var orörd. Vad som än hade hänt männen, så hade det hänt plötsligt. Ingen kunde göra något med så få ledtrådar, så fyra män, inklusive Moore, fick stanna på ön för att sköta fyren, medan de andra gav sig av.
Fyrvaktarnas loggbok undersöktes och man fick veta att Eilean Mor hade drabbats av en rejäl storm den 14 december. Den sista anteckningen var från eftermiddagen den 15 december. Fyrinspektör Muirhead kom fram till att männen måste ha drabbats av naturens krafter när de lämnade fyren för att reparera en skadad redskapsbod under stormen. En av hans teorier (den mest troliga) var att en jättevåg svepte med sig alla tre männen ut i Atlanten, där de drunknade.
Muirheads teori ses som sanningen av de flesta. De enda övriga alternativ som finns är att männen frivilligt gav sig av, blev kidnappade, fördes bort av utomjordingar eller sögs in i en annan dimension, vilket naturligtvis bara är fånigt.
Tyvärr hittade man aldrig männens kroppar, så ingen vet säkert vad som hände.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Skumt att fyren var låst. Varför låsa den på en ö som är halvt omöjlig att ta sig till?
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Det mystiska nynnandet
(orginaltext av Jim H, g maj 2010, Unexplained Mysteries)
Ett mystiskt fenomen har drabbat en liten grupp människor i olika delar av världen. Det är ett begränsat, ihärdigt, lågfrekvent nynnande som har stört invånare på flera olika håll i Nordamerika, Europa och Oceanien. Det kallas med en samlingsterm för "the hum phenomenon", nynnandefenomenet och har speciella namn beroende på var det hörs, som Taos Hum, Bondi Hum eller Bristol Hum. Alla kan inte höra det, men "hörarna" beskriver det märkligt nog på samma sätt. Det verkar ligga på en frekvens av 56 Hz. Det låter inte naturligt, utan beskrivs av de flesta som något i stil med en dieselmotor som man hör på avstånd. Hörarna hävdar att ljudet intensifieras när man är inomhus och att vibrationerna kan kännas genom huden. För att göra saker och ting ännu värre har det ständiga nynnandet fått hörande att drabbas av sömnlöshet, yrsel, ångest, irritation och i ett sorgligt fall självmord.
Ljudet är svårt att spela in, men några mystiska nynnanden har man lyckats identifiera. Nynnandet på Big Island, Hawaii, orsakas av vulkanisk aktivitet. Nynnandet i Kokomo, Indiana spårades till en fläkt i ett av DaimlerChryslers kyltorn som gav ifrån sig en ton på 36 Hz och en luftkompressor på Haynes International-flygplatsen, som gav ifrån sig en ton på 10 Hz, men de andra nynnande ljuden på jorden är fortfarande ett mysterium.
1993 hörde drabbade i Taos, New Mexico av sig med en petition till Kongressen att man skulle undersöka det ovanliga och mest berömda nynnandet, Taos Hum. Den starkaste teorin var att nynnandet var konstgjort och hade skapats av ett av amerikanska flottans kommunikationssystem, som använde ELF (Extremt Låg Frekvens) för att kommunicera med u-båtar. 1997 lät Kongressen flera forskare från olika institut undersöka detta, men man hittade ingen källa till nynnandet.
Det finns flera teorier gällande orsaken till det mystiska fenomenet.
* Tinnitus har avskrivits p.g.a. det stora antalet människor som inte längre hör nynnandet när de lämnar det drabbade området. Några personer som har tinnitus och även hör nynnandet säger att de två ljuden låter helt olika.
* Physics World, en månatlig akademisk tidskrift, skyllde nynnandet i Auckland, Nya Zeeland, på vindens lek i sanddyner.
* Professor Rod Cross vid Sydney Universitys fysikinstitution tror att nynnandet kan komma från jordens heta inre gaser och vätskor som tar sig genom sprickor och skapar en sorts piporgelliknande effekt.
* Andra hävdar att nynnandet beror på den ständigt ökade förekomsten av sändare och elektronisk media som bara kan höras (eller kännas) av personer med extremt känslig hörsel.
* Det finns också andra teorier, vissa ganska extrema...
Bilden föreställer forskarna Dr Fakhrul Alam och Dr Tom Moir som spelar in nynnandet i Auckland.
(orginaltext av Jim H, g maj 2010, Unexplained Mysteries)
Ett mystiskt fenomen har drabbat en liten grupp människor i olika delar av världen. Det är ett begränsat, ihärdigt, lågfrekvent nynnande som har stört invånare på flera olika håll i Nordamerika, Europa och Oceanien. Det kallas med en samlingsterm för "the hum phenomenon", nynnandefenomenet och har speciella namn beroende på var det hörs, som Taos Hum, Bondi Hum eller Bristol Hum. Alla kan inte höra det, men "hörarna" beskriver det märkligt nog på samma sätt. Det verkar ligga på en frekvens av 56 Hz. Det låter inte naturligt, utan beskrivs av de flesta som något i stil med en dieselmotor som man hör på avstånd. Hörarna hävdar att ljudet intensifieras när man är inomhus och att vibrationerna kan kännas genom huden. För att göra saker och ting ännu värre har det ständiga nynnandet fått hörande att drabbas av sömnlöshet, yrsel, ångest, irritation och i ett sorgligt fall självmord.
Ljudet är svårt att spela in, men några mystiska nynnanden har man lyckats identifiera. Nynnandet på Big Island, Hawaii, orsakas av vulkanisk aktivitet. Nynnandet i Kokomo, Indiana spårades till en fläkt i ett av DaimlerChryslers kyltorn som gav ifrån sig en ton på 36 Hz och en luftkompressor på Haynes International-flygplatsen, som gav ifrån sig en ton på 10 Hz, men de andra nynnande ljuden på jorden är fortfarande ett mysterium.
1993 hörde drabbade i Taos, New Mexico av sig med en petition till Kongressen att man skulle undersöka det ovanliga och mest berömda nynnandet, Taos Hum. Den starkaste teorin var att nynnandet var konstgjort och hade skapats av ett av amerikanska flottans kommunikationssystem, som använde ELF (Extremt Låg Frekvens) för att kommunicera med u-båtar. 1997 lät Kongressen flera forskare från olika institut undersöka detta, men man hittade ingen källa till nynnandet.
Det finns flera teorier gällande orsaken till det mystiska fenomenet.
* Tinnitus har avskrivits p.g.a. det stora antalet människor som inte längre hör nynnandet när de lämnar det drabbade området. Några personer som har tinnitus och även hör nynnandet säger att de två ljuden låter helt olika.
* Physics World, en månatlig akademisk tidskrift, skyllde nynnandet i Auckland, Nya Zeeland, på vindens lek i sanddyner.
* Professor Rod Cross vid Sydney Universitys fysikinstitution tror att nynnandet kan komma från jordens heta inre gaser och vätskor som tar sig genom sprickor och skapar en sorts piporgelliknande effekt.
* Andra hävdar att nynnandet beror på den ständigt ökade förekomsten av sändare och elektronisk media som bara kan höras (eller kännas) av personer med extremt känslig hörsel.
* Det finns också andra teorier, vissa ganska extrema...
Bilden föreställer forskarna Dr Fakhrul Alam och Dr Tom Moir som spelar in nynnandet i Auckland.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Huggorm skrev:Skumt att fyren var låst. Varför låsa den på en ö som är halvt omöjlig att ta sig till?
Det tänkte jag också på.
Sedan undrar jag varför de skulle ha gått ut och arbetat i full storm?
En version jag har läst var att två av männen hade varit utomhus i någon sorts grotta, varpå en våg hade slagit in och sedan sugit ut dem i havet. Den tredje mannen hade hört dem ropa på hjälp och rusat ut (en stol skall ha varit vält) för att hjälpa dem, men också svepts ut i havet. Saken är bara den att man knappast skulle ha hört ett rop på hjälp uppifrån fyren och att grottan i fråga inte syns från den. Och om nu den tredje mannen rusat för att hjälpa sina kamrater, varför bemöda sig med att låsa fyren?
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Charlie Chaplin och tidsresenären
(Jim H, 21 maj 2015, Unexplained Mysteries)
En av de vanligaste inslagen i science fiction är tidsresor. Är de verkligen möjliga? Har någon förr, nu, eller i framtiden lyckats skapa en tidsmaskin?
I november 2009 satt George Clark, en cineast och stor beundrare av Charlie Chaplin hemma i Belfast och såg på en av sina Chaplin-DVD:er när han upptäckte något underligt. Det verkade vara en äldre kvinna på besök på premiären av Chaplins film The Circus 1928. Anledningen till att denna gamla dam skilde sig så mycket från mängden var vad hon verkade göra medan hon promenerade till biografen. Det såg precis ut som om hon pratade med någon i en mobiltelefon.
En mobiltelefon 1928?
Klippet han såg hamnade på YouTube och blev en sensation över en natt. Hela världen verkade ha något de ville säga om klippet; från talkshowvärden Jay Leno till komikern Russell Howard till mannen på gatan. Andra YouTubers roade sig med att ta andra Chaplinfilmer och klippa in David Tennant, Christopher Lloyd och Michael J. Fox i dem.
Olika förklaringar till vad damen verkligen gör har cirkulerat ända sedan klippet lades upp. Det har handlat om allt från ett diskret hörhjälpmedel till en liten transistorradio. Vaje förklaring har sina fördelar och kan vara sanningen. Det stora problemet med varje förklaring är hur kvinnan uppför sig. På ett ställe i klippet stannar hon upp och verkar prata helt vardagligt med ingen särskild. Härav kommer argumentet att kvinnan är en tidsresenär fångad på film. Andra personer i klippet verkar lite handfallna inför kvinnan.
En annan populär fråga som ofta uppstår är: Varför en filmpremiär? Av alla saker man kan se och händelser man kan uppleva, varför inte besöka ett viktigare tillfälle i historien? Bra fråga.
Det finns ett huvudsakligt argument mot att kvinnan faktiskt kommer från framtiden. För att kunna använda en mobiltelefon behöver man en mobilmast. Mobilmasten är en modern uppfinning innom telecom-teknologin och existerade självklart inte i 1920-talets Los Angeles.
Det är lätt att avfärda det här som bara ännu en klintbergare, men trots dagens ultrahögupplösta digital-TV och 3D-filmer kan ändå en nästan 90 år gammal svartvit stumfilm få oss att tänka: Tänk om man faktiskt kan resa i tiden?
(Jim H, 21 maj 2015, Unexplained Mysteries)
En av de vanligaste inslagen i science fiction är tidsresor. Är de verkligen möjliga? Har någon förr, nu, eller i framtiden lyckats skapa en tidsmaskin?
I november 2009 satt George Clark, en cineast och stor beundrare av Charlie Chaplin hemma i Belfast och såg på en av sina Chaplin-DVD:er när han upptäckte något underligt. Det verkade vara en äldre kvinna på besök på premiären av Chaplins film The Circus 1928. Anledningen till att denna gamla dam skilde sig så mycket från mängden var vad hon verkade göra medan hon promenerade till biografen. Det såg precis ut som om hon pratade med någon i en mobiltelefon.
En mobiltelefon 1928?
Klippet han såg hamnade på YouTube och blev en sensation över en natt. Hela världen verkade ha något de ville säga om klippet; från talkshowvärden Jay Leno till komikern Russell Howard till mannen på gatan. Andra YouTubers roade sig med att ta andra Chaplinfilmer och klippa in David Tennant, Christopher Lloyd och Michael J. Fox i dem.
Olika förklaringar till vad damen verkligen gör har cirkulerat ända sedan klippet lades upp. Det har handlat om allt från ett diskret hörhjälpmedel till en liten transistorradio. Vaje förklaring har sina fördelar och kan vara sanningen. Det stora problemet med varje förklaring är hur kvinnan uppför sig. På ett ställe i klippet stannar hon upp och verkar prata helt vardagligt med ingen särskild. Härav kommer argumentet att kvinnan är en tidsresenär fångad på film. Andra personer i klippet verkar lite handfallna inför kvinnan.
En annan populär fråga som ofta uppstår är: Varför en filmpremiär? Av alla saker man kan se och händelser man kan uppleva, varför inte besöka ett viktigare tillfälle i historien? Bra fråga.
Det finns ett huvudsakligt argument mot att kvinnan faktiskt kommer från framtiden. För att kunna använda en mobiltelefon behöver man en mobilmast. Mobilmasten är en modern uppfinning innom telecom-teknologin och existerade självklart inte i 1920-talets Los Angeles.
Det är lätt att avfärda det här som bara ännu en klintbergare, men trots dagens ultrahögupplösta digital-TV och 3D-filmer kan ändå en nästan 90 år gammal svartvit stumfilm få oss att tänka: Tänk om man faktiskt kan resa i tiden?
Återgå till Intressanta intressen