Jag har för ett tag sen fått diagnosen "genomgripande störning i utvecklingen, UNS" och fick på det ett par A4 där en stor del av det som står är det jag själv skrev ner för bedömning inför utredning. Jag hade innan utredning själv aldrig misstänkt något inom autismspektrum, inte heller någon inom skola har talat om något sånt. Jag gjorde utredningen främst på grund av att det fanns vissa misstankar inom öppenpsykiatrin dit jag vände mig för depression och ångest.

Jag skriver inte för att jag för sakens skull ska förneka någon diagnos men då det inte faktiskt framgår vad svårigheterna ska bestå i så har jag enbart blivit nedstämd och överspänd av den här diagnosen.

Enligt WAIS ligger samtligt inom normalkurvan och i de öppna samtal som jag och utredningspsykologen hade så framgår heller inte mer specifikt vad som framkommit.

Jag är nu enbart rädd att jag som exempel aldrig ska kunna få ett arbete och att detta består i svårigheter jag har men inte själv är medveten om. Jag är också orolig över att terapin jag går i inte ska leda vidare trots att det känns bra att gå dit. Till det har psykologen inom öppenpsykiatrin menat att "ja, du har ju inte någon diagnos", dvs en diagnos som hon i sig tittar på i det terapeutiska arbetet.

För mig är det oron som är värst och jag kan ju visserligen bara lägga bort diagnospapperen men det är inte så enkelt och jag känner att ju mer jag tänker på eventuella nedsättningar, desto sämre mår jag.

Kanske någon har något råd eller erfarenheter kring detta?

Skumt att dom ställde den diagnosen i och med att det är från den gamla DSM-IV TR som inte används längre.

Är inte denna diagnos enligt DSM V? Varken min psykiater eller psykolog har reagerat på formuleringen utan mest konstaterat att vissa drag finns men de har heller inte själva sen kunnat förklara mer ingående. På ett sätt förståeligt efter de personerna inte är samma som gjorde själva utredningen.

Vad är huvudanledningarna för diagnosen? Du skriver att du har bra koll på att ta hand om dig själv, inga specialintresse, och rättså normalbegåvad överlag. Då undrar jag om det är just i det sociala det blir problem och om de andra områdena är mer normala?

Det verkar t ex inte som du har en normal turtagning i det du skriver på forumet, jag har en autistisk kompis som gör precis likadant. Skriver aldrig svar och samtalar aldrig fram och tillbaka.

Sarah1 skrev:Är inte denna diagnos enligt DSM V? Varken min psykiater eller psykolog har reagerat på formuleringen utan mest konstaterat att vissa drag finns men de har heller inte själva sen kunnat förklara mer ingående. På ett sätt förståeligt efter de personerna inte är samma som gjorde själva utredningen.

Nix den är från DSM-IV TR. Men om du tittar på dina papper finns det någon ICD-10 kod med?

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... storning-i

Ja, koderna stämmer för "genomgripande störning i utvecklingen, UNS" men just det specifika för mig finns egentligen inte i diagnospapperen, alltså vad de sett och hittat hos just mig, och trots att utredningspsykologen vid två tillfällen intervjuade min mamma kring detta finns inte en enda rad om vad som framkommit i just barndomsanamnesen.

Om DSM-versionerna: jag fick en diagnos den 10 juni i år, alltså för drygt en vecka sedan. Väntade mig att det skulle bli en AST-diagnos, men nej, diagnosen är asperger. Jag frågade hur det hängde ihop och psykologen sa att de "ska tänka DSM V" och därför har talat om autismspektrumtillstånd, men officiellt fortfarande ställer diagnos efter DSM IV.

Sarah1, när du söker jobb behöver du inte berätta om dina diagnoser. Det är din ensak. Berätta det du vill att din framtida arbetsgivare ska veta. Och så tycker jag att du ska höra av dig till utredningspsykologen (med ett pappersbrev om det inte går på annat sätt) och begära att få veta vad din diagnos innebär. Annars har du ju ingen användning för den.

0xym0r0n skrev:Om DSM-versionerna: jag fick en diagnos den 10 juni i år, alltså för drygt en vecka sedan. Väntade mig att det skulle bli en AST-diagnos, men nej, diagnosen är asperger. Jag frågade hur det hängde ihop och psykologen sa att de "ska tänka DSM V" och därför har talat om autismspektrumtillstånd, men officiellt fortfarande ställer diagnos efter DSM IV.

När dom ställde min diagnos tidigare i år så fick jag AST enligt DSM-5 och AS enligt ICD-10, vissa kan nog bli rätt förvirrade utav det.

Det är väl samma sak som tidigare kallades för "atypisk autism"? Det är inte så farligt som det låter (alltså "genomgripande störning av utvecklingen UNS"). Det betyder ju i princip bara att du har symptom inom autismspektrum. Oftast är det ju då ganska lik Asperger, men man kan inte påvisa att tillräckligt många av symptomen finns. Hur allvarliga de är säger man ju aldrig. Men om man sätter en diagnos så utgår man ändå ifrån att symptomen är störande i vardagen.

Vad som gäller din rädsla för att inte kunna få jobb: Det kan vara ett problem. Inte pga att du har diagnos - det behöver du ju inte tala om för någon arbetsgivare. Och i nuläget skulle jag inte heller göra det. Folk vet inte tillräckligt mycket om det och risken är att man inte får jobb om man är öppen med det. Svårigheter som man inte är medveten om kan ställa till det - ja. Och då kan det vara en bra ide med terapi. Vänd dig då helst till såna psykologer som är specialiserade på autismspektrum. Annars kan det bli väldigt fel.

Men även osäkerhet, dålig självförtroende kan ställa till det och därför bör man inte alltför mycket ifrågasätta allt som varit före diagnosen. Det har jag haft problem med. Om man är osäker och inte vågar, kan det funka ännu sämre. Därför skulle jag råda dig att försöka sortera ut det där tillsammans med en psykolog som är insatt i det. Vet du om det finns där du bor? Om du råkar bo i Stockholm så finns det Asperger-centrum där jag faktiskt har gjort något liknande med en psykolog, dvs. gått igenom vilka svårigheter man kan ha och om man känner igen sig.

Toblerone skrev:Det är väl samma sak som tidigare kallades för "atypisk autism"? Det är inte så farligt som det låter (alltså "genomgripande störning av utvecklingen UNS"). Det betyder ju i princip bara att du har symptom inom autismspektrum. Oftast är det ju då ganska lik Asperger, men man kan inte påvisa att tillräckligt många av symptomen finns. Hur allvarliga de är säger man ju aldrig. Men om man sätter en diagnos så utgår man ändå ifrån att symptomen är störande i vardagen.

Enligt ICD-10 så heter det fortfarande atypisk autism, så du har alldeles korrekt att genomgripande störning av utvecklingen UNS=atypisk autism. Det var därför jag undrade om TS hade fått någon ICD-10 kod.

slackern skrev:

0xym0r0n skrev:Om DSM-versionerna: jag fick en diagnos den 10 juni i år, alltså för drygt en vecka sedan. Väntade mig att det skulle bli en AST-diagnos, men nej, diagnosen är asperger. Jag frågade hur det hängde ihop och psykologen sa att de "ska tänka DSM V" och därför har talat om autismspektrumtillstånd, men officiellt fortfarande ställer diagnos efter DSM IV.

När dom ställde min diagnos tidigare i år så fick jag AST enligt DSM-5 och AS enligt ICD-10, vissa kan nog bli rätt förvirrade utav det.

Nu kollade jag igen. Det står "enligt ICD-10" men förklaringen ovan var den jag fick.

ICD-kod finns alltid för officiella diagnoser. Även om man tänker DSM skriver man ICD.

Min väg till AST-diagnos har varit lite lik din Sara1. Jag har haft återkommande depressioner sen jag var 13 ungefär och sökt hjälp för detta många ggr. Under den senaste depressionen fick jag kontakt med en psykolog som efter ett tag tog upp att hon misstänkte AST. Nu är utredningen klar och jag har fått diagnos. Jag ligger också i normalspannet på alla delar av WAIS, lite lägre i snabbhet än i övriga delar. ADOS gav inget utslag. Själva utredningsdokumentationen, och alltså diagnosen, bygger främst på sånt jag berättat under psykologsamtal och utredning.

Jag har nog lite blandade känslor kring detta. På ett sätt hoppades jag nog på diagnos för att jag kanske då skulle kunna få mer/bättre anpassat stöd än jag fått innan och då må bättre. På ett annat sätt känns det lite konstigt att ha fått diagnos eftersom jag inte riktigt känner igen mig i alla delar av diagnoskriterierna. Jag förstår inte hur diagnosen ska hjälpa mig vidare fast jag är i stort behov av hjälp för att få livet att fungera.

Eller, mitt liv fungerar på ytan. Jag har jobb, man, barn och vänner. Ingen i skola, familj eller omgivning har märkt något annorlunda med mig. Men inuti mig fungerar inte mitt liv av någon anledning. Problemet är att jag alltid känner mig "på sidan av" allting, inte orkar med vardagen trots begränsat innehåll samt bryter ihop när saker inte blir som jag tänkt. Titt som tätt bubblar det sen över i långa depressioner där jag tappar lusten att leva.

Jag har i alla fall bokat tid hos mottagningens kurator för att få hjälp att bena upp hur jag kan gå vidare.

Tack. Nej, jag tänker kanske inte så mycket på detta att det ska skapa svårigheter på grund av att jag berättar för en arbetsgivare om diagnosen utan mer att jag på grund av diagnosen, eller delvis, mår sämre just av vetskapen och att mitt självförtroende är dåligt. Det beror egentligen inte av några större egentliga misslyckanden i de jobb jag tidigare haft utan mer att jag inte hittat rätt och känner en hopplöshet i att inte komma ut på arbetsmarknaden. Nu iom diagnosen är jag rädd att jag har någon form av "blindhet" som gör att jag kanske inte passar in någonstans.

Jag har inte något förtroende för utredningspsykologen men ska gå vidare till Aspergercentrum och se om jag kan få någon att tala med där om just diagnosen och dess betydelse för mig.

0xym0r0n skrev:Om DSM-versionerna: jag fick en diagnos den 10 juni i år, alltså för drygt en vecka sedan. Väntade mig att det skulle bli en AST-diagnos, men nej, diagnosen är asperger. Jag frågade hur det hängde ihop och psykologen sa att de "ska tänka DSM V" och därför har talat om autismspektrumtillstånd, men officiellt fortfarande ställer diagnos efter DSM IV.

Sarah1, när du söker jobb behöver du inte berätta om dina diagnoser. Det är din ensak. Berätta det du vill att din framtida arbetsgivare ska veta. Och så tycker jag att du ska höra av dig till utredningspsykologen (med ett pappersbrev om det inte går på annat sätt) och begära att få veta vad din diagnos innebär. Annars har du ju ingen användning för den.

Tack! Det var intressant, hur kommer det sig att man aldrig säger hur allvarliga symptomen är? För min del står i princip främst bara resultat på WAIS och att de ansett att det jag beskrivit från bland annat barndom är autistiska symptom. Men hur jag ska förhålla mig till det nu som vuxen står det inget om.

Jag går i en terapi och är mycket positivt inställd till terapi generellt men just diagnosen har gjort att jag även i det läget känner mig orolig över att det är saker jag inte tar in, att jag kanske aldrig kan bli bättre. Dock är det inget terapeuten själv sagt och hon har också jobbat med flera andra med bland annat hel AS-diagnos.

Hur gjorde du för att komma ur din osäkerhet och dåligt självförtroende? Hade du terapi där du talade kring just diagnosen?

Ja, jag bor i Sthlm och ska kolla med Aspergercentrum om jag kan få ett par samtal kring just diagnosen, jag går i terapi för en rad andra problem och där är inte fokus att tala kring just autismspektrum. Vet du om man behöver vara mer av patient hos Aspergercentrum för att få såna samtal, alltså just kring diagnosen på ett eller ett par samtal?

Toblerone skrev:Det är väl samma sak som tidigare kallades för "atypisk autism"? Det är inte så farligt som det låter (alltså "genomgripande störning av utvecklingen UNS"). Det betyder ju i princip bara att du har symptom inom autismspektrum. Oftast är det ju då ganska lik Asperger, men man kan inte påvisa att tillräckligt många av symptomen finns. Hur allvarliga de är säger man ju aldrig. Men om man sätter en diagnos så utgår man ändå ifrån att symptomen är störande i vardagen.

Vad som gäller din rädsla för att inte kunna få jobb: Det kan vara ett problem. Inte pga att du har diagnos - det behöver du ju inte tala om för någon arbetsgivare. Och i nuläget skulle jag inte heller göra det. Folk vet inte tillräckligt mycket om det och risken är att man inte får jobb om man är öppen med det. Svårigheter som man inte är medveten om kan ställa till det - ja. Och då kan det vara en bra ide med terapi. Vänd dig då helst till såna psykologer som är specialiserade på autismspektrum. Annars kan det bli väldigt fel.

Men även osäkerhet, dålig självförtroende kan ställa till det och därför bör man inte alltför mycket ifrågasätta allt som varit före diagnosen. Det har jag haft problem med. Om man är osäker och inte vågar, kan det funka ännu sämre. Därför skulle jag råda dig att försöka sortera ut det där tillsammans med en psykolog som är insatt i det. Vet du om det finns där du bor? Om du råkar bo i Stockholm så finns det Asperger-centrum där jag faktiskt har gjort något liknande med en psykolog, dvs. gått igenom vilka svårigheter man kan ha och om man känner igen sig.

Ja, min ICD-kod är F849.

slackern skrev:

Toblerone skrev:Det är väl samma sak som tidigare kallades för "atypisk autism"? Det är inte så farligt som det låter (alltså "genomgripande störning av utvecklingen UNS"). Det betyder ju i princip bara att du har symptom inom autismspektrum. Oftast är det ju då ganska lik Asperger, men man kan inte påvisa att tillräckligt många av symptomen finns. Hur allvarliga de är säger man ju aldrig. Men om man sätter en diagnos så utgår man ändå ifrån att symptomen är störande i vardagen.

Enligt ICD-10 så heter det fortfarande atypisk autism, så du har alldeles korrekt att genomgripande störning av utvecklingen UNS=atypisk autism. Det var därför jag undrade om TS hade fått någon ICD-10 kod.

Tack för att du delade detta. Sa din utredningspsykolog något om hur han/hon tyckte att du skulle gå vidare? Har de tänkt att denna kurator ska ge dig specifikt stöd just kring diagnosen?

Jag känner för egen del att jag mår så dåligt av vetskapen om diagnosen, alltså inte av de svårigheter som ska följa, att jag hela tiden tänker på detta i samtalen med min terapeut. Jag går alltså inte i terapi för att diskutera just autismspektrum utan för flera andra problem.

Men jag känner mig inte hjälpt av diagnosen samtidigt som jag inte bara kan lägga det bakom mig. Jag har också svårt att se vilken hjälp som verkligen skulle vara rätt, det handlar ju inte om att bara få ett anpassat arbete vilket som helst t ex utan det ska stämma med mycket annat.

Truls skrev:Min väg till AST-diagnos har varit lite lik din Sara1. Jag har haft återkommande depressioner sen jag var 13 ungefär och sökt hjälp för detta många ggr. Under den senaste depressionen fick jag kontakt med en psykolog som efter ett tag tog upp att hon misstänkte AST. Nu är utredningen klar och jag har fått diagnos. Jag ligger också i normalspannet på alla delar av WAIS, lite lägre i snabbhet än i övriga delar. ADOS gav inget utslag. Själva utredningsdokumentationen, och alltså diagnosen, bygger främst på sånt jag berättat under psykologsamtal och utredning.

Jag har nog lite blandade känslor kring detta. På ett sätt hoppades jag nog på diagnos för att jag kanske då skulle kunna få mer/bättre anpassat stöd än jag fått innan och då må bättre. På ett annat sätt känns det lite konstigt att ha fått diagnos eftersom jag inte riktigt känner igen mig i alla delar av diagnoskriterierna. Jag förstår inte hur diagnosen ska hjälpa mig vidare fast jag är i stort behov av hjälp för att få livet att fungera.

Eller, mitt liv fungerar på ytan. Jag har jobb, man, barn och vänner. Ingen i skola, familj eller omgivning har märkt något annorlunda med mig. Men inuti mig fungerar inte mitt liv av någon anledning. Problemet är att jag alltid känner mig "på sidan av" allting, inte orkar med vardagen trots begränsat innehåll samt bryter ihop när saker inte blir som jag tänkt. Titt som tätt bubblar det sen över i långa depressioner där jag tappar lusten att leva.

Jag har i alla fall bokat tid hos mottagningens kurator för att få hjälp att bena upp hur jag kan gå vidare.

Nej, min psykolog sa inte heller något om hur jag skulle gå vidare utifrån diagnosen. Hon verkade snarare väldigt förvirrad kring det. Kuratorn är tänkt att diskutera med mig vilka möjligheter till stöd som finns när man har en AST-diagnos.

Jag tycker det hela är mycket frustrerande eftersom jag gjorde utredningen för att just komma vidare då vanlig terapi inte har fungerat så bra för mig.

Sarah1 skrev:Tack! Det var intressant, hur kommer det sig att man aldrig säger hur allvarliga symptomen är? För min del står i princip främst bara resultat på WAIS och att de ansett att det jag beskrivit från bland annat barndom är autistiska symptom. Men hur jag ska förhålla mig till det nu som vuxen står det inget om.

Jag går i en terapi och är mycket positivt inställd till terapi generellt men just diagnosen har gjort att jag även i det läget känner mig orolig över att det är saker jag inte tar in, att jag kanske aldrig kan bli bättre. Dock är det inget terapeuten själv sagt och hon har också jobbat med flera andra med bland annat hel AS-diagnos.

Hur gjorde du för att komma ur din osäkerhet och dåligt självförtroende? Hade du terapi där du talade kring just diagnosen?

Ja, jag bor i Sthlm och ska kolla med Aspergercentrum om jag kan få ett par samtal kring just diagnosen, jag går i terapi för en rad andra problem och där är inte fokus att tala kring just autismspektrum. Vet du om man behöver vara mer av patient hos Aspergercentrum för att få såna samtal, alltså just kring diagnosen på ett eller ett par samtal?

Toblerone skrev:Det är väl samma sak som tidigare kallades för "atypisk autism"? Det är inte så farligt som det låter (alltså "genomgripande störning av utvecklingen UNS"). Det betyder ju i princip bara att du har symptom inom autismspektrum. Oftast är det ju då ganska lik Asperger, men man kan inte påvisa att tillräckligt många av symptomen finns. Hur allvarliga de är säger man ju aldrig. Men om man sätter en diagnos så utgår man ändå ifrån att symptomen är störande i vardagen.

Vad som gäller din rädsla för att inte kunna få jobb: Det kan vara ett problem. Inte pga att du har diagnos - det behöver du ju inte tala om för någon arbetsgivare. Och i nuläget skulle jag inte heller göra det. Folk vet inte tillräckligt mycket om det och risken är att man inte får jobb om man är öppen med det. Svårigheter som man inte är medveten om kan ställa till det - ja. Och då kan det vara en bra ide med terapi. Vänd dig då helst till såna psykologer som är specialiserade på autismspektrum. Annars kan det bli väldigt fel.

Men även osäkerhet, dålig självförtroende kan ställa till det och därför bör man inte alltför mycket ifrågasätta allt som varit före diagnosen. Det har jag haft problem med. Om man är osäker och inte vågar, kan det funka ännu sämre. Därför skulle jag råda dig att försöka sortera ut det där tillsammans med en psykolog som är insatt i det. Vet du om det finns där du bor? Om du råkar bo i Stockholm så finns det Asperger-centrum där jag faktiskt har gjort något liknande med en psykolog, dvs. gått igenom vilka svårigheter man kan ha och om man känner igen sig.

Det finns ingen indelning i hur allvarliga symptomen är. Då skulle man behöva skapa ett system för det först. Annars är det nog för stor risk att läkare menar olika och missförstår varandra. Kan vara så att man anser att det är svårt att få till det så att det blir objektivt. Läkarna håller själva på att lära sig att även relativt lindriga symptom ändå kan vara Asperger. Så det som de förut trodde var lätt Asperger är nu måttlig Asperger? Sånt måste stabilisera sig lite först. Diagnoser förändras ju ändå, men just nu är det lite väl mycket förändring.

Samtalen som jag hade på Aspergercentrum var just tänkta för att jag skulle komma ur osäkerheten och dåligt självförtroende, men psykologen kunde inte riktigt hjälpa mig med det. Så jag vet just nu inte hur jag ska göra.

Men för dig kan det vara just det du söker efter. Det var samtal runt diagnosen. Psykologen som jag var hos hade en slags mall med olika symptom och den var ganska bra om man vill komma fram till vad man har för svårigheter. Det är väl bara att ringa dem och fråga om man kan få sådana samtal, antar jag. Kommer inte exakt ihåg hur jag gjorde. Jag ringde väl också bara dit direkt.

Sarah1 skrev:Ja, min ICD-kod är F849.

slackern skrev:

Toblerone skrev:Det är väl samma sak som tidigare kallades för "atypisk autism"? Det är inte så farligt som det låter (alltså "genomgripande störning av utvecklingen UNS"). Det betyder ju i princip bara att du har symptom inom autismspektrum. Oftast är det ju då ganska lik Asperger, men man kan inte påvisa att tillräckligt många av symptomen finns. Hur allvarliga de är säger man ju aldrig. Men om man sätter en diagnos så utgår man ändå ifrån att symptomen är störande i vardagen.

Enligt ICD-10 så heter det fortfarande atypisk autism, så du har alldeles korrekt att genomgripande störning av utvecklingen UNS=atypisk autism. Det var därför jag undrade om TS hade fått någon ICD-10 kod.

Då kan du glädja dig med att du har den absolut lättaste formen utav autism om du har den koden enligt ICD-10 men den ska heta F84.9: Genomgripande utvecklingsstörning, ospecificerad, den är mildare än vad atypisk autism och AS är.

http://www.internetmedicin.se/icd.aspx? ... =KSH#focus

Så enligt diagnosen har du den absolut mildaste formen utav autism, finns inte ens några diagnoskriterier för diagnosen, men du har tillräckligt stora problem inom autismspekrumet att du får en diagnos inom det.

F84.9
Genomgripande utvecklingsstörning, ospecificerad
Detta är en residualkategori som bör användas för störningar som passar in på
den allmänna beskrivningen av genomgripande utvecklingsstörningar men där
motstridiga fynd eller brist på adekvat information innebär att kriterierna inte
uppfylls för någon av de andra koderna under F84

https://www.socialstyrelsen.se/klassifi ... terier.pdf

Tack för tipset kring Aspergercentrum, jag ska ge det ett försök om jag nu får komma på besök och se var det leder. Synd att du inte upplevde det på det sättet, det borde ju finnas fler att prata med tycker man, som kan ge stöd i en diagnossättning. Tänker på t ex någon kunnig inom Attention eller liknande.

Det finns ingen indelning i hur allvarliga symptomen är. Då skulle man behöva skapa ett system för det först. Annars är det nog för stor risk att läkare menar olika och missförstår varandra. Kan vara så att man anser att det är svårt att få till det så att det blir objektivt. Läkarna håller själva på att lära sig att även relativt lindriga symptom ändå kan vara Asperger. Så det som de förut trodde var lätt Asperger är nu måttlig Asperger? Sånt måste stabilisera sig lite först. Diagnoser förändras ju ändå, men just nu är det lite väl mycket förändring.

Samtalen som jag hade på Aspergercentrum var just tänkta för att jag skulle komma ur osäkerheten och dåligt självförtroende, men psykologen kunde inte riktigt hjälpa mig med det. Så jag vet just nu inte hur jag ska göra.

Men för dig kan det vara just det du söker efter. Det var samtal runt diagnosen. Psykologen som jag var hos hade en slags mall med olika symptom och den var ganska bra om man vill komma fram till vad man har för svårigheter. Det är väl bara att ringa dem och fråga om man kan få sådana samtal, antar jag. Kommer inte exakt ihåg hur jag gjorde. Jag ringde väl också bara dit direkt.

Det verkar vara någon som delas av flera, detta att man får en diagnos och sen går hem och tänker "vad gör jag nu". De som gör utredningen, åtminstone som jag upplevde det, verkar mest vara intresserade av att ge själva resultatet men inte att förklara, ge tips eller svar på hur man sedan kommer vidare.

Truls skrev:Nej, min psykolog sa inte heller något om hur jag skulle gå vidare utifrån diagnosen. Hon verkade snarare väldigt förvirrad kring det. Kuratorn är tänkt att diskutera med mig vilka möjligheter till stöd som finns när man har en AST-diagnos.

Jag tycker det hela är mycket frustrerande eftersom jag gjorde utredningen för att just komma vidare då vanlig terapi inte har fungerat så bra för mig.

Tack så mycket för detta! Detta var långt mycket mer än vad som förklarades vid min återgivning och jag kan känna ett något större lugn kring det här efter att ha läst det du förklarat här. Jag har känt till att jag anses ha "drag av AS" men sen egentligen inte fått så mycket mer förklarat för mig. Det säger ju mycket om hur brett spektrumet är och i vissa fall, i alla fall för mig, är en diagnos mer en oro än något jag, åtminstone i dagsläget, ser kan hjälpa mig eller göra min vardag lättare.

slackern skrev:

Sarah1 skrev:Ja, min ICD-kod är F849.

slackern skrev:
Enligt ICD-10 så heter det fortfarande atypisk autism, så du har alldeles korrekt att genomgripande störning av utvecklingen UNS=atypisk autism. Det var därför jag undrade om TS hade fått någon ICD-10 kod.

Då kan du glädja dig med att du har den absolut lättaste formen utav autism om du har den koden enligt ICD-10 men den ska heta F84.9: Genomgripande utvecklingsstörning, ospecificerad, den är mildare än vad atypisk autism och AS är.

http://www.internetmedicin.se/icd.aspx? ... =KSH#focus

Så enligt diagnosen har du den absolut mildaste formen utav autism, finns inte ens några diagnoskriterier för diagnosen, men du har tillräckligt stora problem inom autismspekrumet att du får en diagnos inom det.

F84.9
Genomgripande utvecklingsstörning, ospecificerad
Detta är en residualkategori som bör användas för störningar som passar in på
den allmänna beskrivningen av genomgripande utvecklingsstörningar men där
motstridiga fynd eller brist på adekvat information innebär att kriterierna inte
uppfylls för någon av de andra koderna under F84

https://www.socialstyrelsen.se/klassifi ... terier.pdf