Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
91 inlägg
• Sida 2 av 4 • 1, 2, 3, 4
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Jag bokstavstolkar om jag umgåtts med aspergare en längre tid, miljöskada... annars tolkar jag ofta på båda sätten samtidigt. Och förstår vilken tolkning som är den riktiga.
Sedan kan vanligt folk oxo bokstavstolka... vi ringde efter en blodig reparation sjukvårdsupplysningen, en person sa till hon som svarade att en person hade fått en spik i huvet. Det som hänt var att personen hade rest sig i ett trångt utrymme och skrapat skallen mot en ovanligt gammal och läskig spik. Hon på telefon frågade då... "Har ni dragit ut spiken?" Vi kunde knappt tala mer för alla skrattade så vi kved. Hon på telefon hade tolkat att få en spik i huvudet att man av någon outgrundlig anledning spikat in en spik i skallen på henne!! Ska tillägga att detta var före det att gemene man hade spikpistoler hemma....
Vad gäller sarkasm verkar det iaf som de aspergare jag känner överanvänder sarkasm så de förstår den utmärkt.
Sedan kan vanligt folk oxo bokstavstolka... vi ringde efter en blodig reparation sjukvårdsupplysningen, en person sa till hon som svarade att en person hade fått en spik i huvet. Det som hänt var att personen hade rest sig i ett trångt utrymme och skrapat skallen mot en ovanligt gammal och läskig spik. Hon på telefon frågade då... "Har ni dragit ut spiken?" Vi kunde knappt tala mer för alla skrattade så vi kved. Hon på telefon hade tolkat att få en spik i huvudet att man av någon outgrundlig anledning spikat in en spik i skallen på henne!! Ska tillägga att detta var före det att gemene man hade spikpistoler hemma....
Vad gäller sarkasm verkar det iaf som de aspergare jag känner överanvänder sarkasm så de förstår den utmärkt.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Jag kan vara rätt känslokall och tror det har med aspergern att göra. Man kan ha problem med ett av ALLA led i empatin som aspergare. Man måste inte ha bra affektiv empati och dålig kognitiv empati. Man kan ha rätt sopig affektiv empati som jag har och det är fortfarande aspergerrelaterat. Det betyder inte att ALLA har empatiproblem eller ens samma typ av dessa. Jag har bra kognitiv empati och bra handlingsempati.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Känslokall är jag inte...men jag tycker jag kan vara fyrkantig och en aning trög i en del emotionella avseenden.
Lugn och stabil liksom, jag vänder inte på en femöring och kan därför ha svårt att gå ihop med folk som vänder snabbt mellan olika starka känslolägen.
Sen gillar jag inte dalt, pjosk och falskspel.
Jag kanske är gammalmodig och rigid enligt vissa.
Hellre en ärlig surgubbe än en socialt överkompetent stomatolreptil som låtsas deltagande.
Tyvärr ska man ju vara det senare enligt rådande samhällstrender.
Lugn och stabil liksom, jag vänder inte på en femöring och kan därför ha svårt att gå ihop med folk som vänder snabbt mellan olika starka känslolägen.
Sen gillar jag inte dalt, pjosk och falskspel.
Jag kanske är gammalmodig och rigid enligt vissa.
Hellre en ärlig surgubbe än en socialt överkompetent stomatolreptil som låtsas deltagande.
Tyvärr ska man ju vara det senare enligt rådande samhällstrender.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
kiddie skrev:Vad gäller sarkasm verkar det iaf som de aspergare jag känner överanvänder sarkasm så de förstår den utmärkt.
Men är det inte så att man kan säga sarkasmer eller ironi själv, men när man hör dem så händer det att man tolkar det fel, iaf så brukar det hända för mig...?
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Kanske beror på hur avancerad sarkasmen är. Bär jag några grejor och sedan tappar jag en och sedan resten och säger både med vresig och sarkastisk röst att "Det där gick ju bra!" Skulle du höra sarkasmen då?
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Jo, men då är den ju ganska uppenbar, värre är det med då någon som tycker man är närgången och säger typ: trampa mig inte på hälarna! och då står jag där som ett fån och tänker, innan jag fattar, men jag trampar ju inte henne på hälarna? Kan säkert titta fånigt på mina fötter med, haha...
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Inte riktigt förstått det där med att vara för ordagrann själv. Hade det när jag var yngre, men fick det bankat ur mig. Och sen snappade man på litet av det här med kroppsspråksläsning, även om det gick trögt först.
Motivförståelsen är det dock svårare med. Har rejäla problem närhelst folk gör överslagshandlingar eller försöker prata eller göra saker "bara för att". Inte minst för att det ofta handlar om sådant som tar tid eller kostar pengar.
Motivförståelsen är det dock svårare med. Har rejäla problem närhelst folk gör överslagshandlingar eller försöker prata eller göra saker "bara för att". Inte minst för att det ofta handlar om sådant som tar tid eller kostar pengar.
- Dented_In_Son
- Ny medlem
- Inlägg: 17
- Anslöt: 2016-06-16
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
slackern skrev:TheWonderer92 skrev:Rutiner. Har ej några speciella tror jag. Vill gärna pejla in situationer mentalt en bit i förväg och rubbade planer är inte min grej.
Det du beskriver skulle jag säga är rutiner.
Rutiner kanske kan vara på olika sätt?
Att jag ibland har svårt för förändringar är en grej. Men jag behöver inget tidsschema på mina dagar där det står att man ska äta en viss tid, diska, träna, klä sig osv. Det enda jag kräver är att få sova ut och göra saker i min takt.
- TheWonderer92
- Inlägg: 1036
- Anslöt: 2014-05-14
- Ort: Norr om stan
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Jag fungerar som dig TheWonderer92. Jag behöver inget tidsschema utan fungerar bäst om jag bara får göra saker i min egen takt.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
TheWonderer92 skrev:slackern skrev:TheWonderer92 skrev:Rutiner. Har ej några speciella tror jag. Vill gärna pejla in situationer mentalt en bit i förväg och rubbade planer är inte min grej.
Det du beskriver skulle jag säga är rutiner.
Rutiner kanske kan vara på olika sätt?
Att jag ibland har svårt för förändringar är en grej. Men jag behöver inget tidsschema på mina dagar där det står att man ska äta en viss tid, diska, träna, klä sig osv. Det enda jag kräver är att få sova ut och göra saker i min takt.
Då låter det som att du är flexibel och inte bunden kring rutiner då.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
KrigarSjäl skrev:TheWonderer92 skrev:Rutiner. Har ej några speciella tror jag. Däremot kan jag bli helt förstörd om jag sett fram emot nånting roligt som ställs in av ngn anledning. Vill gärna pejla in situationer mentalt en bit i förväg och rubbade planer är inte min grej.
Känner igen beskrivningen, jag brukar säga att jag visualiserar.
Går igenom en uppgift, ett ärende eller projekt mentalt och gör inre bilder av scenariot.
Gör man det oftare som aspie? Jag tänker att man vill gå igenom alla detaljer så att man inte möter en oväntad svårighet. Skapar det ett slags trygghet?
Sen om det aktuella scenariot inställs blir man irriterad för att man spenderade energi och tid på att visualisera situationen.
- TheWonderer92
- Inlägg: 1036
- Anslöt: 2014-05-14
- Ort: Norr om stan
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Rutiner förknippar jag med att man gör saker på samma sätt mest hela tiden. Det är nog besläktat med planering och att tänka igenom men det är inte samma sak. Rutinerna har man väl kanske för att man inte orkar tänka igenom saker varje dag. Att behöva planera och tänka innan beror kanske på samma brist på improvisation och autopilot men tar sig ett annat uttryck.
Personligen tror jag det är väldigt aspigt att repetera saker innan de ska hända. Att tänka ut olika sätt en situation kan utvecklas. Hos de mer "högfungerande" tror jag det kan vara vanligare än att vara fastlåst i rutiner, att det blir sättet man klarar av vardagssaker istället.
Personligen tror jag det är väldigt aspigt att repetera saker innan de ska hända. Att tänka ut olika sätt en situation kan utvecklas. Hos de mer "högfungerande" tror jag det kan vara vanligare än att vara fastlåst i rutiner, att det blir sättet man klarar av vardagssaker istället.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
TheWonderer92 skrev:KrigarSjäl skrev:TheWonderer92 skrev:Rutiner. Har ej några speciella tror jag. Däremot kan jag bli helt förstörd om jag sett fram emot nånting roligt som ställs in av ngn anledning. Vill gärna pejla in situationer mentalt en bit i förväg och rubbade planer är inte min grej.
Känner igen beskrivningen, jag brukar säga att jag visualiserar.
Går igenom en uppgift, ett ärende eller projekt mentalt och gör inre bilder av scenariot.
Gör man det oftare som aspie? Jag tänker att man vill gå igenom alla detaljer så att man inte möter en oväntad svårighet. Skapar det ett slags trygghet?
Sen om det aktuella scenariot inställs blir man irriterad för att man spenderade energi och tid på att visualisera situationen.
Tror det har med aspergerdragen att göra.
Det är som du beskriver, man går igenom alla detaljer så man inte stöter på patrull sen.
Jag får ett lugn om jag har överblick.
Saknas det överblick och om saker är osäkra eller vagt förklarade skapar det stress, en känsla av gungfly.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
kiddie skrev:Personligen tror jag det är väldigt aspigt att repetera saker innan de ska hända. Att tänka ut olika sätt en situation kan utvecklas. Hos de mer "högfungerande" tror jag det kan vara vanligare än att vara fastlåst i rutiner, att det blir sättet man klarar av vardagssaker istället.
Är inte detta ett av essenserna i AS dilemmat, tänker bara på hur jag i det oändliga kan gå igenom tänkbara scenarion, gör lister på lister, som hade gjort NASA ingenjörerna imponerade, på allt som kan gå fel och då ska jag bara byta en kran i pannrummet, som jag dragit ut på i ett halvår.
Sen när allt gick hyfsat, börjar man irritera sig på att man gjorde det till ett världsproblem...
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
antonius skrev:Är inte detta ett av essenserna i AS dilemmat, tänker bara på hur jag i det oändliga kan gå igenom tänkbara scenarion, gör lister på lister, som hade gjort NASA ingenjörerna imponerade, på allt som kan gå fel och då ska jag bara byta en kran i pannrummet, som jag dragit ut på i ett halvår.
Sen när allt gick hyfsat, börjar man irritera sig på att man gjorde det till ett världsproblem...
Det här å andra sidan kan jag definitivt känna igen mig i. Och det är förstås värst när det inte handlar bara om att fixa en panna eller utombordare, utan när det är andra människor som skall med och haka på för att få projektet att fungera... Fast mest förhatligt är väl när man väl bestämt sig för att inte bry sig om de andra och dra iväg och jobba igen deras bitar, och sedan får skit för det.
- Dented_In_Son
- Ny medlem
- Inlägg: 17
- Anslöt: 2016-06-16
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Jag är inte så säker på vad som hör till AS men psykologen och min kontakt på hab blir alltid förvånade av min självinsikt. De anser också att jag är väldigt duktig på att uttrycka mig själv. Som sagt jag vet inte om detta är en sak som har med AS att göra eller inte men tänkte börja med det så kanske ni kan svara på det också.
Annars så är jag inte extremt rutinstyrd, jag har vissa rutiner men det är inge många. Jag har heller inte extremt svårt med förändringar. Jag gillar de inte och i vissa fall kryper det i kroppen men för det mesta så går det ändå. Jag har lyckats lära mig de sociala såpass att det längre är ett så jättestort hinder, eller inte alltid i alla fall. Jag kan läsa av kroppsspråket. Vet dock inte om de sista två meningarna är rätt svar på frågan eftersom jag lärt mig hur jag ska göra. Det var ju ett hinder från början och därför passade det in i diagnosen just då.
Jag verkar heller inte ha specialintresse på det viset som andra aspergare har. Det stör mig faktiskt. Jag kan bli insnöad och söker efter all information kring de ämnet och jag experimenterar själv men jag pratar inte om det med andra och jag kan byta fokus och jag är heller inte duktig/bra på de. Till exempel så har jag stort intresse för film och skådisar, jag kan många namn och kan nämna flera filmer de varit med i förutom den vi tittar på nu. Jag kan även lite fun-fact kring vissa skådisar men jag saknar ändå extremt mycket information. Så jag vet inte om det räknas som specialintresse. Andra aspergare som har samma intresse är extremt mycket bättre än mig så jag skäms ibland över att jag nämnde de intresset.
Kanske finns mer saker som inte stämmer in men jag kommer inte på något nu och orkar inte kolla igenom mina papper.
Annars så är jag inte extremt rutinstyrd, jag har vissa rutiner men det är inge många. Jag har heller inte extremt svårt med förändringar. Jag gillar de inte och i vissa fall kryper det i kroppen men för det mesta så går det ändå. Jag har lyckats lära mig de sociala såpass att det längre är ett så jättestort hinder, eller inte alltid i alla fall. Jag kan läsa av kroppsspråket. Vet dock inte om de sista två meningarna är rätt svar på frågan eftersom jag lärt mig hur jag ska göra. Det var ju ett hinder från början och därför passade det in i diagnosen just då.
Jag verkar heller inte ha specialintresse på det viset som andra aspergare har. Det stör mig faktiskt. Jag kan bli insnöad och söker efter all information kring de ämnet och jag experimenterar själv men jag pratar inte om det med andra och jag kan byta fokus och jag är heller inte duktig/bra på de. Till exempel så har jag stort intresse för film och skådisar, jag kan många namn och kan nämna flera filmer de varit med i förutom den vi tittar på nu. Jag kan även lite fun-fact kring vissa skådisar men jag saknar ändå extremt mycket information. Så jag vet inte om det räknas som specialintresse. Andra aspergare som har samma intresse är extremt mycket bättre än mig så jag skäms ibland över att jag nämnde de intresset.
Kanske finns mer saker som inte stämmer in men jag kommer inte på något nu och orkar inte kolla igenom mina papper.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Maggie89 skrev:
Jag verkar heller inte ha specialintresse på det viset som andra aspergare har. Det stör mig faktiskt. Jag kan bli insnöad och söker efter all information kring de ämnet och jag experimenterar själv men jag pratar inte om det med andra och jag kan byta fokus och jag är heller inte duktig/bra på de. Till exempel så har jag stort intresse för film och skådisar, jag kan många namn och kan nämna flera filmer de varit med i förutom den vi tittar på nu. Jag kan även lite fun-fact kring vissa skådisar men jag saknar ändå extremt mycket information. Så jag vet inte om det räknas som specialintresse. Andra aspergare som har samma intresse är extremt mycket bättre än mig så jag skäms ibland över att jag nämnde de intresset.
Jag tycker att sådant kan räknas som specialintresse. När jag var liten hade jag ett renodlat specialintresse som jag nästan var manisk kring (katter), men nu är det mer som du skriver. Jag blir inte lika fast i det jag är intresserad av och kan vara speciellt intresserad av flera saker samtidigt. Nu är jag till exempel väldigt fascinerad av insekter, men inte på det där maniska sättet. Jag fotar dem och läser artiklar, men jag är långt ifrån expert och jag har andra intressen samtidigt (till exempel att lära mig akvarelltekniker). Men det verkar som att det finns en skillnad mellan killar och tjejer också, att killar har lättare att fastna i ett specialintresse.
Men för mig är specialintresse något som jag använder för att vila lite från världen runtomkring, ett område där jag känner mig bra och som ger mig glädje.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Har inte heller ett specialintresse. Jag är intresserad av väldigt mycket. Kanske var mer när jag var ung som jag begränsade mig till kanske 4-5 av dessa, men då ska man minnas att skaffa information var väldigt svårt. Det var inte något problem att läsa alla fem böcker om det som fanns på bibblan liksom...
Om jag skulle skriva en lista på ämnen som intresserar mig eller har intresserat mig (fastän jag inte blivit expert på dem, bara tyckt om dem och haft fokus på), så skulle det säkert lätt bli 30 olika ämnen. Jag går igenom stadier där jag gillar en grej mest just då. Känner igen mig i att man inte vågar prata mycket om det för trots intresset så vet man att andra kan ämnet utan och innan.
Om jag skulle skriva en lista på ämnen som intresserar mig eller har intresserat mig (fastän jag inte blivit expert på dem, bara tyckt om dem och haft fokus på), så skulle det säkert lätt bli 30 olika ämnen. Jag går igenom stadier där jag gillar en grej mest just då. Känner igen mig i att man inte vågar prata mycket om det för trots intresset så vet man att andra kan ämnet utan och innan.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
@kiddie: Du verkar ha fördjupade kunskaper i vitt skilda ämnen iallafall. Det har jag tänkt på då och då när jag läst dina inlägg. Du vet vad du skriver om..
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Äh, jag skriver mest tramsinlägg. När det behövs lite mer tänkande så låter jag katterna skriva. Det är ingen som genomskådat det ännu.
De säger att många (typ hälften?) av de med AS uppfyller kriterierna för ADD. Själv är jag nog en ganska typisk ADD-dominerad aspergare. Jag kan uppleva det som att vissa typiskt aspiga problem blir det mindre problem med i denna kombination. Men jag kan inte komma på varför. Det kan ju bero på flera saker. Att svårigheterna helt enkelt är mer centrerade till exekutiva funktioner och mindre centrerade (men existerar) kring det sociala. Så är det nog. Men jag har även tänkt att det kanske är impulsiviteten i ADD som gjort det sociala enklare, så trodde jag mer förr men det är tveksamt om det är så. Men inte omöjligt. Att man helt enkelt har impulsdrivits in i mer socialiserande än andra aspergare, att man gått på fler nitar men samtidigt tränats mycket mer i det sociala, pga sin egen klantighet.
De säger att många (typ hälften?) av de med AS uppfyller kriterierna för ADD. Själv är jag nog en ganska typisk ADD-dominerad aspergare. Jag kan uppleva det som att vissa typiskt aspiga problem blir det mindre problem med i denna kombination. Men jag kan inte komma på varför. Det kan ju bero på flera saker. Att svårigheterna helt enkelt är mer centrerade till exekutiva funktioner och mindre centrerade (men existerar) kring det sociala. Så är det nog. Men jag har även tänkt att det kanske är impulsiviteten i ADD som gjort det sociala enklare, så trodde jag mer förr men det är tveksamt om det är så. Men inte omöjligt. Att man helt enkelt har impulsdrivits in i mer socialiserande än andra aspergare, att man gått på fler nitar men samtidigt tränats mycket mer i det sociala, pga sin egen klantighet.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Sen tror jag jag har mycket att tacka att jag är småsyskon. Min mor sa att de första åren i mitt liv var min bror min idol typ. Jag minns ungefär hur det var. Han hade redan knäckt koden i det mesta och fått tänka ut allt själv. Även vad gäller det sociala. Sedan fick jag allt färdigtuggat och förklarat av honom. Alltifrån vad vissa ord betyder till bästa strategier i ett visst spel till sociala regler. Jag har nog mycket att tacka honom för. Fattar inte hur han orkade tänka ut allt själv, han har drag av aspergers och ADD fast han inte har diagnos, har aldrig haft tillräckliga problem. Men jag antar att han hade lite mer driv i sig och sedan är han smart också, han har hela 10 IQ-poäng över var gränsen går för MENSA.
Jag tror det har lindrat min sociala aspighet. Jag fick träning redan som väldigt liten. Av någon som både förstod svårigheterna och hur världen såg på det.
Jag tror det har lindrat min sociala aspighet. Jag fick träning redan som väldigt liten. Av någon som både förstod svårigheterna och hur världen såg på det.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
@kiddie: Jag har funderat mycket på impulsivitetens roll. Den kan ju försvåra på ett sätt, samtidigt som den driver en framåt. Utan impulsivitet är det nog lätt att hamna i social fobi, men ändå har impulsiviteten förstört en massa för mig. Jag kan säga och göra så otroligt dumma saker när impulsiviteten styr. Impulsivitet i kombination med social inkompetens kan vara ganska farligt. Även om den driver en framåt ger den massa ångest också.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
Jodå, visst är det så. Nu ansåg de på testet att jag är högimpulsiv men jag tror bara jag är lite impulsiv. Jag märker det i att jag inte direkt är blyg vilket är positivt. Är man ännu mer impulsiv kan det nog bli problem. Men kanske problem som ser väldigt olika ut än ren asperger. Där jag ser mina impulsproblem tydligast är om jag ska utföra något som jag vet kanske inte går bra och jag borde göra på ett annat sätt så ändrar jag mig inte iallafall! Sen går det som det går.
Var inom diagnosen känner ni inte igen er?
kiddie skrev:
De säger att många (typ hälften?) av de med AS uppfyller kriterierna för ADD. Själv är jag nog en ganska typisk ADD-dominerad aspergare. Jag kan uppleva det som att vissa typiskt aspiga problem blir det mindre problem med i denna kombination. Men jag kan inte komma på varför. Det kan ju bero på flera saker.
Någon gratulerade mig till båda diagnoserna.. Kanske är det för att jag upplever att jag inte kan koncentrera mig som jag inte kan bli besatt av mina intresssen?
Återgå till Att leva som Aspergare