Kom just att tänka på detta ämne. Min morsa fick diagnosen asperger ungefär samtidigt som jag. Hon fick dock också en adhd diagnos.

Jag har nog påverkats ganska negativt av min morsas uppfostran. Hon verkar ha ganska bristande empatisk förmåga. Allting är typ alltid någon annans fel. Hon blir ofta arg/frustrerad av vardagsföreteelser. Enda sen lågstadiet kunde jag få utskällningar över att jag inte hjälpte till mer i hemmet med matlagning/diskning etc. Samtidigt som hon ofta sade att det var lika bra att ta livet av sig. Om hon är arg/passivaggressiv så fortsätter hon vara det tills man gett efter och "bett om ursäkt" (även om man inte alls menar det). Samtidigt har hon fått uppfostra mig ensam genom hela mitt liv. Och att vara ensamförälder med asperger/adhd (utan insikt om syndromet) är säkert en extremt krävande uppgift.

Vad som möjligtvis förbättrats med diagnoserna är att min morsa blivit mindre envis. Om man råkar hamna i ett gräl så tar det mindre tid att komma över alltsammans eftersom vi båda har lite mer insikt om våra problem. Det har oxå lett till att min morsa börjat ställa betydligt mindre krav på mig.

Vad som är sämre är att min morsa verkar börjat skydda sig bakom sin asperger. Om hon tex gör/säger något otrevligt (och inser det efteråt) så kan hon inte ge en simpel ursäkt för det. Istället blir det någonting självömkande i stil med "jag kan faktiskt inte hjälpa hur jag beter mig, jag har en felprogrammerad hjärna".

Jag vet inte. Jag har mina egna problem att handskas med. Jag är neurotisk, överdrivet självkritisk och stundvis väldigt självdestruktiv. Varje gång jag tar upp dessa problem med kuratorer så brukar dem alltid bara försvara min morsa. Jag förstår givetvis att hon har haft det svårt (säkert mer än mig) men det skulle samtidigt vara skönt att ventilera frustrationen någonstans. Då jag inte har någon annan nära familj så blir det knepigt.

Har ni föräldrar/släktingar som också har diagnosen? Funkar det bra för er?

Jag tror inte att det är så vanligt att personer i mina föräldrars generation får diagnos. Men mina föräldrar är födda på femtiotalet.

Däremot tror jag att mina aspergersgener kommer från min pappas sida medan min mamma slet som ett djur för att rätta mig då jag gjorde sociala fel.

Min mamma har nog snarare ADHD än Asperger. Mormor däremot verkar ha Asperger. Jag började misstänka det när hon en gång i ett telefonsamtal med min mamma plötsligt försvann från luren igen, min mamma hade nästan tänkt lägga på, då var hon plötsligt tillbaka. "Jag var ju tvungen att hämta en stol. Jag kan ju inte stå och prata", sa hon. Min mamma menade att hon borde ha sagt det då, för hon visste ju inte vart mormor tagit vägen..... Och när jag en gång hade vunnit en uppblåsbar häst på nåt jippo och sa "titta mormor, är inte hästen söt?" så sa hon "HUR kan en häst vara söt?" Dessutom kunde hon tjafsa ganska mycket med grannarna för att hon envisades med att ha saker och ting på sitt sätt.

Jag misstänker att jag ärvde aspergern från min mor, för hon hade en del symptom. Men det var aldrig några problem, hon hade lärt sig hantera det mesta, så som man fick göra förr.

Jag tror att både min mor och far har NPF, en blandning av aspergers och ADD båda två. De har ingen aning om att de har detta. Det skulle kännas bra om de fattade att de hade det, men samtidigt så skulle det aldrig falla mig in att upplysa dem om det.

På ett sätt kan jag bli sur på att de var så emot att jag var annorlunda som barn och ungdom, det retade mig att jag inte dög som jag var i deras ögon. Men samtidigt tycker jag synd om dem eftersom de båda nog var tvungen att offra mycket av sin personlighet eftersom det inte fanns utrymme för att vara annorlunda alls när de var unga.

Huggorm skrev:Jag misstänker att jag ärvde aspergern från min mor, för hon hade en del symptom. Men det var aldrig några problem, hon hade lärt sig hantera det mesta, så som man fick göra förr.

Ja, visst var det så. Som kiddie skriver fick de nog offra mycket och livet var inte alltid så kul. Idag tänker nog de flesta att någon ska hjälpa dem med det som är svårt. Men mina föräldrar skulle hellre äta ogräs än söka ekonomisk hjälp. Jag har blivit lärd att klara av svårigheter istället för att söka hjälp och det gäller allt. Jag tror inte jag besökte läkare en enda gång när jag var liten förutom när jag fick hjärnskakning. Vi skulle klara av saker utan inblandning av andra och inte visa svårigheter utåt.



Moderator atoms - tog bort taggar som blivit över.

Jag antar jag har skrivit nånstans i forumet jag nämnde kortfattat om min uppfostran.

Jag har däremot fått min AS från min farsa, en farsa jag aldrig tyckt om och brytt mig. Vi hade mycket konflikter under hela uppväxten. Finns det nån farsa som är så himla korkad som han? Min mamma fick lida skit mycket hela livet med den här mannen. Han va helt värdelös och oduglig i allt som har med familj att göra. Det enda han brydde sig om va sport och fotboll. Hans Gud är TV. Men däremot är han mycket bra på visa att han har bra image inför andra men o andra sidan så är han en skitstövel.

Han kommer aldrig erkänna att han har fört sin AS till mig, dessutom skyller han på att det är jag som är felet. Men det är tur att jag bor själv nu, slipper honom men tycker synd om mamma får fortsätta lida med mannen.

Så ja, jag önskar mitt liv vore bättre med en riktig far och familj som stöttar och förstår AS, men tyvärr verkligheten är inte en sagoland, utan ett helvete.

vofff skrev:Han kommer aldrig erkänna att han har fört sin AS till mig, dessutom skyller han på att det är jag som är felet. Men det är tur att jag bor själv nu, slipper honom men tycker synd om mamma får fortsätta lida med mannen.

De flesta från de äldre generationerna skulle nog aldrig medge att de har dragningar av AS, för de tror att det har med psykiska sjukdomar att göra och sånt har bara de som sitter på "instution", enligt många ur de generationerna om man generaliserar lite...

Finns mycket att säga men pratar inte om mina föräldrar för okändas räkning.

DIProgan skrev:Finns mycket att säga men pratar inte om mina föräldrar för okändas räkning.

Nja, det blir ju för din egen räkning i sådana fall. De okända läser bara.

Inte den blekaste, tror inte någon av dom har besökt en psykiatriker, dom tillhör en generation där psykisk ohälsa var tabu, något man inte pratar om.

Absolut. Psykisk ohälsa var tabu för mina föräldrar också. Därför hade jag nästan svårt att ens få diagnosen, eftersom mina föräldrar ju inte hade medverkat frivilligt. Men jag berättade det inte så exakt vad det gällde och rabblade ner dem frågorna som var viktigast.

Toblerone skrev:Absolut. Psykisk ohälsa var tabu för mina föräldrar också. Därför hade jag nästan svårt att ens få diagnosen, eftersom mina föräldrar ju inte hade medverkat frivilligt. Men jag berättade det inte så exakt vad det gällde och rabblade ner dem frågorna som var viktigast.

Jag fick faktiskt mina föräldrar att både skriva i frågeformulären och gå på en intervju med psykologen. Jag sa bara att jag hade förtroende för psykologen och att det var viktigt för mig. Så dom ställde upp och var tydligen bra på att beskriva mig som barn och mina svårigheter, eller dom var helt enkelt tuill hjälp vid utredningen och inte som jag hade föreställt mig att dom skulle vara, men nej han hade inga som helst problem och var så harmonisk som helst som barn.

slackern skrev:Så dom ställde upp och var tydligen bra på att beskriva mig som barn och mina svårigheter, eller dom var helt enkelt tuill hjälp vid utredningen och inte som jag hade föreställt mig att dom skulle vara, men nej han hade inga som helst problem och var så harmonisk som helst som barn.

Det är det där som gör folk tveksam till att ta med sina föräldrar som "karaktärsvittne" men det vet alla inom psykiatrin, att de per automatik vill skydda sina barn, det de kollar på är nog hur aspiga t ex föräldrarna verkar, inte så mycket vad de säger, utan så att säga hur dom uppträder osv...

antonius skrev:

slackern skrev:Så dom ställde upp och var tydligen bra på att beskriva mig som barn och mina svårigheter, eller dom var helt enkelt tuill hjälp vid utredningen och inte som jag hade föreställt mig att dom skulle vara, men nej han hade inga som helst problem och var så harmonisk som helst som barn.

Det är det där som gör folk tveksam till att ta med sina föräldrar som "karaktärsvittne" men det vet alla inom psykiatrin, att de per automatik vill skydda sina barn, det de kollar på är nog hur aspiga t ex föräldrarna verkar, inte så mycket vad de säger, utan så att säga hur dom uppträder osv...

Det kanske de gör också, men det är två eller tre olika delar:
1. ett papper som i regel föräldrarna ska fylla i om patientens barndom (som syftar just på Aspergersymptom, inte annat). Den kan man oftast fylla i hemma också.
2. Anamnesen, dvs. bakgrund, sjukdomar som barn, och släktingar med NFP eller andra hjärn-sjukdomar/-tillstånd.
eventuell 3: mera allmänt samtal (där kan man kanske observera).

Toblerone skrev:

antonius skrev:

slackern skrev:Så dom ställde upp och var tydligen bra på att beskriva mig som barn och mina svårigheter, eller dom var helt enkelt tuill hjälp vid utredningen och inte som jag hade föreställt mig att dom skulle vara, men nej han hade inga som helst problem och var så harmonisk som helst som barn.

Det är det där som gör folk tveksam till att ta med sina föräldrar som "karaktärsvittne" men det vet alla inom psykiatrin, att de per automatik vill skydda sina barn, det de kollar på är nog hur aspiga t ex föräldrarna verkar, inte så mycket vad de säger, utan så att säga hur dom uppträder osv...

Det kanske de gör också, men det är två eller tre olika delar:
1. ett papper som i regel föräldrarna ska fylla i om patientens barndom (som syftar just på Aspergersymptom, inte annat). Den kan man oftast fylla i hemma också.
2. Anamnesen, dvs. bakgrund, sjukdomar som barn, och släktingar med NFP eller andra hjärn-sjukdomar/-tillstånd.
eventuell 3: mera allmänt samtal (där kan man kanske observera).

Mina föräldrar fick göra fyra delar. Resultaten visade: UA (Utan Anmärkningar), Observandum Aspergers syndrom, Hållpunkter för Aspergers syndrom, Klara hållpunkter för Aspergers syndrom. Dom säger idag att dom inte minns vilka frågor de fick eller hur det gick till när de intervjuades men jag är övertygad om att de tycker det är svårt att prata om det och att de mer eller mindre valt att glömma.

Toblerone skrev:

antonius skrev:

slackern skrev:Så dom ställde upp och var tydligen bra på att beskriva mig som barn och mina svårigheter, eller dom var helt enkelt tuill hjälp vid utredningen och inte som jag hade föreställt mig att dom skulle vara, men nej han hade inga som helst problem och var så harmonisk som helst som barn.

Det är det där som gör folk tveksam till att ta med sina föräldrar som "karaktärsvittne" men det vet alla inom psykiatrin, att de per automatik vill skydda sina barn, det de kollar på är nog hur aspiga t ex föräldrarna verkar, inte så mycket vad de säger, utan så att säga hur dom uppträder osv...

Det kanske de gör också, men det är två eller tre olika delar:
1. ett papper som i regel föräldrarna ska fylla i om patientens barndom (som syftar just på Aspergersymptom, inte annat). Den kan man oftast fylla i hemma också.
2. Anamnesen, dvs. bakgrund, sjukdomar som barn, och släktingar med NFP eller andra hjärn-sjukdomar/-tillstånd.
eventuell 3: mera allmänt samtal (där kan man kanske observera).

Det gör dom nog numera, när jag utredes och dom intervjuade morsan, tog dom det bara över telefon, som när man ringer veterinären och skall bestämma om byrackan skall sövas för gott. Hon sa dessutom att min barndom hade varit så normal så, hon glömde mina tvångshandlingar, mardrömmar, mobbad och utstött, haha...

Det kan vara väldigt olika beroende på situationen. Det är inte länge sen jag diagnosticerats. Men mina föräldrar bor utomlands, talar ett annat språk, osv. Det är inte bara att ringa dem eller kalla dit dem.

Om jag på ngt vis hade kunnat tvinga mina föräldrar att delta vid utredning så hade de ljugit om mig. Som tur var nöjde de sig med andra vittnen som inte känt mig som barn och de faktiskt rika minnen jag har från min barndom.

Min mor är en människa som aldrig haft fel i hela sitt liv, aldrig sagt förlåt, avfärdat vänner och släktingar för tid och evighet för minsta lilla skitsak, inklusive mig själv. Hon har ingen diagnos, det har inte jag heller. Asperger "fanns inte" under min uppväxttid.

Siggelina skrev:Min mor är en människa som aldrig haft fel i hela sitt liv, aldrig sagt förlåt, avfärdat vänner och släktingar för tid och evighet för minsta lilla skitsak, inklusive mig själv. Hon har ingen diagnos, det har inte jag heller. Asperger "fanns inte" under min uppväxttid.

Det låter som du beskriver min mor.

Siggelina skrev:Min mor är en människa som aldrig haft fel i hela sitt liv, aldrig sagt förlåt, avfärdat vänner och släktingar för tid och evighet för minsta lilla skitsak, inklusive mig själv. Hon har ingen diagnos, det har inte jag heller. Asperger "fanns inte" under min uppväxttid.

Känner igen min far. Helt övertygad om att han måste vara en "oupptäckt". Ungefär samma tendenser som mig själv, naturligtvis, fast omfördelat i hur mycket de genomträder. Han har inte helt de depressiva och antisociala/aggressiva dragen, och inte samma binära ilska, men han är precis lika beräknande och ändå desto mer självcentrerad.

Min far har troligast AS, den är inte utredd men vi alla ser det i honom om man säger så. Det var svårt under uppväxten då han uppfattades som extremt sträng. Saker skulle vara på ett visst sätt och det var sällan saker fick göras på ett annat sätt än hans. Det var jobbig då jag själv behövde göra saker på mitt sätt. Det var också svårt för eftersom båda föräldrar var annorlunda och alla mina syskon så uppmärksammades inte mina problem på det viset. Hade jag svårt för något så svarade de alltid med "ja det har jag/vi med, det är normalt." Vilket det inte var givetvis. Mor min har ADHD och den fick hon när hon var 50 eller något sådant och far min är då inte utredd. Mor var enklare när jag växte upp. Hon var förstående och motverkade pappa som då uppfattades som sträng. Hon hade alltid mig rygg så att säga. Idag i vuxen ålder ser man dock föräldrarna för dem de är.

Jag har egentligen mycket att tacka dem för. Hade de inte uppfostrat mig på det viset är det inte alls säkert att jag hade klarat mig såpass bra själv idag som jag faktiskt gör. Jag pushar mig själv ganska mycket och jag gör mycket mer än jag uppfattat andra med diagnosen. Jag kan fejka och spela mycket bättre än jag upplevt andra aspergare göra och jag tror det beror på att mina föräldrar pushade mig och tvingade mig till det yttersta att vara som alla andra. Vet inte om det är rimligt eller troligt men det är min uppfattning av det i alla fall.

Nu i vuxen ålder önskar jag dock att de kunde backa mer. De måste lära sig att lita på mig. Min mor tror att jag gett upp för jag gör inte vad hon önskar att jag skulle göra. Hon anser att man ska dra sitt lass här i samhället och hon är mycket besviken på mig för att jag inte gör det. Hon tycker att jag gör saker för lätt för mig. Min far är däremot mer "realistisk" och förstående kring det. Jag tror att han förstår vad det handlar om och kanske är glad över den hjälpen som finns idag som jag kan ta. Han hade ju inte det på sin tid.

Jag upplever att ingen av mina föräldrar har AS. Men en bror till mig har troligtvis något liknande. Kan AS hoppa över en generation? Då jag har släktingar utanför den närmaste familjen som visar mycket mer tendenser till att ha Asperger och där faktiskt det finns en till i släkten som har det, en kusins ena barn på min mors sida fick diagnosen som barn.