Jag har en sexåring med "atypisk autism" och vid utredningen konstaterade min man att han förmodligen skulle få samma diagnos om han skulle utredas. De har liknande drag, på många sätt. Verbala, utåtriktade, lättstressade, risk för härdsmältor, gillar struktur, att kunna koncentrera sig sina specialintressen fullt ut, osv.

I alla fall. Just nu är vi inne i en jobbig situation. Mannen är hemma och föräldraledig med vår minsta - och hon är inne i en lära-gå och klättra-fas, vilket gör att man måste vara uppmärksam på henne ungefär dygnet runt. Samtidigt kräver den äldste, med atypisk autism, en hel del uppmärksamhet, rutiner och koncentration, i form av lågaffektivt bemötande - om vi visar stress, irritation etc så blir sexåringen hundra gånger mer irriterad/stressad/stissig. På sistone har jag märkt att min man har haft svårt att hantera hemmastressen, han sover för lite, har svårt att varva ner och blir sur och lättretlig mot barnen, vilket skapar en ond spiral.

För att förvärra den här situationen så fick jag i veckan veta att jag blir av med jobbet pga arbetsbrist (jag jobbar i en bransch som går igenom en stor strukturförändring). Det här har gjort att min man nu är ÄNNU mer deprimerad och irriterad.

Och jo, jag fattar. Han har pgs AS svårt att hantera stress och förändringar. Men det känns sjukt orättvist att jag - utöver stressen att behöva leta nytt jobb, stressen att kompensera för att han har svårt att hantera de negativa sidorna av föräldraledigheten etc - nu också måste kompensera (ta mer ansvar för barnen, planera saker, städa, laga mat, peppa honom) för att han blir stressad för att jag förlorat jobbet. Han säger att han förstår, att han skulle vilja vara ett stöd för mig etc, men att han inte har ork. Ni som har AS - hur gör ni för att hantera stora förändringar? Hur kan han och jag tänka i den här situationen? För jag orkar liksom inte 1) avveckla min tjänst 2) söka nytt jobb 3) sköta större delen av hemmet 4) peppa deppig man.

Jag förstår att det måste vara en jobbig situation för dig. Ni har ju, i er relation, en stor fördel på grund av att du ser och accepterar din sambos svårigheter. Samtidigt gör ju inte det att din situation blir lättare.

Min relation med mina barns pappa sprack förvisso, men några tips kanske kan vara användbara ändå. (Jag har aspergers, barnens pappa har ingen diagnos):

1. En tydlig struktur för vem som ska göra vad. Vi hade till exempel ett städschema med alla städmoment och vem som skulle göra vad. Aspergers/autism får inte bli en ursäkt för att dumpa över allt på den andra. Ofta tycker man att olika saker är olika lätta/roliga så det är inte fel att göra olika saker.

2. Utnyttja de samtalskontakter ni har rätt till. Jag vet inte hur det ser ut hos er, men om din sambo får en diagnos har ni nog rätt till fler samtalstimmar.

3. En person med aspergers/autism är så van vid att missförstå saker att hen ofta inte ens tänker på om hen förstått saker rätt. För oss hjälpte det att vara tydliga och rita upp saker som vi tänkte på eller åskådliggöra på annat sätt.

Jag får lite panik bara av att läsa om ert kaos

Jag har as,add,ocd och annat, och kan verkligen förstå hur din man får 'kortslutning' och inte vet hur han ska hantera allt, för mycket av det ni går igenom går inte att kontrollera, strukturera eller planera. För mig är det otroligt viktigt att planera och gärna ha en plan B, så kan min hjärna förbereda sig och då kan jag fokusera mer i nuet. Att ta in ny främmande information i realtid är otroligt krävande och eftersom as-hjärnor jobbar på en annan våglängd så blir det kaos.

Ofta förstår vi inte sånt som faller sig naturligt för andra, som du säkert vet. Extremt tydligt språk, tydliga och fasta rutiner, schema, förberedelse, Inga plötsliga förändringar, galet mycket framförhållning. Det här är ju skitsvårt när man har med barn att göra, de är de mest oförutsägbara varelserna på jorden... Eftersom han inte kan anpassa sig till det som klassas som normalt utan en inre härdsmälta, så kan du försöka anpassa dig till honom? Pm du inte blir lidande då. Jag har varit i samma sits, och utan raka rör så blir det kaos. Den som kan ändra och anpassa sig får offra lite, men i slutändan tror jag det räddar hela förhållandet eftersom personen med as kan slappna av.

Hoppas jag inte skrev något dumt, saker kommer ut på fel sätt ibland, men kanske jag skrev nåt som kan hjälpa. Annars får du skälla lite på mig

Sara Khan skrev:Jag får lite panik bara av att läsa om ert kaos

Jag har as,add,ocd och annat, och kan verkligen förstå hur din man får 'kortslutning' och inte vet hur han ska hantera allt, för mycket av det ni går igenom går inte att kontrollera, strukturera eller planera. För mig är det otroligt viktigt att planera och gärna ha en plan B, så kan min hjärna förbereda sig och då kan jag fokusera mer i nuet. Att ta in ny främmande information i realtid är otroligt krävande och eftersom as-hjärnor jobbar på en annan våglängd så blir det kaos.

Ofta förstår vi inte sånt som faller sig naturligt för andra, som du säkert vet. Extremt tydligt språk, tydliga och fasta rutiner, schema, förberedelse, Inga plötsliga förändringar, galet mycket framförhållning. Det här är ju skitsvårt när man har med barn att göra, de är de mest oförutsägbara varelserna på jorden... Eftersom han inte kan anpassa sig till det som klassas som normalt utan en inre härdsmälta, så kan du försöka anpassa dig till honom? Pm du inte blir lidande då. Jag har varit i samma sits, och utan raka rör så blir det kaos. Den som kan ändra och anpassa sig får offra lite, men i slutändan tror jag det räddar hela förhållandet eftersom personen med as kan slappna av.

Hoppas jag inte skrev något dumt, saker kommer ut på fel sätt ibland, men kanske jag skrev nåt som kan hjälpa. Annars får du skälla lite på mig

Kruxet är ju att jag inte är övermänsklig. Min situation är redan stressig - jag hade behövt en partner som var en klippa, som sa: vila/sök jobb du, så tar jag resten. Vitsen med ett förhållande är väl att man hjälps åt? Nu känns det som att jag blir dubbelbestraffad. Det har varit lite samma sak när jag varit höggravid, t ex. Då blir han plötsligt JÄTTESTRESSAD av jobb etc. Jag är en rätt stabil person, men även jag hamnar i svackor och behöver stöttning, och nu är det på något vis alltid mest synd om honom, även om oturen/sjukdomen etc drabbat mig. :/

Vad jag menar är: jag anpassar mig redan, jämt. Sänker kraven. Ger honom sovmorgnar och egentid. Tar barnen på utflykter. Planerar helger och semestrar, köper kläder etc. Han gör en hel del, men mår dåligt av att han inte orkar allt han skulle vilja. Och jag blir tokig på att jag inte kan få avlastning när jag behöver det som bäst - jag får liksom ansvaret för allas mentala välbefinnande varje dag.

Kan det vara så att han blir stressad för att du blir stressad? Det är inte ovanligt att man påverkas av den andres mående. Min man har inte ens AS (det har jag istället) men han tål inte heller att jag mår dåligt, för då mår han dåligt också. Däremot får jag ju stöd också iofs. Förstår din man att han bör försöka stödja dig, och förstår han när det är läge för sånt? Annars kan det vara en idé att bestämma ganska konkret att t.ex. nu när du måste söka nytt jobb, så behöver han avlasta dig lite, eller prata lite om hur det går för dig (dvs. han måste lyssna). Det är inte självklart att han förstår det själv.

Nånstans får jag intrycket att du verkligen försöker fixa allt för alla, och tar ansvar för allt. Kanske bör du ta mindre ansvar? Lämna över något område till honom! Man kan ju avlasta honom med sånt som han har svårt för men det finns säkert också områden som han är bra på. Låt honom ta hand om sonen också. Han måste försöka att vara någorlunda pålitlig, att hålla ut ett tag efter överenskommelse. För om du måste stå i beredskap hela tiden, för att du tror att han kanske inte kommer att orka. Du anpassar dig för mycket och om du fortsätter så kommer du att gå in i väggen. Det kanske blir lite konflikter i början, men jag tror att din man kan utvecklas på många områden. Om man måste, så klarar man många saker.

Det där gör tyvärr så många kvinnor, även de vars män inte har AS. Om du kan peppa honom lite, kanske kan det gå ganska bra. Det är ju roligt att känna att man lyckas också. Det är inte så bra att göra allt åt en annan person. Han kan utvecklas och klara mycket ändå.

Det där med att det är mest synd om honom: Han ser dig nog som den starka personen och om du inte orkar, tror han att han själv måste orkar ännu mindre. Det är en viss logik i det. Han är ju med i situationen så att säga. Även där märker man att ni behöver en "omfördelning". Han behöver stärkas i självförtroende. Och inte bara genom att peppas, han måste få göra själv. Jag kan tänka mig att det kan funka att man inte gör allt för stor grej av det, utan bara ber honom göra något, eller ta över en uppgift under en tid då du inte orkar.

Om du märker dock, att det blir alldeles för mycket för er som familj, så kan ni säkert också få avlastning utifrån. Där kan man också fundera om din man bör utredas. Om han får en diagnos inom autismområdet så kan han ju få hjälpinsatser också.

Toblerone skrev:Kan det vara så att han blir stressad för att du blir stressad? Det är inte ovanligt att man påverkas av den andres mående. Min man har inte ens AS (det har jag istället) men han tål inte heller att jag mår dåligt, för då mår han dåligt också. Däremot får jag ju stöd också iofs. Förstår din man att han bör försöka stödja dig, och förstår han när det är läge för sånt? Annars kan det vara en idé att bestämma ganska konkret att t.ex. nu när du måste söka nytt jobb, så behöver han avlasta dig lite, eller prata lite om hur det går för dig (dvs. han måste lyssna). Det är inte självklart att han förstår det själv.

Nånstans får jag intrycket att du verkligen försöker fixa allt för alla, och tar ansvar för allt. Kanske bör du ta mindre ansvar? Lämna över något område till honom! Man kan ju avlasta honom med sånt som han har svårt för men det finns säkert också områden som han är bra på. Låt honom ta hand om sonen också. Han måste försöka att vara någorlunda pålitlig, att hålla ut ett tag efter överenskommelse. För om du måste stå i beredskap hela tiden, för att du tror att han kanske inte kommer att orka. Du anpassar dig för mycket och om du fortsätter så kommer du att gå in i väggen. Det kanske blir lite konflikter i början, men jag tror att din man kan utvecklas på många områden. Om man måste, så klarar man många saker.

Det där gör tyvärr så många kvinnor, även de vars män inte har AS. Om du kan peppa honom lite, kanske kan det gå ganska bra. Det är ju roligt att känna att man lyckas också. Det är inte så bra att göra allt åt en annan person. Han kan utvecklas och klara mycket ändå.

Mitt utgångsläge har alltid varit 50/50 - dvs jämn fördelning och jämställdhet, det är också det min man helst skulle vilja. Kruxet är att han inte orkar. Han gör en hel del, verkligen, men aldrig 50 procent. Jag gör kanske... 65 procent? Om man räknar in planering, klädinköp, all planering, alla tidiga morgnar etc? Han gör mycket, men liksom en sak i taget. Om han ska hänga tvätt, då vill han göra det grundligt, på sitt sätt, utan att störas av ungarna. Jag gör det samtidigt som jag ser till att roa kidsen. Samma sak med matlagning: när jag lagar mat gör jag allt, dukar, gör sallad, städar undan. Han lagar mat, men under koktiden sitter han typ med mobilen, han blir jättestressad om barnen börjar bråka, sedan ser köket ut som ett bombnedslag, jag får ta och duka etc för att inte maten ska serveras alldeles för sent när barnen redan är för hungriga och trötta.

Jag har gått från att "stå på mig", vara den där feministiskt medvetna kvinnan som kräver ett jämställt föräldraskap, till att inse att det där inte går. Han fixar det inte. Han har svårt för tidsplanering, han har ingen bra simultankapacitet, när det är för mycket att göra och hans dagar är oplanerade blir han stressad, deprimerad, sur och tvär. Jag går hellre upp tidigt varenda jämra helgmorgon än att jag hör honom stressa upp, vara sur och irriterad på barnen och sedan vara nära härdsmälta resten av barnens vakna tid. Det är liksom inte särskilt vilsamt att halvsova medan han grälar i köket - när jag vet att alternativet är att jag går upp och löser konflikterna betydligt smidigare. I perioder när jag förväntat mig mer av honom slutar det med att vi grälar, han går in i väggen totalt, jag får göra typ 90 procent.

Sedan har han förstås massor av fantastiska egenskaper, han är varm och generös och smart och rolig och egentligen väldigt omtänksam, det är AS som spökar.

När jag levt i sanboförhållande har jag alltid varit den som gjort minst, men jag har på allvar trott att jag gjort mest och det är jag som stört mig mest och klagat mest när det är stökigt. Eftersom diagnosen tröttar så mycket är det nog lätt att tro att en gör mer än vad en faktiskt gör. Då, för några år sedan fanns det ett bra jämställdhetstest att göra (minns ej sidan). Men för mig var det en ögonöppnare för hur lite jag gjorde. Kanske måste det vara ok att ena parten gör mindre. Men det kan också vara värt att titta på vad som är viktigast att prioritera (att barnen får mat och har omsorg och så vidare). Kanske kan ni till och med få hjälp med resten (städning, disk, barnvakt någon helg).

Har ni någon släkt nära?

Millicent skrev:Mitt utgångsläge har alltid varit 50/50 - dvs jämn fördelning och jämställdhet, det är också det min man helst skulle vilja. Kruxet är att han inte orkar. Han gör en hel del, verkligen, men aldrig 50 procent. Jag gör kanske... 65 procent? Om man räknar in planering, klädinköp, all planering, alla tidiga morgnar etc? Han gör mycket, men liksom en sak i taget. Om han ska hänga tvätt, då vill han göra det grundligt, på sitt sätt, utan att störas av ungarna. Jag gör det samtidigt som jag ser till att roa kidsen. Samma sak med matlagning: när jag lagar mat gör jag allt, dukar, gör sallad, städar undan. Han lagar mat, men under koktiden sitter han typ med mobilen, han blir jättestressad om barnen börjar bråka, sedan ser köket ut som ett bombnedslag, jag får ta och duka etc för att inte maten ska serveras alldeles för sent när barnen redan är för hungriga och trötta.

Jag har gått från att "stå på mig", vara den där feministiskt medvetna kvinnan som kräver ett jämställt föräldraskap, till att inse att det där inte går. Han fixar det inte. Han har svårt för tidsplanering, han har ingen bra simultankapacitet, när det är för mycket att göra och hans dagar är oplanerade blir han stressad, deprimerad, sur och tvär. Jag går hellre upp tidigt varenda jämra helgmorgon än att jag hör honom stressa upp, vara sur och irriterad på barnen och sedan vara nära härdsmälta resten av barnens vakna tid. Det är liksom inte särskilt vilsamt att halvsova medan han grälar i köket - när jag vet att alternativet är att jag går upp och löser konflikterna betydligt smidigare. I perioder när jag förväntat mig mer av honom slutar det med att vi grälar, han går in i väggen totalt, jag får göra typ 90 procent.

Sedan har han förstås massor av fantastiska egenskaper, han är varm och generös och smart och rolig och egentligen väldigt omtänksam, det är AS som spökar.

Ojoj.....jag tänkte bara just på min man - som INTE har AS. Nu har vi inte barn ihop, men jag har barn sen tidigare. Det skulle kunna bli ungefär så. Han kan t.ex. inte hålla koll på fler än två kastruller på spisen. Inga fler, och inte något annat heller. Många män är ganska dåliga på simultankapaciteten.

Jag tror du måste tänka om här. Det är ju bra att tänka att ni egentligen ska göra hälften var. MEN - han måste inte göra det på samma sätt. Och han måste kanske inte göra alla saker heller. Ibland måste han kanske ta "marktjänsten", hämta barn, laga mat och sånt. T.ex. om du kommer sent pga jobb eller liknande. Men han kanske kan göra det på sitt eget sätt, lite enklare kanske. Men barnen klarar av det om det blir pannkaka eller pizza då. Försök komma ifrån det att det måste vara som du gör det.

Vissa saker är han säkert bra på. Låt honom göra dessa! Och stå ut med förenklade rutiner om han måste göra sånt som han inte är bra på. Och tänk på att han kanske kan göra saker lite långsammare eller en sak i taget och det kanske funkar bra för honom, även om du tycker att det verkar krångligt och jobbigt på det sättet. Försök dela upp på ett sätt som funkar. Och om du tänker 50 : 50 uppdelning - ibland ska man inte tänka antal uppgifter eller tid, utan hur jobbigt det är för en. Exempel: Jag kan t.ex. göra flera saker samtidigt i köket och i hemmet och tycker inte det är jobbigt och jag är ändå glad om min man t.ex. sätter upp någon hylla. Det tycker jag är jättejobbigt - kanske för att jag inte är van - och han tycker det är ganska lätt.

Och kanske får ni försöka ta hjälp om det blir för mycket ändå sammanlagd.

Toblerone skrev:

Millicent skrev:Mitt utgångsläge har alltid varit 50/50 - dvs jämn fördelning och jämställdhet, det är också det min man helst skulle vilja. Kruxet är att han inte orkar. Han gör en hel del, verkligen, men aldrig 50 procent. Jag gör kanske... 65 procent? Om man räknar in planering, klädinköp, all planering, alla tidiga morgnar etc? Han gör mycket, men liksom en sak i taget. Om han ska hänga tvätt, då vill han göra det grundligt, på sitt sätt, utan att störas av ungarna. Jag gör det samtidigt som jag ser till att roa kidsen. Samma sak med matlagning: när jag lagar mat gör jag allt, dukar, gör sallad, städar undan. Han lagar mat, men under koktiden sitter han typ med mobilen, han blir jättestressad om barnen börjar bråka, sedan ser köket ut som ett bombnedslag, jag får ta och duka etc för att inte maten ska serveras alldeles för sent när barnen redan är för hungriga och trötta.

Jag har gått från att "stå på mig", vara den där feministiskt medvetna kvinnan som kräver ett jämställt föräldraskap, till att inse att det där inte går. Han fixar det inte. Han har svårt för tidsplanering, han har ingen bra simultankapacitet, när det är för mycket att göra och hans dagar är oplanerade blir han stressad, deprimerad, sur och tvär. Jag går hellre upp tidigt varenda jämra helgmorgon än att jag hör honom stressa upp, vara sur och irriterad på barnen och sedan vara nära härdsmälta resten av barnens vakna tid. Det är liksom inte särskilt vilsamt att halvsova medan han grälar i köket - när jag vet att alternativet är att jag går upp och löser konflikterna betydligt smidigare. I perioder när jag förväntat mig mer av honom slutar det med att vi grälar, han går in i väggen totalt, jag får göra typ 90 procent.

Sedan har han förstås massor av fantastiska egenskaper, han är varm och generös och smart och rolig och egentligen väldigt omtänksam, det är AS som spökar.

Ojoj.....jag tänkte bara just på min man - som INTE har AS. Nu har vi inte barn ihop, men jag har barn sen tidigare. Det skulle kunna bli ungefär så. Han kan t.ex. inte hålla koll på fler än två kastruller på spisen. Inga fler, och inte något annat heller. Många män är ganska dåliga på simultankapaciteten.

Jag tror du måste tänka om här. Det är ju bra att tänka att ni egentligen ska göra hälften var. MEN - han måste inte göra det på samma sätt. Och han måste kanske inte göra alla saker heller. Ibland måste han kanske ta "marktjänsten", hämta barn, laga mat och sånt. T.ex. om du kommer sent pga jobb eller liknande. Men han kanske kan göra det på sitt eget sätt, lite enklare kanske. Men barnen klarar av det om det blir pannkaka eller pizza då. Försök komma ifrån det att det måste vara som du gör det.

Vissa saker är han säkert bra på. Låt honom göra dessa! Och stå ut med förenklade rutiner om han måste göra sånt som han inte är bra på. Och tänk på att han kanske kan göra saker lite långsammare eller en sak i taget och det kanske funkar bra för honom, även om du tycker att det verkar krångligt och jobbigt på det sättet. Försök dela upp på ett sätt som funkar. Och om du tänker 50 : 50 uppdelning - ibland ska man inte tänka antal uppgifter eller tid, utan hur jobbigt det är för en. Exempel: Jag kan t.ex. göra flera saker samtidigt i köket och i hemmet och tycker inte det är jobbigt och jag är ändå glad om min man t.ex. sätter upp någon hylla. Det tycker jag är jättejobbigt - kanske för att jag inte är van - och han tycker det är ganska lätt.

Och kanske får ni försöka ta hjälp om det blir för mycket ändå sammanlagd.

Hej igen,

jag tror du missförstår. Jag anpassar mig redan, jättemycket! Jag klagar inte när han gör pannkakor/köttbullar & makaroner till barnen, medan jag typ får dem att testa nya grönsaker. Jag klagar inte när han lämnar stök efter sig. Jag låter honom få sovmorgnar för att vila ut. Jag låter honom lägga tid på sina specialintressen flera kvällar i veckan. Jag låter honom göra saker på sitt sätt och försöker hjälpa till och kompensera för hans känslighet för stress och stök. I vardagen kan jag tycka det är kämpigt och stundtals ganska orättvist - även om jag älskar honom, inser jag att mitt liv hade varit betydligt lättare med en annan man - men det positiva överväger och det funkar ändå.

Det som är krångligt för mig, på riktigt, är gångerna när jag själv är ur gängorna och han blir påverkad av det så att han mår ännu sämre, blir ännu mer stressad, sur, etc - vilket gör att jag blir dubbel- eller snarare trippelbestraffad. Jag får inte bara hantera den jobbiga situationen för mig (som nu: att jag är på väg att bli arbetslös, eller när jag led av foglossning & svår järnbrist när jag var gravid) - jag får dessutom ta ett ÄNNU större lass hemma PLUS hålla på att peppa min deprimerade man, eftersom det är sjukt jobbigt att leva med någon som ständigt blir stressad, arg och klagar på allt och alla. Och det, när jag redan är på botten. Jag undrar hur det skulle gå om jag t ex skulle bli svårt sjuk eller funktionshindrad. Jag tror att jag skulle klara av det hyfsat, rent mentalt, men att hantera hans ångest on top of it all? Den tanken ger mig panik.

Så det jag mest av allt behöver hjälp med är tips på hur HAN skulle kunna hantera stressen på ett bättre sätt. Vad funkar för er andra med olika former av funktionsvariationer? Hur delar ni upp saker, etc, när livet runtomkring är stressigt?

Jo, jag förstår. Det är bra att du har sänkt kraven när det gäller matlagning och sånt. Men du ska inte ta på dig ansvaret för hur HAN mår. Det är hans ansvar och han ska inte lägga det på er andra. Jag har själv levt med en man med depression. Humörsvängningar är jättejobbiga för resten av familjen. Till slut fick jag ställa ultimatum: Gå till läkare och gör nåt åt depressionen eller så blir det skilsmässa. Han gjorde nåt åt det, men det var för sent för vår relation.

Jag tror nog att det är det som är största problemet. Det är inte det praktiska utan att du försöker ta ansvar för hur han mår. Det är definitivt hans ansvar. Kräv att han går till läkare! Antidepressiv medicin kan vara hjälpsam.

Sluta ta helhetsansvaret och planera in tid när ni inte är på samma ställe. Det behövs för att du ska få återhämtning och tillfälle att söka jobb, och att han ska kunna ta ansvar utan att känna att han måste göra allt på ditt sätt. Undersök också om ni kan få någon slags avlastning för barnet samt fundera på om ni behöver söka familjerådgivning för att ni har svårt att kommunicera.

Detta säger jag utifrån mina erfarenheter av relationer i allmänhet och inte utifrån aspergers eller att ha barn men jag tror det är viktigt i alla fall.

Ja, stackars dig som inte har en funktionsnedsättning. Det är så synd om dig! Snälla, försök skaffa lite perspektiv! Jag blir riktigt arg då jag läser din text, försök åtminstone ha lite mer sympati för din man.

Det finns gott om ensamstående föräldrar som gör precis allt och de orkar. Din man gör åtminstone så gott han kan. Du får helt enkelt bita ihop. Men jag tycker inte du behöver stötta din man just nu, det stödet kan han få på annat håll. Har ni möjlighet så anlita en städerska och försök få barnvakt med jämna mellanrum så ni får pusta ut lite.

Ja, det ÄR synd om mig som lever med en man son inte har insikt om sitt funktionshinder. Det är lättare att ta hand om tre barn och hem än att göra allt det PLUS ta hand om en ständigt negativ make. När han är nere blir han ju inte ett stöd, utan en börda. Är det så konstigt att vilja ha en partner som kan stötta mig när jag mår dåligt - istället för en partner som blir EXTRA deppig när JAG mår dåligt? Om han gjorde allt han kunde för att må bättre skulle jag ha lättare att acceptera situationen. Nu vägrar han ta hjälp, han tycker på något vis att det är hans rätt att bli sur och ledsen och krypa in i sitt skal när JAG drabbats av något. Jag är också bara människa. Jag pallar inte att ta ansvar för allas känsloliv dag ut och dag in, år efter år.

Kom tillbaka när du har så svår järnbrist att du blir andfådd av att prata, är så gravidsvullen så du tappar saker, har svår foglossning, vaknar flera gånger varje natt och det ändå är din man som tar för givet att sovmorgnarna är hans och att han har rätt att gnälla över tex huvudvärk. Jag har prövat att förklara och diskutera, att ställa krav, att strunta i hans brister och kompensera, jag har varit så himla förstående och omtänksam jag bara kan, vecka efter vecka, men någon gång ibland, vart tredje år, kan det väl vara MIN tur? Att hjälpen ska gå åt mitt håll?

Du skriver att han är föräldraledig och du snart blir av med ditt jobb. Dessutom så verkar han inte kunna hantera barnen så bra i deras nuvarande åldrar. För mig låter det som ni borde byta roller: Han återgår till att jobba och du blir föräldraledig (och söker nytt jobb när det blir dags). Jag hade själv planerat att ta föräldraledigt, men det föll på just att hustrun inte hade något jobb.

När det gäller att hantera stress, så är det enda funktionella sättet att stänga av intryck mer eller mindre. Alternativet är att hjärnan helt stänger av när den blir helt överbelastad.

Liljan skrev:Ja, stackars dig som inte har en funktionsnedsättning. Det är så synd om dig! Snälla, försök skaffa lite perspektiv! Jag blir riktigt arg då jag läser din text, försök åtminstone ha lite mer sympati för din man.

Det finns gott om ensamstående föräldrar som gör precis allt och de orkar. Din man gör åtminstone så gott han kan. Du får helt enkelt bita ihop. Men jag tycker inte du behöver stötta din man just nu, det stödet kan han få på annat håll. Har ni möjlighet så anlita en städerska och försök få barnvakt med jämna mellanrum så ni får pusta ut lite.

Det är nog fel att tänka att personer utan diagnos lever sitt liv utan svårigheter, svackor och tungt sinne. Att personer inom autismspektrat blir extra trötta är sant, men även personer utan diagnos kan förstås falla in i orkeslöshet, depressioner, ångest och så vidare. Vi lever i ett samhälle som är stressigt för i princip alla.

Att hålla uppe ett förhållande är en stressfaktor, särskilt om den uppgiften hamnar på bara den ena.

Millicent skrev: Vad funkar för er andra med olika former av funktionsvariationer? Hur delar ni upp saker, etc, när livet runtomkring är stressigt?

-Jag skalar bort allt onödigt ur tillvaron.
Sånt som tar mer energi än det ger.

Det är en reduktionistisk princip jag har som personligt rättesnöre här i livet; jag tar inte på mig mer ansvar/sysslor/arbetsområden/relationer än jag orkar med.
Det är en sak som varje vuxen människa måste lära sig oavsett diagnos - att fatta egna medvetna beslut kring sin livsföring.

Andra saker som funkar för mig är effektivisering och visualisering.
Jag försöker effektivisera vardagsgöromål och ärenden, dvs det ska ske så effektivt och fokuserat som möjligt.
Kort sagt: när jag gör en sak gör jag det hundra procent och en sak i taget.
Att springa från det ena till det andra funkar inte alls för mig.
Inte heller att blanda ihop vila med arbete, att hålla på och småhatta.

Detta har medfört att jag blivit kallad lat och mindre samarbetsvillig.

När jag inte har lust att göra saker på studs, när jag nekar till att utföra sysslor under tid som är vigd åt rekreation. När jag inte vill bli delaktig i andras ansvarsområden.
Men det handlar alltså inte om lathet utan om olika sätt att fungera.
Simultankapacitet, flera saker på samma gång, hit och dit - funkar inte alls.
Jag är som Skalman med sin mat- och sovklocka.
En sak i taget.

Om jag ska gör någonting nytt, besöka nya städer, åka längre sträckor eller annat som ligger utanför vardagen eller sånt som är jobbigt försöker jag visualisera dvs skapa mig en inre bild av scenariot.
Det är en mental teknik som gör mig både lugnare och starkare.
Föreställa sig worst case scenario, så man inte står där med skägget i brevlådan sen.
Jag vill ha en beredskap, en överblick.
Har jag det kommer lugnet.

När jag läser det du säger får jag två olika tankar.

Den ena är att en gravid kvinna MÅSTE ha stöd av sin man, av sin omgivning.
Det bara är så och pappan ifråga ska ju inte kunna slippa undan sitt ansvar eftersom han varit med och fattat beslut kring barnalstrandet.

Den andra tanken är måhända rätt hård, men jag anser inte att man som förälder kan klaga över hur jobbigt det är att ha flera barn att ta hand om.

Det är ju inte så att barnen kom med storken, eller hur?
Bara sådär, sånt som händer, slumpen, det blev så, tänkte inte på det?
Att ha barn är att ha VALT att ha barn.
Att vara förälder är att ha VALT det ansvaret och allt vad det medför.

KrigarSjäl skrev:Den andra tanken är måhända rätt hård, men jag anser inte att man som förälder kan klaga över hur jobbigt det är att ha flera barn att ta hand om.

Det är därför jag bara har ett barn, han är det absolut bästa som har hänt mig, men aldrig mer att jag vill ha tillbaks småbarnsåren.

Det förstår jag fullkomligt.

I mitt fall betyder det att jag valt att inte skaffa barn.
Skulle få hjärnblödning av all vardagsstress...

Det kan jag förstå och respekterar ditt val.
Men inget jag vill ha ogjort själv.

slackern skrev:Det kan jag förstå och respekterar ditt val.
Men inget jag vill ha ogjort själv.

Man är ju olika.

Eftersom jag har stort behov av både ordning och tystnad är det inte läge att starta familj.
Mår dåligt av plötsliga ljud och skrik, blir stressad av vardagssysslor och ansvar av den där spontana karaktären som medföljer småbarn.

Den ultimata mardrömmen vore för mig att leva i storfamilj som bor i ett byggkaos, i ett renoveringshelvete.
Värre än så kan det inte bli och då har jag med alla möjliga olyckor, plågor och maror i tanken.

KrigarSjäl skrev:Den ultimata mardrömmen vore för mig att leva i storfamilj som bor i ett byggkaos, i ett renoveringshelvete.
Värre än så kan det inte bli och då har jag med alla möjliga olyckor, plågor och maror i tanken.

Haha skulle också tycka att det var en mardröm, jag måste verkligen ha egentid och mitt eget krypin och skulle inte palla med en storfamilj med storkok och allt vad det innebär.