Små barn är ju ganska många våldsamma pga outvecklad hjärna. Jag blev arg en gång och höll på att GA ihjäl vår hund, men en person gick emellan, som tur var.
Som barn slog jag också ned en person som betett sig illa. Jag försökte även göra mitt syskon illa med ett större tillhygge, men missade som tur var.
Som vuxen har jag inte varit våldsam. Fantiserar bara våldshandlingar, mot andra personer. Aldrig mot djur.

Bara 1:or.

Jag kan bli "verbalt våldsam", mer eller mindre, när folk tjafsar med mig.

DIProgan skrev:

rapchic skrev:

DIProgan skrev: Denna omröstning handlar bara om hur du agerat beroende på känslor och liknande inte att du t.ex. ovilligt känt dig nödgad att avliva djur pga. sjukdom.

Då gissar jag att tex avlivning för att få mat (tex fisk vid fiske eller ett djur om man har djur för kött) eller nödvärn inte heller gäller?

Jag tolkar det då det är mer känslosamt eller har jag tolkat fel (att avliva fiskar/djur för att äta är ju förvisso också känslosamt men på ett annat sätt).

Precis. Vi pratar om våld som inte beror på vardagens nödvändigheter utan sprungna ur ens känsloliv. Frustrationer, ilska m.m. Har man inget känsloliv att prata om så ska det åtminstone gå emot samhällets regler.

Tack, då blev det ettor för hela slanten. Kom förvisso på sen att varken aborrar (fiske) eller småfåglar (barmhärtihhetsavlivning) räknas som större djur. Avlivning av större djur (höns, kaniner) har jag bara assisterat inte själv gjort (för mat inte av ondskefulla skäl).

Annars är väl det värsta jag gjort klöst min syster under ett syskonbråk och klöst folk i självförsvar.

Bara ettor för min del.
Den enda person, eller djur, jag gjort fysiskt illa är mig själv.

Folk överlag som skriver på forum kan uttrycka sig i ord. Det skulle inte förvåna mig om våld är ovanligare bland folk som uttrycker sig i ord ofta och bra. De som inte får uttrycka sig kanske kan ta till andra medel (inte bara våld) för att de blir desperata över att inte bli hörda.

Därför tror jag att aspergare på ett forum för relativt högfungerande kanske är mindre våldsamma.

Sedan så vet jag inte riktigt vad våld är i alla sammanhang. Har sett lågfungerande autister sparka och slå när de blivit fasthållna för att de inte har fokus att se vem som råkar vara ivägen. Och de som knuffat eller slagit folk de varit frustrerade på. Är det två olika saker?

Jag slog ner en tjej när jag var 14. Eller ja, jag gav henne en smäll på käften så hon tuppade av. Ångrar mig inte ett dugg, hon mobbade mig somfan och jag var så jävla trött på henne. Jag fick det mycket bättre i skolan efter det, folk fick respekt för mig.

I övrigt har jag aldrig varit våldsam mot någon annan än mig själv. Kan dock vara rejält jävla elak rent verbalt om jag känner för det.

colaflaska skrev:Jag slog ner en tjej när jag var 14. Eller ja, jag gav henne en smäll på käften så hon tuppade av. Ångrar mig inte ett dugg, hon mobbade mig somfan och jag var så jävla trött på henne. Jag fick det mycket bättre i skolan efter det, folk fick respekt för mig.

I övrigt har jag aldrig varit våldsam mot någon annan än mig själv. Kan dock vara rejält jävla elak rent verbalt om jag känner för det.

Ringde inte hennes föräldrar hem till er och skällde ut dig dina föräldrar som fan?

Bara jag som egentligen är rätt lugn utav mig men kan få otroligt stora utbrott ända sedan jag var bebis?
Har aldrig någonsin i mitt liv slagit en annan person, däremot har jag nog vänt upp och ner på hela huset x antal gånger, dunkade huvudet i väggen som liten när jag fick ett utbrott och slog sönder min mobil för att jag inte kunde kontrollera min ilska.

Jag är absolut ingen person som söker bråk, föredrar alltid att sitta i lugn or ro men när sista droppen runnit ur bägaren blir jag helt okontrollerbar och blir helt galen, jag är inte mig själv då längre och ser allting svartvitt.

Vet att mina föräldrar och behandlingskontakter är oroade för hur jag ska hantera min ilska när jag blir äldre.
Är bara 16 år gammal just nu, men tänk om jag skulle få ett vredesutbrott på mitt egna barn?!

Hur våldsamma är Aspergare?

Stille og rolig jeg jo, og har heller ingen papirer på meg slik sett, om noen skulle trekke det i tvil.

Jonte: Ju äldre man blir desto bättre brukar man kunna kontrollera sig själv. Om du inte slår folk nu så kommer du knappast att slå dina barn senare. Visst, det kan vara jättejobbigt med små-barn och föräldrar kan vara ganska slut om de inte får tillräckligt med sömn, men då går man undan en stund eller något liknande.

När man va ung så prövade man allt från att röka, sno cyklar, bränna brevlådor, spränga skoltoaletter, kasta hundbajs på dörrarna, man förstörde mycket för andra och det kändes bra. Men nu blir man rädd för en liten fjäril.

Det er ikke det samme å bli frustrert og kjenne seg ensom og skjelle ut folk på internett, (gjerne anonymt), som å true/gå til håndgripeligheter IRL.

Eller er det noe av det samme kanskje.

slackern skrev:

colaflaska skrev:Jag slog ner en tjej när jag var 14. Eller ja, jag gav henne en smäll på käften så hon tuppade av. Ångrar mig inte ett dugg, hon mobbade mig somfan och jag var så jävla trött på henne. Jag fick det mycket bättre i skolan efter det, folk fick respekt för mig.

I övrigt har jag aldrig varit våldsam mot någon annan än mig själv. Kan dock vara rejält jävla elak rent verbalt om jag känner för det.

Ringde inte hennes föräldrar hem till er och skällde ut dig dina föräldrar som fan?

Nej, varför skulle de göra det?

colaflaska skrev:

slackern skrev:

colaflaska skrev:Jag slog ner en tjej när jag var 14. Eller ja, jag gav henne en smäll på käften så hon tuppade av. Ångrar mig inte ett dugg, hon mobbade mig somfan och jag var så jävla trött på henne. Jag fick det mycket bättre i skolan efter det, folk fick respekt för mig.

I övrigt har jag aldrig varit våldsam mot någon annan än mig själv. Kan dock vara rejält jävla elak rent verbalt om jag känner för det.

Ringde inte hennes föräldrar hem till er och skällde ut dig dina föräldrar som fan?

Nej, varför skulle de göra det?

Curlingföräldrar och hönsmammor kan vara rätt överbeskyddande och tro att deras barn är små söta oskyldiga lamm.

Jag har aldrig varit varken våldsam eller elak mot djur. Jag har inte varit våldsam mot någon annan människa utan att först själv ha utsatts för våld av vederbörande, förutom att jag förvisso i 1-2 års åldern faktiskt oprovocerat bet någon.

Jag hade dock ett häftigt temperament när jag var yngre, men om jag någon gång kände att jag var nära att klappa till någon, så lyckades jag istället rikta det mot saker, som t.ex. slå sönder något, sparka in en vägg eller en dörr o.s.v. Men med åldern har jag blivit mer harmonisk och mindre hetsig av mig.

Dessutom har jag alltid varit kelig med katter och det motsatta könet, samt med åren med allt fler andra djur, vilket väl är snarast motsatsen till att vara våldsam?

Jag får rätta mig själv. Även våldsamma fantasier som vuxen mot djur.
Det händer med några dagars intervall att jag fantiserar om hur jag gör min hund riktigt illa när han inte lyder alls.
Lugn. Inget händer. Den spärren finns kvar.

Jag mådde väldigt dåligt efter att mina föräldrar skildes när jag var i 16-årsåldern o jag bodde med min pappa, min syster hos mamma. Eftersom jag o min syster bråkade allt för mycket.

Tyvärr tog jag ut min vrede så att det nästan alltid drabbade min pappa. Har misshandlat honom med batonger, knivar, tårgas o el-pistol.

Jag fick/får extrema utbrott ibland och när jag var barn kom de mer frekvent. Jag gjorde mina syskon illa, vi slogs och jag hamnade ibland i slagsmål i skolan, det såg jag dock som självförsvar, var aldrig jag som började. Mest så var jag våldsam mot mig själv och kunde vara hotfull och aggressiv men sällan våldsam egentligen mot andra men aldrig djur, inte medvetet i alla fall.

Alltså jag kunde vara våldsam men det var i extrema fall som jag var våldsam först men jag slog alltid tillbaka. Jag kastade ofta saker men träffade aldrig, bollsinnet är inte de bästa som tur är.