Hej kära medmänniskor!

Vi har länge varit oroliga för vår äldsta son på nu 8 år och undrat om det kan finnas någon bakomliggande problematik hos honom som ligger till grund för hans beteende - eller om det ligger inom "normalspannet". Kanske kan någon som har kunskap om detta hjälpa oss att börja nysta? För att göra en lång historia åtminstone lite kortare så tänkte jag punkta upp drag i hans personlighet som vi reagerat på;

- Sen i grovmotoriken, gick först när han var 17 månader - fast när han väl gick så gjorde han det perfekt och ramlade inte en gång! Känner ovilja till att lära sig cykla, simma eller prova på nga sporter. Vi uppmuntrar och ger förslag till olika aktiviteter men han är inte intresserad. Har aldrig lärt sig ta fart på en gunga själv, vill inte. Är däremot jätteduktig på att köra fyrhjuling, lastmaskin och andra fordon.

- Lite stel i kroppen.

- Ängslig och rädd för saker. Var jobbigt att börja skolan, grät vid lämning (dagmammetiden gick dock bra). Han verkade bli ängslig över att han inte hade full koll på allting, blev förvirrad och upplevde det läskigt. Det som hjälpte var att vi följde samma rutin varje morgon vid lämningarna och gick igenom hans schema för hela dagen osv. Nu fungerar det bättre och han verkar inte längre rädd i skolan. Vill ej bli lämnad utan oss föräldrar hos kompisar, på kalas eller andra aktiviteter utan blir ledsen och ängslig, men på sistone har det blivit lite bättre och han har efter att en förälder varit kvar en stund klarat att vi sedan åker därifrån. Ser faror i allt. Vill vara helt säker innan han testar ngt. Detta har förstås medfört att han missar mycket roligt här i livet. Har ej kunnat delta på tex gympa el vatten-/simträning eftersom föräldrar inte får vara med på dessa aktiviteter (och hamnar därmed ännu mer på efterkälke motoriskt). Tar inte heller initiativ till att leka med kompisar efter skolan, verkar nöjd med att umgås med sin lillebror. Vill gärna vara hemma.

- Haft problem med kraftiga utbrott, dock blivit bättre på senare tid men är tykig, skriker och svär en del tyvärr och har ett "obstinat" beteende. Bestraffningar såsom "svärburk" fungerar inte alls, han blir ursinnig men lär sig ändå inget av det. Att lugna sig ensam på sitt rum har heller inte fungerat alls, har alltid kommit ut och gått efter oss och skrikit.

- Är avvaktade inför nya situationer och i samlingar med barn, står och tittar snarare än att ge sig in i leken. Är reserverad och vill att en förälder ska vara med hela tiden i leken vid olika slags tillställningar. Däremot med barn han känner väl, som tex sin lillebror, är han dominerande och styr och ställer i leken in i minsta detalj. Blir arg om lillebror inte gör exakt som han vill, regisserar ofta oss vuxna också på detaljnivå - vad vi ska göra, säga, var vi ska stå osv, ofta i rollekar (med figurer vi inte ens känner igen). Detta gör tyvärr att det blir ganska jobbigt för oss att leka med honom, då det blir väldigt uppstyrda och konfliktfyllda situationer.

- Verkar inte vilja utveckla sin självständighet; har inget intresse av att lära sig duscha själv eller torka sig efter toalettbesök utan vägrar oftast. Påklädning och tandborstning fungerar dock men inte utan "tjat" (har ingen initiativförmåga när det gäller sådant). Svårt att komma igång med saker och sina rutiner. Har genom alla år även vägrat snyta näsan, för att nämna exempel på lite udda saker som han hakar upp sig på.

- Är en dålig förlorare och lagsporter intresserar honom inte/klarar han inte. Hemma kan vi spela fotboll ibland och då blir han väldigt arg om han inte lyckas göra mål eller om ngn annan gör mål, likadant om vi spelar spel.

- Kan låna samma bok på bibblan om och om igen, som handlar om dinosaurier eller fordon.

- Lekar som intresserar är rollekar (mycket "fightande") och ibland lego, bilbana mm - men tv-/datorspel är han som "besatt" av. Vi begränsar dock spelande då vi märker att han inte mår väl av det egentligen, han blir så arg, jagar upp sig och kan inte hantera motgångar i spelet. Fast han innan lovat att avsluta spelet när vi säger till (vi pratar tydligt om detta innan) så lyssnar han ändå inte sedan och blir fruktansvärt arg när han måste stänga av. Leder ofta till spelförbud - det är en ständig konflikt hemma. Beter sig också dumt efter att han spelat, är som att han blir helt upp och ner. För många intryck för hans hjärna?? Vi vill istället ta med barnen utomhus så mkt som möjligt men intresset är svalt för utomhuslekar, och dessutom blir det alltid konflikter ute vad vi än hittar på för roligt med barnen. En liten sorg för oss eftersom vi gärna vill leka med dem och hitta på massa roliga saker med våra barn!

- Gör en lite konstig "gest" när han blir glad (svår att beskriva). Stereotypt beteende?

- Har genom åren haft lite fixeringar och ticsliknande grejer för sig så som harklingar, tandgnissel, överdrivet spottande vid tandborstning etc.

- Oerhört känslig för om något med kläderna sitter fel - oj vad vi har kämpat med sockar, vantar, jackor mm...! Har känts som en mani nästan. Känslig för ljus och ljud (om det inte är han själv som väsnas). Tycker det är jättejobbigt med högljuddheten som uppstår i duschen efter gympan i skolan tex.

- Känslig för alltför mycket intryck. Känns som att han inte orkar med allt riktigt, han blir trött i huvudet och sedan bråkig hemma. För lite stimuli kan ha samma effekt. Får också intryck av att han har stora krav på sig själv och detta tar också på energin.

- Har problem med uppmärksamhet, lyssnar inte på oss, är i sin egen värld. Går helt in i det han gör. Har nog alltid varit sådan om jag tänker efter! Brukade skoja om att han var en liten drömmande filosof som bebis som ibland "svävade bort" tittandes ut genom fönstret. Märks att han ändå börjar anstränga sig nu ibland för att lyssna bättre. Sökte inte ögonkontakt lika mkt som andra barn som bebis och "skärmade av sig", men var inget jag direkt reagerade på då. Idag har han inga problem med ögonkontakt vad jag kan märka.

- Har under åren märkt att han verkar ha bristande...empati? Svårt att hitta rätt ord, för visst kan han bry sig om andra, men tex om hans syskon har slagit sig ordentligt och gråter när han själv är inne i affekt så kan han inte avledas av det, han står fortfarande och vrålar över sin i jämförelse lilla "bagatell" (som förstås inte är en bagatell för honom). När lillasyster blir rädd, gråter och inte får matro för att han skriker och vi förklarar detta så slutar han ändå inte, bryr sig inte om hennes känslor i det läget. Om han själv inte är i affekt kan han dock vara väldigt omhuldande om lillasyster; gosa, trösta osv.

- Är intelligent och har lätt för sig i skolan. Har alltid varit väldigt tidig med att lära sig saker. Språkligt sett så skriver och läser han jättebra. Tar alltid god tid på sig bara, men är noggrann och ordentlig. Har haft lite problem med vissa uttal när han var yngre, varit hos logoped för detta och idag är uttalet bra. Stressar när han pratar, har liksom andan i halsen. Blir oerhört intensiv, detaljerad och invecklad när han ska berätta/förklara någonting. Finmotoriken är väl utvecklad. I skolan fungerar allting jättebra; han lyssnar, gör allt han ska och är en kamratlig, snäll och skötsam gosse där som inte gör mkt väsen av sig - det är annat mot hemma..! Lärarna kallar honom "lite känslig" bara.

- Har insomningsbesvär och kan ligga vaken länge på kvällarna, vilket i sin tur ger sömnbrist som förvärrar beteendet. Hade nattskräck som yngre. Är rädd för att sova själv på sitt rum.

Kan tillägga att jag upplevde bebistiden som normal. Ingen (känd) ärftlighet för neurologiska funktionshinder. Tycker att vi ser förbättringar i många av beteendena, är alltså inte helt statiskt. I övrigt är han en väldigt fin, nyfiken, vetgirig, klok, omtänksam och kärleksfull liten kille som ofta ger beröm och komplimanger. Visar mycket kärlek gentemot sina syskon och även oss.

Vad tror ni, kan det föreligga något funktionshinder (vi tänker ffa på Aspergers)? Bör vi försöka få en utredning och hur gör vi i så fall? Eller är det bara en stark och i många fall "svår" personlighet? Svårt att veta var gränsen går. Har alltid känt att det här beteendet krävt otroligt mycket av oss föräldrar och att det varit väldigt kämpigt. Tyvärr tappar vi också tålamodet, känner att vi kör fast... men vet inte hur vi ska kunna få stöd. Hopplöshets-, värdelöshets- och vanmaktskänslor hos oss föräldrar har kantat vår vardag. Nu har vår 8-årings beteende dock kommit lite i skymundan eftersom vårt mellanbarn är inne i en stor 6-årstrots som tar vår mkt av vår energi och uppmärksamhet.

Har ni något råd i hur vi kan hjälpa vår äldste son och hur vi ska bemöta honom för att ge honom de bästa förutsättningarna till att utvecklas till en trygg och välmående individ med en bra självkänsla? Alla tips mottages tacksamt. Även kring hur man ska ta upp det här med andra närstående. Fråga gärna om ni undrar över något. Tack på förhand! Uppskattar all hjälp vi kan få.

Läs på om Asperger och fundera över om de här dragen förekommer bakåt i släktleden.

Läs inte Mia Törnbloms böcker.

Vid behov, kontakta BUP.

Prata med andra föräldrar till barn med autism/asperger.

Prata med andra aspergare direkt.
Det gör ni ju här och det är en alldeles utmärkt väg.
Vi lever det, det är vi som kan det.

Tvinga inte in honom i röriga sociala sammanhang, vi aspies mår i regel inte bra av att tvångssocialiseras.
Inte heller av aktiviteter som sker i grupp.

Tydlig kommunikation: säg ja och nej snarare än "kanske".
Vi aspies behöver tydlighet och raka besked för att kunna navigera i tillvaron.
Relativitet och osäkra svävande svar skapar ångest och stress.

Se till att ha ordning och rutiner i hemmet.
Ordning och kontinuitet är vad vi behöver - kaos får oss att må dåligt.

Det där var inte lätt! Visst, det skulle kunna vara Asperger. Det skulle också kunna finnas ADHD med. Det kan vara knepigt om det är lite av varje, för att det då finns risk att man inte diagnosticerar nånting och att barnet därför inte får hjälp. Men jag tycker ändå att det skulle vara värt att försöka få en utredning. Före puberteten i alla fall, för det är den sämsta åldern för att utreda.

Annars håller jag med om det som KrigarSjäl säger.

Tycker jag känner igen mig själv mycket i det ni beskriver, speciellt det där med att jag aldrig tog initiativ när jag var yngre, enorma utbrott, väldigt jobbigt vid nya ställen och om 'rutiner' bröts, vilket ofta ledde till utbrott.

Jag har ADD och Asperger, tycker ni borde kolla innan tonåren som sagt av Toblerone.

Sedan får ni komma ihåg att han bara är annorlunda, Asperger har visserligen många negativa sidor som visas som mest i dagens samhälle när det är mycket krav på sociala förmågor, men det har också sina positiva grejer kan jag lova dig.

KrigarSjäl skrev:Läs på om Asperger och fundera över om de här dragen förekommer bakåt i släktleden.

Läs inte Mia Törnbloms böcker.

Vid behov, kontakta BUP.

Prata med andra föräldrar till barn med autism/asperger.

Prata med andra aspergare direkt.
Det gör ni ju här och det är en alldeles utmärkt väg.
Vi lever det, det är vi som kan det.

Tvinga inte in honom i röriga sociala sammanhang, vi aspies mår i regel inte bra av att tvångssocialiseras.
Inte heller av aktiviteter som sker i grupp.

Tydlig kommunikation: säg ja och nej snarare än "kanske".
Vi aspies behöver tydlighet och raka besked för att kunna navigera i tillvaron.
Relativitet och osäkra svävande svar skapar ångest och stress.

Se till att ha ordning och rutiner i hemmet.
Ordning och kontinuitet är vad vi behöver - kaos får oss att må dåligt.

Tack för ditt svar och dina råd! Tror du alltså utifrån din erfarenhet att det kan röra sig om Asperger?

Moderator: Rättade eftersom svaret hamnat i citatet.

Oj, blev visst lite knas med citeringen där, min mening hamnade i din text..hoppas du hittar den.
En fråga till, av nyfikenhet - varför inte Törnbloms böcker?

Toblerone skrev:Det där var inte lätt! Visst, det skulle kunna vara Asperger. Det skulle också kunna finnas ADHD med. Det kan vara knepigt om det är lite av varje, för att det då finns risk att man inte diagnosticerar nånting och att barnet därför inte får hjälp. Men jag tycker ändå att det skulle vara värt att försöka få en utredning. Före puberteten i alla fall, för det är den sämsta åldern för att utreda.

Annars håller jag med om det som KrigarSjäl säger.

Tack! Han har ju bra koncentrationsförmåga, kan sitta still och pyssla, rita mm och har inte direkt överskottsenergi - talar inte det emot adhd? Eftersom skolan inte reagerat på något så tror jag tyvärr det blir svårt att få utredning på BUP hos oss. Och då är frågan vart man vänder sig istället för att få stöd o hjälp.

Frågetecknet skrev:

KrigarSjäl skrev:Läs på om Asperger och fundera över om de här dragen förekommer bakåt i släktleden.

Läs inte Mia Törnbloms böcker.

Vid behov, kontakta BUP.

Prata med andra föräldrar till barn med autism/asperger.

Prata med andra aspergare direkt.
Det gör ni ju här och det är en alldeles utmärkt väg.
Vi lever det, det är vi som kan det.

Tvinga inte in honom i röriga sociala sammanhang, vi aspies mår i regel inte bra av att tvångssocialiseras.
Inte heller av aktiviteter som sker i grupp.

Tydlig kommunikation: säg ja och nej snarare än "kanske".
Vi aspies behöver tydlighet och raka besked för att kunna navigera i tillvaron.
Relativitet och osäkra svävande svar skapar ångest och stress.

Se till att ha ordning och rutiner i hemmet.
Ordning och kontinuitet är vad vi behöver - kaos får oss att må dåligt.

Tack för ditt svar och dina råd! Tror du alltså utifrån din erfarenhet att det kan röra sig om Asperger?

Jag kan inte ställa diagnos.
Ni måste vända er till BUP.

Frågetecknet skrev:

Toblerone skrev:Det där var inte lätt! Visst, det skulle kunna vara Asperger. Det skulle också kunna finnas ADHD med. Det kan vara knepigt om det är lite av varje, för att det då finns risk att man inte diagnosticerar nånting och att barnet därför inte får hjälp. Men jag tycker ändå att det skulle vara värt att försöka få en utredning. Före puberteten i alla fall, för det är den sämsta åldern för att utreda.

Annars håller jag med om det som KrigarSjäl säger.

Tack! Han har ju bra koncentrationsförmåga, kan sitta still och pyssla, rita mm och har inte direkt överskottsenergi - talar inte det emot adhd? Eftersom skolan inte reagerat på något så tror jag tyvärr det blir svårt att få utredning på BUP hos oss. Och då är frågan vart man vänder sig istället för att få stöd o hjälp.

Betr överskottsenergi så finns ju också ADD, dvs ADHD utan hyperaktivitet.

Det är ju för tokigt att skolan ska agera grindvakt. Kan ni alltså inte kontakta BUP själva och berätta om problemen hemma (som skolan inte vet något om) och era misstankar? Annars finns det väl möjlighet att begära utredning privat, men då får man kanske betala allt själv.

jonte00 skrev:Tycker jag känner igen mig själv mycket i det ni beskriver, speciellt det där med att jag aldrig tog initiativ när jag var yngre, enorma utbrott, väldigt jobbigt vid nya ställen och om 'rutiner' bröts, vilket ofta ledde till utbrott.

Jag har ADD och Asperger, tycker ni borde kolla innan tonåren som sagt av Toblerone.

Sedan får ni komma ihåg att han bara är annorlunda, Asperger har visserligen många negativa sidor som visas som mest i dagens samhälle när det är mycket krav på sociala förmågor, men det har också sina positiva grejer kan jag lova dig.

Tack för din input och för att du påminner mig om den positiva sidan. Jag ser inte på min son som att det är ngt fel på honom, utan som att han är speciell. Har länge känt att det är "nåt".

Alien skrev:

Frågetecknet skrev:

Toblerone skrev:Det där var inte lätt! Visst, det skulle kunna vara Asperger. Det skulle också kunna finnas ADHD med. Det kan vara knepigt om det är lite av varje, för att det då finns risk att man inte diagnosticerar nånting och att barnet därför inte får hjälp. Men jag tycker ändå att det skulle vara värt att försöka få en utredning. Före puberteten i alla fall, för det är den sämsta åldern för att utreda.

Annars håller jag med om det som KrigarSjäl säger.

Tack! Han har ju bra koncentrationsförmåga, kan sitta still och pyssla, rita mm och har inte direkt överskottsenergi - talar inte det emot adhd? Eftersom skolan inte reagerat på något så tror jag tyvärr det blir svårt att få utredning på BUP hos oss. Och då är frågan vart man vänder sig istället för att få stöd o hjälp.

Betr överskottsenergi så finns ju också ADD, dvs ADHD utan hyperaktivitet.

Det är ju för tokigt att skolan ska agera grindvakt. Kan ni alltså inte kontakta BUP själva och berätta om problemen hemma (som skolan inte vet något om) och era misstankar? Annars finns det väl möjlighet att begära utredning privat, men då får man kanske betala allt själv.

Ja, det är tokigt. Krasst nog tror jag det handlar om överbelastning. Men vi får tänka igenom det ordentligt och ev försöka få komma på en bedömning. Eller finns det något steg innan BUP liksom, ngn annan man kan vända sig till? Vad kan ni se för för- och nackdelar med att faktiskt få en diagnos "på print"?

Hej!
Det ni kan göra är: ring och hör med bup om vad som krävs för att komma dit för en bedömning av om de tycker att problematiken är tillräcklig för vidare utredning. Om ni kommer dit - släta inte över bekymmer och tänk i förväg efter vad som har varit avvikande i utvecklingen redan från barnet var litet, konkreta exempel gärna. Från familjen och från dagis/skola/släktingar.

Om ni inte kan komma till bup eller om bekymren inte anses vara tillräckligt omfattande - kolla med kommunen/hälsocentralen med föräldrautbildningar. Det krävs då ingen diagnos, utan handlar om hur man kan hantera svåra situationer med barn.

För barn med oro - fortsätt stötta och var med där det behövs. Orka vara en "jobbig överbeskyddande" förälder. Följ med så länge det går på saker och ting om det hjälper barnet att vara med. Pusha inte för mycket - det kan låsa sig. Öva det som är svårt på egen hand först. T.ex. är simhallssituationen svår - gå dit med barnet 10 gånger om det behövs innan hen har doppat fötterna. Ni får antagligen inte mer stöd kring sånt om det blir en diagnos. Stödet ni får är råd kring hur ni kan göra - själva genomförandet står ni antagligen själva för.

Gör schema för barnet - bilder som man sätter på rad för att visa vad som ska hända. Börja med först och sedan = två bilder. Visa barnet bilderna, sedan får hen plocka bort bilden när det är utfört.

Utbrott är bäst att förebygga om möjligt - svårt att bryta. Det är alltså detektivarbete som gäller - vad skapar utbrotten? Hur mycket av det kan omgivningen eliminera?

Belöningssystem är jättebra! Finns massor att läsa om det och jag rekommenderar det verkligen. Man belönar positiva beteenden. Det kan vara bra att ta ett beteende som är jätteviktigt och att bortse från annat... välja sina strider helt enkelt.

Gränsen för normalt vs autismspektrum är en påhittad linje. Funktionsnedsättningen är inte påhittad, men den exakta linjen är det och ser inte exakt likadan ut jämt, det skiljer mellan vem som tittar på det.

Tack våren för ditt svar och för alla konkreta tips och goda råd!

Ang hjälp från kommunen så har jag flera ggr anmält oss till föräldrautbildning i konflikthantering - bara för att få besked om att det ställs in pga för få anmälningar. Kontaktade en psykolog en gång som sa att bara det fungerar i skolan så finns ingen anledning till oro utan rör sig nog mer om "vanligt trots". Så det är så motigt, känns hopplöst ibland, var kan vi få hjälp liksom?! Man verkar bara få komma till BUP om problem ses i skolan, vilket det inte gör...

Frågetecknet skrev:Tack våren för ditt svar och för alla konkreta tips och goda råd!

Ang hjälp från kommunen så har jag flera ggr anmält oss till föräldrautbildning i konflikthantering - bara för att få besked om att det ställs in pga för få anmälningar. Kontaktade en psykolog en gång som sa att bara det fungerar i skolan så finns ingen anledning till oro utan rör sig nog mer om "vanligt trots". Så det är så motigt, känns hopplöst ibland, var kan vi få hjälp liksom?! Man verkar bara få komma till BUP om problem ses i skolan, vilket det inte gör...

Man kan komma till BUP även om problemen inte syns i skolan, man kan även få en utredning. Men en AD(H)D-diagnos får man inte om det inte märks i två olika miljöer, dvs. i regel hemma och i skolan. Om det är framför allt Asperger som man eventuellt ska sätta som diagnos - där verkar inte det kravet finnas. Men samtidigt kommer man ju ändå att undra. Jag menar, det talar ju mot Asperger om barnet fungerar problemfritt i skolan. MEN.... jag fungerade själv också ganska smidigt i skolan. Jag hade bara knappt nån kontakt med dem andra, men skolarbetet fungerade ju bra. Så kan det ju vara.

Så man kan försöka få en utredning i alla fall, tycker jag.