Har alltid varit konflikträdd och inställsam mot människor i min omgivning, och framförallt mån om hur jag framstår inför andra. Alla drar väl oskyldiga lögner då och då, men i mitt fall har det gått så långt att jag har fått dras med konstanta härvor av lögner genom livet. Jag går hellre in i väggen än säger att jag mår dåligt, låtsas om att jag utfört uppgifter jag aldrig gjort, förnekar allt som på något vis kan sätta mig i negativt ljus och leker ovetande om saker jag egentligen vet om. Det sker nästan per automatik och jag känner sällan dåligt samvete över ljugandet som pågått sedan jag var barn. Kommer någon på min lögn försöker jag rädda mig själv genom nya lögner, vilket ofta slutar i att jag trasslar in mig själv i all osanning.

Att gå runt och behöva oroa sig över att bli avslöjad leder till mycket stress och när det framkommer att jag farit med osanning blir det ofta värre än vad det var från början. Jag vet inte om det har något med NPF-problematiken att göra eller bara dåligt självförtroende, men jag kan inte sluta ljuga.

Någon som känner igen sig och lyckats lära bort det dåliga beteendet?

En riktig aspergare talar alltid sanning.

Då brukar jag stänga av, eller bara verka intresserad. För det mesta orkar man inte konfrontera sådant, det blir obekvämt för alla parter.
Tänk på att de få gånger någon konfronterar dig med dina lögner/överdrifter/ursäkter, endast är toppen av isberget. Med allra största sannolikhet så genomskådas du gång på gång utan att du ens är medveten om det.

Sluta oroa dig för att bli avslöjad. Oroa dig istället för att du blir det, hela tiden. Mytomani stämplas alltid bakom ryggen på vederbörande. Risken är stor att det finns folk som redan gör det. Du straffar bara ut dig själv och gör dig själv till åtlöje :/
Hoppas du kommer till bukt med det där. Bär sanningen med stolthet och bli bedömt efter vem du är, och inte efter vem du vill vara – sådant ser människor rakt igenom.

nescio skrev:En riktig aspergare talar alltid sanning.

-1

Moggy skrev:

nescio skrev:En riktig aspergare talar alltid sanning.

-1

+1

Jag kan ju ta upp ett färskt exempel från ett jobb jag hade nyligen som jag vantrivdes på och upplevde mig inte behärska. När folk frågade hur jag trivdes sa jag alltid bra. Efter ett tag blev det så pass ohållbart att jag började sjuka mig tämligen ofta. Jag kunde ju inte berätta sanningen; att jag inte orkade med uppgifterna, när jag sagt att jag trivs så bra! Men ingen kan ju vara sjuk hur ofta som helst, så till slut följde den mest idiotiska lögnen av alla: "Jag har ett annat jobb jag är på".

Förstår ju själv att det inte är ett sunt beteende....

Om sann Aspergare menas med nån som är som Sheldon Cooper i BBT så finns det nog inte många sådana. Har iof inte träffat så många Aspergare men ingen var som Sheldon iaf
Är nog inte så många som uppfyller varenda en av kriterierna utan undantag.

Har själv svårt att ljuga om viktiga saker men kan hända att jag drar halvsanningar ibland för att slippa tynga den andra parten med mina privata psykiska problem

Det inkluderar att säga att man mår bra fast man kanske inte gör det etc.

nescio skrev:En riktig aspergare talar alltid sanning.

Min erfarenhet är att det gäller aspergare som inte kommit så långt i sin utveckling och/eller så har de alltid befunnit sig i en trygg miljö där de blivit respekterade för de de är (och inte vad de gjort)och inte behövt förställa sig för att bli godkända / överleva. Då fortsätter man tala sanning tänker jag.

Många aspergare börjar ljuga tidigt t ex om kompisar för att göra föräldrar och omgivningen till lags.

debase skrev:Jag kan ju ta upp ett färskt exempel från ett jobb jag hade nyligen som jag vantrivdes på och upplevde mig inte behärska. När folk frågade hur jag trivdes sa jag alltid bra. Efter ett tag blev det så pass ohållbart att jag började sjuka mig tämligen ofta. Jag kunde ju inte berätta sanningen; att jag inte orkade med uppgifterna, när jag sagt att jag trivs så bra! Men ingen kan ju vara sjuk hur ofta som helst, så till slut följde den mest idiotiska lögnen av alla: "Jag har ett annat jobb jag är på".

Förstår ju själv att det inte är ett sunt beteende....

Jag tror att det handlar om att en fråga som man kanske inte hunnit fundera över eller kanske inte ens själv vet svaret på, skapar stor stress. Man försöker vara till lags och inte verka konstig och svarar: Jodå, läget är toppen. Trots att man för sig själv ännu inte hunnit reda ut hur läget är.

Jag tror det kan vara till hjälp att försöka lära sig att ta ett steg tillbaka. Ge sig tid att fundera på om man vill eller kan svara på frågan. Inse att man kan svara -Jag vet inte. Ibland frågar folk helt enkelt för mycket.

Det där låter som någonting som är ganska svårt att tvätta bort. Jag tror du behöver hjälp med det där. Hursomhelst låter det som någonting man kan ta i små steg.

Och till er "sanna aspergare": ja renodlad autism tenderar att hålla sig strikt till sanning, även om de också så småningom lär sig att tänja på den i vissa situationer, i mindre eller större utsträckning. Men sedan existerar samsjuklighet och det är erfarenheter och självbild som formar den största delen av en människa, inte diagnosen i sig. Sedan håller jag delvis med er, jag är också en i väldigt hög grad sanningssägare ... men inte när det gäller "sanna" – ska det vara elitism över vem som är mest renodlat funktionshindrad nu också?

Det finns nån form av kompromiss jag stött på i en bok jag läst. Förstår inte riktigt konceptet men det är något med att tala sanning, fast mena någonting annat.

Du kan ju försöka föreställa dig att det plötsligt är omöjligt att ljuga direkt, däremot fortfarande möjligt indirekt. Det vill säga att du säger saker på rätt sätt, tala sanning men samtidigt utelämna obekväma detaljer.

Jag har varit likadan, och fick jobba riktigt jäkla hårt för att ändra mig.

Till att börja med måste du förstå att det beror på rädsla och dåligt självförtroende.

Jag började med att "förstöra för mig själv" genom att tala om för mina närmaste om några saker jag ljugit om.
Sen bad jag om hjälp.
Jag bad dem avslöja mig direkt, istället för att jamsa med när de visste att jag ljög.

Så småningom kunde jag säga "förlåt, jag ljög" direkt efter en lögn, och därifrån gick det sen lättare och lättare att hålla mig till sanningen.

debase skrev:, men jag kan inte sluta ljuga.

Du kan ju börja med att skriva samma sak som här under ditt riktiga namn på Facebook (om du har sånt). Om det är allmänt känt att du är en lögnare borde det inte löna sig att ljuga längre.

Patologisk lögnare är man om man ljuger utan anledning. Du har ju en anledning. Att du inte vill säga när du inte mår bra eller inte klarat av något. Kanske du kan analysera varför detta är så läskigt. Själv tycker jag att erkänna känslor öht för vissa, kan bli för hudlöst, ryser. Men handlar det om att du är rädd att bli dömd för att inte vara perfekt så kanske du kan träna och testa verkligheten. Visst, man kan bli dömd, men det kan bli motsatsen med, att man får förståelse.