Lady of the Dunes

(VARNING FÖR OTÄCKA DETALJER)

Tusentals döda John och Jane Does hittas och identifieras aldrig, men ett av de mest berömda exemplen är en kvinna som bara är känd som "Lady of the Dunes." Den 26 juli 1974 hittades en ung kvinnas nakna, ruttnande lik i Race Point, ett sanddynsområde nära Provincetown, Massachusetts. Vänstra sidan av hennes skalle hade blivit krossat och hennes hals var uppskuren ända ned till ryggraden. Offrets händer och några av hennes tänder hade avlägsnats i ett försök att förhindra identifiering. Hon låg också på ett badlakan med en bandana och ett par jeans som kudde under huvudet. Hon tros ha varit mellan 20 och 40 år gammal.

Det har spekulerats en del om att den oidentifierade kvinnan kan ha varit Rory Gene Kissinger, en 25-årig brottsling som rymde från fängelset 1974 efter att ha arresterats i en drogräd. En möjlig misstänkt gärningsman är ökände gangstern James "Whitey" Bulger som var en av världens mest efterlysta rymlingar innan han fängslades 2011. Bulger brukade hålla till runt Provincetown och ögonvittnen sade sig ha sett honom med en kvinna som liknade Lade of the Dunes 1974. Bulger var också känd för att ta sina mordoffers tänder för att undvika identifiering.

Man har också spekulerat i om Lady of the Dunes var en prostituerad som Bulger hade plockat upp, men OM hon är Rory Gene Kissinger är en teori att Bulger lät mörda henne för att hon inte skulle få reda på något om brottsliga aktiviteter. Än så länge finns inga definitiva bevis som binder Bulger till brottet och eftersom det inte finns någon DNA från Kissinger har man aldrig kommit fram till om hon verkligen är Lady of the Dunes.

Monica Libao - kvinnan utan förflutet



Under hela sin barndom flyttade Monica Libao ofta och tillbringade sina första 15 år på 28 olika adresser tillsammans med sina föräldrar, Pablo och Burma (jo, hon hette faktiskt Burma). Efter att hon fyllt 16, upptäckte Monica en hemlighet när hennes mor blev sjuk och Monica bläddrade i hennes journal. Där stod att Burma genomgått en hysterektomi (bortopererande av livmodern) nästan 20 år innan Monica ens var född. Efter att ha konfronterat Burma om detta, fick Monica veta att en av hennes halvsystrar var hennes riktiga biologiska mor. Efter att ha fött Monica vid 19 års ålder lämnade systern över henne till Burma och Pablo. När Monica emellertid frågade ut sin syster, fick hon veta att Burmas historia var en total lögn och att Monicas riktiga mor faktiskt hade sålt henne till paret Libao för en bussbiljett!

Historien blev ännu mer bisarr när Monica hittade sitt gamla födselcertifikat, i vilket det stod att hon föddes i Chicago, men inget sjukhus eller någon läkare fanns nämnd och certifikatet hade kommit till när Monica var sju.
Många år senare, under en familjesammankomst som slutade i gräl, fick Monica till slut höra om en incident när hennes mor hade gömt henne för polisen (Monica var då baby). Hon blev övertygad om att hennes föräldrar hade kidnappat henne från hennes riktiga familj, vilket skulle förklara varför familjen Libao flyttade runt så mycket under hennes uppväxt.

Monica har nu låtit utredare försöka forska i hennes förflutna och ta reda på vem hon egentligen är. Vid ett tillfälle genomgick hon ett DNA-test för att se om hon kunde vara Elizabeth Gill, en två-årig flicka från Missouri som försvann från sin familjs garageuppfart 1965. Resultatet var dock negativt, så Monica Libao vet fortfarande inte vem hon egentligen är.

Den lille lorden från Waukesha County


Den 8 mars 1921 hittades en liten pojkes lik i en vattenansamling bakom O'Laughlin-stenbrottet i Waukesha County, Wisconsin. Han tros ha varit mellan fem och sju år och hade blivit slagen i huvudet med ett trubbigt föremål. Fem veckor innan pojken upptäcktes skall en anställd vid stenbrottet ha träffat ett par som kom körande i ett fordon och frågade om mannen hade sett en liten pojke. Kvinnan skall ha gråtit. Trots detta kom aldrig någon för att hämta pojkens lik, trots att man utfäste en belöning för den som kunde ge någon information.
Märkligt nog var pojken klädd i dyrbara kläder och såg ut att komma från en rik familj.
Eftersom offret liknade titelkaraktären i Francis Hodgson Burnetts berömda barnbok, kom han att få smeknamnet "Little Lord Fauntleroy" (Lille Lorden på svenska).

Fallet förblev kallt i 28 år, tills man lyckades göra en koppling mellan Lille Lorden och Homer Lemay, en sexårig pojke från Milwaukee som sades ha försvunnit 1921. Homers far, Edmond Lemay, hävdade att efter att Homers mor dött i TBC, lämnade fadern sonen hos ett par som hette Norton. Enligt Edmond tog paret Norton med sig Homer till Argentina, där han skall ha dött i en bilolycka. En utredning fann dock inga uppgifter om Homer Lemays död eller ens att paret Norton existerade.

Edmond Lemay blev ännu mer misstänkliggjord eftersom hans tredje hustru mystiskt försvann 1948, och han kom i klammeri med rättvisan för att ha förfalskat hennes namnteckning på några checkar.
Man hittade dock aldrig några definitiva bevis för att Homer Lemay var Lille Lorden, så nästan hundra år senare är fallet fortfarande olöst.

Är det någon som läser i den här tråden? Vill inte göra en tråd som bara jag är intresserad av...

Kahlokatt skrev:Är det någon som läser i den här tråden? Vill inte göra en tråd som bara jag är intresserad av...

27000 visningar, det är uppenbarligen fler än mig som läser. En av de intressantaste trådarna på forumet.

Jo då. Jag läser med.

Tack! Kul!

Mer från Listverse: Oförklarliga epidemier
(översatt och något bearbetat av mig)



Meteoritsjukan i Carancas

Nära midnatt i september 2007 föll en meteorit till jorden nära Perus gräns mot Bolivia. Meteoriten, som fick sitt namn efter den närbelägna bosättningen Carancas, skrämde slag på dem som var tillräckligt nära för att uppleva den. En man kastades av sin cykel vid nedslaget och de som var längre bort såg en 1 km hög eldsflamma som följde meteoriten ned. Men så snart dammet hade lagt sig och det kokande vattnet i kratern hade torkat ut, verkade det som om alla i närheten hade klarat sig bra. Ingen hade blivit allvarligt skadad av nedslaget.

Föga insåg de att det var nu de verkliga problemen skulle komma. Efter nedslaget gav sig hundratals lokalinvånare ut för att se de rykande resterna av meteoriten. Inom några dagar hade hela 200 av dem blivit sjuka. Symptomen - huvudvärk, illamående, kräkningar och diarré - spred sig så fort att traktens läkare fick resa tält runt ortens sjukstuga för att kunna inhysa alla patienter. De slet hårt i flera dagar, i byggnader vars fönster hade krossats av meteoritnedslagets kraft, och försökte komma på orsaken till den mystiska sjukdomen. Man vet fortfarande inte säkert vad den berodde på. En del vetenskapsmän, t.ex. en Luisa Macedo, har föreslagit att vattnet som tvingades upp av nedslaget var arsenikhaltigt och att "ångan" som kom upp ur kratern var giftig gas, men andra, t.ex. Jose Ishitsuka vid Perus geofysiska institut, menar att en meteorit troligen inte skulle kunna bli tillräckligt het för att skapa så mycket kokhet ånga.
Kanske får vi aldrig veta orsaken till meteoritsjukan.

June Bug-epidemin

June Bug-epidemin refererar till en incident sommaren 1962 när en arbetare på en textilfabrik i USA hävdade att hon hade blivit biten av någon sorts farlig insekt. Kvinnan var övertygad om att den senaste tygleveransen som fabriken fått från England var angripen av äckliga djur och vägrade gå tillbaka till arbetet. Hon klagade på huvudvärk, yrsel och smärtsam klåda.

Det dröjde inte länge förrän över 50 av hennes kollegor också insisterade på att de hade blivit bitna av den mystiska "junibaggen" (cotinis nitida). Naturligtvis stängdes fabriken för inspektion och anställda från folkhälsomyndigheten i Atlanta kom för att utrota djuren. Men till deras förvåning kunde de inte hitta några bevis på att djuren ens existerade. Man hittade bara två bitande insekter i hela fabriken och ingen av dem skulle ha kunnat orsaka de symptom som arbeterskorna beskrev. Trots denna häpnadsväckande icke-upptäckt, lät man ändå spreja fabriken med insektsdödande medel. Det fanns ju inget annat de kunde göra.

Det mest otroliga med historien är ändå att efter att fabriken "renats" och återöppnats klagade aldrig någon mer på "junibaggar". Fanns det verkligen insekter i tyget?

Kahlokatt skrev:Är det någon som läser i den här tråden? Vill inte göra en tråd som bara jag är intresserad av...

Âr mycket intressant läsning. Tack för att du lägger upp

who-am-i skrev:

Kahlokatt skrev:Är det någon som läser i den här tråden? Vill inte göra en tråd som bara jag är intresserad av...

Âr mycket intressant läsning. Tack för att du lägger upp

Varsågod!

Skrattepidemin i Tanganyika



Konstigt nog bröt en annan mystisk epidemi ut 1962: I den lilla byn Kashasha i Tanzania (som då hette Tanganyika) slog en skrattattack-epidemi till på en internatskola för flickor. Det började med bara tre personer och verkade vara enbart ett vanligt fall av väldigt fnissiga tonåringar. Men vid dagens slut var otroligt nog 95 av skolans elever - över hälften - drabbade. De började skratta 30 januari. 30 mars hade skolan helt fått stängas. Det otäckaste med utbrottet var att detta bara var början...

Efter att internatskolan stängdes, skickades de påverkade flickorna iväg till olika byar. Kanske trodde personalen att de genom att separera de personer som led av skrattattackerna kunde stävja epidemin. I stället ökade den. I maj hade 200 personer i den närbelägna bosättningen Nshamba drabbats av hysteriska skrattattacker och i juni hade ytterligare 50 personer drabbats, denna gång i en mellanstadieskola nära Bukoba.

När epidemin till slut var över - efter att ha påverkat vissa personer i hela 16 dagar - hade åtminstone 1000 personer drabbats och totalt 14 skolor fått stängas. Än i dag vet ingen säkert vad som orsakade denna skrämmande epidemi.

Sömnsjukan i Kalachi



Invånarna i Kalachi, en ort i norra Kazakstan, började 2013 plågas av smittsam trötthet. De föll i djup, närmast komaliknande sömn som kunde vara i flera dygn. Ungefär 1/4 av invånarna har drabbats av sömnsjukan åtminstone en gång under de senaste tre åren och vetenskapen hittar ingen nöjaktig förklaring. Många potentiella orsaker har föreslagits och sedan förkastats. Professor Leonid Rikhvanov, en rysk vetenskapsman med geokemi som specialinriktning, sade i en intervju att han trodde att svaret kan finnas i en övergiven urangruva från Sovjettiden, belägen nära samhället. Den radongas som fyller gruvan skulle enligt Rikhvanov kunna fungera ungefär som narkotoka eller anestesi.

Den kazakiska regeringen var emellertid långtifrån övertygad av sådana teorier. 2015 började Kalachis invånare att evakueras, eftersom man inte hittat något annat sätt att få bukt med sjukdomen.

Svimningsepidemin på Västbanken



1983 började en skolflicka i den palestinska staden Arrabah hosta våldsamt. Hon kunde inte andas och svimmade strax.
Inom några timmar började andra flickor i skolan också att svimma och efter några veckor hade över 900 personer i flera olika byar på Västbanken drabbats av samma symptom. Men vad var anledningen?
Wahid Hamdallah, en tidigare borgmästare från en av de påverkade städerna, trodde sig ha svaret och gick ut med att utbrottet berodde på förgiftning, en avsiktlig och grym attack mot Palestina orkestrerad av den israeliska staten.

I och med den spända atmosfären på Västbanken ledde naturligtvis detta "avslöjande" till att paniken ökade ytterligare. Nästan 250 personer i Jenin drabbades av sjukdomen efter att ha sett en bil köra förbi på gatorna och släppa ut moln av svart rök. De var övertygade om att de hade blivit förgiftade. När smittskyddsmyndigheten undersökte skolan där sjukdomen uppstått hittade de emellertid bara ett spår av vätesulfid, en gas som brukar uppstå i illa skötta latriner. Kunde det ha varit en smutsig toalett på flickskolan som ledde till att hundratals personer blev sjuka? Eller fanns det något annat i Arrabah den dagen?

@Kahlokatt:

Vill minnas att i någon stad i Kazakstan förekom(mer) ett likande fenomen. Men där kom de nog fram till att det var någon gas som läckte ur marken eller från en industri som orsakade svimningsfallen.

Pokemonchocken


Det här är riktigt konstigt. 1997 fick över 700 japanska barn tas akut till sjukhus efter sändningen av "Denno Senshi Porygon", ett avsnitt av den populära tecknade serien Pokemon. Denna speciella händelse - som man nu i Japan refererar till som Pokemonchocken - troddes ha orsakats av blixtrande ljus och repetitiva mönster som visades i avsnittet. Experter misstänkte att detta hade framkallat epileptiska anfall hos flera av barnen.

Det kanske verkar larvigt att hävda att ett TV-program gjorde folk sjuka, men det är faktiskt vanligare än man kan tro. Ett annat exempel är den portugisiska såpan Morangos com Acucar (Jordgubbar med socker). 2006 sändes ett avsnitt i vilket ett potentiellt dödligt virus sprider sig i en av rollfigurernas skola.
Inte långt efteråt började vissa som sett avsnittet att drabbas av symptom som matchade det smittade viruset i TV-serien. Detta gjorde läkare otroligt häpna, eftersom det nästan var som om sjukdomen hade spritt sig från Morangos com Acucar till verkligheten.
Dessa två exempel visar hur TV kan vara farligare än man tror, speciellt när vetenskapen inte riktigt kan förklara farorna!

Bonddrengen skrev:@Kahlokatt:

Vill minnas att i någon stad i Kazakstan förekom(mer) ett likande fenomen. Men där kom de nog fram till att det var någon gas som läckte ur marken eller från en industri som orsakade svimningsfallen.

Bläddra i tråden så hittar du den berättelsen!

Nickarsjukan



Det här är en riktigt tragisk sjukdom.
Nickarsjukan, som kan ge både fysiska och mentala handikapp, är en otäck epidemi som karaktäriseras av att offren får anfall. De nickar konvulsivt och har så svåra spasmer att de inte kan äta eller sova.
Sjukdomen identifierades först 1962 och finns f.t. i Sydsudan, Tanzania och Uganda, där allvarliga utbrott har ägt rum så sent som 2012. Sjukdomen var så svår att doktor Anthony Mbonye, Ugandas hälsominister, lät öppna flera olika kliniker specifikt för de drabbade av denna märkliga sjukdom.

Fastän anfallen är jobbiga och skrämmande är den verkliga faran med nickarsjukan att den hämmar tillväxten. Så snart offren har smittats blir de permanent och totalt fastlåsta i både kropp och själ. Eftersom sjukdomen främst drabbar barn mellan fem och 15 år kan detta leda till livslånga handikapp.

Läkarvetenskapen är fortfarande långt från att förstå orsaken till sjukdomen, men det finns ändå lite hopp. Vetenskapsmän tror att en länk mellan syndromet och en sorts parasitisk mask som är vanlig i de drabbade områdena kan vara en möjlig orsak, men för tillfället finns inga svar - och ingen bot.

Dromomani



1886 togs en man vid namn Jean-Albert Dadas in på ett sjukhus i Bordeaux, fysiskt utmattad och utan något minne av hur han hade kommit dit. För de flesta skulle det ha varit en skrämmande upplevelse, men för Dadas var det vardag. Han vaknade ofta upp från ett dissociativt tillstånd (fuguetillstånd) då han hade vandrat flera hundra kilometer utan att vara medveten om det. En gång 1881 vaknade han upp och insåg att han hade vandrat från Frankrike till Ryssland! Dadas led av dromomani - en oförklarlig sjukdom som klassificeras som "en okontrollerbar lust att resa eller vandra."

Dromomani, som ibland kallas "patologisk turism", var en kort och oförklarlig epidemi som drabbade Frankrike i slutet av 1800-talet. Fascinerande nog försvann sjukdomen just som läkarvetenskapen gjorde sig redo att studera den.

Vid en psykiatrisk konferens i Nantes 1909 försökte olika akademiker rationalisera sjukdomen och presenterade sex eller sju olika tillstånd som troddes vara orsaken till dromomani. Det sista fallet av sjukdomen rapporterades bara några månader senare, trots det faktum att man vid konferensen varken hade funnit några verkliga förklaringar eller någon bot.
Mysteriet är ännu olöst...

Kahlokatt skrev:Bläddra i tråden så hittar du den berättelsen!

HAHA! Var ju föregående inlägg i tråden. SVT hade något inslag om det tidigare tror jag.

Mysterier från Down Under
(från Listverse, översatt av mig)

Till offer åt Molok

I juni 1979 väntade en lycklig familj på en färja för transport till Luna Park, ett populärt nöjesfält i Sydney. Jenny och John Godson hade länge sett fram emot resan, eftersom de ville överraska sina söner med en rolig utflykt. Efter att ha besökt Taronga Zoo tog de sig till slut till Luna Park, där de hade massor av tid på sig att åka alla attraktioner. När kvällen nalkades skulle familjen åka en sista tur innan de återvände hem. Vilken karusell skulle de lägga sina sista fyra biljetter på?

Pojkarna bestämde sig för Spöktåget och åkte iväg med fadern, medan modern Jenny gick och köpte en glass. När hon återvände några minuter senare, steg hon rakt in i en mardröm. I stället för att se sin make och sina två söner ha en rolig tur i Spöktåget, såg hon rök stiga från tåget när det rusade fram och de tivolianställda som desperat försökte få ut besökare varje gång tåget kom ut ur en tunnel.
Jennys make och två pojkar, samt fyra andra passagerare, kom aldrig ut.

En kort tid efter tragedin hittade Jenny några av de fotografier som togs under den förfärliga dagen och blev alldeles chockad av ett. På en bild av sonen Damien, den sista någonsin, poserar den lille pojken blygt bredvid en otäck figur i en demonliknande mask med horn. Denne man lyckades man aldrig hitta, men man gjorde jämförelser mellan figuren och guden (eller demonen, beroende på vad man själv tror på) Molok. Man tror att Molok ville ha levande brända barn som offer. Var detta ett ondskefullt sätt att ge människooffer åt en uråldrig gud, eller var det en arrangerad brand för att få ut försäkringspengar? Jenny Godson var övertygad om att något illasinnat låg bakom katastrofen, men exakt vem den behornade, maskerade mannen var är fortfarande ett mysterium.

Rhianna Barreaus försvinnande


Tolvåriga Rhianna Barreau planerade att promenera till den lokala köpgallerian i South Australia i oktober 1992 för att köpa ett kort till sin amerikanska brevvän. Oftast tog hon bussen, men bussförarna var ute i strejk denna dag och Rhianna ville inte vänta. Modern tyckte att Rhianna kunde promenera, sade hej då till dottern och åkte till arbetet.
Folk såg Rhianna promenera längs Highway Drive precis före lunch. Det var sista gången någon såg henne. Rhiannas mamma kom hem på eftermiddagen och fann på matsalsbordet ett kort till dotterns vän. På golvet låg en LP och TV:n stod på i ett tomt rum.

Efter att ha ringt Rhianna och inte fått något svar, började Ms. Barreau leta. Först i huset och sedan utomhus. Hon frågade grannarna om de hade sett Rhianna, men det hade de inte. Ms. Barreau ringde polisen, men Rhianna sågs aldrig till igen och än i dag vet ingen vad som hände med henne.

2015 försökte en polis lösa detta nu över 20 år gamla brott och erbjöd en belöning på 1 miljon dollar till vem som än hade trovärdig information om Rhianna Barreaus försvinnande, men man fick inte ut något av det.
Efter alla dessa år bor Ms. Barreau fortfarande kvar i samma hus i hopp om att dottern en dag skall återvända, eller i alla fall att hon före sin död skall få veta vad som hände dottern.

Det finns rätt många försvunna personer i USA enligt FBI.

https://www.fbi.gov/about-us/cjis/ncic/ ... s-for-2014

Detta var en mycket intressant tråd, som jag nu önskar att jag hade hittat tidigare.