Fleure123 skrev:Ja.... Men det stod tidigare här om i alla fall en persons erfarenhtet att det inte var någon bra idé att berätta om sjukskrivvningar - se citatet nedan. Men hemliga agenter kanske har det lättare?

KrigarSjäl skrev:

Fleure123 skrev:Hur gör/pratar ni PÅ EN DEJT om personen frågar er vad ni arbetar med, och ni inte arbetar , eller inte arbetar på det vanliga viset?

-Brudarna sticker fortare än en avlöning när samtalet kommer dit.

Det är nämligen inte socialt accepterat att leva på sjukersättning.
I synnerhet inte om du är man och dejtar.

Jamen vad ska du göra då? Antingen får du ta och ljuga, vilket inte är ett speciellt bra sätt att starta en eventuell relation på. Om du är bara ute efter en kortare fling får du väl säga att du är arbetssökande eller något. Liksom, det går inte att formulera sig på speciellt många sätt.

Och ge upp med hela det här "kvinnor har det lättare"-bullshiten. Jag är så jävla trött på det på det här forumet. Av någon anledning är det "kvinnor har det lättare", inte "det kanske är mig det är fel på".

Att brudar ställer krav om ekonomi/fast arbete för inledande av förhållande betyder inte att det är fel på mig.

Möjligen är det fel att vara romantiker och leta efter den där äkta, passionerade kärleken men det tycks mest handla om att leka blindbock med status där ute.

Skulle ha haft större framgång vid inledningsfasen om jag ljugit och förställt mig, det vet jag.
Men förställa sig är inte min väg här i livet. Man bygger inte hus på lösan sand och jag avskyr lögn och falskspel. Människor med kluven tunga skola tas av daga.

KrigarSjäl skrev:Att brudar ställer krav om ekonomi/fast arbete för inledande av förhållande betyder inte att det är fel på mig.

Vad ställer du för krav på brudar?

Möjligen är det fel att vara romantiker och leta den där äkta, passionerade kärleken men det tycks mest handla om att leka blindbock med status där ute.

Den där "äkta, passionerade" kärleken existerar inte. Visst, att vara nykär är att vara passionerad. Men alltså, folk som varit gifta i 60 år har inte klarat av det för att de på något magiskt sätt hittade kärleken. Så långvarig kärlek är något man skapar.

-Attraktion och själslig gemenskap är vad jag tycker det handlar om.

Inte livspusslande utifrån ekonomiska kalkyler.
Resonemangsförhållanden är det mest oromantiska som finns.
Lyxhustrur och hollywoodfruar, har förstått att sånt blivit mer accepterat idag men jag tar mig rätten att säga vad jag anser om sånt: prostitution.

KrigarSjäl skrev:-Attraktion och själslig gemenskap är vad jag tycker det handlar om.

Vad förväntar du dig att denna själsliga gemenskapen ska vara? Jag har aldrig hört om någon IRL som sagt "ja vi höll ihop i 60 år för vi hade en så fantastiskt själslig gemenskap". Men jag kanske träffar och pratar med för få människor. Däremot har jag sett en jävla massa filmer och läst en jävla massa böcker där denna själsliga gemenskap existerar och på något magiskt sätt gör att karaktärerna älskar varandra mer än allt annat livet ut.

Är du en sån som tror på själsfränder?

Jag vet inte, men jag vet att en del kvinnor har en närmast magisk inverkan på mig.
Den magin kan jag inte vara utan i ett förhållande.

Det här med att inte gå efter pengar och status gäller förresten lika mycket för män.
Gigoloverksamhet är ovärdigt.

Har funnits rika brudar som varit intresserade av mig men då jag inte känt attraktion, magi, har jag valt att avstå.

Tycker inte man ska kohandla med känslor på det viset.

KrigarSjäl skrev:Jag vet inte, men jag vet att en del kvinnor har en närmast magisk inverkan på mig.
Den magin kan jag inte vara utan i ett förhållande.

Det här med att inte gå efter pengar och status gäller förresten lika mycket för män.
Gigoloverksamhet är ovärdigt.

Har funnits rika brudar som varit intresserade av mig men då jag inte känt attraktion, magi, har jag valt att avstå.

Tycker inte man ska kohandla med känslor på det viset.

Ja och det är naturligtvis jätteviktigt, att magin och attraktionen osv existerar. Men vad jag försöker få fram är att det är inte det som får en relation att hålla. Man kan vara hur attraherade som helst av varandra, men lär man sig inte att leva med varandras dåliga sidor kommer man inte vara ihop speciellt länge.

Sedan finns det naturligtvis olika sätt att göra det på. Normala människor lär sig att älska sin partners dåliga sidor också. Rika människor lär sig att älska sin partners pengar eller utseendet som är perfekt för att impa på kollegorna med.

Naturligtvis får man kompromissa om det dagliga, vem som gör vad, rutiner och allt annat som hör till.

KrigarSjäl skrev:Naturligtvis får man kompromissa om det dagliga, vem som gör vad, rutiner och allt annat som hör till.

Men alltså.. Du förstår nog inte riktigt vad jag försöker få fram. Jag menar inte ekonomi, vem som tar ut soporna, vem som diskar och sån skit. Jag menar saker som att min sambo blir arg på mig när han är stressad eller trött. Eller att jag blir jävligt irriterad på honom när han försöker prata med mig samtidigt som jag läser. Eller att vi har totalt olika dygnsrytm. Eller att vi inte alls gillar samma musik, och att han hatar att läsa skönlitteratur.

Förstår du?

Jodå, att man är olika, lever lite olika.

colaflaska skrev:

KrigarSjäl skrev:Naturligtvis får man kompromissa om det dagliga, vem som gör vad, rutiner och allt annat som hör till.

Men alltså.. Du förstår nog inte riktigt vad jag försöker få fram. Jag menar inte ekonomi, vem som tar ut soporna, vem som diskar och sån skit. Jag menar saker som att min sambo blir arg på mig när han är stressad eller trött. Eller att jag blir jävligt irriterad på honom när han försöker prata med mig samtidigt som jag läser. Eller att vi har totalt olika dygnsrytm. Eller att vi inte alls gillar samma musik, och att han hatar att läsa skönlitteratur.

Förstår du?

Du bör dock akta dig för att bli ihop med någon som är alltför olik dig själv. Om det inte är så att det funkar bra ändå för att man kompletterar varandra. Det kan bli jävligt kämpigt om man måste kompromissa allt för mycket. Vissa saker kan man lättare acceptera. T.ex. olika intressen, olika smak när det gäller film t.ex. Svårare är det om temperamenten inte passar ihop. T.ex. tål inte jag folk som lätt blir arga, det stressar mig enormt. Värderingar är viktiga, att de är någorlunda lika.

KrigarSjäl skrev:-Attraktion och själslig gemenskap är vad jag tycker det handlar om.

Inte livspusslande utifrån ekonomiska kalkyler.
Resonemangsförhållanden är det mest oromantiska som finns.
Lyxhustrur och hollywoodfruar, har förstått att sånt blivit mer accepterat idag men jag tar mig rätten att säga vad jag anser om sånt: prostitution.

Så jag tolkar det som att du dissar gold diggers? Hur ställer du dig till att dejta en vacker EU-migrant som tigger? Hon har ju sämre ekonomiskt ställt än du,du skulle inte ha några problem med det? Att hon inte har råd med att hitta på saker med dig?

KrigarSjäl skrev:Jag vet inte, men jag vet att en del kvinnor har en närmast magisk inverkan på mig.
Den magin kan jag inte vara utan i ett förhållande.

Det du beskriver verkar bara attraktion/förälskelse.

Toblerone skrev:

colaflaska skrev:

KrigarSjäl skrev:Naturligtvis får man kompromissa om det dagliga, vem som gör vad, rutiner och allt annat som hör till.

Men alltså.. Du förstår nog inte riktigt vad jag försöker få fram. Jag menar inte ekonomi, vem som tar ut soporna, vem som diskar och sån skit. Jag menar saker som att min sambo blir arg på mig när han är stressad eller trött. Eller att jag blir jävligt irriterad på honom när han försöker prata med mig samtidigt som jag läser. Eller att vi har totalt olika dygnsrytm. Eller att vi inte alls gillar samma musik, och att han hatar att läsa skönlitteratur.

Förstår du?

Du bör dock akta dig för att bli ihop med någon som är alltför olik dig själv. Om det inte är så att det funkar bra ändå för att man kompletterar varandra. Det kan bli jävligt kämpigt om man måste kompromissa allt för mycket. Vissa saker kan man lättare acceptera. T.ex. olika intressen, olika smak när det gäller film t.ex. Svårare är det om temperamenten inte passar ihop. T.ex. tål inte jag folk som lätt blir arga, det stressar mig enormt. Värderingar är viktiga, att de är någorlunda lika.

Jag har inga som helst behov av att du förklarar något jag redan vet. Jag gillar att du drar slutsatsen att jag och min sambo är för olika efter att jag har listat några av sakerna vi redan har hittat kompromisser för. Det känns rimligt.

Jag har försökt o nätdejta några gånger, men har bara träffat 2 IRL. Den ena höll jag ihop med några veckor. Men sen förstörde min Asperger det hela... Eftersom en gång så klädde hon av sig o la sig på min soffa o frågade vad vi skulle göra nu.

Jag min dumme fan svarade; -Tja, jag tänkte ta en cigarett, o sen gå och lägga mig, men du får gärna sova på soffan!

Hade i.o.f. legat med henne innan, men hon blev sur o gjorde slut.

colaflaska skrev:

Toblerone skrev:

colaflaska skrev:Men alltså.. Du förstår nog inte riktigt vad jag försöker få fram. Jag menar inte ekonomi, vem som tar ut soporna, vem som diskar och sån skit. Jag menar saker som att min sambo blir arg på mig när han är stressad eller trött. Eller att jag blir jävligt irriterad på honom när han försöker prata med mig samtidigt som jag läser. Eller att vi har totalt olika dygnsrytm. Eller att vi inte alls gillar samma musik, och att han hatar att läsa skönlitteratur.

Förstår du?

Du bör dock akta dig för att bli ihop med någon som är alltför olik dig själv. Om det inte är så att det funkar bra ändå för att man kompletterar varandra. Det kan bli jävligt kämpigt om man måste kompromissa allt för mycket. Vissa saker kan man lättare acceptera. T.ex. olika intressen, olika smak när det gäller film t.ex. Svårare är det om temperamenten inte passar ihop. T.ex. tål inte jag folk som lätt blir arga, det stressar mig enormt. Värderingar är viktiga, att de är någorlunda lika.

Jag har inga som helst behov av att du förklarar något jag redan vet. Jag gillar att du drar slutsatsen att jag och min sambo är för olika efter att jag har listat några av sakerna vi redan har hittat kompromisser för. Det känns rimligt.

Men hallå! Jag kan inte veta vad du redan vet - okej? Jag kan inte läsa tankar. Theory of mind? Det låter väldigt otrevligt det du skriver. Dessutom brukar det inte vara så att man vet något och sedan agerar man alltid därefter. Man gör ibland nya erfarenheter och prioriterar olika saker.

Anledningen att jag tyckte det var ett viktigt råd var nog att jag själv hade en slags övertro på "goda avsikter" när jag var yngre. Dvs. om man vill komma bra överens och är beredd att kompromissa så kommer det nog att fungera. Plus några andra faktorer. Man kanske har kollat att man har samma värderingar och liknande intressen. Sedan märkte jag, med min ex-man, att det konceptet var värdelöst. Det hjälpte inte att vi hade samma intressen - jag hade kunnat prata om historia med vem som helst. Och man kan inte kompromissa hela tiden och om man inte förstår varandra, kan man inte ens få ihop en kompromiss ibland (t.ex. om den andra parten aldrig "vet" vad hen tycker eller vill).

Richard skrev:Jag har försökt o nätdejta några gånger, men har bara träffat 2 IRL. Den ena höll jag ihop med några veckor. Men sen förstörde min Asperger det hela... Eftersom en gång så klädde hon av sig o la sig på min soffa o frågade vad vi skulle göra nu.

Jag min dumme fan svarade; -Tja, jag tänkte ta en cigarett, o sen gå och lägga mig, men du får gärna sova på soffan!

Hade i.o.f. legat med henne innan, men hon blev sur o gjorde slut.

Sådant är ju väldigt klurigt när det gäller dejting. Jag tycker det är lätt att göra fel åt andra hållet också, alltså att förutsätta att den andra vill ha sex om hen till exempel halvlägger sig i soffan.

Toblerone skrev:
Men hallå! Jag kan inte veta vad du redan vet - okej? Jag kan inte läsa tankar. Theory of mind? Det låter väldigt otrevligt det du skriver. Dessutom brukar det inte vara så att man vet något och sedan agerar man alltid därefter. Man gör ibland nya erfarenheter och prioriterar olika saker.

Anledningen att jag tyckte det var ett viktigt råd var nog att jag själv hade en slags övertro på "goda avsikter" när jag var yngre. Dvs. om man vill komma bra överens och är beredd att kompromissa så kommer det nog att fungera. Plus några andra faktorer. Man kanske har kollat att man har samma värderingar och liknande intressen. Sedan märkte jag, med min ex-man, att det konceptet var värdelöst. Det hjälpte inte att vi hade samma intressen - jag hade kunnat prata om historia med vem som helst. Och man kan inte kompromissa hela tiden och om man inte förstår varandra, kan man inte ens få ihop en kompromiss ibland (t.ex. om den andra parten aldrig "vet" vad hen tycker eller vill).

Synd att du och din exman inte kunde ha givande diskussioner trots ett gemensamt intresse, jag hade blivit galen av att försöka diskutera det jag och min sambo diskuterar med någon annan. Jag nämnde saker som gör det lite tufft för mig och min sambo, och jag trodde att det var underförstått att vi har hittat kompromisser för det men tydligen inte.

colaflaska skrev:

Toblerone skrev:
Men hallå! Jag kan inte veta vad du redan vet - okej? Jag kan inte läsa tankar. Theory of mind? Det låter väldigt otrevligt det du skriver. Dessutom brukar det inte vara så att man vet något och sedan agerar man alltid därefter. Man gör ibland nya erfarenheter och prioriterar olika saker.

Anledningen att jag tyckte det var ett viktigt råd var nog att jag själv hade en slags övertro på "goda avsikter" när jag var yngre. Dvs. om man vill komma bra överens och är beredd att kompromissa så kommer det nog att fungera. Plus några andra faktorer. Man kanske har kollat att man har samma värderingar och liknande intressen. Sedan märkte jag, med min ex-man, att det konceptet var värdelöst. Det hjälpte inte att vi hade samma intressen - jag hade kunnat prata om historia med vem som helst. Och man kan inte kompromissa hela tiden och om man inte förstår varandra, kan man inte ens få ihop en kompromiss ibland (t.ex. om den andra parten aldrig "vet" vad hen tycker eller vill).

Synd att du och din exman inte kunde ha givande diskussioner trots ett gemensamt intresse, jag hade blivit galen av att försöka diskutera det jag och min sambo diskuterar med någon annan. Jag nämnde saker som gör det lite tufft för mig och min sambo, och jag trodde att det var underförstått att vi har hittat kompromisser för det men tydligen inte.

Han som hade en Pokemon avatar kanske du skulle kunna diskutera det med?

slackern skrev:
Han som hade en Pokemon avatar kanske du skulle kunna diskutera det med?

Min sambo har noll intresse i pokémon.

colaflaska skrev:

slackern skrev:
Han som hade en Pokemon avatar kanske du skulle kunna diskutera det med?

Min sambo har noll intresse i pokémon.

OK där ser man. Fast kanske inte så konstigt finns ju massa intressanta saker eller saker man kan ha gemensamma intressen kring.

colaflaska skrev:

Toblerone skrev:
Men hallå! Jag kan inte veta vad du redan vet - okej? Jag kan inte läsa tankar. Theory of mind? Det låter väldigt otrevligt det du skriver. Dessutom brukar det inte vara så att man vet något och sedan agerar man alltid därefter. Man gör ibland nya erfarenheter och prioriterar olika saker.

Anledningen att jag tyckte det var ett viktigt råd var nog att jag själv hade en slags övertro på "goda avsikter" när jag var yngre. Dvs. om man vill komma bra överens och är beredd att kompromissa så kommer det nog att fungera. Plus några andra faktorer. Man kanske har kollat att man har samma värderingar och liknande intressen. Sedan märkte jag, med min ex-man, att det konceptet var värdelöst. Det hjälpte inte att vi hade samma intressen - jag hade kunnat prata om historia med vem som helst. Och man kan inte kompromissa hela tiden och om man inte förstår varandra, kan man inte ens få ihop en kompromiss ibland (t.ex. om den andra parten aldrig "vet" vad hen tycker eller vill).

Synd att du och din exman inte kunde ha givande diskussioner trots ett gemensamt intresse, jag hade blivit galen av att försöka diskutera det jag och min sambo diskuterar med någon annan. Jag nämnde saker som gör det lite tufft för mig och min sambo, och jag trodde att det var underförstått att vi har hittat kompromisser för det men tydligen inte.

Man kan inte diskutera om den andra inte förstår en. Han förstod inte mig och jag förstod inte honom. Om något ämne kunde man prata jättebra med honom. Men inte om något som gällde relationen, känslor och liknande kunde han inte alls prata om.

Egentligen är jag inte alls någon känslostyrd människa, men jag vill inte heller ha en partner som tar ut sin dåliga humör på mig, samtidigt som han inte kan prata om vad problemet är. Dvs. jag tycker inte att man måste prata en massa, om det inte finns något man verkligen behöver prata om. Men om en person svänger så i humöret och mår uppenbarligen dåligt, då vill jag att han försöker göra något åt det, inte låta hela familjen lida av det.

Toblerone skrev:

colaflaska skrev:

Toblerone skrev:
Men hallå! Jag kan inte veta vad du redan vet - okej? Jag kan inte läsa tankar. Theory of mind? Det låter väldigt otrevligt det du skriver. Dessutom brukar det inte vara så att man vet något och sedan agerar man alltid därefter. Man gör ibland nya erfarenheter och prioriterar olika saker.

Anledningen att jag tyckte det var ett viktigt råd var nog att jag själv hade en slags övertro på "goda avsikter" när jag var yngre. Dvs. om man vill komma bra överens och är beredd att kompromissa så kommer det nog att fungera. Plus några andra faktorer. Man kanske har kollat att man har samma värderingar och liknande intressen. Sedan märkte jag, med min ex-man, att det konceptet var värdelöst. Det hjälpte inte att vi hade samma intressen - jag hade kunnat prata om historia med vem som helst. Och man kan inte kompromissa hela tiden och om man inte förstår varandra, kan man inte ens få ihop en kompromiss ibland (t.ex. om den andra parten aldrig "vet" vad hen tycker eller vill).

Synd att du och din exman inte kunde ha givande diskussioner trots ett gemensamt intresse, jag hade blivit galen av att försöka diskutera det jag och min sambo diskuterar med någon annan. Jag nämnde saker som gör det lite tufft för mig och min sambo, och jag trodde att det var underförstått att vi har hittat kompromisser för det men tydligen inte.

Man kan inte diskutera om den andra inte förstår en. Han förstod inte mig och jag förstod inte honom. Om något ämne kunde man prata jättebra med honom. Men inte om något som gällde relationen, känslor och liknande kunde han inte alls prata om.

Egentligen är jag inte alls någon känslostyrd människa, men jag vill inte heller ha en partner som tar ut sin dåliga humör på mig, samtidigt som han inte kan prata om vad problemet är. Dvs. jag tycker inte att man måste prata en massa, om det inte finns något man verkligen behöver prata om. Men om en person svänger så i humöret och mår uppenbarligen dåligt, då vill jag att han försöker göra något åt det, inte låta hela familjen lida av det.

Väldigt sant!

När min sambo är på dåligt humör, vilket han i princip bara är när han är stressad, går jag bara undan tills han lugnat sig. Lägger mig i sängen och läser en bok eller tar en promenad. Det finns ingen som helst anledning till att försöka diskutera med honom då, för då blir jag också arg. Min farsa är precis likadan, efter en stressig dag är han som ett åskmoln. Så jag lärde mig väldigt tidigt att det bara är att lämna folk ifred när de är så.

Håller med dig om allt du skrivit i inlägget!

En liten uppdatering.

Strax efter mitt inlägg här hittade jag en tjej, vi skrev långa meddelanden på nätet och jag kände att allt klickade. Hon hade skrivit i sin pressentation att hon ville ta det lugnt så jag kände ingen stress att träffas direkt, jag tänkte att vi skulle lära känna varandra lite bättre och jag valde att bara prata med henne. Det var ett gigantiskt misstag. Nu har hon tydligen träffat någon annan. Hon hade inte ens tänkt berätta det för mig tror jag, hon slutade bara skriva och jag frågade varför flera gånger innan jag fick svar.

Nästa gång tänker jag vara mer beredd och träffas hyfsat fort och fråga om personen pratar med fler, jag tänker vara tydlig med vad jag känner och står också.