Hej!

Jag har funderat på hur vanligt det är att man har tidig eller sen utveckling när man har AS. En del är ju "lillgamla" och säger saker som inte alls hör ihop med åldern. Andra använder semikolon redan i mellanstadiet och har ett väl utvecklat språk. Medan det finns de som lär sig i väldigt långsam takt och inte alls har samma begrepp om saker som de jämnåriga kamraterna.

Då jag skulle flytta hemifrån när jag var 23, nästan 24, visste jag knappt skillnaden mellan bostadsrätt och hyresrätt. Mina föräldrar köpte en bostadsrätt åt mig och jag hade inget att sätta emot. Först när jag träffade min man när jag var nästan 26 år gick det upp för mig att aha, man kan hyra också. Behöver inte köpa.

När jag bodde själv i min lilla etta diskuterade jag allt med mina föräldrar och gjorde som de sa.

Jag hade en gammal spis som knappt fungerade. Mina föräldrar bytte ut spisen, rev kökslådorna i trä och satte dit en hurts från IKEA i stället. De kaklade om och målade alla köksluckor i en diskret färg eftersom de var målade i olika sorters blått. Jag minns att mamma t.o.m. hade mat med sig när hon och pappa var där och jobbade med köket. En gång när jag sa att jag faktiskt hade tinat ett torskblock som jag skulle koka, då gick hon in i kokvrån och stekte torsken. "Hoppas att det blev som du ville ha det", sade hon.

Badrumsdörren gick inte att stänga, jag kom nästan inte ut en gång när jag hade stängt den. Så jag fick påminna alla som kom på besök att den inte gick att stänga. Men pappa ansåg att det inte gick att åtgärda till en rimlig kostnad. Så det blev aldrig åtgärdat. Det var inte bara att köpa nytt dörrlås till innerdörr på järnaffären och sätta dit, utan det var mer som skulle till (kanske en ny dörr rent av) men hade pappa sagt nej så fick jag ingen hjälp att åtgärda det och visste inte vart jag skulle vända mig. Då var jag 25 år. Hade det varit i dag, nu när jag är 34, hade jag gått till en låssmed eller snickare och frågat hur man ska göra, köpt det som behövdes och antingen gjort det själv eller betalat dem för det. På den tiden kom jag inte ens på tanken.

Badkaret jag hade i min etta var rätt halkigt och jag halkade runt när jag skulle duscha. Det gick rätt länge. En dag muttrade jag för mig själv: "Varför har jag ingen halkmatta i badkaret? En dag kommer jag att halka och bryta benen av mig!" Sedan ramlade polletten ner: "Jag bor själv nu och jag måste själv köpa en halkmatta, annars kommer jag aldrig att få en." En kort tid därefter cyklade jag ner till en VVS-butik och köpte en blå halkmatta med sugproppar. Därefter började jag ta mer ansvar för mitt liv och frågde inte mina föräldrar om allt.

När jag var 25 år träffade jag min man. Efter det växte jag explosionasartat och blev vuxen på nolltid. Dock tog det ett tag innan mina föräldrar fattade det. En jul fick jag en bits- och hylsnyckelsats av min man i julklapp. När jag berättade det för pappa förstod han inte vad jag skulle med det till. När jag sa att det är bra för mig att ha om jag måste fixa något, då svarade han: "Men fixar inte din man sådant åt dig?"

Nu är jag som nästan vilken vuxen som helst, fast jag har ju både AS och ADHD. Så man kan säga att jag "tog igen" det där. Dock kan jag vara lite barnslig emellanåt men inte mer än vad som är normalt tror jag.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag var tidig med vissa saker, och sen med andra.

Du har missat ett svarsalternativ, Lilla Gumman. "Senare utveckling" finns inte med som val. Du kan klicka på utropstecknet och be en moderator lägga till det.

Sen beror det väl lite på om du menar fysiskt, emotionellt eller mentalt?

Bror Duktig skrev:Jag var tidig med vissa saker, och sen med andra.

"Mee too"... jag har nog varit väldigt ojämn i utvecklingen...


Är det förresten bara jag som haft det omvända problemet, att få morsan att förstå att jag faktiskt är en vuxen människa som inte ingår i hennes hushåll trots att det är rätt många år sen jag flyttade hemifrån?

Jag gjorde misstaget för några år sen att flytta till ett ställe som ligger närmare morsan än vad förra=första egna lägenheten låg, och det verkade morsan tolka som att min bostad var nån slags "öppet hus" för henne. Jag känner mig rätt ensam om att ha använt säkerhetskedjan för att slippa att morsan klampar in och att ha behövt byta lås av samma orsak.

Min mamma har mest lagt sig i och kommenterat beteende och klädsel.
Både beröm och negativ kritik, båda lika jobbiga.

I början (några år) då jag hade flyttat hemifrån var det en del tjafs om hur jag skötte (eller rättare sagt "inte skötte" mitt hem).

Hej!

Inger skrev:Du har missat ett svarsalternativ, Lilla Gumman. "Senare utveckling" finns inte med som val. Du kan klicka på utropstecknet och be en moderator lägga till det.

Sen beror det väl lite på om du menar fysiskt, emotionellt eller mentalt?

Det är gjort nu. Jag hade det svarsalternativet med från början, vet inte varför det försvann.

Jag menar nu mogna i samma takt som jämnåriga barn vad gäller att förstå omvärlden och vilja ha saker som är anpassade för ens ålder. Att man vet vad en buss är och klarar av att åka buss. En gång när jag åkte skolbuss till skolan i mellanstadiet delade chauffören ut busstidtabeller till oss barn. Jag tog en, men visste inte vad jag hade tagit. Pappa och mamma förklarade att det var en busstidtabell. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett en förut. Det är det jag menar. Man vet vad en busstidtabell är fast man aldrig har sett en.

Gunilla Gerland hade alla rätt på rättstavningsproven i skolan. Fröken pratade med henne och sa att man fick göra fel ibland, att man inte behövde fuska. Men Gunilla Gerland fuskade inte, hon stavade orden rätt för att hon kunde dem. Fröken pratade med henne igen. Till sist fick hon lära sig de vanligaste stavfelen och började slumpmässigt stava fel på några ord vid rättstavningsproven. Då blev hon plötsligen godkänd, fröken kunde andas ut.

Det är också sådant jag menar.

Hälsningar

Lilla Gumman

Efter Lilla Gummans förtydligande: jag var sen.

Jag är nog både tidig och sen beroende på. Jag är lillgammal på vissa områden nu som när jag var barn, å andra sidan är jag fullkommligt helkörd på andra saker, som jämnåriga kunnat i åratal. Jag skulle tex aldrig få för mig att köpa bil, då jag skulle bli så stressad av alla saker jag inte vet jag borde göra, oväntade utgifter jag inte kan förutse osv att den skulle vålla mig bra mycket mer sorg än lycka. Jag känner mig för det mesta som antingen mycket yngre eller mycket äldre än min riktiga ålder. Lik mina jämnåriga känner jag mig typ aldrig, dom lever på en annan planet än jag både hur de lever sina liv, hur de fungerar mentalt (resonemang etc) och i intresseområden ...

Hej!

MiaM skrev:

Bror Duktig skrev:Jag var tidig med vissa saker, och sen med andra.

"Mee too"... jag har nog varit väldigt ojämn i utvecklingen...


Är det förresten bara jag som haft det omvända problemet, att få morsan att förstå att jag faktiskt är en vuxen människa som inte ingår i hennes hushåll trots att det är rätt många år sen jag flyttade hemifrån?

Jag gjorde misstaget för några år sen att flytta till ett ställe som ligger närmare morsan än vad förra=första egna lägenheten låg, och det verkade morsan tolka som att min bostad var nån slags "öppet hus" för henne. Jag känner mig rätt ensam om att ha använt säkerhetskedjan för att slippa att morsan klampar in och att ha behövt byta lås av samma orsak.

Mina föräldrar hade nyckel till min första lägenhet, men gick inte in utan tillstånd. De ville ha den ifall ajg skulle bli sjuk. De kunde ringa på utan förvarning, det var bara att släppa in dem. Mamma kunde komma med matlådor. När min lillebror tog studenten var det mamma som bestämde att jag skulle beställa en klänning från Cellbes och också jeans. Att jag brukade köpa jeans på JC var ingen ursäkt, "konstra inte nu" sa mamma. Det blev både klänning och jeans. Jag fick iofs välja färg på klänningen, alltid något.

Hälsningar

Lilla Gumman

Nu är jag besvärlig : alternativet (typ) sen här och tidig där då, ojämn?

Jag kan fortfarande inte se det tredje alternativet, men jag vet ändå inte vad jag skulle röstat på. Jag utvecklades olika snabbt innom olika områden. T.ex. kunde jag inte knyta skosnörerna, hålla pennan rätt eller läsa digitalklockor förän rätt sent, men mitt språk och matematiska förmåga var lite tidigare utvecklat än barn i min ålder.

Just nu så känns det som jag utvecklas i samma takt som vännerna i min ålder, fast motoriken är fortfarande kass.

Jag röstar inte men jag var också ganska sen med att knyta skorna och lära mig cykla och ritade inte godkänt vid 4-årskontrollen. Däremot formulerade jag mig väldigt tidigt i meningar. Sen motoriskt och tidig språkligt alltså.

Lilla Gumman skrev:Hej!

MiaM skrev:Är det förresten bara jag som haft det omvända problemet, att få morsan att förstå att jag faktiskt är en vuxen människa som inte ingår i hennes hushåll trots att det är rätt många år sen jag flyttade hemifrån?

Jag gjorde misstaget för några år sen att flytta till ett ställe som ligger närmare morsan än vad förra=första egna lägenheten låg, och det verkade morsan tolka som att min bostad var nån slags "öppet hus" för henne. Jag känner mig rätt ensam om att ha använt säkerhetskedjan för att slippa att morsan klampar in och att ha behövt byta lås av samma orsak.

Mina föräldrar hade nyckel till min första lägenhet, men gick inte in utan tillstånd. De ville ha den ifall ajg skulle bli sjuk. De kunde ringa på utan förvarning, det var bara att släppa in dem. Mamma kunde komma med matlådor. När min lillebror tog studenten var det mamma som bestämde att jag skulle beställa en klänning från Cellbes och också jeans. Att jag brukade köpa jeans på JC var ingen ursäkt, "konstra inte nu" sa mamma. Det blev både klänning och jeans. Jag fick iofs välja färg på klänningen, alltid något.

Jag tror jag klarade mig från oväntade besök delvis för att det var för långt för att morsan skulle våga chansa på att hälsa på utan att veta att jag var hemma...

Även om jag inte har nån lillebrorsa som tagit studenten så känner jag igen konceptet.

Det känns som att den här sortens uppväxt socialiserar in folk till att bli aspiga...

När jag var liten så hörde jag till de mer allmänbildade på min skola. Men jag var inget skolexempel på lillgammalhet.

På det sociala planet känner jag mig försenad. Det började väl redan i tonåren då jag upplevde att mina jämnåriga förändrades på ett för mig svårhanterligt sätt.

Än idag ser jag jämnåriga som oförutsägbara och svåra att umgås med. Äldre människor är lättare att förstå sig på, och verkar i mina ögon mer pålitliga.

Lilla Gumman skrev:

Inger skrev:Du har missat ett svarsalternativ, Lilla Gumman. "Senare utveckling" finns inte med som val.

Det är gjort nu. Jag hade det svarsalternativet med från början, vet inte varför det försvann.

Det vet jag. Man måste klicka på "lägg till alternativ" även för den där sista raden innan man postar sitt inlägg. (Tog ett tag innan jag fattade det också.)

Jag har svårt att välja....

Språklig utveckling: ovanligt tidig.
Fysisk utveckling: normal.
Praktisk utveckling: sen.
Social utveckling: sen.

Jag känner igen mig en del i din beskrivning, Lilla Gumman. Jag fattade inte heller mycket hur nånting funkar när jag flyttade hemifrån utan mamma fick fixa allting åt mig. Utan henne och min sambo var jag rätt lost. Först när jag var 30 kom jag på att man skulle kunna prova att tapetsera själv. Och byta kontakter och sånt. Och först efter 40 började jag känna mig vuxen (nästan). Fast å andra sidan var jag mer vuxen än vissa som var dubbelt så gamla när jag bara var 25...

Jag kan inte "rösta". Jag var en kombination av före och efter genomsnittet.

Lilla Gumman skrev:
Gunilla Gerland hade alla rätt på rättstavningsproven i skolan.

Så var det för mig också. Men jag gick ut nian utan att förstå vad norr och söder, hav och land var på en karta. (Jag tog igen det genom studier i vuxen ålder.) Ingen tog mig på allvar när jag sa att jag inte förstod.

Jag har aldrig haft en jämn utvecklingskurva, jag har betett mig på nästan precis samma sätt i ett par år och sen under en vecka eller två blev jag totalt instabil och efteråt var jag nästan som en ny människa, tills nästa utvecklingssprång kom.

Inger skrev:Jag har svårt att välja....

Språklig utveckling: ovanligt tidig.
Fysisk utveckling: normal.
Praktisk utveckling: sen.
Social utveckling: sen.

Jag känner igen mig en del i din beskrivning, Lilla Gumman. Jag fattade inte heller mycket hur nånting funkar när jag flyttade hemifrån utan mamma fick fixa allting åt mig. Utan henne och min sambo var jag rätt lost. Först när jag var 30 kom jag på att man skulle kunna prova att tapetsera själv. Och byta kontakter och sånt. Och först efter 40 började jag känna mig vuxen (nästan). Fast å andra sidan var jag mer vuxen än vissa som var dubbelt så gamla när jag bara var 25...

25 det är ju väl inte så bara det är ganska mycket ändå det..

Jag var nog på det hela taget ganska sent utvecklad, undantaget språklig utveckling, men samtidigt så kunde jag ibland vara lugnare och vuxnare till sättet än andra barn. Mina föräldrar var väldigt överbeskyddande när det gäller praktiska saker, men nonchalerade mig känslomässigt. Det gjorde att jag blev barnslig och beroende av andras hjälp, samtidigt som jag alltid har varit mentalt självständig, hemlighetsfull och vaksam mot andra. Jag var aldrig naiv, utan insåg tidigt att man inte kan släppa folk för nära.

Nu är jag ännu mer efter socialt och erfarenhetsmässigt, samtidigt som jag ibland kanske kan verka vuxnare att diskutera med än andra i min ålder. Jag tror jag har nått en viss självinsikt och tankemässigt djup, men jag vet ju inte, för jag lever så i min egna värld och har egentligen ingenting att jämföra med. Jag är så utanför alla sammanhang, och har så dålig ork och förmåga att kämpa för att hitta ett nytt. Jag skulle vilja vrida tillbaka tiden. Om jag visste det jag visste nu när jag var femton eller nåt sånt, så tror jag att jag skulle ha klarat mig bättre.

Jag är också en sådan där "blandad" men övervägande tidig.

Jag började prata väldigt tidigt, läste tidigt och lärde mig engelska långt innan 4:e klass. (Alla de sakerna kan väl klassas som positiva, såvida man inte upplevde dem som jag gjorde. Att sitta och traggla med "Mor ror" och "Far är rar" (ja, jag hade faktiskt den läroboken) när man läste mycket svårare texter flytande, var rent ut outhärdligt. De tidiga kunskaper jag hade gjorde skoltiden stentråkig.)
Jag låg en bra bit före mina jämnåriga i språkutvecklingen hela vägen och fick "byta svenska" när jag talade med jämnåriga (annars sågs man som "stroppig", en som använder ord ingen kan för att trycka ned andra). Berodde antagligen mest på att jag alltid läst så mycket och ofta litteratur som inte intresserada jämnåriga för än långt senare.

Motoriken låg något efter andra, men jag hann ikapp rätt fort.
Fysiskt var jag mycket tidig (vilket inte heller var speciellt kul vid den åldern). Socialt hade jag inte någon större chans att utvecklas p.g.a hård mobbning från 1:a klass till sista.
Dock var jag inte intresserad av vänner eller liknande och hade således ingen större önskan att fungera socialt heller.

När jag hade någon vän och denna hade syskon som var 3-4 år äldre, så slutade det oftast med att jag tillbringade mer tid med syskonet än med vännen. Kände mig mer hemma med dem som var äldre, och satt gärna och samtalade med vuxna.

Hej!

Intressant diskussion detta. Tror att både ens grad av AS och uppväxtmiljö spelar in när man tittar på om ens utveckling blev tidig, normal eller sen. Eller en mix av det.

Hälsningar

Lilla Gumman

- Läste, skrev och räknade (+-x/) innan jag började skolan.
- Normalt socialt.
- Normalt fysiskt.
- Sen (fortfarande hopplöst efter) när det kommer till praktiska saker som att fixa med försäkringar, pensionssparande, prata med facket när det krävs osv. Myndighetsgrejer över lag. Fysiskt praktiska saker som att byta glödlampor, skruva ihop bokhyllor, koppla in tv-apparater etc fungerar dock normalt.