Är det inte bättre att man skippar diagnoser och bara hjälper folk med det dom behöver ändå? Diagnoser skapar ju så mycket fördomar och förvirring. Ingen har riktigt koll på vad diagnoserna betyder. Diagnoserna förändras ju genom åren också. Känns mer som rasforskning det här. Att dela in folk i grupper funkar ju inte, vi är ju trots allt individer.

Utan diagnos, ingen hjälp. Och utan diagnos ingen möjlighet till sjukersättning (förtidspension).

Ingen skulle väl säga om somatiska diagnoser, skippa diagnosen och hjälp folk ändå. Sedan får man finna sig i att vetenskapen går framåt och att det som var sanning igår inte är sanning imorgon. Det kan också hända kroppsliga diagnoser. Som magsår som troddes bero på stress men visade sig bero på en bakterie.

Jag hörde en föreläsning av en psykiater en gång och hon sa att diagnoser är läkarnas arbetsredskap. Läkarna måste förstå varandra rätt, måste veta vad andra läkare har sett hos patienten.

Det är ju ganska meningsfullt att kategorisera lite. Om man bara hade en beskrivning av en massa enskilda symptom och inga grupper av symptom som brukar höra ihop - då funkar det inte lika bra för läkarna att jobba med. Och även om man som patient går någonstans inom sjukvården så kan det vara viktig att det finns en diagnos som utgångspunkt. Annars måste man ju berätta ännu mera bakgrund.

Det är ganska logiskt att diagnoser också förändras. Och det är inte alltid så att man trodde helt fel, när en diagnos ändras. Ibland får man bara reda på lite mera och diagnosen görs om lite eller den tillhör sedan en annan "grupp" av diagnoser.

Karamell skrev:Är det inte bättre att man skippar diagnoser och bara hjälper folk med det dom behöver ändå? Diagnoser skapar ju så mycket fördomar och förvirring. Ingen har riktigt koll på vad diagnoserna betyder. Diagnoserna förändras ju genom åren också. Känns mer som rasforskning det här. Att dela in folk i grupper funkar ju inte, vi är ju trots allt individer.

Det handlar om ett sett att förmedla medel för att hjälpa de som inte passar in i den mall som socialdemokraterna byggde upp med ``ALLA ÄR LIKA OCH SKA HA SAMMA FÖRUTSÄTTNINGAR´´ något som har totalt fallerat och kraschade när man var hallväggs på vägen till målet.

Detta har lett till ett fallerat skolsystem där de smarta är jobbiga då de ska lära sig i samma takt som de andra skolkamraterna (för läraren har bara medel att undervisa på ett visst förutbestämt sett efter förutbestämda mallar). Och det är där man inte har tiden att skilja på ointelligent och genialitet som diagnoser är ytterst viktiga i tidig ålder.

Sen i senare ålder blir de mer och mer inkompetenta, varför ska jag ha ett papper där det står att jag har en diagnos för att folk ska förstå att jag har en potential som hämnas av att behandlas som alla andra sega muppar?

Utan diagnosen hade jag inte fått SIUS via AF och inte fått mitt jobb på en firma inom assistansbranschen som har i deras policy att anställda personer med NPF och långtidsarbetslösa.

Så visst har jag blivit hjälpt av min diagnos. Min diagnos hjälpte mig att få svar på många frågor, men jag fick den 30 år försent.

Som sagt, man borde ju få hjälp utan diagnos. Det är bara att fråga patienten vad den behöver. Kommunikation. Men jag försöker ta diagnoser med en nypa salt, det gör ju i alla fall att man förstår att man inte är ensam. Men samtidigt tycker jag det förföljer mig på något sätt, som om jag är på ett visst sätt tänker jag "är det för jag har asperger?". Hur vet man vad som är personlighet och vad som är diagnos....

Svaret är nog att din personlighet är färgad av ditt funktionshinder.

Furienna skrev:Svaret är nog att din personlighet är färgad av ditt funktionshinder.

Vad kommer först, hönan eller ägget?

Visst behövs diagnoser som redskap men jag stör mig verkligen på att vissa diagnoser kan ge sjukskrivning och extra hjälp ganska lätt, medan andra diagnoser inte gör det.

Tänker främst på depression och ångest. I vårt samhälle betraktas dessa diagnoser som psykiatrins version av förkylning. Gå till vårdcentralen och sen går du tillbaka till jobbet och är duktig. Både depression och ångest kan bli extremt svårartade och väldigt handikappande och i slutänden dödliga men har man "bara" dessa diagnoser så får man kämpa för att bli sjukskriven eller få annat än välja på typ 2 olika SSRI på vårdcentralen som man får ta utan uppföljning.

Ska man vifta bort vissa diagnoser så lättvindigt tycker jag inte att diagnoser gör nytta.

Dessutom verkar ingen fatta att det finns grader av aspergers. Skittrött på att få frågor inom vården om vem som "sköter om mig", lagar mat åt mig osv. Tror inte det är något jag utstrålar för ingen har någonsin sagt sådana saker om de inte fått veta att jag har aspergers.

Jag har förståelse för att folk utanför vården inte fattar men mest fördomar möter man från folk som jobbar inom vård. Skrämmande.

Karamell skrev:Som sagt, man borde ju få hjälp utan diagnos. Det är bara att fråga patienten vad den behöver.

Samtidigt så vet man inte alltid vad man behöver.
Man kanske inte kan sätta ord på vad man behöver eller så kanske man helt enkelt inte vet vad som är bäst för en själv.

Om inte diagnoser skulle finnas tror jag att fler personer skulle hamna snett, att istället för att kunna ge information till andra runt omkring dig om att du fungerar lite annorlunda kanske du bara skulle bli stämplad som "aggressiv", "dum i huvudet", "korkad" eller vad som nu passar, för stämplad blir man på ett sätt eller ett annat.

Enda vitsen med dem utanför vården, är om folk får reda på vad de innebär och betyder. Därför borde det ingå i skoludervisningen, särskilt med tanke på de elever som får kämpa där med både fördomar och tillkortakommanden...

Karamell skrev:Som sagt, man borde ju få hjälp utan diagnos. Det är bara att fråga patienten vad den behöver. Kommunikation.

Du tycks utgå från att det är sjukvården som ska hjälpa. Men om man inte har någon diagnos, varför skulle just sjukvården hjälpa?

Om man behöver större förståelse för att man är som man är, vem ska ge det utan diagnos? Inte för att det är säkert man får det med diagnos heller, men chansen är större.

Och man behöver en diagnos om att man inte klarar av att arbeta, för att försörja sig.

Vad är det för hjälp "man" borde få utan diagnos, menar du? Och av vem?

Om en person är en fungerande människa i sina egna ögon och inte tycker sig behöva någon hjälp finns det absolut ingen som helst poäng med en diagnos.

Jag känner att jag nog hade klarat mig lika bra utan min aspergerdiagnos, för den kom för sent för att hjälpa mig i skolarbetet. Hade hellre sett att de hade upptäckt min bipolära diagnos den där sommaren istället.

Alien skrev:

Karamell skrev:Som sagt, man borde ju få hjälp utan diagnos. Det är bara att fråga patienten vad den behöver. Kommunikation.

Du tycks utgå från att det är sjukvården som ska hjälpa. Men om man inte har någon diagnos, varför skulle just sjukvården hjälpa?

Om man behöver större förståelse för att man är som man är, vem ska ge det utan diagnos? Inte för att det är säkert man får det med diagnos heller, men chansen är större.

Och man behöver en diagnos om att man inte klarar av att arbeta, för att försörja sig.

Vad är det för hjälp "man" borde få utan diagnos, menar du? Och av vem?

En läkare kan se att man inte mår bra och fixa pension t.ex. om det är det man vill ha.

Läkaren fixar ingen pension. Vad hen kan göra är att skriva ett intyg att du inte kan arbeta. Men då måste det stå en diagnos på intyget. Sedan är det försäkringskassan som ska besluta om du får sjukpension el inte. Då skulle det knappast duga med ett intyg där det bara står att du mår för dåligt för att någonsin arbeta.

Karamell skrev:

Alien skrev:

Karamell skrev:Som sagt, man borde ju få hjälp utan diagnos. Det är bara att fråga patienten vad den behöver. Kommunikation.

Du tycks utgå från att det är sjukvården som ska hjälpa. Men om man inte har någon diagnos, varför skulle just sjukvården hjälpa?

Om man behöver större förståelse för att man är som man är, vem ska ge det utan diagnos? Inte för att det är säkert man får det med diagnos heller, men chansen är större.

Och man behöver en diagnos om att man inte klarar av att arbeta, för att försörja sig.

Vad är det för hjälp "man" borde få utan diagnos, menar du? Och av vem?

En läkare kan se att man inte mår bra och fixa pension t.ex. om det är det man vill ha.

Det kan de ju inte heller. Det krävs ju en ganska noggrann utredning för att konstatera om någon behöver hjälp på något område. Och då är det lättare att ställa en diagnos istället för att skriva en lång beskrivning av personen som ingen orkar läsa. Och i vissa fall måste man veta. En läkare som skriver ut en medicin måste veta om patienten kanske har en problematik som inte går ihop med det. Exempel: Om något är bipolär så kan man inte skriva ut antidepressiva utan vidare. Då är det bara att ha en diagnos eller att läsa igenom en hel utredning.

Och att fråga folk vilken hjälp de behöver - det går ju inte att genomföra. Man försöker ju att ge folk så lite hjälp som möjligt för att spara kostnader. Det är klart att folk gärna vill ha mer hjälp - kanske mer än vad de verkligen behöver.

Håller med. I vissa fall är det till och med så att diagnosen stjälper mer än hjälper.

Min egen erfarenhet är dålig. Jag upplever att den hjälp som finns är otroligt dåligt anpassad efter individen.

Den enda skillnad jag märkt efter min egen diagnos är att det finns människor, inom vård och annat, som behandlar mig som mindre vetande mindre duglig än tidigare.

Istället för kategorisering av folk som kanske inte alls har speciellt mycket gemensamt så borde man satsa på att skapa ett mänskligare samhälle för alla. Ett samhälle där det finns plats för olikheter.

Alien skrev:Läkaren fixar ingen pension. Vad hen kan göra är att skriva ett intyg att du inte kan arbeta. Men då måste det stå en diagnos på intyget. Sedan är det försäkringskassan som ska besluta om du får sjukpension el inte. Då skulle det knappast duga med ett intyg där det bara står att du mår för dåligt för att någonsin arbeta.

Ok, intyg och sen Försäkringskassan. Det jag menar är att diagnoser nog inte borde finnas. Eftersom det skapar fördomar.

teresa skrev:Håller med. I vissa fall är det till och med så att diagnosen stjälper mer än hjälper.

Min egen erfarenhet är dålig. Jag upplever att den hjälp som finns är otroligt dåligt anpassad efter individen.

Den enda skillnad jag märkt efter min egen diagnos är att det finns människor, inom vård och annat, som behandlar mig som mindre vetande mindre duglig än tidigare.

Istället för kategorisering av folk som kanske inte alls har speciellt mycket gemensamt så borde man satsa på att skapa ett mänskligare samhälle för alla. Ett samhälle där det finns plats för olikheter.

Tack! Skönt när någon förstår. Det är mest samhället och attityder som borde förbättras.

Jag försöker se mina diagnoser (bipolär sjukdom och asperger) som en hjälp för att förstå mig själv bättre.
När jag söker information om de diagnoser jag har kan jag få "aha-upplevelser" och plötsligt inse varför jag fungerar som jag gör i olika lägen.

Det hade även varit svårt att hitta andra med liknande problematik om det inte hade funnits något diagnossystem. Ta det här forumet som exempel, våra diagnoser har fört oss samman; här kan vi utbyta erfarenheter och stötta varandra!

viskus skrev:Jag försöker se mina diagnoser (bipolär sjukdom och asperger) som en hjälp för att förstå mig själv bättre.
När jag söker information om de diagnoser jag har kan jag få "aha-upplevelser" och plötsligt inse varför jag fungerar som jag gör i olika lägen.

Jag kan tänka mig att det är extremt värdefullt om man har diagnosen bipolär att bli diagnostiserad för att få rätt sorts medicin?

Jag har själv inte bipolär men har utöver AS även ADD och medicinerna jag får för att behandla min ADD ser jag som ett bra hjälpmedel för att få ett bättre liv.

slackern skrev:

viskus skrev:Jag försöker se mina diagnoser (bipolär sjukdom och asperger) som en hjälp för att förstå mig själv bättre.
När jag söker information om de diagnoser jag har kan jag få "aha-upplevelser" och plötsligt inse varför jag fungerar som jag gör i olika lägen.

Jag kan tänka mig att det är extremt värdefullt om man har diagnosen bipolär att bli diagnostiserad för att få rätt sorts medicin?

Absolut, det stämmer! Utan medicin hade jag nog inte levt idag...

viskus skrev:

slackern skrev:

viskus skrev:Jag försöker se mina diagnoser (bipolär sjukdom och asperger) som en hjälp för att förstå mig själv bättre.
När jag söker information om de diagnoser jag har kan jag få "aha-upplevelser" och plötsligt inse varför jag fungerar som jag gör i olika lägen.

Jag kan tänka mig att det är extremt värdefullt om man har diagnosen bipolär att bli diagnostiserad för att få rätt sorts medicin?

Absolut, det stämmer! Utan medicin hade jag nog inte levt idag...

OK jag är glad för din skull att den hjälper så pass bra, men trist att du har mått så pass dåligt som du har gjort. Ursäkta om jag uttrycker mig klumpigt, vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig.

slackern skrev:

viskus skrev:

slackern skrev:
Jag kan tänka mig att det är extremt värdefullt om man har diagnosen bipolär att bli diagnostiserad för att få rätt sorts medicin?

Absolut, det stämmer! Utan medicin hade jag nog inte levt idag...

OK jag är glad för din skull att den hjälper så pass bra, men trist att du har mått så pass dåligt som du har gjort. Ursäkta om jag uttrycker mig klumpigt, vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig.

Härligt att du också känner dig hjälpt av medicinen du får! Jag uppfattade det inte alls som att du uttryckte dig klumpigt, tvärtom! Modigt av dig att våga fråga