Jag är en sån seg person, jag har alltid svårt att få en syl i vädret. Är ni så också? Får för mig att jag måste prata mer så att jag verkar trevlig och normal, men egentligen gör det ju inget om jag är tystlåten som fan...

Jag är egentligen inte tystlåten, men kan ändå uppleva att jag inte får en syl i vädret när vi är fler än två personer. Dvs de andra pratar på och lämnar inget tillfälle för mig att sticka in något. Eller så är det att jag missar de tillfällen då jag skulle kunnat ta ordet.

Andra gånger har jag helt enkelt inget att säga, eftersom jag är ointresserad av ämnet.

Är också rätt seg av mig så svårt att flika in under dom små uppehåll det blir när folk pratar. Blir jue oftast bara nån eller några sekunder man har på sig ibland när konversationen tystnar.

Jag känner oftare att jag inte ses, eftersom samtalsämnena är så fucking ointressanta, men jag ser det som en social träning att ``anpassa mig till situationen´´, därför väljer jag att inte börja dominiera samtalet, för ahh, de andra finner väl psykologi och filosofi ointressantare än senaste espressohouse-besöket som var totalt händelselös och totalt ointressant för alla förutom en själv och den eventuella personen den var där med.

Folk måste lära sig när de ska hålla käften. Och facktiskt anstränga sig för att hitta något vettigt att säga, istället för att mala på per automatik.
För det är när man stiger utanför denna automati som man utvecklas.

Men, Karamell våga ta den plats du anser dig förtjäna, för jag tror du har intressanta saker att säga.
Hur du sedan ska göra när de inte lyssnar utan avbryter dig är att bita tillbacka och förklara vidare (såvida de andra inte blir totalt uttråkade).

Blir de uttråkade får du försöka applicera lite mer pathos och humor till ditt sätt att framföra saker. Förstår dem inte din humor, eller hur pedagogiskt du än förklarar så fattar de helt enkelt inte. Så är de helt enkelt inte värda din tid.

Ofta tycker jag det är skönt att inte säga något, men ibland sitter jag och väntar på att få säga nåt speciellt jättelänge. Folk är inte otrevliga, dom är bara snabbare helt enkelt. Och jag har svårt att uttrycka mig också, så det gör mig extra feg.

Karamell skrev:Ofta tycker jag det är skönt att inte säga något, men ibland sitter jag och väntar på att få säga nåt speciellt jättelänge. Folk är inte otrevliga, dom är bara snabbare helt enkelt. Och jag har svårt att uttrycka mig också, så det gör mig extra feg.

Kunde varit jag som skrev det där, exakt så är det för mig. Har ADD förutom AS, vet inte om det är den som gör att jag har svårt att få ihop det jag ska säga. Det tar lite tid vilket gör att jag oftast inte hinner börja säga det jag har att säga.

Karamell skrev:Karamell skrev:
Ofta tycker jag det är skönt att inte säga något, men ibland sitter jag och väntar på att få säga nåt speciellt jättelänge. Folk är inte otrevliga, dom är bara snabbare helt enkelt. Och jag har svårt att uttrycka mig också, så det gör mig extra feg.

Jag finner inte någon individ direkt ond, bara oförstående och seg. Men visst, jag erkänner, jag är mer negativ och tillbakadragen än jag hade önskat och jag misslyckas ofta formulera ens 10% av allt som flyger igenom min hjärna.

Men jag är trött på att vara så självkritisk. Man borde vara självdistancierad. Men det är en färdighet som lätt blir självkritik, så istället. Träna dig på att ta plats.

Isolering är det som troligen håller en tillbaka mest i ens utveckling.
Min självkritik säger mig också som en röst i huvudet att ``du kommer bara förstöra stämningen´´
Det är en röst som varierar i styrka med mitt allmänna mående, och ofta är som högst vid höstdepresioner.

Men även om folk säger att tala är silver, tiga är guld så måste man iallafall interaktiva tillräckligt med människorna för att vinna ett förtroende, och det gör man inte igenom att råka flyta iväg i sin drömvärld för att samtalsämnet är trist. Du gör det igenom att välja vilka du umgås med och styra in samtalsämnena på mer existentiella frågor.

Men, det uppskattas ju inte av alla. För djupa samtalsämnen verkar skrämma vissa individer.



Så TLDR: största sociala skillnaden emellan oss är att du är FÖR ödmjuk och jag är för egocentrisk och impulsiv/otålig.

Jag är inte tystlåten. Men upplever att folk pratar väldigt mycket. Och att de är vana vid att styra och ställa. Då kan det vara svårt att prata om man inte bryter mot sina egna regler, jag vill t ex inte avbryta men ibland måste jag för att de inte bara ska babbla ihjäl mig.