Fick nyss inbjudan till en väns bröllop. Det är typ första gången jag blivit inbjuden till ett bröllop sen jag var ett barn.

Även om jag förstås är glad för deras skull, så fick jag en mindre ångestattack när jag fick inbjudan. Anledningen är mest att jag verkligen är bedrövlig på att närvara vid stora fester/sammankomster. Jag är katastrofalt dålig på att mingla och oftast sticker jag bara ut som en inåtvänd tråkmåns. Eller så blir jag så pass nervös att jag pratar för mycket vilket skapar mer problem.

Just att det är ett bröllop innebär att jag inte heller kan neka inbjudan. Det är dessutom en ganska nära vän till mig. Samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag nojjar över mina egna problem istället för att bara bli glad för hans skull.

Finns det någon här som känner igen sig i problematiken? Har ni några förslag/tips på hur man bearbetar ångesten (förutom att dricka stora mängder alkohol förstås).

Jag får inte ångest. Jag går dit, pratar inte och äter upp maten. Tycker de att jag är tråkig får de väl skylla sig själva för att de bjöd dit mig.

Latmask skrev:Har ni några förslag/tips på hur man bearbetar ångesten (förutom att dricka stora mängder alkohol förstås).

Vad du än gör så drick inte stora mängder alkohol i det här sammanhanget. En bristfällig social förmåga kan försämras ytterligare då omdömet och den aktiva reflektionen över det egna beteendet försvinner under rus.

Nått sånt där har jag aldrig varit på, men jag skulle väl förmodligen bara typ sitta i ett hörn och vänta på att det var slut isåfall, kanske ha med en bok att läsa eller nått sånt, och gå därifrån om det höll på för länge och jag blev uttråkad.

Det är klart du kan tacka nej.

Förklara att fester inte är din grej, gå på bröllopet och skippa festen.

Kristofer: jag vet
Jag var bara ironisk.

Gå dit och håll dig lite på yttre kanten. Dvs. inte mitt i minglet. Prata med en person som inte heller är mitt i minglet. Om du känner att det blir jobbigt - gå ifrån en stund. Kanske kan du sitta någonstans en stund. Om det är på sommaren och delvis utomhus så bruka det funka ganska bra att promenera en stund och sen komma tillbaka till sällskapet igen. Och känn dig inte tvungen att prata mycket. Folk uppskattar om inte alla pratar så mycket. Men jag känner igen det där med att prata för mycket. Det bör man egentligen inte göra.

Flia skrev:Det är klart du kan tacka nej.

Förklara att fester inte är din grej, gå på bröllopet och skippa festen.

Instämmer! Onödigt att pressa sönder sig i situationer som kanske ändå inte ger en något positivt.

nescio skrev:Jag får inte ångest. Jag går dit, pratar inte och äter upp maten. Tycker de att jag är tråkig får de väl skylla sig själva för att de bjöd dit mig.

Det låter sunt. Du deltar på dina villkor.

Har du lämpliga kläder? Bor du i närheten så att du slipper långa resor och övernattning? Bröllopspresent? Det kan bli mycket att ordna inför ett bröllop.

Flia skrev:Det är klart du kan tacka nej.

Förklara att fester inte är din grej, gå på bröllopet och skippa festen.

Tycker att det låter som en ypperlig idé att gå på bröllopet och skippa festen. Då visar du intresse för din väns giftermål, men besparar dig själv plågan som stora sammankomster kan innebära.

Jag var i en liknande situation för några år sedan, men då förmådde jag inte säga ifrån vad gällde festdelen. (Det är svårt.) Under stor vånda gick jag dit och kände mig allmänt obekväm under minglet. Höll mig i utkanten och försökte se obesvärad ut. Dessbättre fick jag kontakt med ett par barn och det slutade med att jag satt och läste böcker för dem tills middagen började. Ibland löser sig saker på ett oväntat sätt.

När middagen var slut hade jag ansträngt mig nog och gick hem medan de andra festade vidare. En lösning kan alltså vara att endast delta bitvis. För mig hjälper det att veta att det finns "flyktvägar". Om det blir för jobbigt är det bara att gå därifrån - antingen för en stund eller för gott.

Jag tror halva problemet är att jag samtidigt mått väldigt dåligt senaste halvåret. Efter en jobbig brytning med en av mina närmsta vänner (och ett jobb där man blir så pass dåligt behandlad, att det nästan reducerats till ett vuxendagis) så har jag typ blivit mer deprimerad än på jättelång tid. Att då också behöva dra på ett bröllop och försöka dölja dem känslorna samtidigt som man bör vara glad/positiv känns som en smått bedrövlig situation.

Det känns lite som en analkande katastrof. Om jag iaf hade mått bra/okej så hade inte alltsammans känts lika ångestframkallande.

Beror på.

Numera är jag rätt trött på festande.
varit där, gjort det.

Det värsta jag vet är högtidliga, uppstyltade sammanhang där man förväntas mingla och vara sådär kostymerat slipsklädd och jätteglad för nån annans skull.

Bröllop, födelsedagar, nyårsafton och sån skit.


Då sitter jag hellre i baren på nåt sunkhak.

Sen kommer jag bättre överens med rövare än med medelklassbarn.
Det bara är så.

-Att stå i en hall iklädd skjorta och slips med ett glas bubbel i handen och småprata sådär fint med folk jag inte känner under starka lampors sken är för mig nånting som skulle passat bra i Dantes Inferno.

Problemet med bröllop är ju bordsplaceringar. Hörnet är liksom reserverat för brud och brudgummen. Ingenting jag rekommenderar, men jag har ibland (inför sociala sammankomster) sett till att festa hårt dagen innan - på så vis blev man mer tolerant och kontrollerad dagen till ära. Att röka kan annars ge väl behövda pauser från vimlet ... alla råd jag ger tycks osunda ... för att klå och ställa sig över det sociala sammanhanget måste man spela fult det kanske handlar om det: att hålla god min i fult spel.

ELLER så kan man göra som jag fick göra när min hyper-kristna barndomsvän hade bröllopsfest. Jag gav honom ett presentkort muhaha. En majoritet av de inbjudna var folk från hans bibelskola. Så jag satt av min tid där. När de haft den första dansen, och allt höll på att fullständigt balla ur i käcka danser, knackade jag honom tappert på axeln, förmedlade att min tid var kommen och backade långsamt, diskret och artigt ut ur rummet.

KrigarSjäl skrev:Det värsta jag vet är högtidliga, uppstyltade sammanhang där man förväntas mingla och vara sådär kostymerat slipsklädd och jätteglad för nån annans skull.

Bröllop, födelsedagar, nyårsafton och sån skit.

Känner igen mig som fan...

Iaf till TS: Säg att du blivit sjuk och inte kan komma, eller gå dit ät och sen gå hem tidigare för att du är "sjuk".

Har själv bara varit på ett bröllop i hela mitt liv och det var när jag hjälpte en vän att servera gästerna, men i vanliga fall under andra sammankomster så brukar jag avlägsna mig från och till för att andas ut. Till exempel genom att sätta mig i ett annat rum och läsa på mobilen eller gå ut och ta en kort promenad.

När det kommer till det sociala så brukar jag mest sitta och lyssna på andra och bara svara på eventuella tilltal.

Usch, jag lider verkligen med dig. Ska på bröllop i sommar och har haft ångest ända sen jag fick inbjudan.

Oftast söker jag tröst hos alkoholen: alkohol gör mig lugn och det som är värst med sociala sammankomster är att jag blir så fruktansvärt stressad av att vara omgiven av människor.

Tyvärr består hela min familj/släkt av nykterister som tycker att alla som dricker alkohol är dåliga människor, så när jag tvingas vara med på tillställningar med dem så brukar jag ta Atarax. Atarax är en lugnande medicin som får det att kännas som om min hjärna är full av bomull. Så jag tar Atarax och åker sen hem tidigt, alternativt gömmer mig i ett tomt och nedsläckt rum. Eller både ock. På fester med mina vänner, sånna där det förekommer alkohol, kan jag faktiskt ha roligt, men alla sorters sammankomster med min familj/släkt är någonting jag plågar mig igenom för deras skull.

Nä bröllop är en av dom värsta fester jag varit på, där handlar det om att du måste följa reglerna på ett visst sätt, om du inte gör det kommer folk märka att man är konstig.
Att stå där med kostym och försöker inte se konstigt ut gör det bara värre. Nä, aldrig mer vill jag gå på bröllop, varför gör man de? Tycker det är korkad och det ger inget tillbaka, bara värre saker.

Det var inte som jag förväntade mig. Även om det inte gick bra för min del.

Det var en ganska liten sammankomst på typ 15 personer. Inget kostymtvång. Bara bröllopsceremoni och middag efteråt.

Själva bröllopsceremonin var fin. Var glad över att jag närvarade på den. Känner dock samtidigt att jag borde skippat middagen. Redan från första början då jag satt mig vid mitten av bordet (jag var typ en av de första som valde sittplats) så följde alla upp det med att sitta flera platser ifrån mig vid utkanterna av bordet.

Jag ska väl inte klaga egentligen. På detta dättet slapp jag mingla med folk. Men att just vara den enda personen som satt avskiljt från resten av gruppen kändes inte bekvämt. Samtidigt som flera personer verkade försöka kallprata lite kort med en ibland eftersom dem märkte att man var "utanför".

Om jag någonsin blir inbjuden på bröllop igen så ska jag följa min magkänsla och bara närvara på själva vigseln.

Bröllop och liknande är svåra att undvika om det är en närstående. Min erfarenhet är att det är bäst att berätta om sina problem, och avvika efter middagen. själva bordssittningen tycker jag brukar vara rätt ok, det är liksom nåt formellt uppstyltat som gör att man inte behöver vara så jävla trevlig, mer diskutera olika ämnen, personer. Men minglet innan och allt efteråt försöker jag smita från, brukar gå rätt bra.

Kan inte fatta det där riktigt varför jag har så pass lätt för just bordssittningarna, men det är väl liksom att det finns någon slags ordning i hur man beter sig där. Och på nåt så pass stort som ett bröllop brukar värdarna ansträngt sig lite så att man har pratbart folk runtikring sig.

Kör det här med alla slags x0-årsfester också. Ofta lättare där, bara att åka hem då sittningen är över. Bröllop är ofta långtbortistan. Men ofta bor man i typ stugor och där kan man ligga och surfa på mobilen och så.

Latmask skrev:Det var inte som jag förväntade mig. Även om det inte gick bra för min del.

Det var en ganska liten sammankomst på typ 15 personer. Inget kostymtvång. Bara bröllopsceremoni och middag efteråt.

Själva bröllopsceremonin var fin. Var glad över att jag närvarade på den. Känner dock samtidigt att jag borde skippat middagen. Redan från första början då jag satt mig vid mitten av bordet (jag var typ en av de första som valde sittplats) så följde alla upp det med att sitta flera platser ifrån mig vid utkanterna av bordet.

Jag ska väl inte klaga egentligen. På detta dättet slapp jag mingla med folk. Men att just vara den enda personen som satt avskiljt från resten av gruppen kändes inte bekvämt. Samtidigt som flera personer verkade försöka kallprata lite kort med en ibland eftersom dem märkte att man var "utanför".

Om jag någonsin blir inbjuden på bröllop igen så ska jag följa min magkänsla och bara närvara på själva vigseln.

Fy fan vilka jävla svin, säger jag. De som inte satt sig bredvid dej.

Usagi skrev:Usch, jag lider verkligen med dig. Ska på bröllop i sommar och har haft ångest ända sen jag fick inbjudan.

Oftast söker jag tröst hos alkoholen: alkohol gör mig lugn och det som är värst med sociala sammankomster är att jag blir så fruktansvärt stressad av att vara omgiven av människor.

Tyvärr består hela min familj/släkt av nykterister som tycker att alla som dricker alkohol är dåliga människor, så när jag tvingas vara med på tillställningar med dem så brukar jag ta Atarax. Atarax är en lugnande medicin som får det att kännas som om min hjärna är full av bomull. Så jag tar Atarax och åker sen hem tidigt, alternativt gömmer mig i ett tomt och nedsläckt rum. Eller både ock. På fester med mina vänner, sånna där det förekommer alkohol, kan jag faktiskt ha roligt, men alla sorters sammankomster med min familj/släkt är någonting jag plågar mig igenom för deras skull.

Oj, för mig som är nykterist är det tvärtom. Jag avskyr helt enkelt att hamna bland en massa berusade människor, och aldrig i livet att jag skulle dricka alkohol själv. Det är nyktra människor, som jag med större sannolikhet kan klara av att vara med.

Bazooka skrev:

Latmask skrev:Det var inte som jag förväntade mig. Även om det inte gick bra för min del.

Det var en ganska liten sammankomst på typ 15 personer. Inget kostymtvång. Bara bröllopsceremoni och middag efteråt.

Själva bröllopsceremonin var fin. Var glad över att jag närvarade på den. Känner dock samtidigt att jag borde skippat middagen. Redan från första början då jag satt mig vid mitten av bordet (jag var typ en av de första som valde sittplats) så följde alla upp det med att sitta flera platser ifrån mig vid utkanterna av bordet.

Jag ska väl inte klaga egentligen. På detta dättet slapp jag mingla med folk. Men att just vara den enda personen som satt avskiljt från resten av gruppen kändes inte bekvämt. Samtidigt som flera personer verkade försöka kallprata lite kort med en ibland eftersom dem märkte att man var "utanför".

Om jag någonsin blir inbjuden på bröllop igen så ska jag följa min magkänsla och bara närvara på själva vigseln.

Fy fan vilka jävla svin, säger jag. De som inte satt sig bredvid dej.

Jag tar det inte så personligt. Flera av grupperna var folk som kände varandra sen tidigare. Alla satt sig tillsammans i grupperna dem var bekanta med. Det var ungefär vad jag förväntade mig innan bröllopet. Önskar bara att jag litat på magkänslan och undvikit middagen efter själva vigseln.