Jag känner mer och mer att jag vill ha barn. Är nyss fyllda 37, så klockan tickar...
Problemet är bara att jag inte har någon partner och inte heller är speciellt intresserad av att ha det.
Min fråga är om det är möjligt att få genomgå en befruktning via spermadonator även om man har Asperger och OCD? Eller måste man vara fullt frisk för att få genomgå en fertilitetsbehandling? Det är nämligen enda chansen jag har att bli gravid, jag har inte råd att adoptera och skulle med största sannolikhet inte få det heller och chansen att hitta en partner är så gott som 0 %.

Jag längtar förfärligt efter barn och vill att mina föräldrar skall få barnbarn.

Du kan väl åka utomlands och ha en semesterromans? Så slipper du allt bök med donatorer och behandlingar?

slackern skrev:Du kan väl åka utomlands och ha en semesterromans? Så slipper du allt bök med donatorer och behandlingar?

Jag är inte intresserad av sex. Och männen är hur som helst inte intresserad av mig.
Och var vänlig håll dig till ämnet.

Det beror väl på vad de frågar, t ex vad du har för jobb. Då måste du "erkänna" att du lever på sjukersättning.

Antar att du känner till denna sida: http://www.femmis.se/

Det är ju så nytt ännu. Men har läst att det är brist på donatorer.

Tack för länken, jättebra!
Kände inte till den sedan tidigare.

Verkar tyvärr som om jag får ge upp drömmen om barn.

Barnet kanske inte har någon far men förutom mor både morföräldrar, morbror, m fl släktingar, samt vänner både kvinnliga och manliga till modern.

Ensamstående som vill adoptera får ju redovisa vilket nätverk de har. Vet inte om samma sak skulle gälla ensamstående som insemineras. Troligen inte, iom att det ju är en särskild enhet hos kommunen som utreder vid adoption, men de anlitas väl inte vid insemination utan då är det bara kliniken som är inblandad.

Kahlokatt skrev:Jag känner mer och mer att jag vill ha barn. Är nyss fyllda 37, så klockan tickar...
Problemet är bara att jag inte har någon partner och inte heller är speciellt intresserad av att ha det.
Min fråga är om det är möjligt att få genomgå en befruktning via spermadonator även om man har Asperger och OCD? Eller måste man vara fullt frisk för att få genomgå en fertilitetsbehandling? Det är nämligen enda chansen jag har att bli gravid, jag har inte råd att adoptera och skulle med största sannolikhet inte få det heller och chansen att hitta en partner är så gott som 0 %.

Jag längtar förfärligt efter barn och vill att mina föräldrar skall få barnbarn.

När vi gjorde en fertilitetsutredning (det tog 3 år för oss att bli gravida + ett missfall och i vår ålder börjar man kolla om nått är fel efter ett år) så tog läkaren upp IVF och sa att det kunde bli problematiskt. Då jag skulle behöva utredas för att se om jag ens skulle kunna få IVF pga AS.

Med tanke på att jag redan var gift så jag var inte ensam för fem öre så tror jag inte det blir enklare om man är singel att bli "godkänd".

Men bara för att man måste utredas så betyder det ju inte att man måste få nej, jag behövde aldrig utredas då jag och min man lyckades till slut att skapa en liten älskling på vanligt sätt.

Men om du börjar förbereda för barn så kanske du har större chans. Tex så är ju bra ekonomi jättebra (spara, fixa den så stabilt som möjligt etc), bra socialt stöd (kan vara från andra än från partner tex barnets morföräldrar), läsa på etc.

Börjar du spara kan det dessutom vara möjligt att adoptera tillslut (fast man får inte vara hur gammal som helst för det).

Annars så kan du fara till Danmark för IVF de har det lita slappare vad jag förstår (det var plan D för oss, plan A var ju barn på vanligt sett, plan B IVF i Sverige och plan C adoptera, därför började vi tex spara).

Jag bad om information, inte om att få höra från andra människor att jag är självisk. Det är en milsvid skillnad.
Om någon ber om hjälp med sitt legobygge svarar man inte "fy fan vad barnslig du är som leker med lego". Har man inget vettigt svar att ge så går det att hålla käft. Bara ett tips.

Det kan förresten vara värt att fundera om man har råd däremot då man kan förlora sjuk/aktivitetsersättning då man fått barn eftersom det räknas som ett jobb. Vill amn verkligen ha barn så löser man ju det men då jag var 6 månader in ungefär och jag fick reda på det hade jag gärna velat veta det innan tex så att man kunnat spara ännu mer.

Jag förlorade inte den aktivitetsersättning som jag hade (50%) men då hade jag ju min man som, iallafall i början var mer föräldraledig än mig, är man singel har man ju inte den lyxen.

Sen så kan det vara värt att komma ihåg att det är jobbigt att ha barn (äen om det också är underbart) jag vet inte hur jag skulle ha klarat det utan min man och är inte avis på singelföräldrar

Nä, det blir inga barn. Men jag tycker så synd om min mamma som så gärna vill ha barnbarn och är avundsjuk på att alla hennes kompisar har det. Men både brorsan och jag är "psykfall", så det blir förmodligen inga barnbarn.
Och jag längtar så fruktansvärt efter barn. Nästan alla runt mig har barn, en barndomskompis skall snart ha sitt tredje. Känner mig värdelös som inte har några.

Moderator:

Ett antal inlägg flyttades till Off-topic. Den här tråden handlar om hur man kan skaffa barn utan partner, inte vad ni tycker om det. Vill ni diskutera fenomenet så finns det en tråd om det här:

- Insemination av singelkvinnor tillåtet i Sverige

Ett till tips är att redan nu börja öva på att meditera. Det hjälper vid jättemånga tillfällen, tex som smärtlindring då man ska föda, då ens barn hållit en vaken hela natten för att denne ska skrika/äta/spy/bajsa hela natten eller för att inte ta åt sig av vad mindre snällt folk skriver på internet.

Dessutom är egen tvättmaskin guld värt.

Kahlokatt skrev:Nä, det blir inga barn. Men jag tycker så synd om min mamma som så gärna vill ha barnbarn och är avundsjuk på att alla hennes kompisar har det. Men både brorsan och jag är "psykfall", så det blir förmodligen inga barnbarn.
Och jag längtar så fruktansvärt efter barn. Nästan alla runt mig har barn, en barndomskompis skall snart ha sitt tredje. Känner mig värdelös som inte har några.

Tänk på att aldrig skaffa barn för någon annan utan bara för dig själv, annars kan det lätt bli fel.
Att ge upp en dröm om att skaffa barn för att andra tycker det är fel blir det också lätt fel. Om inte den andra personen är den andra föräldern (om någon sådan finns i barnets liv) för att tvinga någon att skaffa barn är fel åt båda hållen.

Det finns ingenting som tar upp så mycket av ens tid som en liten bebis. Det första året få r man räkna med att all ens energi går åt till barnet, att se till att det och man själv får mat tar bara det upp nästan hela ens vakna tid. Och en nyfödd bebis äter, och äter och äter , och kissar och kissar och kissar. Sedan ska det däremellan stimuleras/underhållas, Man är helt slut de första månaderna,
Dessutom får man räkna med trötthet under graviditetn också. Det är absolut inte lätt att skaffa barn. En stor dos energi är det som behövs när man ska bli mamma.

Snälla skaffa inte barn! Jag är själv uppvuxen med två psykiskt sjuka föräldrar och vet hur dåligt man mår av det. Alla som jag har träffat som har psykiskt sjuka föräldrar har själva fått problem av sin uppväxt som vuxna. Föräldrarna har helt enkelt inte kunnat ge dem det som de behöver. Jag vet att du tänker att du är annorlunda och det är skillnad för just dig, men så tänker alla. Jag har aldrig hört någon tänka att de ska skaffa barn och ge dem en dålig uppväxt.

Moderator:


Några inlägg har flyttats till OT-tråden.