mondo beyondo skrev:Numera har jag gjort en helomvändning och uppskattar inte längre självdestruktivt liv öh! För mig innebär det att överdrivet arbete går bort.

Inger skrev:

mondo beyondo skrev:Numera har jag gjort en helomvändning och uppskattar inte längre självdestruktivt liv öh! För mig innebär det att överdrivet arbete går bort.

Jag kan förklara närmare. I över 20 års tid gjorde jag ingenting annat än jobbade, hade visserligen mina djur med men all tid och ork gick till arbetet tills jag inte orkade längre 1995. (Nej jag blev inte sjukskriven utan fick lyckopiller och jobbade i 10 år till på det.) Arbetade från kl 6 på morgonen och gick upp 4.30 alla dagar utom söndag! Och jobbade till 18 på kvällen, ibland senare, som en vettvillig besatt! Sen dess ( i drygt 5 år nu) har jag försökt hitta balans i livet. Jag har missat/ignorerat/inte värdesatt/valt bort osv allt annat i livet som umgänge, socialt liv, vänner, familj, relationer, mig själv, fritid, upplevelser, tid för eftertanke, frihet och glädje.

Nu när jag vill sluta så bemöts jag av kommentaren att jobba är ju så bra, lite kan du väl jobba... precis som andra missbrukare säger till varann om nån försöker sluta, eller hur!? Nej lite jobb är för mkt för mig just nu, jag vill vila! Sen vill jag lära mig hur man beter sig balanserat tex genom KBT för jag tycker om att göra saker och att jobba bara inte så enkelspårigt som hittills, men just nu hankar jag mig bara fram med ett jobb som tar mer än det ger. För jag har ingenting annat! Och Får ej sjukskrivning eller KBT. Allt arbete har heller inte gett mig några pengar eftersom det är ett lågbetalt yrke.... lite därför jag har fått jobbat så hårt oxå. Sjukt!

Anti särintresse numera - bara arbeta.

Ah, tack för förklaringen. Det bara lät så roligt för att det var så oväntat.

Men nu förstår jag dig verkligen. Sådär var jag också när jag jobbade; svårt att göra något halvdant - allt eller inget! Ingen stoppknapp. Och sen blir man förvånad när man bara inte orkar längre...

Inger skrev:Ah, tack för förklaringen. Det bara lät så roligt för att det var så oväntat.

Men nu förstår jag dig verkligen. Sådär var jag också när jag jobbade; svårt att göra något halvdant - allt eller inget! Ingen stoppknapp. Och sen blir man förvånad när man bara inte orkar längre...

Vore bra om man hade nån sorts inre mekanism som talade om för en exakt hur mycket man behöver göra för att "bli klar". Känner igen mig i det där alltelleringet-tänkandet. Jag upplever det som svårt att fundera på exakt hur mycket man ska göra, dvs finkalibrering. Då är det lättare (på kort sikt) med tjurrusningar (och det kan innebära att man bränner en massa energi på saker som egentligen inte krävde den energin).

Jag tror att det är därför jag blir så trött. Jag hyperfokuserar så intensivt på det jag gör att sen när jag gjort det för länge får jag nästan överdos och tål inte ens höra talas om det på jättelänge

Inger skrev:Jag tror att det är därför jag blir så trött. Jag hyperfokuserar så intensivt på det jag gör att sen när jag gjort det för länge får jag nästan överdos och tål inte ens höra talas om det på jättelänge

Jaaaa

SPORT! Eller kanske snarast allt som räknas till sport och som ger motion. Jag väljer inte aktivt att se på t.ex. biljard eller motorsport men avskyr det inte alls lika hårt som när ett gäng fåntrattar springer runt på en gräsmatta och slåss om en fånig boll, trots att det finns andra människor som ägnar hela dagarna åt att tillverka bollar så att det räcker åt alla som vill ha och några till...

Jag vet inte om det ska räknas som ett anti-specialintresse, men jag har allmänt svårt för glesbygd/landsbygd/mindre orter. Jag brukar dock ägna energi åt att argumentera för samhällsekonomiska fördelar med att mer eller mindre lägga ner landsbygden

Appropå fula områden, jag tycker om storskalig betong. Det är vackert, rakt, snyggt, funktionellt. Natur innebär ungefär gegga och/eller pollen...

Ett annat anti-specialintresse är i princip allt som har med trädgårdsskötsel att göra. Eller näe, om man räknar "asfaltera över skiten" som trädgårdsskötsel så kan jag tänka mig att ändra mig

DISKA (för hand, inte i maskin)! Jag tycker det är utselt att de flerfamiljhus som där det finns bostäder som saknar diskmaskin inte har en gemensam "diskstuga" där man kan gå ner med disken och köra.

Ihop med diska hänger väl att göra saker där man blir blöt/kladdig om händerna, speciellt där wettextrasor är involverade. Jag ogillar verkligen när min sambo antingen hängt wettextrasan över kranen i köket så att den delvis är ivägen när jag ska blanda saft, eller när trasan ligger på skarven mellan de två diskhoarna så att den är ivägen om jag ska ställa en bytta med nykokta ägg där för att skölja dem med kallvatten.

Fördelen med att ha diskmaskin är att man kan använda ett rent bestick för att flytta wettextrasan (om den inte är torr på åtminstone ett hörn, då är den inte lika jobbig) och sen slänga det besticket i disken...

mondo beyondo skrev:Alla teeveesåpor (utom Big Brother)

(Jag antar att du menar dokusåpor och inte bara såpor sådär i allmänhet. Såpor = ungefär alla tv-serier).
Intressant, samma här! Kan det vara för att Big Brother är den enda dokusåpan där det finns utrymme för folk som "vi" kan identifiera oss med?

Ska man kanske kalla det här för specialointressen istället för anti-specialintressen?

Charley? skrev:

alfapetsmamma skrev:Fast namn är ju hur spännande som helst, i sig. Tycker jag. Så att veta att det i år är Cassandra och Cevins år är ju intressant, även om man kräks på kuppen. Nu är det ju inte det utan ALLA heter Karl, Gustav, Teodor, Albert, Wilma, Selma, Hilma, Semla nähä... inte Semla, men iaf alla namn som låter som passagerarlistan på Utvandrarnas båtar...

Jamen man måste ju vara speeeciell. Sedan finns det ju alla nya, fina namn som Tindra, Ängla osv.

För att inte tala om Tilde! När kommer folk börja döpa sina ungar till Circumflex?

mondo beyondo skrev:

Inger skrev:

mondo beyondo skrev:Numera har jag gjort en helomvändning och uppskattar inte längre självdestruktivt liv öh! För mig innebär det att överdrivet arbete går bort.

Jag kan förklara närmare. I över 20 års tid gjorde jag ingenting annat än jobbade, hade visserligen mina djur med men all tid och ork gick till arbetet tills jag inte orkade längre 1995. (Nej jag blev inte sjukskriven utan fick lyckopiller och jobbade i 10 år till på det.) Arbetade från kl 6 på morgonen och gick upp 4.30 alla dagar utom söndag! Och jobbade till 18 på kvällen, ibland senare, som en vettvillig besatt! Sen dess ( i drygt 5 år nu) har jag försökt hitta balans i livet. Jag har missat/ignorerat/inte värdesatt/valt bort osv allt annat i livet som umgänge, socialt liv, vänner, familj, relationer, mig själv, fritid, upplevelser, tid för eftertanke, frihet och glädje.

Nu när jag vill sluta så bemöts jag av kommentaren att jobba är ju så bra, lite kan du väl jobba... precis som andra missbrukare säger till varann om nån försöker sluta, eller hur!? Nej lite jobb är för mkt för mig just nu, jag vill vila! Sen vill jag lära mig hur man beter sig balanserat tex genom KBT för jag tycker om att göra saker och att jobba bara inte så enkelspårigt som hittills, men just nu hankar jag mig bara fram med ett jobb som tar mer än det ger. För jag har ingenting annat! Och Får ej sjukskrivning eller KBT. Allt arbete har heller inte gett mig några pengar eftersom det är ett lågbetalt yrke.... lite därför jag har fått jobbat så hårt oxå. Sjukt!

Anti särintresse numera - bara arbeta.

Åh, jag känner igen delar av det här. Jag jobbade förvisso inte extremt många timmar, men hela mitt liv var uppbyggt kring jobbet. Förutom att jobba så tittade jag på tv, surfade och åt på McDonalds eller lokala Pizzerian (och så sov jag å sånt som kroppen kräver).

Just att jobba är egentligen inget anti-specialintresse för mig, men däremot själva processen att söka-få jobb är verkligen ett anti-specialintresse. Jag hatar CV, personligt brev, rekryteringsprocesser och sånt blaj. Släng på "rehabilitering" hos FK på köpet.

Jag inser nu att jag har missat en ToM-grej angående arbetsförmedlingen, och det är väl att det är rätt sannolikt att de som jobbar på arbetsförmedlingen har jobbsökande/rekrytering o.s.v. som specialintresse. Det kan nog vara en rätt bra inställning att ha vid nästa eventuella kontakt med AF, liksom att medvetandegöra AF-personen att denne nog faktiskt har arbetsförmedlande som specialintresse och att alla, t.ex. jag, inte har det...

MiaM skrev:Jag inser nu att jag har missat en ToM-grej angående arbetsförmedlingen, och det är väl att det är rätt sannolikt att de som jobbar på arbetsförmedlingen har jobbsökande/rekrytering o.s.v. som specialintresse.

Intressant insikt. Aldrig tänkt på det.

Det kan nog vara en rätt bra inställning att ha vid nästa eventuella kontakt med AF, liksom att medvetandegöra AF-personen att denne nog faktiskt har arbetsförmedlande som specialintresse och att alla, t.ex. jag, inte har det...

Ajajaj, det kan bli jättefel! Är man arbetslös ska man ha arbetssökande som specialintresse, har man inte det så är man en oduglig latmask. Såvida du inte bara menar att de är bättre på det eftersom de är... eh... bättre på det, pga att de är så intresserade och vet hur det går till?

Hoppas du förstod nyansskillnaden även om jag inte beskrev det så bra... det blir liksom viss skillnad om man säger "Jag är inte lika bra på det här som du (kan du hjälpa mig?)" jämfört med "Jag är inte lika intresserad av det här som du (och vill helst inte bry mig)."