Kärlekslivet
22 inlägg
• Sida 1 av 1
Kärlekslivet
Hejsan.
Som ny diagnostiserad Aspbergare så är min fråga: hur får ni kärlekslivet att fungera?
Själv lyckas jag alltid prioritera min kärlek före allt, när jag väl har ett förhållande. Och som singel är det svårt att förklara för nya partners varför jag är som jag är utan att bli stämplad som en diagnos eller ett mongo.
Tacksam för alla tips!
Som ny diagnostiserad Aspbergare så är min fråga: hur får ni kärlekslivet att fungera?
Själv lyckas jag alltid prioritera min kärlek före allt, när jag väl har ett förhållande. Och som singel är det svårt att förklara för nya partners varför jag är som jag är utan att bli stämplad som en diagnos eller ett mongo.
Tacksam för alla tips!
Kärlekslivet
Försök inte ens förklara varför du är AS, eller att du har AS, folk har en tendens att dra öronen till sig på direkten då, inte bara om du har AS, räcker du nämner något av alla psykiska problem för en potentiell partner så blir de flesta misstänksamma.
Bättre att spara den biten tills man kommit närmare varandra, så de fått lära känna ens sidor bättre och inte kan döma ut en direkt.
Bättre att spara den biten tills man kommit närmare varandra, så de fått lära känna ens sidor bättre och inte kan döma ut en direkt.
Kärlekslivet
Var dig själv bara, om inte personen accepterar den för den du är så är det ändå inget att ha, om man är kompatibel med varandra brukar märkas efter 2-3 månader.
Kärlekslivet
Förstår din rädsla med det där.. Vissa
kanske höjer på öronen när dom inte upplevt
ett förhållande med en person med diagnos förut..
Men majoriteten har endå förståelse och lägger
inte för mycket energi på det, mitt ex
accepterade min diagnos direkt och så är det med
dom flesta, dom som inte verkar acceptera det kan
Du ju bara be å dra
kanske höjer på öronen när dom inte upplevt
ett förhållande med en person med diagnos förut..
Men majoriteten har endå förståelse och lägger
inte för mycket energi på det, mitt ex
accepterade min diagnos direkt och så är det med
dom flesta, dom som inte verkar acceptera det kan
Du ju bara be å dra
- JuliusCaesar
- Inlägg: 101
- Anslöt: 2016-03-26
Kärlekslivet
Visst att en del kan acceptera diagnosen. Men sen att få folk att förstå att jag lätt blir trött, inte klarar av högt ljud och hatar ljus är svårare.
Jag fick höra av en vän att jag inte borde berätta om min diagnos för "vem som helst", håller väl med men vill ju ändå få folk och partners att förstå.
Tack för svaren
Jag fick höra av en vän att jag inte borde berätta om min diagnos för "vem som helst", håller väl med men vill ju ändå få folk och partners att förstå.
Tack för svaren
Kärlekslivet
Du får se till att de gillar din personlighet. Blir kontakten seriös är det bara att kasta diagnosen i ansiktet och hoppas på det bästa. Är det en bra person skiter denna i eventuella diagnoser.
Kärlekslivet
Jag är singel nu och jag är grymt ärlig med mina svagheter. Om ingen nappar på mig så är det väl mänskligheten som dömer ut mig och då skiter jag i mänskligheten.
Kärlekslivet
NT-världen är full av rovdjur och främlingar, det är bara ta och bita ihop och acceptera att världen är så och ingenting kan förändra dom.
Kärlekslivet
Eftersom detta är väldigt nytt för mig så kommer jag säkert hitta vägar och sätt. Men just nu är det väl jobbigt då jag vill ha en tvåsamhet, men jag är knappast mer attraktiv pga. diagnosen.
Har redan fått känslan av att jag är dömd till ensamhet.
Har redan fått känslan av att jag är dömd till ensamhet.
Kärlekslivet
Vänta med att berätta om diagnosen efter att ni har varit tillsammans ett tag, du behöver inte berätta om den det första du gör.
Kärlekslivet
slackern skrev:Vänta med att berätta om diagnosen efter att ni har varit tillsammans ett tag, du behöver inte berätta om den det första du gör.
Och sen gör partnern slut med en när vederbörande för veta sanningen. Inte särskilt smart.
Kärlekslivet
kullan skrev:slackern skrev:Vänta med att berätta om diagnosen efter att ni har varit tillsammans ett tag, du behöver inte berätta om den det första du gör.
Och sen gör partnern slut med en när vederbörande för veta sanningen. Inte särskilt smart.
Vad jag menar är att hon kan berätta det om dejten frågar varför hon har perceptuella problem, man kan berätta det vid rätt tillfälle och inte det första bästa man skyltar med.
Kärlekslivet
Ja det är en tuff fråga för å ena sidan vill man ju inte skrämma bort folk genom att börja snacka diagnoser det första man gör.
Samtidigt vet man att många har endel förutfattade meningar och kan reagera illa på om man informerar i efterhand som om man hade gått ut med falsk marknadsföring även om det i sak inte förändrar den du är eller de egenskaperna hos dig som de accepterat tidigare.
Personligen hade jag nog hållit tyst om det tills man når en punkt i förhållandet där man känner att nu är allt ok och informationen knappast kan förändra läget.
Iof har jag hållit mig borta från den där scenen i över ett decennium nu så det är mycket möjligt att allt jag säger är helt åt helvete.
I slutändan kan du ju ändå inte göra annat än vad du vill och känner är rätt och när den punkten kommer är det ju dags att agera.
Samtidigt vet man att många har endel förutfattade meningar och kan reagera illa på om man informerar i efterhand som om man hade gått ut med falsk marknadsföring även om det i sak inte förändrar den du är eller de egenskaperna hos dig som de accepterat tidigare.
Personligen hade jag nog hållit tyst om det tills man når en punkt i förhållandet där man känner att nu är allt ok och informationen knappast kan förändra läget.
Iof har jag hållit mig borta från den där scenen i över ett decennium nu så det är mycket möjligt att allt jag säger är helt åt helvete.
I slutändan kan du ju ändå inte göra annat än vad du vill och känner är rätt och när den punkten kommer är det ju dags att agera.
Kärlekslivet
Tacksam för alla tips/svar jag fått på denna tråden.
Jag tror att när det väl blir aktuellt så kommer jag att berätta för den jag träffar, när det känns rätt. Alltså är inte direkt, för det är fakta att det skrämmer bort folk (dock inte alla).
Jag tror att när det väl blir aktuellt så kommer jag att berätta för den jag träffar, när det känns rätt. Alltså är inte direkt, för det är fakta att det skrämmer bort folk (dock inte alla).
Kärlekslivet
Kul att du uppskattade svaren du har fått. Lycka till med att hitta en partner du passar ihop med.
Kärlekslivet
Balmisen skrev:Visst att en del kan acceptera diagnosen. Men sen att få folk att förstå att jag lätt blir trött, inte klarar av högt ljud och hatar ljus är svårare.
Jag fick höra av en vän att jag inte borde berätta om min diagnos för "vem som helst", håller väl med men vill ju ändå få folk och partners att förstå.
Tack för svaren
Ett tips: Säg bara att du är ljudkänslig eller har svårt för starkt ljus. Folk förstår det bättre än om du säger du har Asperger. Då vet de inte vad det innebär. Och det finns ju även folk utan Asperger som har såna känsligheter, så de kanske t.o.m. känner igen sig.
Kärlekslivet
Ett tips: Säg bara att du är ljudkänslig eller har svårt för starkt ljus. Folk förstår det bättre än om du säger du har Asperger. Då vet de inte vad det innebär. Och det finns ju även folk utan Asperger som har såna känsligheter, så de kanske t.o.m. känner igen sig.
Jo det stämmer nog, ibland blir jag lite förblindad av diagnosen. Tack för tipset
Kärlekslivet
Balmisen skrev:Jo det stämmer nog, ibland blir jag lite förblindad av diagnosen. Tack för tipset
En allmän regel är för övrigt att alltid vara försiktig, aldrig överbelasta okunniga människor med kunskap de inte kan hantera.
När du känner att du litar på personen kan du börja förklara för hen vad dina diagnoser innebär för dig.
De som man inte kan lita på ska man heller aldrig umgås med.
En inställning som förvisso gör mig socialt omöjlig. Men ahh, sånt får man väl ta?
- Livet4Life
- Inlägg: 80
- Anslöt: 2016-04-01
Kärlekslivet
Livet4Life skrev:Balmisen skrev:Jo det stämmer nog, ibland blir jag lite förblindad av diagnosen. Tack för tipset
En allmän regel är för övrigt att alltid vara försiktig, aldrig överbelasta okunniga människor med kunskap de inte kan hantera.
När du känner att du litar på personen kan du börja förklara för hen vad dina diagnoser innebär för dig.
De som man inte kan lita på ska man heller aldrig umgås med.
En inställning som förvisso gör mig socialt omöjlig. Men ahh, sånt får man väl ta?
Vill du ha ett fungerande kärleksliv får du nog börja att släppa in människor.
Kärlekslivet
slackern skrev:Vill du ha ett fungerande kärleksliv får du nog börja att släppa in människor.
Jo. Men jag känner att de jag släpper in skrämmer jag iväg. De bryr sig inte. Det är bara deras värld som intresserar. Och jag finner det ibland intressant, om de lever intressanta liv. Men i regel är det inte värst intressanta insikter de har att komma med.
Nu förklarade jag kanske själv varför många hatar att umgås med mig, och varför jag umgås med så få.
Men jag känner att ett för stort intresse för andras liv är minst lika farligt som ett ointresse. Eller är det bara min hjärna som spökar med mig?
- Livet4Life
- Inlägg: 80
- Anslöt: 2016-04-01
Kärlekslivet
Livet4Life skrev:slackern skrev:Vill du ha ett fungerande kärleksliv får du nog börja att släppa in människor.
Jo. Men jag känner att de jag släpper in skrämmer jag iväg. De bryr sig inte. Det är bara deras värld som intresserar. Och jag finner det ibland intressant, om de lever intressanta liv. Men i regel är det inte värst intressanta insikter de har att komma med.
Nu förklarade jag kanske själv varför många hatar att umgås med mig, och varför jag umgås med så få.
Men jag känner att ett för stort intresse för andras liv är minst lika farligt som ett ointresse. Eller är det bara min hjärna som spökar med mig?
Den här tråden handlar om kärlekslivet, inte om att släppa in människor över lag. Om du inte släpper in en kärlekspartner är förhållandet dömt, man behöver inte vara som en öppen bok från början utan det går alldeles utmärkt att släppa in sin partner gradvis.
Kärlekslivet
slackern skrev:Livet4Life skrev:slackern skrev:Vill du ha ett fungerande kärleksliv får du nog börja att släppa in människor.
Jo. Men jag känner att de jag släpper in skrämmer jag iväg. De bryr sig inte. Det är bara deras värld som intresserar. Och jag finner det ibland intressant, om de lever intressanta liv. Men i regel är det inte värst intressanta insikter de har att komma med.
Nu förklarade jag kanske själv varför många hatar att umgås med mig, och varför jag umgås med så få.
Men jag känner att ett för stort intresse för andras liv är minst lika farligt som ett ointresse. Eller är det bara min hjärna som spökar med mig?
Den här tråden handlar om kärlekslivet, inte om att släppa in människor över lag. Om du inte släpper in en kärlekspartner är förhållandet dömt, man behöver inte vara som en öppen bok från början utan det går alldeles utmärkt att släppa in sin partner gradvis.
Det förklarar titeln på tråden
Men jag kände att det var relativt relevant ändå, kändes som om tråden var på väg åt det hållet.
Men, jag antar att jag har en destruktiv förmåga att gå offtopic.
- Livet4Life
- Inlägg: 80
- Anslöt: 2016-04-01
Återgå till Övriga Aspergerfrågor