Jag blir sjukt ledsen när jag blir bortglömd på min födelsedag. Mitt barn kom ihåg mig, detta underbara barn.. Men ingen annan. Är det okej att bli sjukt jobbig och känner det som om ingen tycker om en? Självkänslan är på botten.

Och nu oroar jag mig för att min familj inte tycker och mig och att jag är skitjobbig.

Att fylla år innebär att man är ett år närmare döden. Det är väl bara snällt att inte påminna en om det?

Det beror väl på. Brukar man fira födelsedagar i familjen så känns det förstås om man blir bortglömd, ingen ringer el hälsar på, ingen ger någon present. Iofs har vi slutat med presenter i vår familj. Vi äldre har redan för mycket grejer, den unga är alldeles för kräsen. Men kan vi träffas så blir det iaf tårta.

Alien skrev:Det beror väl på. Brukar man fira födelsedagar i familjen så känns det förstås om man blir bortglömd, ingen ringer el hälsar på, ingen ger någon present. Iofs har vi slutat med presenter i vår familj. Vi äldre har redan för mycket grejer, den unga är alldeles för kräsen. Men kan vi träffas så blir det iaf tårta.

Vi brukar höras och fika, det är lagom tycker jag. Just nu mår jag dåligt ändå, sjukskriven och väntar på utredningen ska bli klar. Så jag är väl extra känslig.

Jag brukar själv ha som vana att höra av mig till någon/några enstaka några veckor innan min födelsedag och fråga om den/de vill hänga med och ta en fika på stan på födelsedagen. Familjen brukar ringa men det är inte så ofta jag firar med dom.

Flinta skrev:Jag brukar själv ha som vana att höra av mig till någon/några enstaka några veckor innan min födelsedag och fråga om den/de vill hänga med och ta en fika på stan på födelsedagen. Familjen brukar ringa men det är inte så ofta jag firar med dom.

Det är nog jag som är extrakänslig..

Tack för alla svar