KrigarSjäl skrev:Om jag satt i rullstol skulle det vara mycket enklare.

Det som syns utanpå är mer konkret och lättare att förstå. Så är det för många av oss - det konkreta är lättare att förstå.

Folk brukar vara omåttligt fräcka. Jag brukar säga att jag är sjukskriven fast jag är sjukpensionär. Då frågar de varför. Jag nämner sällan aspergers eller psyk (beror på vem det är) men jag har ju en fysisk sjukdom med. Men trots det säger folk saker som att man ser frisk ut och borde kunna jobba eller just att de vet ngn med samma sjukdom och de jobbar minsann.

Alltid dessa JÄVLA pekpinnar.

Dessutom stannar det inte vid mig, de frågar om folk jag känner och vissa är sjukpensionärer och då dömer de dem också. Och på något sätt hintar om att jag umgås med losers.

Skitkul.

Varför är jag så himla trevlig då mot alla? Jag saknar mitt gamla kaxiga jag som var ganska impopulär, men då fick folk iaf höra det de behövde. Men jag har väl någon sjuk idé om att behålla friden numera. USCH.

kiddie skrev:Folk brukar vara omåttligt fräcka. Jag brukar säga att jag är sjukskriven fast jag är sjukpensionär. Då frågar de varför. Jag nämner sällan aspergers eller psyk (beror på vem det är) men jag har ju en fysisk sjukdom med. Men trots det säger folk saker som att man ser frisk ut och borde kunna jobba eller just att de vet ngn med samma sjukdom och de jobbar minsann.

Alltid dessa JÄVLA pekpinnar.

Dessutom stannar det inte vid mig, de frågar om folk jag känner och vissa är sjukpensionärer och då dömer de dem också. Och på något sätt hintar om att jag umgås med losers.

Skitkul.

Varför är jag så himla trevlig då mot alla? Jag saknar mitt gamla kaxiga jag som var ganska impopulär, men då fick folk iaf höra det de behövde. Men jag har väl någon sjuk idé om att behålla friden numera. USCH.

Du verkar umgås med riktiga losers, dom oförskämda med pekpinnar.

Kan ju tillägga att jag själv har sällan problemet med att folk frågar vad jag sysslar med men då är jag rätt reserverad av mig och lyckas prata bort dom flesta som ställer frågor jag inte känner för att svara på.

Det är mest folk jag inte valt att umgås med ska jag nog tillägga. Det kan vara ganska kul att svara att de inte har med det att göra. De tror de har rätt till all info om en. Särskilt släkt men även arbetskamrater, kursare osv...

Svara något skämtsamt som "smugglar knark" eller nåt. Dom flesta som jag har råkat ut för som har frågat brukar inte bry sig tillräckligt för att orka fråga igen om man skämtar bort det men det kan ju vara att jag haft "tur".

Jag har skojat bort det men får elaka skämt tillbaka som beskriver hur missnöjda de var med mitt svar. Skapar bara dålig stämning.

Vad man arbetar med eller vilket yrke man har är vad jag förstår ett vanligt samtalsämne bland NT-personer. Men vad svarar jag på frågan om man som jag har hel sjukersättning och är på DV. Skäms ofta att jag har det så här, men ser just nu ingen annan lösning (har försökt med arbetsförmedlingen). Hur förklarar jag på enklaste sätt utan att jag blir dömd som idiot på förhand. Rädslan och oron för just den här frågan är något som ofta hindrar mig från att delta i sociala sammanhang där risken finns att samtalsämnet kommer upp, exempelvis att ta sig in i en gemenskap som redan finns på en fritidsverksamhet eller att ta kontakt med nya människor. Vad brukar ni som inte har ett arbete och har hel sjukersättning svara på frågan "Vad jobbar du med?"

När jag får den frågan berättar jag vad jag gillar att syssla med (helt naturligt, eftersom jag inte haft någon anställning på ett tjugotal år ).

Man har ingen skyldighet att förklara sig för andra. " Det är en privat sak " kan man säga rakt ut. Ju mindre man berättar desto bättre.

Det finns människor som ställer nyfikna frågor till andra. Har även sett detta beteende här på forumet. Som sagt, ju mindre man berättar desto bättre. Man ska vara försiktig med vad man berättar och till vem.

Har kört allt ifrån att jag pluggat, varit arbetslös, haft praktik och letat praktik. Man får välja alternativet så att man varken ljuger eller talar sanning.

Jag brukar svara att jag har sjukersättning. Och numer kan jag tillägga att för den timme per dag man får jobba för FK, jobbar jag i köket på ett dagis eller får kantorsvikariat.

Förr kunde folk fråga varför jag var sjukersatt, men ingen i församlingen har faktiskt frågat och faktiskt inte heller på dagisjobbet (chefen vet om allt dock). Det är lite känsligt fattar de kanske. En del kanske inte förstår att man sätter personen i en obehaglig sits om man frågar varför, och svaret inte är någon vanlig enkel sjukdom.

Ibland har jag själv tagit upp att jag varit utbränd flera gånger och är superstresskänslig. Särskilt har det kommit i samband med att jag ska förklara varför jag är instabil i mitt spelande och varför min nervositet får en del märkliga effekter (som att kroppen börjar stänga ned).

Jag tror att den som frågar varför man är sjukersatt får finna sig i att man inte vill förklara. Vi som har AS kan nog utan att ljuga, mumla om utbrändhet. Och det är ju en diagnos som är förknippad med att man "gjort för mycket" och inte så mycket till psykiatriska sjukdomar. Utbränd är precis vad jag blev av att försöka jobba och när det, p.g.a. AS, inte fungerade.

EDIT: ibland funderar jag på att berätta om min AS-diagnos för kantor m.fl. i församlingen, eftersom de nog undrar över en del saker. Men nu har jag varit med på allt möjligt där i flera år utan att säga något. Och det finns faktiskt en rad udda typer där annars också - och som inte har (känd) diagnos.

H2SO4 skrev:Har kört allt ifrån att jag pluggat, varit arbetslös, haft praktik och letat praktik. Man får välja alternativet så att man varken ljuger eller talar sanning.

Exakt så gör jag också, iaf till ytligt bekanta. Mest för att slippa förklara då det är så komplicerat och svårt att få folk att förstå.

Efter 30 orkade man inte bry sig vad folk tyckte så den biten bryr jag mig inte om dock. Pallar bara inte förklara.

Nu har jag iof ett jobb men samma kan appliceras till annat också så som varför jag är en bra bit över 30 och bor hos morsan, inte kan köra bil, inte har några vänner, aldrig haft partner osv..

EnPojke skrev:Nu har jag iof ett jobb men samma kan appliceras till annat också så som varför jag är en bra bit över 30 och bor hos morsan, inte kan köra bil, inte har några vänner, aldrig haft partner osv..

Det finns olika modeller att ge svar på tal, bäst är att vara lagom pinsam eller alt stoiskt omtänksam, det vågar få ifrågasätta. När det gäller varför man bor hemma kan man säga att man vårdar en i familjen, då blir de flesta belackare tyst, sen att det är en själv man försöker ta hand om vet inte dom, sen varför man inte kör bil är givetvis anl av miljöskäl och ang partner är man så krävande sexuellt att de svåra att hitta etc och så blinkar man lite förföriskt på skämt...

Jag säger sanningen. Är förtidpensionär.

(Har inte läst hela tråden)

När jag hade 100% aktivitetsersättning så brukade jag antingen säga att jag var sjukskriven/hade aktivitetsersättning eller så sa jag att jag jobbade på att börja jobba såsmåningom. Beroende på vad för slags person som frågade.

Nu säger jag antingen egen företagare (trots att jag jobbar just under50% på det) eller som det är (50% Aktivitetsersättning, nästan 50% eget företag och en liten del föräldraledig.)
Ännu en gång beroende på vilken slags person som frågar.

kullan skrev:Jag säger sanningen. Är förtidpensionär.

Måste vara det bästa att bara säga det. Är ju inget konstigt med att vara förtidspensionär.

Huggorm skrev:

kullan skrev:Jag säger sanningen. Är förtidpensionär.

Måste vara det bästa att bara säga det. Är ju inget konstigt med att vara förtidspensionär.

Helt riktigt att vara ärlig, men det finns situationer då folk kanske inte vill skylta med det på en gång...

Föritin gick det bra att säga det ,men numer så är folk så snabba att genast döma en som samhälsparasit, som alla känner till och är man då inte den bästa på snacka i klassiskt sociala sammanhang, som det kan vara för folk med t ex AS, så kan man försöka röra sig lite i en gråzon med sin ackuratess angående status i livet...

Träffade en släkting jag inte sett på år och dag. Hon frågade vad jag "gör" och jag sa bara att jag har inget betalt jobb men jag hjälper andra med saker (för det gör jag ju!). Och sa lite vad för saker. Och uttryckte på ngt sätt mig nöjd med det och sa att det kan ju bli så i livet. Då sa hon att det låt jättebra och visade värme och äkta glädje för det jag "gjorde", noll fördömade att det inte var riktigt jobb.

Men sen när jag tänkte på det så har hon ett handikapp så hon kanske förstår bara för det?

Men det var förbaskat najs för omväxlings skull att ngn var på det sättet.

antonius skrev:

Huggorm skrev:

kullan skrev:Jag säger sanningen. Är förtidpensionär.

Måste vara det bästa att bara säga det. Är ju inget konstigt med att vara förtidspensionär.

Helt riktigt att vara ärlig, men det finns situationer då folk kanske inte vill skylta med det på en gång...

Accepterar inte folk att jag är förtidspensionär behöver de inte umgås med mig heller.

Säger bara som det är, arbetslös och har ingen lust att jobba heller

Charlie72 skrev:Säger bara som det är, arbetslös och har ingen lust att jobba heller

Det bästa sättet att garantera sig för ett solitärt liv är jag rädd...

Sanningen här också, depression i första hand och studier i andra.

Alternativt så kan man säga att man dödar zombies http://www.memes.com/img/4290

Huggorm skrev:

kullan skrev:Jag säger sanningen. Är förtidpensionär.

Måste vara det bästa att bara säga det. Är ju inget konstigt med att vara förtidspensionär.

Problemet brukar vara följdfrågorna tycker jag.
Varför?
Vad betyder det?
Kan du inte ens jobba lite?
... och så vidare.