Precis. Adhd och add. En misstänks även vara bipolär.

Själv blev jag diagnostiserad med ADD 2008 ungefär vid den tiden började psykiatrin tjata om AS och autistiska drag, för lite drygt ett år sedan erbjöd min psykiatriker mig en autism/AS utredning eller hon tyckte att jag hade rätt till en utredning då insåg jag att jag inte kunde blunda längre utan tackade ja till att utredas. Så jag fick min AS diagnos i februari men helt ärligt det hade kvittat om jag fick en diagnos eller inte. För vem vill egentligen bli diagnostiserad med en funktionsnedsättning det inte går att bli fri ifrån? För om det är någon psykisk sjukdom som depression eller ångest så går det ju att bli frisk och fri från sina problem eller det är behandlingsbart.

slackern skrev:Själv blev jag diagnostiserad med ADD 2008 ungefär vid den tiden började psykiatrin tjata om AS och autistiska drag, för lite drygt ett år sedan erbjöd min psykiatriker mig en autism/AS utredning eller hon tyckte att jag hade rätt till en utredning då insåg jag att jag inte kunde blunda längre utan tackade ja till att utredas. Så jag fick min AS diagnos i februari men helt ärligt det hade kvittat om jag fick en diagnos eller inte. För vem vill egentligen bli diagnostiserad med en funktionsnedsättning det inte går att bli fri ifrån? För om det är någon psykisk sjukdom som depression eller ångest så går det ju att bli frisk och fri från sina problem eller det är behandlingsbart.

En som är maniskt livrädd för medicin.. Men jag förstår hur du tänker och det är ju det mest logiska. Att man hellre får en diagnos på något som går att medicinera. Men jag är så rädd för piller.. Jag har hört så många av mina vänner där medicinerna inte fungerar. Mest ADHD/ADD iof, den som är bipolär har inte ätit litium så länge än.

idailsk skrev:

slackern skrev:Själv blev jag diagnostiserad med ADD 2008 ungefär vid den tiden började psykiatrin tjata om AS och autistiska drag, för lite drygt ett år sedan erbjöd min psykiatriker mig en autism/AS utredning eller hon tyckte att jag hade rätt till en utredning då insåg jag att jag inte kunde blunda längre utan tackade ja till att utredas. Så jag fick min AS diagnos i februari men helt ärligt det hade kvittat om jag fick en diagnos eller inte. För vem vill egentligen bli diagnostiserad med en funktionsnedsättning det inte går att bli fri ifrån? För om det är någon psykisk sjukdom som depression eller ångest så går det ju att bli frisk och fri från sina problem eller det är behandlingsbart.

En som är maniskt livrädd för medicin.. Men jag förstår hur du tänker och det är ju det mest logiska. Att man hellre får en diagnos på något som går att medicinera. Men jag är så rädd för piller.. Jag har hört så många av mina vänner där medicinerna inte fungerar. Mest ADHD/ADD iof, den som är bipolär har inte ätit litium så länge än.

Varken ADHD eller biopolär går att medicinera bort utan medicinerna är till för att lindra och dämpa symptomen. Om du nu skulle vara bipolär är det nog vettigt att medicinera.

Men hoppas att utredningen blir bra för dig att du blir nöjd i slutändan.

slackern skrev:

idailsk skrev:

slackern skrev:Själv blev jag diagnostiserad med ADD 2008 ungefär vid den tiden började psykiatrin tjata om AS och autistiska drag, för lite drygt ett år sedan erbjöd min psykiatriker mig en autism/AS utredning eller hon tyckte att jag hade rätt till en utredning då insåg jag att jag inte kunde blunda längre utan tackade ja till att utredas. Så jag fick min AS diagnos i februari men helt ärligt det hade kvittat om jag fick en diagnos eller inte. För vem vill egentligen bli diagnostiserad med en funktionsnedsättning det inte går att bli fri ifrån? För om det är någon psykisk sjukdom som depression eller ångest så går det ju att bli frisk och fri från sina problem eller det är behandlingsbart.

En som är maniskt livrädd för medicin.. Men jag förstår hur du tänker och det är ju det mest logiska. Att man hellre får en diagnos på något som går att medicinera. Men jag är så rädd för piller.. Jag har hört så många av mina vänner där medicinerna inte fungerar. Mest ADHD/ADD iof, den som är bipolär har inte ätit litium så länge än.

Varken ADHD eller biopolär går att medicinera bort utan medicinerna är till för att lindra och dämpa symptomen. Om du nu skulle vara bipolär är det nog vettigt att medicinera.

Men hoppas att utredningen blir bra för dig att du blir nöjd i slutändan.

Nej jag vet, men är lika rädd ändå :-O

Tack snälla, jag tro det kommer bli bra i slutändan.

Tack för svar!

idailsk skrev:Jag har ju i och för sig en stark känsla av att ingen tycker om mig, och det gör mig ledsen och deprimerad i perioder.

Och här har du förklaringen (min fetning):

Jag är mest deprimerad över att jag inte får vara mig själv, så mycket förväntningar från samhälle och andra människor. Har nästan inga vänner kvar för att jag tycker det är så jobbigt att umgås. Trivs bäst hemma, med min hund, mina filmer (helt filmtokig och kan se 5 filmer per dag), hunden ser till att jag kommer ut, men vill helst inte möta någon.

Alltså om du inte vill träffa folk och inte vill hålla kontakt med dem så kan de inte tro annat än att du inte vill ha dem till vänner. De känner ju att du inte tycker om dem, och då tycker de förstås inte om dig heller, de känner sig avvisade.

Bäst är nog att hitta vänner s a s på samma nivå, som förstår dig och inte blir sårade av att du inte vill träffas el höras av så ofta. Andra aspergare kanske.

Alien skrev:

idailsk skrev:Jag har ju i och för sig en stark känsla av att ingen tycker om mig, och det gör mig ledsen och deprimerad i perioder.

Och här har du förklaringen (min fetning):

Jag är mest deprimerad över att jag inte får vara mig själv, så mycket förväntningar från samhälle och andra människor. Har nästan inga vänner kvar för att jag tycker det är så jobbigt att umgås. Trivs bäst hemma, med min hund, mina filmer (helt filmtokig och kan se 5 filmer per dag), hunden ser till att jag kommer ut, men vill helst inte möta någon.

Alltså om du inte vill träffa folk och inte vill hålla kontakt med dem så kan de inte tro annat än att du inte vill ha dem till vänner. De känner ju att du inte tycker om dem, och då tycker de förstås inte om dig heller, de känner sig avvisade.

Bäst är nog att hitta vänner s a s på samma nivå, som förstår dig och inte blir sårade av att du inte vill träffas el höras av så ofta. Andra aspergare kanske.

Mina nära vänner vet om allt och tar mig som jag är. Problemet är att jag har svårt att umgås, ibland går det bra och jag trivs med det. Men sen är jag trött,i flera dagar.
Jag är väldigt noga med att säga hur mycket jag tycker om dem.

Jag tycker det är jobbigt att umgås, men jag vill.