Toshiyuki Nakagaki satte en slemsvamp i en labyrint och matade den med malda cornflakes på två ställen. Först bildade slemsvampen strängar i alla vägar som fanns i labyrinten, även de som ledde till återvändsgränder. Men efter ett tag hade den bildat en tjock sträng som ledde den kortaste vägen mellan högarna av cornflakes.

Slemsvamparna kan dessutom väga in ytterligare en faktor när de väljer väg genom labyrinten. De undviker solljus, och om delar av labyrinten är upplyst väljer de en säker, mörk väg - även om den är längre.

- Beteendet påminner om vad som händer i vårt nervsystem när vi lär oss saker. Vissa kopplingar mellan nervceller blir starkare för att de används om och om igen, på bekostnad av andra kopplingar som aldrig används, säger Toshiyuki Nakagaki.

Dessutom kan slemsvamparna vara obeslutsamma, ett annat tecken på intelligent beteende enligt Toshiyuki Nakagaki. Om en slemsvamp stöter på ett giftigt ämne på sin väg kan den välja att agera på tre olika sätt. Antingen kan den fortsätta framåt genom ämnet, backa och välja en annan väg eller dela på sig och göra både och. Men innan slemsvampen har bestämt sig stannar den upp, och gör ingenting.