Är en man runt 45 med Aspergers. Jag blev diagnosticerad för endast 8 år sen. Var skönt att fatta varför man alltid var utanför och alltid haft få vänner.

Nu till saken. Jag är tillsammans med en tio år yngre kvinna som också har Aspergers. Jag bedömer dock att hon är mer aspig än jag, hon har aldrig haft ett jobb, nu arbetstränar hon. Vi bor inte ihop, hon vill inte det, hon talar om att hon måste vara för sig själv ofta, att det är jobbigt att vara på en arbetsplats.

Det som nu bekymrar mig är att hon gör sig onåbar. Hon svarar inte när jag ringer, hon svarar inte på mail och sms. Såna perioder har hon alltid haft men de är jobbiga. Jag vill ju träffa henne, inte för sex, utan bara vara med henne. Hur ska jag göra?

Du kanske kan hitta några tips här: sarbo-med-en-as-man-som-har-stort-behov-av-ensamtid-t23080.html

Svårt att svara på men kan svara utifrån hur jag själv kan vara. Om någon försöker nå mig när jag vill vara för mig själv och är i det där speciella "lugnet" som behövs ibland kan jag tyvärr bli irriterad istället. Ännu mera irriterad om personen fortsätter att försöka nå mig. Det hela får motsatt effekt.

Försök att prata med henne varför hon beter sig som hon gör. Det kan även finnas andra orsaker till hennes beteende. Att er relation är dålig exempelvis, hon träffar en annan, är djupt deprimerad. Ptja, jag bara rabblar upp orsaker.
Åk och PRATA med din flickvän istället för att fråga på ett forum är mitt tips.

Prata med henne! Försök få fram hur hon tänker, hur det är för henne. Och framför allt prata om vilka behov hon har och vilka behov du har och så får ni hitta en kompromiss eller t.o.m. en bra lösning.

Tack för svaren jag fått!

Någon tyckte jag skulle åka till henne. Nej, det gör jag inte, det tycker jag skulle vara för påträngande. Hon är såhär ibland, men det är alltför ofta...

Vår relation är inte dålig, senast vi träffades var hon som vanligt, pussade mig och lämnade inte mig ifred. Att hon skulle ha en annan bedömer jag inte troligt. Hon är alldeles för ärlig för dubbelspel, vi aspisar är oftast väldigt ärliga och pålitliga. Men deprimerad är hon av och till, det är rätt. Kan det vara en idé att jag tar upp med henne att hon kanske bör få annan läkare än den hon har eller annan hjälp?

Detta att gå under jorden kanske är mer vanligt än man tror hos oss aspisar. Men är det inte så att det är vanligast bland kvinnor? Jag känner flera män med Aspergers, ingen av dem håller på så här.

Men vi måste självfallet prata. Hon är för underbar för att släppa. Men det är nog korrekt att jag inte ska sms och telefonbomba henne just nu, hon blir nog bara mer irriterad.

Kanske schemalägga tider att träffas på långt tid i förväg? (Som ni givetvis kan boka av om ni inte orkar ses) T ex att ses på måndagar kl 17-19 och lördagar 10-15, som exempel. Hur ofta kan det vara idé att ta upp. Hon kan ju vilja ses mycket oftare än idag men att vardagen och ev jobb tar all energi.

Flinta skrev:Kanske schemalägga tider att träffas på långt tid i förväg? (Som ni givetvis kan boka av om ni inte orkar ses) T ex att ses på måndagar kl 17-19 och lördagar 10-15, som exempel. Hur ofta kan det vara idé att ta upp. Hon kan ju vilja ses mycket oftare än idag men att vardagen och ev jobb tar all energi.

Det är en bra idé, får prova nåt i den stilen.

Tobbe08 skrev:Det som nu bekymrar mig är att hon gör sig onåbar. Hon svarar inte när jag ringer, hon svarar inte på mail och sms.

Sånt där har jag också varit med om med en del tjejer.
Det här att helt plötsligt vara onåbar utan minsta förklaring.

Jag avskyr sånt. Loose ends. Gissningslekar.

KrigarSjäl skrev:

Tobbe08 skrev:Det som nu bekymrar mig är att hon gör sig onåbar. Hon svarar inte när jag ringer, hon svarar inte på mail och sms.

Sånt där har jag också varit med om med en del tjejer.
Det här att helt plötsligt vara onåbar utan minsta förklaring.

Jag avskyr sånt. Loose ends. Gissningslekar.

Men sedan då man kommer åt dem igen någon dag är allt så bra, sen försvinner de igen... Trots att jag själv är aspie så kan jag inte erinra mig om att jag gjort så. Visst, egentid vill jag också ha, men jag brukar ändå svara på sms, men kan ju ha och göra med att mitt jobb inte tillåter att jag går under jorden. Och sen är vi aspisar olika även om vi ofta har många gemensamma kännetecken.

Ja det är inte mycket begärt att bara säga som det är.

Det är ju bara att tala om att man vill vara ifred en vecka eller så.
Att man hör av sig och förklarar läget.

Men en del brudar älskar ju att sända dubbla signaler, hålla på och vela fram och tillbaka.
Verkar som att de njuter av att hålla män på halster.

Med mig är det så att det kanske funkar ett tag, man ger dom en chans och en chans till - men när jag tröttnat på velandet och oärligheten är det tack och hej på livstid.

KrigarSjäl skrev:Ja det är inte mycket begärt att bara säga som det är.

Det är ju bara att tala om att man vill vara ifred en vecka eller så.
Att man hör av sig och förklarar läget.

Men en del brudar älskar ju att sända dubbla signaler, hålla på och vela fram och tillbaka.
Verkar som att de njuter av att hålla män på halster.

Med mig är det så att det kanske funkar ett tag, man ger dom en chans och en chans till - men när jag tröttnar på tramset och oärligheten är det tack och hej på livstid.

Fast många tjejer klagar på sajter och i tidningar att de också inte blir kloka på oss karlar, vad vi vill osv. Men vi aspisar är mer komplicerade än NT:s oavsett vilket kön vi tillhör.

Mja, tror inte det där är bundet till diagnos utan mer ett omoget flaxigt sinnelag.

Vet du varför hon gör sig onåbar, något aspigt intresse som hon fastnar helt i eller något annat?

Anledningen till att jag frågar är att jag själv kan ha perioder där det är svårt att nå mig men jag brukar se till att återkoppla inom några timmar för jag är medveten om att jag själv hade blivit galen om någon bara "försvann". Men i mitt fall så handlar det nio av tio gånger om depression eller ångest som oftast dessutom är relations relaterad vilket därför gör det ännu svårare att prata om det med partnern just när det är som intensivast.

Att hon inte vill flytta ihop är nånting som jag också kan känna igen och för att förtydliga igen så i mitt fall så handlar just den delen om att jag inte (än) kan slappna av till 100% när jag vet att någon annan människa är i samma hem och kan "kontakta mig när som helst". Vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre men jag kan som inte slappna av helt när jag inte är helt säker på att jag inte kommer kunna bli störd av någon.

Nu är ju det hära hur jag fungerar och tänker så det behöver ju absolut inte vara samma som i din flickväns fall men jag tänkte att det kan ju kanske vara en viss tankeställare och jag skulle rekommendera dig till att försöka prata med flickvännen om varför hon gör sig onåbar och hur det får dig att känna så kan ni säkert kunna jobba fram någon form av kompromiss.

Kommunikation är det viktigaste.
Tala om för henne vad som är viktigt för dig, och låt henne tala om vad som är viktigt för henne.

Är det viktigt för henne (eller är något hon inte kan ändra på) art vara helt oanträffbar så får du fundera på om det är acceptabelt eller inte.

Ja jag håller med vad alla säger att kommunikation är väldigt viktigt.
Det skadar inte att fråga, ju mer man frågar desto tydligare blir bilden på er relation. Men såklart ska man inte fråga udda frågor för mycket att det skapar en irritation.
Jag ser generellt tjejer oavsett diagnoser så är dom som katter, man bör ta dom med nypa salt. Vi as killar är bra på att oroa oss för varje detalj i relationskap. Men tjejer fungerar ungefär på de sättet, de vill ha sällskap ibland och då ska man respektera dom.

Sätt dig på en campingstol utanför hennes dörr och skicka ett SMS där du meddelar att du väntar en timme samma tid varje dag, om hon vill kan hon komma ut så ni kan snacka när hon känner sig redo. Alternativt skicka ett blomsterbud med ett medelande att du väntar på henne på någon avskild plats som du vet att hon känner till...

Sätt dig på en campingstol utanför hennes dörr och skicka ett SMS där du meddelar att du väntar en timme samma tid varje dag, om hon vill kan hon komma ut så ni kan snacka när hon känner sig redo. Alternativt skicka ett blomsterbud med ett medelande att du väntar på henne på någon avskild plats som du vet att hon känner till...

Såå himla bra!
Det hade jag gillat iaf, särskilt när det är så kravlöst.

Bestla skrev:

Sätt dig på en campingstol utanför hennes dörr och skicka ett SMS där du meddelar att du väntar en timme samma tid varje dag, om hon vill kan hon komma ut så ni kan snacka när hon känner sig redo. Alternativt skicka ett blomsterbud med ett medelande att du väntar på henne på någon avskild plats som du vet att hon känner till...

Såå himla bra!
Det hade jag gillat iaf, särskilt när det är så kravlöst.

Blommorna kan jag väl hålla med om men det andra är ju stalking.

slackern skrev:Blommorna kan jag väl hålla med om men det andra är ju stalking.

Då är alla kärleksuppvaktningar stalking, det är ju inte direkt någon typ av enlevering jag menar...

Ofta när min mobil ringer så tänker jag: "varför just nu? Jag håller ju just på att läsa något jätteintressant!"

Eller
"Varför ringer han/hon precis när jag precis kommit igång och ska börja..."

När jag får ett sms med en direkt, rak fråga, som jag har ett svar på. Och jag inte är i min s.k. "bubbla", då brukar det bli ett relativt snabbt svar.

Men om jag får sms som jag inte har något svar på med en gång, och som inte är lika tydliga, då brukar svaret dröja...
T.ex

"Vad säger du om, att vi gör såhär istället...?"

"Kan du träffas denna helgen eller nästa...?"

"Vad vill du göra när vi träffas?"

Osv.

Dessa frågor gör att jag får fundera ett tag på hur jag ska svara. Och innan jag hunnit komma fram till ett svar så får jag oftast en till fråga, och en till.

Och sen kanske en undrande smiley eller några frågetecken.

Vilket kan göra mig ännu mer förvirrad.

Så min orsak till att jag har svårt(ibland) att svara, är för att det är otydligt vad jag ska svara, och när jag behöver svara.

Och vad jag ska svara på.

Att fråga din flickvän är bäst.
Och att kanske reflektera över vad du vill ha för svar när du smsar till henne, och att skriva smsen utifrån det. (Vill jag att de som smsar mig gör i alla fall)

Men i övrigt, kommunikation är viktigt i relationer och själv övar jag på att se till att det inte går allt för många dagar innan jag lyckas skriva ett svar på smsen.

Biokemiskt passar vi inte tillsammans med alla. Och alla inom autismspektrumet har hög variation av funktionalitet av vissa egenskaper.

Jag kan t ex mentalisera betydligt högre än mitt ex som bara kan strunta fullständigt i andras känslor. Den biten har jag väldigt svårt för att acceptera då det snackas om rationellt tänkande, logiskt tänkande. Men utan känslor är man tom, alla logiska beslut grundas med känsla. Annars tar man bara tomma beslut för att man "tycker så" eller tror sig förstå vad FÖRNUFT är för något.

Jag har ännu inte funnit kompatibilitet med autistiska kvinnor jag träffat. Det är nog för att samtliga är rikemansdöttrar och jag kommer från betongdjungeln, de upplevde föräldrarnas påtryckande och avvisande medan min moder och mina bröder alltid såg till att ge mig kärlek och en känsla av gemenskap.

Därav formades min mentaliseringsförmåga betydligt högre och mycket, mycket bättre än dessa kvinnors. Vilket är intressant eftersom kvinnors mentaliseringsförmåga oftast utvecklas mer effektivt och snabbare. Men det spelar stor roll vad miljön gör mot en och behandlas man illa som barn, växer upp med pengar som flödar mot en/med en istället för kärleken/näringen ett barn behöver så går det utför...

Så det sket sig hårt för min del. Nästa gång, om det nu blir en nästa gång, så lär jag inte enkelt släppa in någon. För det har kostat mig alldeles för mycket, alldeles för mycket. Materialister som aldrig vågade utge sig för att vara det. USCH!

earlydayminer skrev:Biokemiskt passar vi inte tillsammans med alla. Och alla inom autismspektrumet har hög variation av funktionalitet av vissa egenskaper.

Jag kan t ex mentalisera betydligt högre än mitt ex som bara kan strunta fullständigt i andras känslor. Den biten har jag väldigt svårt för att acceptera då det snackas om rationellt tänkande, logiskt tänkande. Men utan känslor är man tom, alla logiska beslut grundas med känsla. Annars tar man bara tomma beslut för att man "tycker så" eller tror sig förstå vad FÖRNUFT är för något.

Jag har ännu inte funnit kompatibilitet med autistiska kvinnor jag träffat. Det är nog för att samtliga är rikemansdöttrar och jag kommer från betongdjungeln, de upplevde föräldrarnas påtryckande och avvisande medan min moder och mina bröder alltid såg till att ge mig kärlek och en känsla av gemenskap.

Därav formades min mentaliseringsförmåga betydligt högre och mycket, mycket bättre än dessa kvinnors. Vilket är intressant eftersom kvinnors mentaliseringsförmåga oftast utvecklas mer effektivt och snabbare. Men det spelar stor roll vad miljön gör mot en och behandlas man illa som barn, växer upp med pengar som flödar mot en/med en istället för kärleken/näringen ett barn behöver så går det utför...

Så det sket sig hårt för min del. Nästa gång, om det nu blir en nästa gång, så lär jag inte enkelt släppa in någon. För det har kostat mig alldeles för mycket, alldeles för mycket. Materialister som aldrig vågade utge sig för att vara det. USCH!

Tråkigt att ditt ex inte kunde mentalisera på din nivå. Men läste ett inlägg att hon hade borderline. Utav den problematiken blir mentalisering svår. Du får ju tänka på att personer med borderline lever i en värld där allt är svart eller vitt, idealiserat eller nedvärderat. Om du nån gång har bråkat med en borderline, den kommer hämnas för eller senare, för att du har satt dig i sitsen själv, där med får du skylla dig själv. Tex: Om du blir kär i någon ny och du ej sakt det, men hon vet det. Då upplever hon ett svek, ett svek som uppmålar dig till "den onde". "Den gode" du var finns ej. Men sen är det vanligt att de kommer tillbaka när de förstört relationen just pga känslorna är för mäktiga och dem menade det ej.

Starwars91 skrev:

earlydayminer skrev:Biokemiskt passar vi inte tillsammans med alla. Och alla inom autismspektrumet har hög variation av funktionalitet av vissa egenskaper.

Jag kan t ex mentalisera betydligt högre än mitt ex som bara kan strunta fullständigt i andras känslor. Den biten har jag väldigt svårt för att acceptera då det snackas om rationellt tänkande, logiskt tänkande. Men utan känslor är man tom, alla logiska beslut grundas med känsla. Annars tar man bara tomma beslut för att man "tycker så" eller tror sig förstå vad FÖRNUFT är för något.

Jag har ännu inte funnit kompatibilitet med autistiska kvinnor jag träffat. Det är nog för att samtliga är rikemansdöttrar och jag kommer från betongdjungeln, de upplevde föräldrarnas påtryckande och avvisande medan min moder och mina bröder alltid såg till att ge mig kärlek och en känsla av gemenskap.

Därav formades min mentaliseringsförmåga betydligt högre och mycket, mycket bättre än dessa kvinnors. Vilket är intressant eftersom kvinnors mentaliseringsförmåga oftast utvecklas mer effektivt och snabbare. Men det spelar stor roll vad miljön gör mot en och behandlas man illa som barn, växer upp med pengar som flödar mot en/med en istället för kärleken/näringen ett barn behöver så går det utför...

Så det sket sig hårt för min del. Nästa gång, om det nu blir en nästa gång, så lär jag inte enkelt släppa in någon. För det har kostat mig alldeles för mycket, alldeles för mycket. Materialister som aldrig vågade utge sig för att vara det. USCH!

Tråkigt att ditt ex inte kunde mentalisera på din nivå. Men läste ett inlägg att hon hade borderline. Utav den problematiken blir mentalisering svår. Du får ju tänka på att personer med borderline lever i en värld där allt är svart eller vitt, idealiserat eller nedvärderat. Om du nån gång har bråkat med en borderline, den kommer hämnas för eller senare, för att du har satt dig i sitsen själv, där med får du skylla dig själv. Tex: Om du blir kär i någon ny och du ej sakt det, men hon vet det. Då upplever hon ett svek, ett svek som uppmålar dig till "den onde". "Den gode" du var finns ej. Men sen är det vanligt att de kommer tillbaka när de förstört relationen just pga känslorna är för mäktiga och dem menade det ej.

Sedan söker ofta kaka maka.
Jag menar naturligtvis inte i det här specifika fallet men jag tror knappast att det är bara kvinnor som har borderline.
Jag är faktiskt helt övertygad om att det finns lika många män som har det ungefär.

Gammal tråd, men man kan ju kanske ha nåt att säga om ämnet som sådant.

Här är en till som bara försvinner spårlöst, utan förvarning. Dvs gör sig onåbar: svarar inte på några kontaktförsök från nån.
Det är inte uppskattat, nej...

Nu är den här medlemmen inte aktiv och kan inte svara, men bara för att ha nåt konkret att resonera kring:

KrigarSjäl skrev:Ja det är inte mycket begärt att bara säga som det är.

Det är ju bara att tala om att man vill vara ifred en vecka eller så.
Att man hör av sig och förklarar läget.

Men en del brudar älskar ju att sända dubbla signaler, hålla på och vela fram och tillbaka.
Verkar som att de njuter av att hålla män på halster.

Med mig är det så att det kanske funkar ett tag, man ger dom en chans och en chans till - men när jag tröttnat på velandet och oärligheten är det tack och hej på livstid.

KrigarSjäl skrev:Mja, tror inte det där är bundet till diagnos utan mer ett omoget flaxigt sinnelag.

Sällan, grabben
Det kan i allra högsta grad ha att göra med diagnos. Inte nödvändigtvis med AS kanske, men nån sort.

När jag kommer in i vissa perioder av mående KAN jag inte svara. Inte på nåt sätt. Och desto mer man försöker nå mig, desto längre bort försvinner jag. Kan inte förklara, orkar inte frågor, allt blir bara omöjliga krav och jag måste klippa av folk för att öht orka överleva.
Så en dag är det bara borta, det är som att nån låser upp en dörr inuti en och man kan gå ut igen (mentalt alltså).

Är det ingen som känner igen det?

Jag vet inte vad det är, och har aldrig fått nån förklaring av psyk heller, de har aldrig visat nåt intresse för det (förutom att det är en krisplan gjord med hab, så att de ska veta att jag inte begått självmord ifall jag uteblir utan att höra av mig).