Det anglosaxiska runpoemets nedtecknare tänkte kanske på Mars. Enligt interpretatio romana är ju Tiw = Mars. Dies Martis = Tis dag, tisdag. Om det var en klassiskt bildad munk som skrev ner poemet kan man tänka sig att han ville släta över alla hedniska referenser. Tiw fick bli en himlakropp och Ing (Frej) blev till en angelägenhet för östdanerna endast.

Trollmor skrev:Här kommer mitt utlovade bidrag:

http://www.alternativ.nu/index.php?acti ... em;in=9247

Det står var och en fritt att göra en egen runsten. Själv skulle jag nog ha skrivit med den äldre futharken. De yngre runorna, särskilt de stungna, känns lite väl moderna.

Har hört begreppet "östdaner" innan. Åsyftar det blott danerna i Danmark eller alla folken i Norden eftersom namnet dan har används om alla nordbor? Eller är det åsyftning på Sveariket (Sverige), där Yngve-Frö först var kung?

Här är förövrigt en intressant tolkning av Odens hängoffer då han erhöll kunskapen om runorna:

Bonddrengen skrev:Har hört begreppet "östdaner" innan. Åsyftar det blott danerna i Danmark eller alla folken i Norden eftersom namnet dan har används om alla nordbor? Eller är det åsyftning på Sveariket (Sverige), där Yngve-Frö först var kung?

Här är förövrigt en intressant tolkning av Odens hängoffer då han erhöll kunskapen om runorna:

Fornnordiska kallades ju för dansktunga under vikingatiden, men skulle tro att östdaner skulle kunna vara Blekinge och kanske Skåne.

Jag hade fel det var götar.

I det anglosaxiska Beowulfkvädet kallas exempelvis "götarna" för "östdaner", medan de egentliga danerna var "syddaner".

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nordm%C3%A4n

Se där ja. Det är lite intressant med tanke på att det finns teorier/tolkningar av sagorna som säger att Yngve-Frej / Yngve-Frö / Ing ursprungligen var (väst)göte innan han blev kung av Sveariket i Uppsala, Uppland. Detta då han lät ombilda sina egendomar till det s.k. Uppsala öd och huvudelen av Uppsala öd låg i Västergötland...

https://en.wikipedia.org/wiki/Yngvi

https://sv.wikipedia.org/wiki/Yngve-Frej

https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppsala_%C3%B6d

Förresten den här Ingwaz-runan, finns det någon intressant kring-info om den?

Det hade absolut varit praktiskt med en bokstav för ng-ljudet. Det märkliga är att ng-runan, i de former som är kända från äldre futharken och det anglosaxiska runpoemet, inte har påträffats i några andra inskrifter än de med hela runraden i en följd som på Kylverstenen och Vadstenabrakteaten.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Vadstenabrakteaten

Jag tror att ng-runan helt enkelt är en dubbel k-runa; två k-runor som har satts ihop så att de bildar en romb. G-runan är en dubbel k-runa där de två runorna bildar ett X. I den yngre 16-typiga futharken används ett och samma tecken för k, g och ng.

När engelsmännen övergick från runskrift till latinska bokstäver var det ingen som insåg ng-runans användbarhet. Man behöll ju þ-runan och w-runan bara för att de saknade latinska motsvarigheter, precis som ng-runan, men ng-runan kunde ju aldrig användas som begynnelsebokstav så det kanske var därför den blev bortglömd.

Inte heller i det gotiska alfabetet finns ng-runan med. Men märkligt nog har en bokstav fått namnet Iggws som är det gotiska namnet på Ingwaz (ng-ljudet skrivs gg på gotiska). Bokstaven iggws uttalas dock alltid som k, aldrig som ng.

Det faktum att iggws nästan uteslutande används som begynnelsebokstav i Kristus har lett till vilda spekulationer om att goterna, när de blev kristna, helt enkelt lät Jesus ta över de funktioner som Ingwaz tidigare hade haft.

Googla: Iggws Christ !

Att låta den "nya" tron ta över den "gamla" trons saker är väl mer regel än undantag. Finns ju väldigt många exempel på det genom historien... Titta exempelvis på Romarriket med hur gamla hedniska festdagar blev till kristna.

Om det gotiska språket och alfabetet:

https://en.wikipedia.org/wiki/Gothic_language

Fann även att Svenska Kyrkan har en sida om runläsning. Kul.

https://www.svenskakyrkan.se/akerbo/runlasning

Ingen här förresten som är en så kallad "runstensfadder"?

Nä, jag har möjligen planer på att göra en egen runsten, till minne av en kär vän som är avliden.

En kuriositet: Jag skulle göra en anteckning och behövde ett tecken för ng-ljudet. Jag petade dit min version av ng-runan - och såg plötsligt att detta tecken liknade ett stort G.

Enligt BBC är älvdalska ett fornnordiskt språk som nu ska läras ut på en förskola i Sverige.

Swedish nursery to teach rare Viking-era language

A rare language that dates back to the Viking Age will be taught at a new nursery school in central Sweden, it's reported.

Elfdalian will be the sole language spoken to children attending the pre-school in the town of Alvdalen, which is the only community that still uses it, Radio Sweden reports. Elfdalian is believed to be the closest descendant of Old Norse, which was spoken by Scandinavians more than 1,000 years ago.

http://www.bbc.com/news/blogs-news-from ... e-35831359

Bonddrengen skrev:Att låta den "nya" tron ta över den "gamla" trons saker är väl mer regel än undantag. Finns ju väldigt många exempel på det genom historien... Titta exempelvis på Romarriket med hur gamla hedniska festdagar blev till kristna.

Ja, den kristna guden kan ofta vara modellerad efter överguden i den hedniska tron, och många helgon och skyddspatroner har drag av hedniska gudar. Jesus, Vite Krist, brukar däremot framhållas som något nytt som saknas i den gamla tron... Men den arianska kristendomen, som goterna bekände sig till, skiljer sig förstås en del från ortodox och katolsk tro.

Blotet och blotandet är väl något av det mest hedniska man kan tänka sig. Men på gotiska används verbet blotan även då det är kristendomens Gud som tillbeds. Ordet runa finns också med i den gotiska bibelöversättningen där det har betydelsen mysterium.

Runa i den ursprungliga betydelsen mysterium eller hemlighet lever kvar i ordet alruna, som numera är ett namn på trolldomsörten Mandragora (på engelska: Mandrake), men som i forntiden sannolikt hade en annan, vidare innebörd. Vad "al-" i "alruna" betyder är också något av ett mysterium.

Alu är ett ord som är vanligt förekommande i äldre runinskrifter, det brukar ofta tolkas som ”öl”, men det kan ha haft en vidare innebörd och vara besläktat med ”alruna” (själva ordet alltså, inte växten).

https://en.wikipedia.org/wiki/Alu_(runic)

A-, l- och u-runorna hör till de tecken i den äldre futharken som avviker mest från sina latinska motsvarigheter (A:et genom att likna ett F och L:et och U:et genom att var uppochnedvända). De är mer lika motsvarande bokstäver i de gamla norditaliska - alpina alfabet som brukar utpekas som runornas föregångare. Inget av dessa alfabet matchar dock den äldre runraden lika väl som det latinska alfabetet gör.

Här finns även en förebild till z-runan som saknar motsvarighet i det latinska alfabetet...

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/ ... habets.png

http://s23.postimg.org/xojd5fhyz/Scripts.png

Kanske var det så att de allra tidigaste runorna användes exklusivt i samband med kult, magi och spådomar. Och om det enda som skrevs var magiska ord, typ ALU, behövdes bara ett fåtal tecken (förutom a, l, u och z kanske också c/g, h, i, o, och s) som kan ha plockats upp från något gammalt alfabet. När runraden så småningom utvidgades så att vilka ord som helst kunde skrivas hämtades inspirationen från latinsk skrift.

Runornas koppling till kult och magi levde kvar, även då de användes i de mest triviala sammanhang, som att skriva sitt namn på föremål som man äger och/eller har tillverkat t.ex. Vissa runmärkta föremål kan dock inte ha haft någon annan funktion än att vara magiska amuletter.

Dick Harrison om Lindholmenamuletten:

http://blog.svd.se/historia/2012/11/10/ ... obile=true

Så här skrev den romerske historikern Cornelius Tacitus i slutet av första århundradet av vår tideräkning (alltså drygt sextio år tidigare än den äldsta kända runinskriften):

Det vanliga tillvägagångssättet vid lottning är enkelt. De sönderdela en kvist, som skurits av ett fruktbärande träd, i små stavar, och sedan dessa särskilts genom vissa tecken, strö de ut dem över ett vitt skynke helt planlöst. Sedan upplyfter, om rådfrågningen sker för det allmännas räkning, statsprästen, om den sker för enskild räkning, familjefadern själv, under bön till gudarna och höjande blicken mot himlen, tre gånger en stav i sänder, och dem som han upplyft tolkar han i enlighet med det förut inristade tecknet. Om de (lotterna) lägga hinder i vägen (för en handlings företagande), så äger ingen rådfrågning om samma sak rum samma dag; om de däremot giva sin tillåtelse, fordras ytterligare bekräftelse genom tecken.

http://cornelius.tacitus.nu/rom/germania/10.htm

Har läst Germania flera gånger och aldrig tänkt på att det faktiskt eventuellt kan vara runor som avses i detta stycke. Skriver inte Adam av Bremen eller om det var Ansgar, om hur svearna i samband med ett ting också använder någon form av stickor eller stavar för att rådfråga gudarna? Vet att jag läst detta någonstans.

I Rimberts berättelse om Ansgar står det:

Meanwhile the king proposed to the Danes that they should enquire by casting lots whether it was the will of the gods that this place should be ravaged by them [...]

"We must seek to ascertain therefore whether it is by the will of the gods that we are urged to make this attempt." As his words were in accord with their custom, they could not refuse to adopt the suggestion. Accordingly they sought to discover the will of the gods by casting lots [...]

http://legacy.fordham.edu/halsall/basis/anskar.asp

Men det framgår ju inte om lotterna var försedda med runor eller ej.

En annan intressant grej är att kung Björn, enligt Rimbert, skrev brev till Frankerrikets kejsare...

When the servants of God had spent another half year [I.e. altogether a year and a half] with them and had attained the object of their mission they returned to the emperor and took with them letters written by the king himself in characters fashioned after the Swedish custom.

Synd att dessa brev, tydligen skrivna med runor, inte har bevarats.

Geastrum skrev:after the Swedish custom

Nu riskerar jag väl att bli betraktad som historielös, men fanns begreppet Sverige på den tiden?

Nej, något enat Sverige fanns inte på 800-talet.

I den engelska översättningen av Rimbert borde det kanske stå: "after the custom of the Swedes" ("enligt svearnas sedvänja"). Fast egentligen är det samma sak.

Kunde frankernas kejsare läsa runor dock på den tiden? Hur länge levde bruket med runor kvar bland frankerna?

Geastrum skrev:Nej, något enat Sverige fanns inte på 800-talet.

Ett enat Sverige fanns nog visst på 800-talet. Emellertid var det nog mer som ett ”Sveriges Förenta Landskap” med en gemensam överkonung och riksblot. Två väldigt kniviga frågor i sammanhanget är dock HUR och VARFÖR denna landskapsunion uppstår. Men det tillhör en helt annan diskussion!

Om namnen svear och svensk:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Svear

Bonddrengen skrev:Kunde frankernas kejsare läsa runor dock på den tiden? Hur länge levde bruket med runor kvar bland frankerna?

Ludvig den fromme kunde nog inte läsa runbreven själv. Troligen var det någon som tolkade dem åt honom.

Frankerna använde runor åtminstone fram till slutet av 500-talet. Det finns bara två kända runinskrifter från frankernas område, båda är funna i södra Nederländerna. I Borgharen har ett bältesspänne påträffats med mansnamnet Bobo inristat...

http://www.khm.uio.no/english/research/ ... de99tl.htm

Och i Bergakker har man hittat ett beslag till en svärdsskida med en svårtolkad inskrift som innehåller icke-standardmässiga runor...

https://en.wikipedia.org/wiki/Bergakker_inscription

När ändå frankerna är på tapeten kan jag nämna de så kallade Ulfberht-svärden, som för att göra en lång historia kort, var svärd med en bättre kvalitet än den gängse i vikingatida Norden. Själva stålet i svärden kom troligen ifrån Persien eller Indien och detta genom handelsrutterna över Ryssland. Vad som emellertid gör dem intressanta är att svärden inte är märkta med runor utan istället är märkta med den latinska inskriptionen Ulfberht, vilket anses vara ett frankiskt namn.

Läs mer här:
https://en.wikipedia.org/wiki/Ulfberht_swords

Dokumentär från youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=4PSZkb4OeUE

Det är nästan som om svärden har producerats industriellt, med varumärket instansat. En annan trolig vapensmed, kanske en föregångare till Ulfberht, hette Wagnijo och var verksam omkring år 200. Namnet Wagnijo är känt från tre lans- eller spjutspetsar som alla har hittats i Danmark, men som troligen är tillverkade lägre söderut. På två av spetsarna har namnet ristats in, medan runorna har stansats in på den tredje.

Niþijo (Nithijo), som av allt att döma var samtida med Wagnijo, var en sköldtillverkare, eller kanske en tillverkare av skölddetaljer. På ett sköldhandtag av silver (väldigt exklusivt!) finns den äldsta kända meningen som skrivits med runor:

“Niþijo tawide” - “Niþijo gjorde”.

Ordet tawide motsvaras av engelska tawed. Taw betyder numera "garva" - "tillverka läder", men har tidigare betytt "tillverka" i största allmänhet.

http://www.etymonline.com/index.php?all ... search=taw

Samma ord återfinns i en lite länge mening som skrevs i början av 400-talet på det ena av de berömda guldhornen som hittades vid Gallehus i södra Danmark:

"Ek Hlewagastiz Holtijaz horna tawido” - “Jag, HH gjorde (detta) horn”.

Idag finns bara kopior kvar av guldhornen. Originalen, som tillsammans vägde nära sju kilo, stals och smältes ner i början av 1800-talet.



https://sv.wikipedia.org/wiki/Gallehushornen

http://natmus.dk/historisk-viden/danmar ... ldhornene/

Geastrum skrev:Originalen, som tillsammans vägde nära sju kilo, stals och smältes ner i början av 1800-talet.

En gärning i klass med vad IS gör sig skyldigt till idag.

Traditionen att den enskilde germanske smeden gjorde en personlig märkning – Är det något som även förekom bland smederna i Romarriket vid samma tid? För jag tänker att det kan säga oss något om runornas spridning.

Trollmor skrev:

Geastrum skrev:Originalen, som tillsammans vägde nära sju kilo, stals och smältes ner i början av 1800-talet.

En gärning i klass med vad IS gör sig skyldigt till idag.

Staden Palmyra är befriad nu, åtminstone det som finns kvar av den.

Bonddrengen skrev:Traditionen att den enskilde germanske smeden gjorde en personlig märkning – Är det något som även förekom bland smederna i Romarriket vid samma tid? För jag tänker att det kan säga oss något om runornas spridning.

Jo, det verkar ha varit vanligt.

I Vimose på Fyn, offerplatsen där en av Wagnijo-lansspetsarna har grävts fram, har man även hittat vapen med romerska tillverkarstämplar.

http://en.natmus.dk/historical-knowledg ... equipment/

Trollmor skrev:

Geastrum skrev:Originalen, som tillsammans vägde nära sju kilo, stals och smältes ner i början av 1800-talet.

En gärning i klass med vad IS gör sig skyldigt till idag.

Tjuven, guldsmeden Niels Heidenreich (tidigare dömd till döden för falskmyntning, men benådad) fick livstids fängelse för stölden/smältningen av hornen. Blev frisläppt efter 37 år, dog fyra år senare, 83 år gammal.

https://www.dr.dk/nyheder/kultur/histor ... esaettelse

Bonddrengen skrev:Traditionen att den enskilde germanske smeden gjorde en personlig märkning – Är det något som även förekom bland smederna i Romarriket vid samma tid? För jag tänker att det kan säga oss något om runornas spridning.

Trollmor skrev:

Geastrum skrev:Originalen, som tillsammans vägde nära sju kilo, stals och smältes ner i början av 1800-talet.

En gärning i klass med vad IS gör sig skyldigt till idag.

Staden Palmyra är befriad nu, åtminstone det som finns kvar av den.

Just det. Och det finns fler - Buddhastatyerna i Bamyan var kanske inte just ISIS, men ändå "samma andas barn" ...

Trollmor skrev:Buddhastatyerna i Bamyan var kanske inte just ISIS, men ändå "samma andas barn" ...

Talibanerna i Afghanistan var det.

Niels Heidenreich var dock ingen religiös fanatiker som förstörde hornen för att de var hedniska. Han var bara ute efter snabba stålar.

Ganska anmärkningsvärt egentligen att en f.d. penningförfalskare fick tillåtelse att etablera sig som guldsmed i Köpenhamn. De kunde väl åtminstone ha förvisat honom till Färöarna eller Grönland.

Oändligt mycket har skrivits om Gallehushornen, inte minst om runinskriftens språk, huruvida inskriften ska anses som urnordisk eller urvästgermansk. Ändelserna -iz och -az (skrivs ofta "-iR" och "-aR") brukar tas som intäkt för att inskriften verkligen är urnordisk, men z-ändelserna är väl egentligen typiskt urgermanska.

I fornnordiskan har -z blivit -R, medan det ofta har blivit stumt i de västgermanska språken. Det är ovisst när och var dessa förändringar ägde rum då det skriftliga underlaget är så magert. Den enda längre text på ett germanskt språk som bevarats från denna tid är den gotiska bibelöversättningen. I gotiskan, som är ett östgermanskt språk, har z blivit s i slutet av ord. Men det skrivs som z inne i ord där det i andra germanska språk har blivit r, exempelvis maiza (svenska: mera). Något sådant är inte känt i runskrift; z-runan står som regel alltid för ett slutljud.

Språket i riktigt gamla runinskrifter som påträffats i Skandinavien, Tyskland och Nederländerna brukar numera betecknas som "ur-nordväst-germanska". Men kanske är hornets inskrift trots allt avfattad på en ursprunglig form av engelska, och kanske var det någon som tillhörde folkstammen Anglerna som gömde undan hornen strax innan folket migrerade till Britannien...

Den äldsta bevarade inskrift som brukar anses som engelsk finns annars på Undley-brakteaten från andra halvan av 400-talet. Den är prydd med romersk-inspirerade bilder (kejsarens porträtt samt varghonan som ger di åt Romulus och Remus) och anglosaxiska runor. Texten lyder: "gagoga maga medu" eller "g͡æg͡og͡æ mægæ medu". Det första ordet brukar tolkas som ett stridsrop eller en magisk formel och resten lär betyda "belöning för släktingar".

http://www.britishmuseum.org/research/c ... 3&partId=1