Jag har hela tiden tänkt att det blir bättre, men nej, så fan heller. När jag fick min aspergerdiagnos så slocknade delar av mitt hopp då jag helt enkelt visste och hade papper på att jag var sjuk i huvet. Samtidigt som delar slocknade så tändes en liten glimt där jag trodde att jag skulle få chans att få ett jobb. Jag mår ju skit delvis för att jag i stort sätt alltid varit arbetslös, de få gånger jag har jobbat så har jag varit mycket gladare. Kontaktade AF som ställde mig i nån jävla kö till SIUS. Sedan helt random typ ett halvår senare ringer någon som är SIUS och säger att jag har ett jobb åt dig. Det var det värsta jobbet som man kan tänka sig, såg direkt att kroppen går sönder jävligt fort om man sysslar med det här så jag tackade nej. AF blev förbannade och sa att jag inte skulle få någon mer hjälp av dom. Så nu sitter jag här och vill dö. Varför får inte jag ett lämpligt jobb som ska passa mig? Läser man vad SIUS gör så ska de hitta ett jobb tillsammans med mig. Varför får inte jag sjukpension eller daglig verksamhet?

Varför ska jag kämpa som alla andra fast jag tillhör facket autism? Jag förstår verkligen inte. En del får allting medans andra inte får ett skit. Jag orkar inte mer, men vem bryr sig. Hade en tid på psykiatrin i januari men de har liksom inte hört av sig än. Jag vet att jag blir bortprioriterad eftersom jag inte är en stackars tjej som skär mig i armen.

Vad vill du jobba med? Om du fick välja själv.

När du fick din diagnos och förstod vad du är drabbad av fick du också veta spelreglerna. När du nu vet dom vet du vad du behöver jobba med. Det går att träna upp många av de brister man har som aspergare, det är inte enkelt men om man verkligen vill finns det möjligheter.

Jag tror nästan alla människor har sina begränsningar. Asperger är en sådan, men det finns oändligt många fler. Alla har något att kämpa mot, livet går inte av sig själv för någon. Man måste göra det bästa av situationen helt enkelt och acceptera att man kanske aldrig kommer kunna göra vissa saker.

Förslag:

Kommunicera. Ring, skriv. Ligg på, både på SIUS och på psykiatrin. Sitt inte passivt och vänta på att någon som sagt att de ska höra av sig ska göra det. Fråga SIUS hur ni ska kunna samarbeta och tillsammans leta efter något som kan passa (och gärna också hållbart i längden) dig, om du inte redan varit tydlig med det. Hör av dig till dessa myndigheter regelbundet. Det är tråkigt att dom inte hör av sig men antagligen har dom fullt upp även om det inte är någon ursäkt för dom att inte höra av sig.

För mig blev det sämre innan det blev bättre, men det blev bättre.
Nu ca 10 år efter diagnos har jag eget företag med någonting jag älskar (något jag antagligen inte hade startat om jag inte hade haft AS), barn, man osv

För några få år sen skulle det ha varit omöjligt. Men efter att jag hade mått skit och tyckt synd om mig i nått/några år så började jag på att hitta sätt att komma runt mina svagheter och stärka mina styrkor. Nu funkar det faktiskt riktigt bra tycker jag. Okej jag har inte 100% jobb men det är enligt mig inte något att eftersträva heller.

Så, det jag vill ha sagt är. Även om det ser mörkt ut just nu så betyder det inte att det måste vara kört.

Huggorm skrev:När du fick din diagnos och förstod vad du är drabbad av fick du också veta spelreglerna. När du nu vet dom vet du vad du behöver jobba med. Det går att träna upp många av de brister man har som aspergare, det är inte enkelt men om man verkligen vill finns det möjligheter.

Jag tror nästan alla människor har sina begränsningar. Asperger är en sådan, men det finns oändligt många fler. Alla har något att kämpa mot, livet går inte av sig själv för någon. Man måste göra det bästa av situationen helt enkelt och acceptera att man kanske aldrig kommer kunna göra vissa saker.

Ja, jag tror också man kan träna på brister. Vill man satsa på utveckling kan det vara bra att ha koll på sina egna förutsättningar (möjligheter OCH begränsningar)och utgå från dom. Men hur NT vill man bli? Livet ska inte vara en kamp där allt går ut på att bli så vanlig som möjligt och anpassa sig efter majoriteten. Göra våld på sig själv och sin personlighet för att bli den som andra (t ex jobbet, familjen, habiliteringen) vill att man ska vara/förändras/utvecklas till. Det går att träna ihjäl sig, det brukar inte sällan resultera i utbrändhet.

Jag tror det är bra att kunna klappa på sig själv: graden av ansträngning syns ofta inte utanpå. Många ser inte hur mycket vi kämpar. Alla som behöver hjälp från boendestöd hela livet för att de aldrig lär sig städa regelbundet är inte lata. De kan ha ansträngt sig mer än de flesta.. Precis som alla som försökt utvecklas i den riktning omgivningen velat men inte mått bättre av det.

Ryck upp dig och sluta tro att alla andra ska fixa allt åt dig. Vad har du för utbildning? Det borde finnas någon studievägledare på AF som kan hjälpa dig om du saknar relevant utbildning för vad du vill göra, prata också med habiliteringen och se vad du kan få för hjälp därifrån. En utbildning är jätteviktigt för att kunna få ett jobb som passar dig, det behöver inte vara en universitetsutbildning, en gymnasieutbildning fungerar också om det är något sådant du vill göra.

Man måste misslyckas en del innan man får sjukbidrag, vilket är rätt om det inte är helt uppenbart att man inte kan jobba.

Sen får man faktiskt acceptera arbetsmarknaden. Den är liten och det finns nästan alltid någon som är mer attraktiv för jobbet än du. Så har de flesta det. De som får jobb är specialister i arbeten som behöver mer folk.

Det kan vara jobbigt att tillrättavisa myndigheter men ibland måste man. Man måste ta strid. Fått göra det väldigt många gånger i mitt liv för de vill komma undan med att göra så lite som möjligt på sina arbetsdagar.

Känner du dig rejält eländig kan du gå till en läkare och se om du kan bli sjukskriven. Även utan jobb har man rätt till ersättning då, oftast soc.

Tråkigt att du känner så. Jag själv ser diagnosen som en möjlighet att slippa arbeta som en slav för mat på bordet. Att göra nytt och vara i ett sammanhang kan jag göra på annat håll. Dessutom får man mer tid för intressen, vara sig själv, umgås med nära och kära och leva livet.
Känner man annars för att vara på en speciell arbetsplats kan man få en individuell placering genom daglig verksamhet eller en praktikplats som skulle kunna leda till arbete.

Idag är det svårt att få någon annan anställning än vikariat eller deltidsanställningar. Har du däremot i åtanke att arbeta heltid och orkar detta föreslår jag att du söker arbete på egen hand. Alltid bra att ha läst på universitet eller annan eftergymnasial utbildning innan.

Jag fick förlängd sjukpenning, för att läkaren ansåg jag hade jobbat ihjäl och slitit sönder både psykiskt och fysiskt, nu får jag hjälp att reparera det psykiska och fysiska och praktiska.
Det är läkaren som oftast bedömer om du får rätt till sjukpenning. Sjukersättning är mer för dom som söker jobb, om jag har rätt.

LILITH_ skrev:Vad vill du jobba med? Om du fick välja själv.

Jag skulle kunna jobba med i princip vad som helst. Jag har ett krav och det är att kroppen inte ska gå sönder eller på något sätt ta skada pga jobbet. Telefonförsäljning och annan typ av påträngande försäljning skulle varken passa mig eller va så roligt. Men annars kan jag tänka mig vad som helst.

Flinta skrev:Förslag:

Kommunicera. Ring, skriv. Ligg på, både på SIUS och på psykiatrin. Sitt inte passivt och vänta på att någon som sagt att de ska höra av sig ska göra det. Fråga SIUS hur ni ska kunna samarbeta och tillsammans leta efter något som kan passa (och gärna också hållbart i längden) dig, om du inte redan varit tydlig med det. Hör av dig till dessa myndigheter regelbundet. Det är tråkigt att dom inte hör av sig men antagligen har dom fullt upp även om det inte är någon ursäkt för dom att inte höra av sig.

SIUS och jag blev inte bästa vänner efter det där så jag får nog då höra av mig till någon annan. Till psykiatrin hör jag av mig regelbundet, men det hjälper inte.

Liljan skrev:Ryck upp dig och sluta tro att alla andra ska fixa allt åt dig. Vad har du för utbildning? Det borde finnas någon studievägledare på AF som kan hjälpa dig om du saknar relevant utbildning för vad du vill göra, prata också med habiliteringen och se vad du kan få för hjälp därifrån. En utbildning är jätteviktigt för att kunna få ett jobb som passar dig, det behöver inte vara en universitetsutbildning, en gymnasieutbildning fungerar också om det är något sådant du vill göra.

Jag har nästan en universitetsutbildning, men är skitjobbigt just nu så vettetusan om jag kommer bli klar. Ska Försöka fixa det, Oavsätt så kommer jag aldrig mer plugga efter det.

kiddie skrev:Man måste misslyckas en del innan man får sjukbidrag, vilket är rätt om det inte är helt uppenbart att man inte kan jobba.

Sen får man faktiskt acceptera arbetsmarknaden. Den är liten och det finns nästan alltid någon som är mer attraktiv för jobbet än du. Så har de flesta det. De som får jobb är specialister i arbeten som behöver mer folk.

Det kan vara jobbigt att tillrättavisa myndigheter men ibland måste man. Man måste ta strid. Fått göra det väldigt många gånger i mitt liv för de vill komma undan med att göra så lite som möjligt på sina arbetsdagar.

Känner du dig rejält eländig kan du gå till en läkare och se om du kan bli sjukskriven. Även utan jobb har man rätt till ersättning då, oftast soc.

Var går gränsen? jag sitter på ungefär 10års arbetslöshet och utanförskap, nu har jag iförsig pluggat lite under tiden. Nu tror jag ju att jag kan jobba om jag får rätt förutsättningar för det, men inte fan får man det. Kan jag inte få ett jobb kan jag inte arbeta. Det är så svart och vitt. Har man jättesvårt så får man tydligen jättebra hjälp, men ligger man i gråzonen så får man inte ett skit, eller så har bara jag haft otur.

H2SO4 skrev:Tråkigt att du känner så. Jag själv ser diagnosen som en möjlighet att slippa arbeta som en slav för mat på bordet. Att göra nytt och vara i ett sammanhang kan jag göra på annat håll. Dessutom får man mer tid för intressen, vara sig själv, umgås med nära och kära och leva livet.
Känner man annars för att vara på en speciell arbetsplats kan man få en individuell placering genom daglig verksamhet eller en praktikplats som skulle kunna leda till arbete.

Idag är det svårt att få någon annan anställning än vikariat eller deltidsanställningar. Har du däremot i åtanke att arbeta heltid och orkar detta föreslår jag att du söker arbete på egen hand. Alltid bra att ha läst på universitet eller annan eftergymnasial utbildning innan.

Jag vet inte hur ni som ''slipper arbete'' gör. Sådant slipper iallafall inte jag.

InfiniteDream skrev:Jag vet inte hur ni som ''slipper arbete'' gör. Sådant slipper iallafall inte jag.

Psykisk ohälsa på papperet är inte speciellt svårt att få, speciellt inte med en diagnos.
Allt du behöver är ett läkarintyg på det. Vänd dig till psykiatrin.

H2SO4 skrev:

InfiniteDream skrev:Jag vet inte hur ni som ''slipper arbete'' gör. Sådant slipper iallafall inte jag.

Psykisk ohälsa på papperet är inte speciellt svårt att få, speciellt inte med en diagnos.
Allt du behöver är ett läkarintyg på det. Vänd dig till psykiatrin.

Det har jag redan, men allt jag får är en kortare sjukskrivning och iomed att jag aldrig har jobbat så får jag ändå ingen ersättning.. Ska jag säga att jag vill bli sjukpensionär? Jag tror nog de anser att jag kan jobba, samtidigt som alla världens arbetsgivare inte vill anställa mig med noll erfarenhet. Så det är som ja sa, livet är typ över.

InfiniteDream skrev:Jag vet inte hur ni som ''slipper arbete'' gör. Sådant slipper iallafall inte jag.

Jag har ett stående erbjudande från min klinik att de kan sjukskriva mig på grund av mina motivationssvårigheter och depression. Jag har inte tagit det erbjudandet, eftersom det inte är akut ännu. De kan inte begära motprestation från någon som mottar försörjningsstöd och är sjukskriven.

Jag skulle säga direkt att dina problem är värre än mina egna, var ihärdig. Ring dem under deras telefontider, var inte rädd för att vara frispråkig eller för att låta känslorna tala. Inse att situationen som du genomlider inte är okej, och den är inte ditt fel. Du behöver, förtjänar och är berättigad till all hjälp och stöd som samhället erbjuder andra människor i din position.

Det är inget nederlag, när du får ordning på dig så går du bara vidare! Men så länge du inte kan eller mår dåligt, så kan ingen klandra dig. Du behöver trygghet och stabilitet för att bli bättre.

Min studievägledare på universitetet sade till mig till och med, att forsäkringskassan normalt inte ger sig efter människor som är sjukskrivna men pluggar ändå, bara studieresultatet inte övergår halvtid. Med den försäkran så påbörjade och avslutade jag en kurs den här perioden, den enda hela kurs jag klarat av på flera år.

Jag har som sagt inte gått så djupt som du har gjort in i hur systemet verkligen fungerar i praktiken, men nog ska en läkare kunna både sjukförklara en individ vid behov, samt förlänga denna sjukskrivningstid om den är tidsbegränsad vid uppföljning?

Dessutom är väl försörjningsstöd något som inte kan nekas någon, utom friska och kapabla människor som inte uppfyller motkraven? Är man sjukskriven så kommer man att få hyran betald och mat för dagen utan att de har rätt till att begära motprestation.

Var ihärdig och se till att det framgår att du behöver få hjälp med din situation, hellre det än att du ger upp och faller mellan stolarna.

Khunark skrev:Jag har som sagt inte gått så djupt som du har gjort in i hur systemet verkligen fungerar i praktiken, men nog ska en läkare kunna både sjukförklara en individ vid behov, samt förlänga denna sjukskrivningstid om den är tidsbegränsad vid uppföljning?

Var ihärdig och se till att det framgår att du behöver få hjälp med din situation, hellre det än att du ger upp och faller mellan stolarna.

Psykiatrin vet inte vad uppföljning är, det finns säkert på papper att det är något som ska göras och borde göras. Men i praktiken så har de ingen uppföljning alls. Jag har väntat på uppföljning sen i höstas, sedan skulle jag ha fått en tid i januari men dom ljög bara, det är snart april för fan. Ringer jag så säger dom att det är på G och jag kommer få en tid inom 2 veckor. Tror jag har ringt 4 gånger och de har sagt samma sak men jag får aldrig någon tid. Funderar ibland på att bara ge upp, begå självmord alltså. Det är ju inte så att mitt liv blir bra om jag får ett jobb då mitt sociala liv typ är obefintligt. Orkar inte.

InfiniteDream skrev:Psykiatrin vet inte vad uppföljning är, det finns säkert på papper att det är något som ska göras och borde göras. Men i praktiken så har de ingen uppföljning alls. Jag har väntat på uppföljning sen i höstas, sedan skulle jag ha fått en tid i januari men dom ljög bara, det är snart april för fan. Ringer jag så säger dom att det är på G och jag kommer få en tid inom 2 veckor. Tror jag har ringt 4 gånger och de har sagt samma sak men jag får aldrig någon tid. Funderar ibland på att bara ge upp, begå självmord alltså. Det är ju inte så att mitt liv blir bra om jag får ett jobb då mitt sociala liv typ är obefintligt. Orkar inte.

Vänd dig till en annan del av öppenvården, du ska ha fritt vårdval, jag har precis sagt upp kontakten med min förra klinik som var privatägd men arbetade för landstinget. Utöver det så har jag kontakt med vuxenhabiliteringen, och de är förmodligen ansvariga för att jag insåg mina rättigheter angående vård. De ansåg att det var oacceptabelt att jag som deprimerad människa fick min depressionsbehandling avbruten av min klinik. Kliniken hade tänkt att följa upp var sjätte månad som mest, efter att de gett upp på mitt fall och dragit in antideppet.

Men plötsligt när jag meddelade att jag skulle byta vårdgivare så blev jag uppringd av min läkare som var såå mån om mig helt plötsligt, och hade dels ett nytt preparat han ville skriva ut, och dels så verkade han mån om att jag inte skulle föra vidare någon eventuell kritik mot dem, och ville stå för remissen själv.

Från vad jag förstod genom honom, så trodde han att jag låg på 40mg elvanse(mot ADHD), medan jag ligger på 70+30 mg, en miss på 150% på ett läkemedel som han skriver ut till mig! Anledningen till att han nekat mig att prova ut ett nytt antidepp två separata gånger under en period på 4-6 månader, var för att 'ni med autism upplever er ofta deprimerade då ni inte upplever lust i vardagen', vilket implicerar att han tänkte att han kunde ignorera bort mina önskemål och min problematik helt på eget initiativ, och att jag bara för att jag svarat dåligt på tidigare preparat, inte förtjänar att hjälpas alls! Kanske, tänker jag, hade det fungerat att ignorera bort tidigare patienter med liknande sjukdomsbild. Att de inte krävde sin rätt, det skulle inte förvåna mig.

Inse det här, att högutbildade människor är statistiskt mer sannolika att vara sociopater, eller iallafall avtrubbade eller dumoptimistiska jävlar. Särskilt de som arbetar med folk. De är människor som antingen är privigierade eller tävlingsinriktade nog att man inte kan räkna med någon slags sympati från dem över huvud taget. Min psykatrier är hemskt vältalig, ger ifrån sig ett riktigt bra intryck, och man tycker bra om honom när man har kontakt med honom! Nu någon dag senare så önskar man att han dog i en plågsam olycka, att hans synder hinner ikapp honom!

Angående socialt liv så går det alltid att fixa, människor i regel är typ avskum som bara bryr sig om en om de redan är investerade i en. Eller så är de generellt välmenade men hariga och vill inte komma en nära. Det är människans natur, och man ska inte tro att man är bättre eller sämre. Men det finns bättre och sämre människor, men enbart de som förstår att de är de de är, och är villiga att inte ta motståndets minsta väg som människotyperna ovan.
Lika barn leka bäst, säger man. Så tänker människan. Det enda man kan göra som person själv är att vara så lite lik någonting så att andra inte kan döma ut en på förhand. Sedan kan man identifiera och välja bort idioterna som dömer. Men ingenting är väl lätt eller självklart... Jag är ju aspergare också och har inte samma sätt att fungera som många andra, mer specifikt så hanterar jag inte heirarkier och liksom tillhörelsebehov bra. Jag har inget behov att ingå i en grupp, och det tolkar människor som avståndstagande eller främmande, när de upptäcker att de inte kan manipulera och hålla på som de brukar.

Men för att fatta mig kort, det finns gott om folk som man inte känner ännu som är genomtrevliga, men de är inte så lätta att finna! Människor som inte har ett egenintresse att visa upp och bekräfta sig framför att vara riktiga människor, de syns inte. Människor som oss skulle vara helt fel ute att leta efter en tilltänkt gemenskap i ett allmänt forum som på klubben eller liknande, men nu har jag svamlat nog om det där känner jag.

Jag sökte vård när jag började få självmordstankar. Eller tankar är väl fel att säga, det som hände var väl att jag gick in i väggen, trots att jag höll en hemskt låg hastighet, klarade av att arbeta kanske en av fem dagar i veckan tidsmässigt. En morgon i duschen så pallade jag inte kliva ur den. Spontant slog mig tanken att det vore mindre ansträngning för mig att ta livet av mig än att ta mig till universitetet, och det som skrämde mig var inte detta konstaterande, utan hur pass mycket den enkla tanken lyste upp hela mitt sinneslag! Efter åratal då knappt något alls känts ljust! Då kände jag att det var dags att återuppta kontakt med vården som jag ansåg hade svikit mig många gånger tidigare.

Nu vet jag inte om de här tankegångarna kastar vatten eller bensin på dina problem, men jag bryr mig om att du ska klara dig bra, och jag kan bara erbjuda de verktyg jag har

Ta och gör något konkret nu direkt för att ändra på situationen som du inte gjort tidigare, om du inte kan göra dem nu direkt tex pga att det är helg, skriv ner dem och gör dem på måndag direkt! Tänk ungefär som att du måste kasta ett brett nät, eftersom varje knutpunkt i nätet är opålitlig! Ta kontakt med allt du kan ta kontakt med som privatperson, habilitering, öppenvård, etc. Kolla om det finns några lokala föreningar som gör något som du kan droppa in på och bara observera. Det finns inget att förlora på att bara göra. Varje misslyckande är ett lyckande också, att man vågat prova och att man vet mer till nästa gång.

Khunark skrev:Vänd dig till en annan del av öppenvården, du ska ha fritt vårdval, jag har precis sagt upp kontakten med min förra klinik som var privatägd men arbetade för landstinget. Utöver det så har jag kontakt med vuxenhabiliteringen, och de är förmodligen ansvariga för att jag insåg mina rättigheter angående vård. De ansåg att det var oacceptabelt att jag som deprimerad människa fick min depressionsbehandling avbruten av min klinik. Kliniken hade tänkt att följa upp var sjätte månad som mest, efter att de gett upp på mitt fall och dragit in antideppet.

+ lite text

Jag fattar inte riktigt, annan del av öppenvården? Nej jag vet, psykiatriker bryr sig väl bara om sin feta lön, de skiter väl i oss. Sitter här o funderar över på bästa sätt att begå självmord, funderar också på om jag ska åka in, men de brukar ju bara skicka hem mig så jag tror jag skiter i det. Bättre att begå självmord än att besöka akutpsyk, vad ska dom göra liksom. Man kommer bara in där om man skär sig, för mig är antingen verkligen satsa på att dö eller så gör jag ingenting, inte fattat grejen med att skära sig riktigt. Men de som gör så får säkert mer hjälp av vården. Gillar inte psykiatrin, jag tror inte de kan göra så mkt, isåfall hade de gjort det redan. Psykiatrin är lite som skolan, de som skriker mest får hjälp, resten får klara sig bäst fan de vill.

Förlåt mig, vet ju att du bara vill väl, men allt är som sagt förstört. Alla vänner jag haft fly ifrån mig på nått sätt, en efter en. De slutar svara och då slutar jag kontakta dom helt enkelt. Jag tycker det är sunt förnuft från min sidan. De signalerar att jag vill inte ha med dig att göra genom att skita i att svara och jag låter dom vara då. Men jag skulle ljuga om jag säger att det inte tär på mig. Varje snesteg leder till att en bit av mig försvinner och snart finns det nog fan inte mycket kvar. Hur mycket klarar det mänsliga psyket? när man är tillräckligt fuckad tror jag det liksom blir irreversibelt. Ska jag vara ärlig så kan det omöjligt bli bra igen.

Jag tycker definitivt att du ska åka in, vart det nu är? Psykakuten? Det är inte alls bara självskadande tjejer som får hjälp.
Var tydlig med att du har akuta suicidtankar och -planer (oavsett om du har det eller ej).

Många av oss här har varit i liknande sits och det har i slutändan blivit bättre. Inte en dans på rosor kanske men bättre än innan. Det är inte irreversibelt, inget i dig har förstörts som inte kan byggas upp igen. Det blir bättre.
Jo, faktiskt. Det blir det.

Jag kan säga direkt att jag aldrig har varit nere i det mörkaste mörka, så jag kan inte uttala mig om hur det känns eller hur det utvecklas. Jag har bara velat dö, men inte känt att det börjar bli den sista utvägen.

Men jag känner igen hur vänner inte hör av sig när man skickar något meddelande, ofta så har de saker att göra, eller problem själva som gör att de inte svarar. Även om det är så att de är rövhål som inte bryr sig och inte hör av sig, så säger det ingenting om dina egna egenskaper. Det säger någonting om deras!

Det är säkert lätt att tänka att man sitter fångad och utgångarna blir färre och färre, men det du beskriver är inte den objektiva verkligheten. Det är verkligt, men alla runt omkring dig skulle bli helt tagna på sängen om någonting skulle inträffa. Det kan jag nästan garantera.

Jag tror inte att någonting är irreversibelt. Det säger du bara för att övertyga dig själv om att det inte är mödan värt att fortsätta kämpa och lida. Du har nått en punkt då det är enklare att göra det värre än bättre.

Varför man skär sig beror på endorfiner. Du vet kicken man får av fysisk ansträngning som typ jogging. Människor som mår dåligt skär sig liksom för att copa. Det blir ett invant mönster, lite som att supa antar jag, fast det ska fungera bra mot sådana här känslor.
Man skär sig bara djupt nog för att kicken ska inträda, knappt genom huden. Det finns säkert guider på internet, om du inte har något bättre för dig. I värsta fall, skulle du som du säger säkert få bättre bemötande.

Det jag oroar mig som du talar, det är att du när du väl gör någonting, så gör du det mest drastiska. Många som är suicida skär sig, de gör halvhjärtade försök och kan bli ertappade och få hjälp. Det känns som att du inte söker efter möjliga lösningar, utan gradvis nedvecklar dig själv tills det inte är något kvar, och då skulle det vara rättfärdigat, då skulle du ju inte längre ha ett val?

Men så är det inte, människor kommer inte att se eller förstå det så. Särskilt inte vi som försöker hjälpa dig. Jag förstår att ditt liv inte är värt någonting för dig själv, men jag kan inte hjälpa att jag bryr mig om vad som händer med dig. Det finns alltid nya sätt som man kan ta sig framåt, och nej det är inte bara arbete och besvär! Det upplevs bara så för att du inte ser ditt egenvärde, du ser inte värdet av dina insatser. Det är svårt, tro mig. Jag ser andras värden mycket lättare än jag ser mitt egna.

Skulle mycket hellre se att du började skära dig snarare än ta livet av dig omedelbart. Du förtjänar att må bättre, men du måste vilja må bättre. Om du medvetet drar dig undan från möjligheter till hjälp och systematiskt dömer ut allt som tidigare betytt något för dig, enbart då får du rätt. Enbart då är allting hopplöst. Helhetsintrycket av din tråd här i mina ögon verkar vara att 'avverka' oss som community. Du förväntar dig ingen direkt hjälp, utan snarare att vi inte kan vara till hjälp, vilket vore ett argument för att gå vidare.

Du har redan bestämt dig ser det ut som i mina ögon, men tro inte att det är den enda utvägen. Från din allra första post fick jag intrycket att du sedan många år tillbaka samlat ihop en hög med omständigheter och argument om allts hopplöshet från din omvärld. Det är världen som är ansvarig, och du själv är maktlös.

Det är bekvämt att vara maktlös, man slipper saker som fruktan och ångest. Man ser ju redan slutet, och det finns inget att göra. Man kanske mår skit, men man behöver inte kämpa med förhoppningar och besvikelser. Jag vet inte vad jag mer ska kunna säga. Kanske har jag sagt för mycket, eller så har jag sagt det som du behöver höra, eller så är jag helt fel ute. Men jag måste försöka.

Det är dags att byta spår. Det går, du kan, och det är värt besväret, du är värt besväret.
Skriv ner allt du kan göra som kan leda till att du får hjälp, och gör det direkt imorgon. Dagen därefter och alla dagar därefter, gör någonting för att förbättra din tillvaro. Det behöver inte vara mycket, bara det påverkan DIN tillvaro! Spela inte något videospel, gör någonting som behövs, någonting praktiskt! Diska, städa, handla, tvätta. Oavsett vad det är! Allt som är något är bättre än inget, och det är inget konstigt att ge sig själv beröm för att ha gjort en insats, oavsett storlek.
Ta hand om dig, om du inte äter eller sover som du behöver, ger du dig ännu sämre förutsättningar.

Ja just det, apropå öppenvården. I tex linköping så delas man in i 'team' beroende på vart man bor. Det finns i linköping tre team som landstinget förfogar över, och en privat klinik som arbetar på uppdrag av landstinget.
Alla dessa alternativ är en del av öppenvården, dvs vården som man som patient kan söka sig till snarare än att bli remitterad av en läkare vid behov, tex. om man fått psykos el. dyl.

Eftersom vi har fritt vårdval, så är jag fri att lämna mitt team som jag blivit satt i utifrån var jag bor, och kan vända mig till vilket annat team som jag önskar.