Tänkte bara kolla vad folk har för erfarenhet av detta ämne. Senaste åren är det antagligen detta problem som orsakat mest lidande för mig.

Det rör sig främst om AF/Sius handläggare som klappar en på huvudet och behandlar en som ett stort barn. Eller en chef på jobbet som lite diskret försöker hålla mig borta från kunder på pga att "jag inte ska känna mig tvungen att hantera kunder" (trots att jag gjort det varje dag i flera år).

Vad som gör sån här patroniserad vänlighet så upprörande är just att jag först började bli behandlad så här efter min diagnos. Innan jag fick diagnosen behandlades jag bara som en vanlig person (som visserligen ansågs vara inåtvänd och konstig) som myndighetspersoner pratade klarspråk med. Sånt här beteende får mig att ångra att jag någonsin fick en diagnos.

Förstår dig. Det är just sånt som är orsaken till att jag har valt att hålla min diagnos hemligt för dem allra flesta människorna. Framför allt också vid jobbsökande. Det hjälper ju tyvärr inte dig här, men du kan ju fundera på om du kanske inte behöver tala om det för så många. Det enda jag kan tänka mig som man kan göra där är t.ex. att du pratar med din chef och be honom fråga dig om något är svårt för dig, om du helst vill slippa det. Och att annars förstås inte utgå ifrån att det är så. Lägg bara fram det på något positivt sätt. Alltså som förslag, inte klagomål.

Felet ligger hos dom, inte hos dig.

Det är människor med för lite kunskap om AS alternativt dålig attityd som behandlar andra sådär vänligt nedlåtande.

Har upplevt åtskilligt av sånt när jag var tonåring och nydiagnosticerad.
Socionomtanter av olika slag, LSS-folk, handläggare, kuratorer...de tycker att de är väldigt von oben och ser ner på sina klienter.

Idag är det ingen som ger mig det bemötandet.
Eftersom jag helt enkelt inte medger det.


Å andra sidan, beter man sig som en osjälvständig tramsmaja kan man inte räkna med att bli bemött på annat sätt.
Finns en del aspies som behöver bli mer vuxna.

Jag tror mycket av problemet är att jag inte är bra att förmedla budskapet. Först och främst brukar jag vänta med att klaga tills jag lugnat ner mig (om jag är arg tenderar jag att bli för impulsiv och överdramatisk). Men när jag är lugn framstår jag nog som för lugn och oberörd. Jag borde hitta någon balsns mellan sinneslägena så jag kan få lite mer pondus.

Så här i efterhand borde jag nog aldrig gått med på att skaffa lönebidragansställning. Praktiskt taget alla som pratar om lönebidrag på forumet verkar ha hemska erfarenheter. Jag hoppas bara jag kan få bort den här "stämpeln" senare i livet (genom högre utbildning eller dylikt).

Hmmm.... jag håller med dig. Ett vanligt jobb är att föredra. Även om det också orsakar problem. Nämligen att man måste låtsas orka med ett vanligt jobb, även om man inte riktigt gör det. Men det kan funka om det passar en.

Som sagt, du ska inte "klaga" utan göra ett förslag hur det kan bli effektivare och bättre samarbete. Men jag förstår vad du menar, jag kan också vara antigen för hetsig eller för mesig. Man blir bättre på det så småningom om man övar sig. Men så länge kanske du kan skriva ner vad du vill säga? Antigen som "fusklapp" eller också kör du det helt skriftlig via mail eller så. Du kan ju skriva att du har så svårt att uttrycka dig muntligt. Och försök att inte få det att låta som att det är en massa som har gått fel, utan snarare att du känner att det kan vara svårt för honom att veta, vilka saker du har problem med, att det är så olika när det gäller folk med Asperger och att du därför vill göra förslaget att han skulle kunna prova att alltid fråga dig när det är något nytt om du tycker det är svårt på något sätt, om det är några moment som kan ställa till med problem.

Sen är det förstås viktigt att du kan svara på dessa frågor. Dvs. att du inte bara säger att går bra fast det inte gör det. Våga erkänna det alltså. Ibland vet man kanske inte heller. Då får man väl säga att man inte vet det.

Man bör ta dom lugnt och sakligt, utan stora känslor och åthävor.
Du bör inte bli personlig med dom.

Tjänstemän och socionomer är aldrig dina vänner, även om de vill få en att tro det ibland.

Måste samtidigt säga att jag ibland kommer på mig själv att jag reagerar känsligt trots att jag egentligen vet att folk omöjligt kan veta att jag inte har problem med si eller så. Jag kan tycka att det är jobbigt när folk är extra tydliga eller förklarar för mig hur jag kommer ut ur lokalen igen. För några år sedan hade jag fortfarande behövt vägbeskrivningen, så det var ju inte alls fel. Men numera har jag en strategi, och det kan ju inte andra människor veta. Eller hur?

Vad jag menar är att det nog tyvärr inte går att få det perfekt.

Latmask skrev:Tänkte bara kolla vad folk har för erfarenhet av detta ämne. Senaste åren är det antagligen detta problem som orsakat mest lidande för mig.

Det rör sig främst om AF/Sius handläggare som klappar en på huvudet och behandlar en som ett stort barn. Eller en chef på jobbet som lite diskret försöker hålla mig borta från kunder på pga att "jag inte ska känna mig tvungen att hantera kunder" (trots att jag gjort det varje dag i flera år).

Vad som gör sån här patroniserad vänlighet så upprörande är just att jag först började bli behandlad så här efter min diagnos. Innan jag fick diagnosen behandlades jag bara som en vanlig person (som visserligen ansågs vara inåtvänd och konstig) som myndighetspersoner pratade klarspråk med. Sånt här beteende får mig att ångra att jag någonsin fick en diagnos.

Det ligger i sakens natur. Man får en diagnos för att man inte funkar lika bra som "alla andra". I vården finns ingen neurodiversitetsperspektiv, de fokuserar på vad man inte kan och alltså behöver hjälp med.

Problemet är att du behövde en diagnos för att få ett lämpligt jobb. Annars så kan du söka jobb utan att berätta om din diagnos.

Och till Sius-handläggare och chef får du förklara vänligt men tydligt att du har problem med X, men att du klarar det Y. Och att du faktiskt kan lära dig saker.

Om nu chefen fått lära sig att "aspergare har det svårt med det sociala" så är det inte underligt att hen vill hålla dig borta från kundkontakter. Då får du förklara att det inte är ett problem med kundkontakter i sig utan (t ex att sitta och kallprata varenda rast el vad det är). Vissa kundkontakter kan ju också innebära en del kallprat.

Jag har dock fått ett par jobb på egen hand tidigare. Problemet är mest att min diagnos rekommenderar att jag ska jobba bestämda tider 30 timmar i veckan. Så det kräver liksom att jag inte bara tar mig an vadsomhelst.

Och hälften av problemet är liksom att andra personer (som också är dåliga på det sociala) får sköta kunder på jobbet. Jag tror att en av dem har aspergerproblematik också (entonig röst och väldigt stel framtoning).

Vid sidan av det är det endast den senaste chefen som behandlat mig så här. De tidigare tre åren fick jag praktiskt taget göra vadsomhelst så länge uppgiften inte krävde högre utbildning. Och just att chefen inte verkar ta till sig mina klagomål utan bara bemöta mig med mer patronisering, gör att jag inte har några förhoppningar om att saker kommer förändras.

Om jag inte var så himla rädd för att hamna i arbetslöshetsträsket så hade jag typ sagt upp mig redan.

Latmask skrev:Jag har dock fått ett par jobb på egen hand tidigare. Problemet är mest att min diagnos rekommenderar att jag ska jobba bestämda tider 30 timmar i veckan. Så det kräver liksom att jag inte bara tar mig an vadsomhelst.

Det där förstår jag inte. Om du helt enkelt inte talar om att du har diagnos, så kan du ju göra hur som helst. Det är ju bara en rekommendation.

Toblerone skrev:

Latmask skrev:Jag har dock fått ett par jobb på egen hand tidigare. Problemet är mest att min diagnos rekommenderar att jag ska jobba bestämda tider 30 timmar i veckan. Så det kräver liksom att jag inte bara tar mig an vadsomhelst.

Det där förstår jag inte. Om du helt enkelt inte talar om att du har diagnos, så kan du ju göra hur som helst. Det är ju bara en rekommendation.

Grejen är att jobben jag fått tidigare inte gått ihop bra med mina problem. Det har främst varit lågbetalda, stressfula jobb som de flesta "Vanliga" människor inte vill ha. Antingen har det varit visstidsanställning på kontor (som jag lyckades få vid kontakter) eller fysiskt krävande nattjobb. Efter det tidigare jobbet var jag mer eller mindre helt utmattad. Tanken med den nuvarande anställningen var mer att jag skulle kunna få tag på ett jobb som gick ihop med mina egna problem och brister (dålig stresshantering, rutinbehov etc).

Och just första två-tre åren av det nuvarande jobbet var helt okej. Jag behandlades inte sämre än någon annan och jag verkade ses som en resurs (blev ombedd att jobba över ganska ofta ifall jag kunde). Sen efter att stället fick nya ägare och ny chef så ändrades det ganska omgående. Därav mitt dilemma. Om jag behandlats så här när jag började jobbet så hade jag nog inte stannat kvar.

Nackdelen med en lönebidragsanställning är att det inte är så lätt att byta jobb då. Du kan förstås söka en vanlig anställning och berätta att du inte orkar jobba 100% men att de kan få lönebidrag om de anställer dig. Fast jag vet inte hur väl det skulle gå.

Det där med att få en ny chef som ser misstänksamt på en har jag själv haft erfarenhet av. Det slutade inte väl för mig. (Inte för att jag hade någon diagnos då men mitt aspiga sätt hade jag iaf.)

Kanske du kan börja studera med studielån och sedan söka nytt jobb? Jag tror man kan få tjänstledigt för studier en viss tid.

Latmask skrev:

Toblerone skrev:

Latmask skrev:Jag har dock fått ett par jobb på egen hand tidigare. Problemet är mest att min diagnos rekommenderar att jag ska jobba bestämda tider 30 timmar i veckan. Så det kräver liksom att jag inte bara tar mig an vadsomhelst.

Det där förstår jag inte. Om du helt enkelt inte talar om att du har diagnos, så kan du ju göra hur som helst. Det är ju bara en rekommendation.

Grejen är att jobben jag fått tidigare inte gått ihop bra med mina problem. Det har främst varit lågbetalda, stressfula jobb som de flesta "Vanliga" människor inte vill ha. Antingen har det varit visstidsanställning på kontor (som jag lyckades få vid kontakter) eller fysiskt krävande nattjobb. Efter det tidigare jobbet var jag mer eller mindre helt utmattad. Tanken med den nuvarande anställningen var mer att jag skulle kunna få tag på ett jobb som gick ihop med mina egna problem och brister (dålig stresshantering, rutinbehov etc).

Och just första två-tre åren av det nuvarande jobbet var helt okej. Jag behandlades inte sämre än någon annan och jag verkade ses som en resurs (blev ombedd att jobba över ganska ofta ifall jag kunde). Sen efter att stället fick nya ägare och ny chef så ändrades det ganska omgående. Därav mitt dilemma. Om jag behandlats så här när jag började jobbet så hade jag nog inte stannat kvar.

Då förstår jag. De "vanliga" jobben var inget att ha i längden, det förstår jag. Men då har du ju jobbat där ett tag och vet att vissa saker inte är något problem. Då skulle det nog vara läge att säga till chefen att det är jätte-tråkigt för dig om han uteslutar dig från delar av jobbet som faktiskt hittills har funkat. Det kan ju vara så att han inte alls förstår att det är så. Jag tror att du borde skriva ett mail, förklara att folk med Asperger är olika och att det har blivit lite fel för att du känner att du inte får göra saker som tidigare. Saker som du inte har några större problem med. Det är ett viktigt argument att du har gjort dessa saker tidigare.

KrigarSjäl skrev:Tjänstemän och socionomer är aldrig dina vänner, även om de vill få en att tro det ibland.

Det är allt vanligare att man använder försvarslösa som ett bra område att testa sina kunskaper och skills för att träna sig på "verbala slagträn" som de fått lära sig på senast kursen i att kunna avböja och säga nej institutet, de som inte är så bra på att försvara sig är ju så fina lämpliga offer, ge dem bara smack smack, hoppas du lär dig komma hit och tigga pengar igen, gå nu bara och dö, smack smack...