Hur funkar ni när det gäller Konsekvenstänk?
Tar ni och katastrofanalyserar allt så att ni inte vågar göra någonting.
Eller gör ni bara det som känns bäst för stunden och struntar i konsekvenserna det ger?
Tar ni på er för mycket skuld och ältar när saker ni trott på skiter sig?

Jag ogillar konsekvenstänkande och överlåter det till sådana som tycker om att ta ansvar för sina handlingar.

Det går i perioder. När det är dåligt har jag ångest för alla konsekvenser som det bara går, med det precis motsatta i bra stunder, nästan lite bipolärt, fast kortare inte lika djupa skov...

Förut tänkte jag lite väl mycket på vad som kan hända. Nu har jag blivit bättre på att satsa på lite osäkra kort (som tex starta eget) men för impulsiv är jag inte och kommer nog aldrig att bli heller.

Jag håller nog en ganska bra nivå faktiskt, trevligt när någon mental funktion faktiskt är i ordning.

Jag tror jag har ett bra konsekvenstänk eftersom jag tänker i faktorer eller i X % sannolikhet för att just det ska hända. Men ibland blir det fel. Men då är gjort gjort och kan ej göras ogjort. Fast att analysera sina fel i efterhand är väl inte dumt, ju klokare blir man ju inför nästa gång.

städar i princip alltid upp min egen skit men visst dröjer det länge ibland.

Kul att läsa era reflektioner.
Jag läste någonstans att när man har svårt att se helheten kan man ha svårt att förstå vilka konsekvenser ens beslut kan få. Men jag känner nog att jag har svårt att ta beslut pga att jag överanalyserar konsekvenserna det kan ge.
I alla fall nu när jag har blivit lite äldre, är 47 år. Kanske var jag mer rastlös och ville ha snabba förändringar som jag inte riktigt visste vad det innebar när jag var yngre, med jobb och kompisar osv....
Men pga att jag tänker på varje liten detalj kan det ju nu vara svårt att ta nya steg.
Medans andra som inte tänker detaljerat tar stora steget först och litar mer på att allt ordnar sig med tiden på nåt vis. Det känns så i alla fall.

Bonddrengen skrev:Fast att analysera sina fel i efterhand är väl inte dumt, ju klokare blir man ju inför nästa gång.

Ja det kan man ju lära sig mycket utav. + 1

supernova skrev:Kul att läsa era reflektioner.
Jag läste någonstans att när man har svårt att se helheten kan man ha svårt att förstå vilka konsekvenser ens beslut kan få. Men jag känner nog att jag har svårt att ta beslut pga att jag överanalyserar konsekvenserna det kan ge.
I alla fall nu när jag har blivit lite äldre, är 47 år. Kanske var jag mer rastlös och ville ha snabba förändringar som jag inte riktigt visste vad det innebar när jag var yngre, med jobb och kompisar osv....
Men pga att jag tänker på varje liten detalj kan det ju nu vara svårt att ta nya steg.
Medans andra som inte tänker detaljerat tar stora steget först och litar mer på att allt ordnar sig med tiden på nåt vis. Det känns så i alla fall.

Bonddrengen skrev:Fast att analysera sina fel i efterhand är väl inte dumt, ju klokare blir man ju inför nästa gång.

Ja det kan man ju lära sig mycket utav. + 1

Men problemet kan bli att man ältar och då finns risken att det blir ett ångesttillstånd, men är man en "no worries" människa går det säkert bra...

Russell Barkley sa i en föreläsning om ADHD att man funnit att barn med ADHD har ett förminskat Limbiskt system. Där sitter tydligen konsekvenstänkandet.

Även om du egentligen vet konsekvensen av ett handlande så når inte vetskapen ditt medvetande just när det behövs.

Ja det har jag också hört. Att det försvinner helt i en impulssituation.
Så kunde jag uppleva att det var som barn.

Jag kan nog fastna i mitt konsekvenstänkande; jag kan i det närmaste analysera sönder det jag säger och gör. Det kan förstås vara frustrerande, men samtidigt är jag tacksam för att jag har förmågan. Men visst, det skulle onekligen vara bra om jag åtminstone kunde vara liiite mindre självkritisk och inte så förbaskat orolig för att göra andra illa, ställa till med oreda etc.

Tar på mig för mycket skuld? Oh ja, alltför ofta.

Bali skrev:Jag kan nog fastna i mitt konsekvenstänkande; jag kan i det närmaste analysera sönder det jag säger och gör. Det kan förstås vara frustrerande, men samtidigt är jag tacksam för att jag har förmågan. Men visst, det skulle onekligen vara bra om jag åtminstone kunde vara liiite mindre självkritisk och inte så förbaskat orolig för att göra andra illa, ställa till med oreda etc.

Tar på mig för mycket skuld? Oh ja, alltför ofta.

Det ger mig förtvivlad ångest ibland att se en del NT:personligheter som sorglöst med ett leende ger sig in i fullständigt hopplösa saker och sen klarar dom sig på ngt förbaskat turligt sätt just därför att dom har total avsaknad av konsekvensföreställningar i sin värld, utan bara lallar omkring i ett "går det så går det" tillstånd. Jag blir så avundsjuk på deras frimodighet som jag har fullständig avsaknad av, utan måste ideligen ha tredubbel säkerhet. Har hängslen, livrem, och ständiga säkerhetsmöten med genomgångar av katastrofplaner i min hjärna, ändå misslyckas jag totalt, kanske just därför att jag vänder och vrider på allt och oroar mig konstant, som en nervös blöt patetiskt darrande råtta...

Jo du, antonius, även jag kan väl ibland bli lite avis på de som många gånger verkar kunna ta livet med en klackspark och har tillgång till ett "går-det-så-går-det"-tänkande, men samtidigt vill jag faktiskt inte vara sådan själv. Paradoxalt, jag vet.

Men jag önskar som sagt att jag inte vore så förbannat försiktig och analyserande heller, utan kunde hitta en slags balans i hur jag tar mig an livets utmaningar.

Jag önskar jag kunde finna den gyllene medelvägen och sedan glida fram på den på den räkmacka jag hittade samtidigt.

antonius skrev: en nervös blöt patetiskt darrande råtta

Låter inget vidare att känna sig som en sådan, så en kram till råttan.

Bali skrev:Låter inget vidare att känna sig som en sådan, så en kram till råttan.

Men tack snälla du...

ja mer kramar behöver vi

Ja en gyllene medelväg och balans, det är nog det bästa.
Men jag kan också förundra mej över Nt s självförtroende eller armbågstaktik till att ta sig fram. Hej och hå!
Sen lite utskällningar och lögner och annat smått och gott på vägen om det blir lite motstånd.... Och alla bara tror allt gott om dom och hejar på

Men det verkar ändå jobbigt att ha det så.....

Jag kan nog vara impulsiv och inte se konsekvenserna ens i kortare stunder, men när konsekvenstänket når medvetandet igen får jag ångest om något blivit fel.
Man blir taggad på något som i stunden känns bra som en ny ide, när ivern lagt sig ser man däremot klarare och tänker "shit, vad har jag ställt till med".