Ser inte heller Asperger som en sjukdom, det skulle jag aldrig påstå.

okey, misstolkade dig lite isf tror ja. med diagnos menar dom flesta att det är en bestämmelse av vilken sjukdom man lider av / läran om hur man "känner igen" sjukdomar.

Kevlarsoul skrev:Jag ser det inte på det sättet.
Jag har en diagnos, jag är inte min diagnos.

Det låter inte som att du har accepterat diagnosen fullt ut isåfall.

Det där har jag svårt att förstå mig på.
Jag har en diagnos som beskriver min personlighet men som jag inte är. ????
Jag är jag som har en personlighet som går att beskriva genom en diagnos.
Om jag inte är min diagnos så borde jag ju kunna välja att inte ha den ibland och det går ju inte när det är min personlighet.

Men en person är ju mer än bara diagnosen.

Min diagnos är en del av mig, men jag är ju inte bara en aspergersmall. Att jag tycker om att dricka varm choklad, ta hand om mina barn, bada i insjöar och så vidare beror ju inte på aspergers.

Ja det är klart. Men jag tänker att man har en autistisk personlighet och har olika intressen.
Sen är man ju inte lik någon annan med Asperger heller, man är ju olika. Jag satt och pratade med ett gäng i veckan och någon kom in på Aspergers syndrom och vi började prata om det. Då en kille som jag precis har träffat började prata om hurdana de är och jag kände att jag var tvungen att flika in att ALLA är ju inte sådana precis. Vi har ju olika förutsättningar att kunna fungera.
Det kan ju bli hur tosigt som helst när de tror att VI är likadana och har precis samma problem.
Kärlek och empati är ju något som man har olika beroende på hur mycket man har fått det i sitt liv.
Och har man varit i en miljö som har varit personlighetsupprättande eller en miljö som har varit destruktiv för min personlighet, det blir lite skillnad i livskvalitet.
Sen beror det ju på vad jag har fått för verktyg att kunna använda mig utav när det gäller att planera och organisera min verklighet.

Ja det är inte lätt att kunna förklara för andra på ett enkelt sätt tycker jag.
Typ

Liljan skrev:

Kevlarsoul skrev:Jag ser det inte på det sättet.
Jag har en diagnos, jag är inte min diagnos.

Det låter inte som att du har accepterat diagnosen fullt ut isåfall.

Men du vem fan vill vara sin diagnos och identifierar sig med den? Inte jag i varje fall, jag har vissa svårigheter jag har levt med dom hela mitt liv, har börjat att accepterat dom och slutat slå på mig själv för saker jag inte kan råför, kan man acceptera diagnosen mer än så?

slackern skrev:

Liljan skrev:

Kevlarsoul skrev:Jag ser det inte på det sättet.
Jag har en diagnos, jag är inte min diagnos.

Det låter inte som att du har accepterat diagnosen fullt ut isåfall.

Men du vem fan vill vara sin diagnos och identifierar sig med den? Inte jag i varje fall, jag har vissa svårigheter jag har levt med dom hela mitt liv, har börjat att accepterat dom och slutat slå på mig själv för saker jag inte kan råför, kan man acceptera diagnosen mer än så?

Ja, det kan man. En Aspergerdiagnos är inte som att ha cancer där vissa celler orsakar tumörer i kroppen, det är en samling personlighetsdrag som blir en diagnos när vi kombinerar dem. Asperger fanns inte för 100 år sedan och om 100 år kanske diagnosen har försvunnit igen. (jag vill inte ha någon diskussion om att Asperger kallas något annat idag, jag pratar om fenomenet, namnet är diagnosen är ointressant) Att diagnostisera folk handlar om hur vi lever våra liv idag och hur vi idag ser på människan och vad man ska klara av. För 40 år sedan var homosexualitet en psykisk sjukdom, idag ser ingen det som en sjukdom. Vad som räknas som en diagnos och inte varierar alltså med tiden.

Min diagnos är en del av mig, därmed inte sagt att allt med diagnosen är positivt eller att det är det ända jag är. Jag tror att börjar man se sin diagnos som en främmande del av än börjar man tillsist tänka på det som en tumör, något man helst vill ha bort, något som är ovälkommet som man inte vill ha där.

Liljan skrev:

slackern skrev:

Liljan skrev:Det låter inte som att du har accepterat diagnosen fullt ut isåfall.

Men du vem fan vill vara sin diagnos och identifierar sig med den? Inte jag i varje fall, jag har vissa svårigheter jag har levt med dom hela mitt liv, har börjat att accepterat dom och slutat slå på mig själv för saker jag inte kan råför, kan man acceptera diagnosen mer än så?

Ja, det kan man. En Aspergerdiagnos är inte som att ha cancer där vissa celler orsakar tumörer i kroppen, det är en samling personlighetsdrag som blir en diagnos när vi kombinerar dem. Asperger fanns inte för 100 år sedan och om 100 år kanske diagnosen har försvunnit igen. (jag vill inte ha någon diskussion om att Asperger kallas något annat idag, jag pratar om fenomenet, namnet är diagnosen är ointressant) Att diagnostisera folk handlar om hur vi lever våra liv idag och hur vi idag ser på människan och vad man ska klara av. För 40 år sedan var homosexualitet en psykisk sjukdom, idag ser ingen det som en sjukdom. Vad som räknas som en diagnos och inte varierar alltså med tiden.

Min diagnos är en del av mig, därmed inte sagt att allt med diagnosen är positivt eller att det är det ända jag är. Jag tror att börjar man se sin diagnos som en främmande del av än börjar man tillsist tänka på det som en tumör, något man helst vill ha bort, något som är ovälkommet som man inte vill ha där.

Absolut håller jag med dig om att diagnosen är en del utav oss, men för mig är det en del utav min personlighet, eller jag är "slackern" och jag är som vilken annan människa som helst, jag har mina styrkor och svagheter och jag har accepterat mig själv för den jag är, ta mig som jag är inte menat till just dig utan alla människor. Alla är vi unika varelser eller jag har rätt stor integritet.

slackern skrev:

Liljan skrev:

slackern skrev:
Men du vem fan vill vara sin diagnos och identifierar sig med den? Inte jag i varje fall, jag har vissa svårigheter jag har levt med dom hela mitt liv, har börjat att accepterat dom och slutat slå på mig själv för saker jag inte kan råför, kan man acceptera diagnosen mer än så?

Ja, det kan man. En Aspergerdiagnos är inte som att ha cancer där vissa celler orsakar tumörer i kroppen, det är en samling personlighetsdrag som blir en diagnos när vi kombinerar dem. Asperger fanns inte för 100 år sedan och om 100 år kanske diagnosen har försvunnit igen. (jag vill inte ha någon diskussion om att Asperger kallas något annat idag, jag pratar om fenomenet, namnet är diagnosen är ointressant) Att diagnostisera folk handlar om hur vi lever våra liv idag och hur vi idag ser på människan och vad man ska klara av. För 40 år sedan var homosexualitet en psykisk sjukdom, idag ser ingen det som en sjukdom. Vad som räknas som en diagnos och inte varierar alltså med tiden.

Min diagnos är en del av mig, därmed inte sagt att allt med diagnosen är positivt eller att det är det ända jag är. Jag tror att börjar man se sin diagnos som en främmande del av än börjar man tillsist tänka på det som en tumör, något man helst vill ha bort, något som är ovälkommet som man inte vill ha där.

Absolut håller jag med dig om att diagnosen är en del utav oss, men för mig är det en del utav min personlighet, eller jag är "slackern" och jag är som vilken annan människa som helst, jag har mina styrkor och svagheter och jag har accepterat mig själv för den jag är, ta mig som jag är inte menat till just dig utan alla människor. Alla är vi unika varelser eller jag har rätt stor integritet.

Det håller jag med dig om.

Det bästa är att jag gillar att läsa fysik, jag är en fysiknörd. Man lär sig alltid nått nytt varje dag. Fick givetvis en 5:a i högstadiet, o MVG i gymnasiet.

Det sämsta beror nog inte på asperger, men jag började bli mer sjuk när jag var 23-24 år. Tänkte läsa till sjukhusfysiker, men hoppade av p.g.a. sjukdom. Känner heller inga känslor, men det kan bero på annat. Har ju massvis med mediciner i höga doser. Så de kanske också spelar roll.

Det bästa är att jag känner mig intelligent , det sämsta är att jag känner mig dum.

Sämst...hmm...Fryser ganska ofta trots att jag inte borde göra det, trots att jag har "behagliga" 27 grader i lägenheten. Får alltid klä mig jättevarmt om jag vill gå ut så här års. Längtar till sommaren Har även vissa problem med att bryta ner saker jag behöver göra i mindre steg, framförallt om det är saker som ligger utanför vad jag vanligtvis brukar sysselsätta mig med.

Bästa vet jag inte. Kanske nöjet i att kunna sitta en hel helg och bara hålla på med mitt.

Nacklirare skrev:Det bästa är att jag känner mig intelligent , det sämsta är att jag känner mig dum.

Ja, det där känner jag igen!

Hög IQ, men låg EQ.

Har gjort Mensa's riktiga test o fick bra resultat, men är totalkorkad när det gäller t.ex. relationer.

Nacklirare skrev:Det bästa är att jag känner mig intelligent , det sämsta är att jag känner mig dum.

Detta är verkligen jag!

Att jag inte kan behålla vänner och inte skaffa dem.

Bästa

* J*kla bra på mitt jobb - när jag väl har ett uppdrag
* Jag ger allt i ett förhållande - romantik & passion - (vilket tyvärr inte uppskattas av alla)
* Ingen kan, på min propra utsidan, se hur jag är på insidan

Sämsta
* Har aldrig kunnat skaffa vänner och behålla dem - enstaka finns som tur är
* Har väldigt lätt att bli "besatt" av att träna, äta rätt, känslor...
* Lika lätt att bli av med besattheten - någonting jag inte kan kontrollera för det mesta
* Svårt för mingel eller stora sociala sammankomster om det inte handlar om någonting som intresserar mig och jag känner åtminstone några där
* Kan nästan aldrig läsa mellan de berömda raderna - varken i text eller i verkliga livet - varför säger eller skriver folk inte vad de egentligen menar istället för tramsar runt (det berömda "spelet")
* Plus många andra punkter, tyvärr...

Men annars så - javisst - det är den här personen jag är och jag framhåller alltid mina fina och bra sidor.

Ta mig som jag är - så har jag tänkt ända sedan ungdomen då jag började känna mig annorlunda och tog till alkohol och knytnävarna. Nu börjar jag förstå...

Det här med att inte ha vänner. Plus att jag känner mig dum varje dag och nyligen insett hur svart och vitt mitt tänkande är och hur min hjärna och mitt beteende kan få andra som bryr sig om mig att må dåligt.

Bästa? Att jag i och med diagnosen har rättigheter som gör att jag slipper leta mat i papperskorgar. Vet inte om det bara är jag men jag har dessutom väldigt låg standard och låga förväntningar och ambitioner, vilket gör att jag oftast är väldigt glad och nöjd.

adddd skrev: Vet inte om det bara är jag men jag har dessutom väldigt låg standard och låga förväntningar och ambitioner, vilket gör att jag oftast är väldigt glad och nöjd.

Underbart adddd!

En av mina favoritfilmer är den där där huvudpersonen säger åt chefen att dra, tar jobb på McDonalds och vill inte ha något ansvar alls. Drömmen.

adddd skrev:Vet inte om det bara är jag men jag har dessutom väldigt låg standard och låga förväntningar och ambitioner, vilket gör att jag oftast är väldigt glad och nöjd.

Bra sagt. Samma här, förväntar mig inte mycket och blir sällan besviken.

Jag är en besserwisser, och ska alltid påpeka fakta i t.ex Facebooktrådar om ADHD eller Asperger.

Flia skrev:Jag är en besserwisser, och ska alltid påpeka fakta i t.ex Facebooktrådar om ADHD eller Asperger.

Om man är en ödmjuk besserwisser och kan erkänna att man har fel och inte är fastlåst är det en bra egenskap, men är man utav den andra sorten blir man inte populär.

Moggy skrev:

adddd skrev:Vet inte om det bara är jag men jag har dessutom väldigt låg standard och låga förväntningar och ambitioner, vilket gör att jag oftast är väldigt glad och nöjd.

Bra sagt. Samma här, förväntar mig inte mycket och blir sällan besviken.

Tjusningen med att inte ha ambitioner eller förväntningar på livet är ju att det är enklare att uppskatta saker och ting för vad de är och bara vara glad. Man slipper vara en av de som stressar ihjäl sig och blir gamla i förtid bara för att få lite mer pengar eller status (aldrig förstått varför man vill ha status förresten). Har väldigt svårt för stress och oro och jag sänker hellre levnadsstandarden än utsätter mig själv för det.

Ptja, ser inga stora fördelar. Det är lättare att inte bry sig så mycket om vad andra tänker, antar jag.
Sen ska AS göra det svårare att bli av med saker som min depression, ser det ut som.

Plus minus noll, i min åsikt. Men objektivt sett så är det nog ett minus.