Man brukar ju tala om att en del har svårt att kontrollera sina känslor. Jag undrar om någon här på forumet upplevt att det ibland är helt omöjligt att kontrollera känslor av ilska och frustration.

Jag gissar att de flesta varit med om (både människor med och utan NPF) att man blivit frustrerad och arg och haft lust att skrika och göra både det ena och det andra, utan en tanke på vilka konsekvenser det kan få för en själv och ens omgivning, och man kanske "släpper tyglarna" lite grand, skriker till eller kastar ett glas i golvet, men sedan biter man ihop och kontrollerar sig själv.

Vad jag undrar är alltså om ni varit med om - kanske flera gånger - att ni struntat i alla konsekvenser och bara handlat helt enligt era impulser, så att ni varit våldsamma eller sagt hemska saker till er familj eller er omgivning, typ att ni vill att de ska dö eller liknande. Och att det då i det läget inte har gått att resonera med er alls och att det inte hade spelat roll om någon ni vanligtvis brydde er om panikslaget grät och bad er sluta.

Det finns en människa jag bryr mig om som har Asperger och som beter sig på det sättet ibland, och jag undrar om det är vanligt bland andra med Asperger eller om det är något annat som får honom att göra på det sättet. Det är ofta känslor av frustration som utlöser det för honom, men det kan vara allt ifrån att någon inte hör vad han säger till att någon har en annan åsikt än honom angående något trivialt. I det läget spelar det ingen större roll om man argumenterar emot eller om man lämnar personen ifred. Visst, lämnar man honom ifred så ångrar han sig efter ett tag och lugnar ner sig, men tills han lugnat sig så kommer han efter en och säger elaka saker, ger order (gör si, gör så, gråt inte) och hotar att t.ex. förstöra ens saker om man inte gör som han säger.

Jag har själv AS, men upplever ändå att jag i slutändan kan kontrollera eventuell ilska innan den går allt för långt.

Jag undrar ett par saker.

Bor han tillsammans med sin familj eller har han flyttat hemifrån, dvs. har han en möjlighet att dra sig undan ordentligt? Detta är väldigt viktigt för mig när jag är arg, bor man trångt och man fortfarande kan höra personen man är arg på och vet att de är alldeles intill kan det göra det oerhört svårt att varva ned.

vickyc skrev:varit våldsamma eller sagt hemska saker till er familj eller er omgivning, typ att ni vill att de ska dö eller liknande. Och att det då i det läget inte har gått att resonera med er alls och att det inte hade spelat roll om någon ni vanligtvis brydde er om panikslaget grät och bad er sluta.

Här är det ju läge att söka hjälp. Utan tvekan. Har han någon kontakt med psykiatrin?

Det som löste mina egna vredesutbrott var att flytta hemifrån och att prata om det med en psykolog.

CarolusRex skrev:Jag undrar ett par saker.

Bor han tillsammans med sin familj eller har han flyttat hemifrån, dvs. har han en möjlighet att dra sig undan ordentligt? Detta är väldigt viktigt för mig när jag är arg, bor man trångt och man fortfarande kan höra personen man är arg på och vet att de är alldeles intill kan det göra det oerhört svårt att varva ned.

vickyc skrev:varit våldsamma eller sagt hemska saker till er familj eller er omgivning, typ att ni vill att de ska dö eller liknande. Och att det då i det läget inte har gått att resonera med er alls och att det inte hade spelat roll om någon ni vanligtvis brydde er om panikslaget grät och bad er sluta.

Här är det ju läge att söka hjälp. Utan tvekan. Har han någon kontakt med psykiatrin?

Det som löste mina egna vredesutbrott var att flytta hemifrån och att prata om det med en psykolog.

Han bor med sin pappa för tillfället men har bott själv förut också. Det fungerade inte heller särskilt bra även om just ilskan inte var det största problemet då, vad jag vet.

Han vägrar kontakt med psykiatrin och han vägrar terapi men har haft kontakt förut, när han var yngre.

Men du tror alltså att det skulle kunna vara hans AS som ligger bakom det, får/fick du samma typ av impulsiva och helt okontrollerbara vredesutbrott?

Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar, men jag har börjat fundera lite på om han skulle kunna lida av borderline parallellt med AS. Det är ju lite löjligt kanske att spekulera i, men man blir ju fundersam, liksom. Han har sagt att ilskan kommer när han är under press och att det blir någon sorts fight or flight-grej men jag tycker att det har varit så många gånger nu där ingen utsatt honom för någon press och där ilskan tar sådana proportioner att det nästan känns lite... psykotiskt, på något sätt.

vickyc skrev:Man brukar ju tala om att en del har svårt att kontrollera sina känslor. Jag undrar om någon här på forumet upplevt att det ibland är helt omöjligt att kontrollera känslor av ilska och frustration.

Jag gissar att de flesta varit med om (både människor med och utan NPF) att man blivit frustrerad och arg och haft lust att skrika och göra både det ena och det andra, utan en tanke på vilka konsekvenser det kan få för en själv och ens omgivning, och man kanske "släpper tyglarna" lite grand, skriker till eller kastar ett glas i golvet, men sedan biter man ihop och kontrollerar sig själv.

Vad jag undrar är alltså om ni varit med om - kanske flera gånger - att ni struntat i alla konsekvenser och bara handlat helt enligt era impulser, så att ni varit våldsamma eller sagt hemska saker till er familj eller er omgivning, typ att ni vill att de ska dö eller liknande. Och att det då i det läget inte har gått att resonera med er alls och att det inte hade spelat roll om någon ni vanligtvis brydde er om panikslaget grät och bad er sluta.

Det finns en människa jag bryr mig om som har Asperger och som beter sig på det sättet ibland, och jag undrar om det är vanligt bland andra med Asperger eller om det är något annat som får honom att göra på det sättet.

Jag tror det hör mer ihop med ADHD än AS.

vickyc skrev:Han bor med sin pappa för tillfället men har bott själv förut också. Det fungerade inte heller särskilt bra även om just ilskan inte var det största problemet då, vad jag vet.

Okej, hur gammal är han?

vickyc skrev:Han vägrar kontakt med psykiatrin och han vägrar terapi men har haft kontakt förut, när han var yngre.

Det gjorde jag också till jag blev tvångsomhändertagen. Jag vet att det är svårt att omfamna hjälp man får när måendet är i botten, särskilt i kombination med AS och man tycker att förändringar är obehagliga, det är lätt att man blir defensiv och så har man ytterligare ett psykotiskt utbrott. Men man förstör bara för sig själv genom att neka den. För varje gång han sårar någon nära, desto djupare kommer skuldkänslorna att vara rotade när allt väl har lagt sig.

vickyc skrev:Men du tror alltså att det skulle kunna vara hans AS som ligger bakom det, får/fick du samma typ av impulsiva och helt okontrollerbara vredesutbrott?

Det är inget ovanligt att ungdomar med AS får vredesutbrott. (Jag var 14 - 15 år.) Mina föräldrar hade ju kontakt med föräldrar i liknande situation som de. I mitt fall var det en kombination av olika stressfaktorer. AS var en del.

vickyc skrev:Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar, men jag har börjat fundera lite på om han skulle kunna lida av borderline parallellt med AS. Det är ju lite löjligt kanske att spekulera i, men man blir ju fundersam, liksom. Han har sagt att ilskan kommer när han är under press och att det blir någon sorts fight or flight-grej men jag tycker att det har varit så många gånger nu där ingen utsatt honom för någon press och där ilskan tar sådana proportioner att det nästan känns lite... psykotiskt, på något sätt.

Jag har bara asperger och OCD (tvångssyndrom) vad jag känner till. Jag fick själv vredesutbrott av psykotisk karaktär. Gjort en massa saker jag ångrar djupt.

Borderline låter långsökt, men jag tänker inte uttala mig säkert om något.

Kom på några saker till som jag egentligen borde ha skrivit i trådstarten men glömde bort.

Dessa humörsvängningar kommer ofta lika hastigt som de försvinner, men han är samtidigt väldigt långsint. Vad jag menar är att han kan bli explosivt arg och vara det i allt mellan fem och trettio minuter (i sällsynta fall längre) och när han inte är arg längre så är allt helt som vanligt och han vill då i princip inte höra talas om det som nyss hänt utan det är viktigt att man då själv också är som vanligt (annars ser han det som att man vill fortsätta bråka, och då börjar han igen).

Undantaget är om man inte förlåter honom med en gång, utan åker därifrån, insisterar på att prata med honom om det eller om man helt enkelt fortfarande är arg/ledsen trots att han lugnat sig. Då blir han alltså arg igen och därför har han också sagt upp kontakten med många människor i sitt liv (familjemedlemmar, nära kompisar m.m.), eftersom de inte ansett sig ha gjort något fel utan lagt skulden på honom eller har åkt därifrån när han blivit för aggressiv.

Med andra ord (det blev kanske lite ostrukturerat): Om man ber om ursäkt och är snäll mot honom och väntar ut hans ilska så brukar den snabbt gå över och då är allt som vanligt, men man får då inte heller ta upp det med honom igen. Om man inte ber om ursäkt utan åker därifrån eller säger emot honom - även om man gör det lugnt - eller liknande så är han världens mest envisa människa och han kan alltså "hold a grudge" i flera år.

Det kändes viktigt att lägga till för att ge en tydligare bild av problemet.

rdos skrev:
Jag tror det hör mer ihop med ADHD än AS.

Ja, det finns vissa andra tecken på ADHD också hos honom, tror jag.

CarolusRex skrev:

vickyc skrev:Han bor med sin pappa för tillfället men har bott själv förut också. Det fungerade inte heller särskilt bra även om just ilskan inte var det största problemet då, vad jag vet.

Okej, hur gammal är han?

vickyc skrev:Han vägrar kontakt med psykiatrin och han vägrar terapi men har haft kontakt förut, när han var yngre.

Det gjorde jag också till jag blev tvångsomhändertagen. Jag vet att det är svårt att omfamna hjälp man får när måendet är i botten, särskilt i kombination med AS och man tycker att förändringar är obehagliga, det är lätt att man blir defensiv och så har man ytterligare ett psykotiskt utbrott. Men man förstör bara för sig själv genom att neka den. För varje gång han sårar någon nära, desto djupare kommer skuldkänslorna att vara rotade när allt väl har lagt sig.

vickyc skrev:Men du tror alltså att det skulle kunna vara hans AS som ligger bakom det, får/fick du samma typ av impulsiva och helt okontrollerbara vredesutbrott?

Det är inget ovanligt att ungdomar med AS får vredesutbrott. (Jag var 14 - 15 år.) Mina föräldrar hade ju kontakt med föräldrar i liknande situation som de. I mitt fall var det en kombination av olika stressfaktorer. AS var en del.

vickyc skrev:Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar, men jag har börjat fundera lite på om han skulle kunna lida av borderline parallellt med AS. Det är ju lite löjligt kanske att spekulera i, men man blir ju fundersam, liksom. Han har sagt att ilskan kommer när han är under press och att det blir någon sorts fight or flight-grej men jag tycker att det har varit så många gånger nu där ingen utsatt honom för någon press och där ilskan tar sådana proportioner att det nästan känns lite... psykotiskt, på något sätt.

Jag har bara asperger och OCD (tvångssyndrom) vad jag känner till. Jag fick själv vredesutbrott av psykotisk karaktär. Gjort en massa saker jag ångrar djupt.

Borderline låter långsökt, men jag tänker inte uttala mig säkert om något.

Han är 29 år.

Vill du dela med dig av saker du kunde göra under dina vredesutbrott när de var som värst?

Du har kanske helt rätt i att Borderline är långsökt, jag ska inte låtsas som om jag har särskilt bra koll på det hela, men vill du utveckla på vilket sätt det låter långsökt?

vickyc skrev:

rdos skrev:
Jag tror det hör mer ihop med ADHD än AS.

Ja, det finns vissa andra tecken på ADHD också hos honom, tror jag.

Jo. De personer jag känner som har problem att kontrollera sin ilska har oxå ADHD-drag. Jag tror att det grundläggande problemet för dessa personer ligger i impulskontrollen, som hör ihop med ADHD. Det går liksom inte att resonera med dem när de blivit triggade, utan det får man ta efteråt när det gått över.

vickyc skrev:Han är 29 år.

Okej. När började utbrotten att komma?

vickyc skrev:Vill du dela med dig av saker du kunde göra under dina vredesutbrott när de var som värst?

Finns ingen anledning att gå in på detaljer.

vickyc skrev:Du har kanske helt rätt i att Borderline är långsökt, jag ska inte låtsas som om jag har särskilt bra koll på det hela, men vill du utveckla på vilket sätt det låter långsökt?

Om jag läser kriterierna för Borderline så stämmer det väldigt bra in på mig under min period av vredesutbrott, men jag fick inte den diagnosen, och det stämmer inte in på mig längre. Det är ju svårt att veta om han motsätter sig utredning och behandling. Är det stressrelaterat så går det förmodligen att lindra och förebygga på ett mer smärtfritt sätt än om det hade varit Borderline. Borderline går ju inte över.

Du skrev att dessa utbrott inträffade ibland. Hur ofta är ibland?

CarolusRex skrev:

vickyc skrev:Han är 29 år.

Okej. När började utbrotten att komma?

vickyc skrev:Vill du dela med dig av saker du kunde göra under dina vredesutbrott när de var som värst?

Finns ingen anledning att gå in på detaljer.

vickyc skrev:Du har kanske helt rätt i att Borderline är långsökt, jag ska inte låtsas som om jag har särskilt bra koll på det hela, men vill du utveckla på vilket sätt det låter långsökt?

Om jag läser kriterierna för Borderline så stämmer det väldigt bra in på mig under min period av vredesutbrott, men jag fick inte den diagnosen, och det stämmer inte in på mig längre. Det är ju svårt att veta om han motsätter sig utredning och behandling. Är det stressrelaterat så går det förmodligen att lindra och förebygga på ett mer smärtfritt sätt än om det hade varit Borderline. Borderline går ju inte över.

Du skrev att dessa utbrott inträffade ibland. Hur ofta är ibland?

Vad jag vet har han haft sådana utbrott mer eller mindre i hela sitt liv.

Hur ofta utbrotten inträffar varierar något, ibland är det ett par gånger i veckan, andra gånger kan det gå en månad eller två däremellan. Men generellt skulle jag väl säga en till två gånger i månaden.

Men du har säkert rätt i att det inte är Borderline. Han har ju inte direkt separationsångest, vilket annars verkar vanligt för människor med Borderline, i och med att han snarare säger upp kontakten med människor väldigt lättvindigt istället för att klänga sig fast vid dem.

Men ja, det är jättesvårt att få några svar när han vägrar söka hjälp, förstås. Jag vet inte riktigt vad man ska säga till honom för att gå med på det. Jag och andra vänner och hans föräldrar har försökt prata med honom om det men han blir bara arg och säger att det inte hjälpte honom förut. (Det gjorde det, han blev lugnare, men det förnekar han.)

Tidigare trådar om att ilska och att kontrollera den:

far-du-utbrott-omrostning-t21064.html
ilska-och-asperger-omrostning-t2670.html
hur-ska-man-kontrollera-stress-och-utbrott-t5540.html
raseriutbrott-t36845.html

En del aspergare har tydligen problem att ens visa sin ilska, andra har svårt att kontrollera den. Kan ju höra ihop också, så att man först håller allt inom sig och sedan exploderar.

Tycker det låter som man får gå på tå för den här killen. Man får inte trigga el stressa honom, man får inte säga emot varken under utbrottet el efter och man får inte ens prata om saken.

Jag skulle aldrig klara av en sådan släkting. Men då har jag AS själv och har svårt för att låta bli att säga fel saker, dvs säga vad jag tänker. Om man inte får prata öppet, då kan man lika bra låta bli att umgås med vederbörande, är min inställning. Det blir ju en ständig stress att inte säga "fel" el "för mycket".

Alien skrev:Tidigare trådar om att ilska och att kontrollera den:

far-du-utbrott-omrostning-t21064.html
ilska-och-asperger-omrostning-t2670.html
hur-ska-man-kontrollera-stress-och-utbrott-t5540.html
raseriutbrott-t36845.html

En del aspergare har tydligen problem att ens visa sin ilska, andra har svårt att kontrollera den. Kan ju höra ihop också, så att man först håller allt inom sig och sedan exploderar.

Tycker det låter som man får gå på tå för den här killen. Man får inte trigga el stressa honom, man får inte säga emot varken under utbrottet el efter och man får inte ens prata om saken.

Jag skulle aldrig klara av en sådan släkting. Men då har jag AS själv och har svårt för att låta bli att säga fel saker, dvs säga vad jag tänker. Om man inte får prata öppet, då kan man lika bra låta bli att umgås med vederbörande, är min inställning. Det blir ju en ständig stress att inte säga "fel" el "för mycket".

Tack för trådtipsen, jag ska läsa igenom dem. Jag vet att folk med AS kan få utbrott, det kan jag ju själv få dessutom, men det är det där med att han blir så grym och nästan sadistisk när han är arg (gärna vill straffa, förstöra saker, säga det elakaste han kan komma på och styra och beordra saker, typ utöva makt över människor) och inte viker sig trots att människan han för närvarande är arg på är jätteledsen och gråter/försöker komma bort, samt att han så snabbt säger upp kontakten med människor och vägrar ge sig om inte de bönar och ber om det. Jag har inte riktigt fått bilden från andra med AS att det är särskilt vanligt att det går så långt.

Du har rätt i att det kan bli väldigt jobbigt för omgivningen. Senaste bråket var med mig (vi är styvsyskon och bästa vänner i vanliga fall) och startade när jag inte hörde vad han sa (eller enligt honom: inte lyssnade för att jävlas).

Nåväl, jag kan förstås inte hjälpa honom om han inte vill ha hjälp, men jag blev lite nyfiken på om andra här på forumet har haft liknande erfarenhet av att ha sådana problem med sitt humör.

Jag har diagnosen explosivt humör, hade det från första början av mitt liv. Fick centralstimulerande mot det. Något som hjälpte väldigt bra. Idag är dom explosiva utbrotten borta, men jag tar fortfarande centralstimulerande mot ADHDn, så jag vet ju inte om dom verkligen är borta eller bara dämpade av medicinen.

Något att tänka på är att utbrotten är oerhört energikrävande och just det att man tappar effekt så kan det vara svårt att lugna ner sig eftersom det också kräver ett visst mått av energi.

vickyc skrev:

Alien skrev:Tidigare trådar om att ilska och att kontrollera den:

far-du-utbrott-omrostning-t21064.html
ilska-och-asperger-omrostning-t2670.html
hur-ska-man-kontrollera-stress-och-utbrott-t5540.html
raseriutbrott-t36845.html

En del aspergare har tydligen problem att ens visa sin ilska, andra har svårt att kontrollera den. Kan ju höra ihop också, så att man först håller allt inom sig och sedan exploderar.

Tycker det låter som man får gå på tå för den här killen. Man får inte trigga el stressa honom, man får inte säga emot varken under utbrottet el efter och man får inte ens prata om saken.

Jag skulle aldrig klara av en sådan släkting. Men då har jag AS själv och har svårt för att låta bli att säga fel saker, dvs säga vad jag tänker. Om man inte får prata öppet, då kan man lika bra låta bli att umgås med vederbörande, är min inställning. Det blir ju en ständig stress att inte säga "fel" el "för mycket".

Tack för trådtipsen, jag ska läsa igenom dem. Jag vet att folk med AS kan få utbrott, det kan jag ju själv få dessutom, men det är det där med att han blir så grym och nästan sadistisk när han är arg (gärna vill straffa, förstöra saker, säga det elakaste han kan komma på och styra och beordra saker, typ utöva makt över människor) och inte viker sig trots att människan han för närvarande är arg på är jätteledsen och gråter/försöker komma bort, samt att han så snabbt säger upp kontakten med människor och vägrar ge sig om inte de bönar och ber om det. Jag har inte riktigt fått bilden från andra med AS att det är särskilt vanligt att det går så långt.

Du har rätt i att det kan bli väldigt jobbigt för omgivningen. Senaste bråket var med mig (vi är styvsyskon och bästa vänner i vanliga fall) och startade när jag inte hörde vad han sa (eller enligt honom: inte lyssnade för att jävlas).

Nåväl, jag kan förstås inte hjälpa honom om han inte vill ha hjälp, men jag blev lite nyfiken på om andra här på forumet har haft liknande erfarenhet av att ha sådana problem med sitt humör.

Alla är ju olika. Det är mycket vanligt både bland "folk med" Asperger och ADHD att de får olika former av utbrott och blir destruktiva på olika sätt. En sådan människa mår sannolikhet inte bra. Verkligen inte lätt att hantera. Hur ska man kunna avgöra hur en anan persons inre verklighet ser ut? Och vad ska man själv göra? Alla är olika som sagt och det är svårt att förhålla sig till över lag, tycker jag.

Själv har jag fått och får ibland fortfarande olika former av utbrott, men det är väldigt sällan det handlar om ilska. Oftast har det snarare handlat om att jag blivit ledsen för någonting.

Alien skrev:Tidigare trådar om att ilska och att kontrollera den:

far-du-utbrott-omrostning-t21064.html
ilska-och-asperger-omrostning-t2670.html
hur-ska-man-kontrollera-stress-och-utbrott-t5540.html
raseriutbrott-t36845.html

En del aspergare har tydligen problem att ens visa sin ilska, andra har svårt att kontrollera den. Kan ju höra ihop också, så att man först håller allt inom sig och sedan exploderar.

Tycker det låter som man får gå på tå för den här killen. Man får inte trigga el stressa honom, man får inte säga emot varken under utbrottet el efter och man får inte ens prata om saken.

Jag skulle aldrig klara av en sådan släkting. Men då har jag AS själv och har svårt för att låta bli att säga fel saker, dvs säga vad jag tänker. Om man inte får prata öppet, då kan man lika bra låta bli att umgås med vederbörande, är min inställning. Det blir ju en ständig stress att inte säga "fel" el "för mycket".

Precis. Håller med. Sen det där med vad man ska säga och inte ... är jättesvårt, tycker jag. Man ska inte slå på sig själv för att man säger saker man inte borde, man ska acceptera sig själv och lära sig att människor är olika och olika människor reagerar på olika sätt, men samtidigt på samma gång bör man tänka på vad man säger och se om det är något man kan ändra på. Det låter vettigt i skrift, men i verkligheten har jag aldirg lyckats hitta balansen.

En och annan "melth down" har man väl haft genom åren, men inte lika mycket som en ung aspiekille jag känner, som när han blir helt förtvivlat ilsken och lessen spränger han gamla bilvrak i luften. Han säger att efteråt känner han sig lättad och ilskan har försvunnit, är lite ängslig för honom ibland, har bett honom sluta med dessa fånerier innan någon kommer till skada...

vickyc skrev:Man brukar ju tala om att en del har svårt att kontrollera sina känslor. Jag undrar om någon här på forumet upplevt att det ibland är helt omöjligt att kontrollera känslor av ilska och frustration.

Jag gissar att de flesta varit med om (både människor med och utan NPF) att man blivit frustrerad och arg och haft lust att skrika och göra både det ena och det andra, utan en tanke på vilka konsekvenser det kan få för en själv och ens omgivning, och man kanske "släpper tyglarna" lite grand, skriker till eller kastar ett glas i golvet, men sedan biter man ihop och kontrollerar sig själv.

Vad jag undrar är alltså om ni varit med om - kanske flera gånger - att ni struntat i alla konsekvenser och bara handlat helt enligt era impulser, så att ni varit våldsamma eller sagt hemska saker till er familj eller er omgivning, typ att ni vill att de ska dö eller liknande. Och att det då i det läget inte har gått att resonera med er alls och att det inte hade spelat roll om någon ni vanligtvis brydde er om panikslaget grät och bad er sluta.

Det finns en människa jag bryr mig om som har Asperger och som beter sig på det sättet ibland, och jag undrar om det är vanligt bland andra med Asperger eller om det är något annat som får honom att göra på det sättet. Det är ofta känslor av frustration som utlöser det för honom, men det kan vara allt ifrån att någon inte hör vad han säger till att någon har en annan åsikt än honom angående något trivialt. I det läget spelar det ingen större roll om man argumenterar emot eller om man lämnar personen ifred. Visst, lämnar man honom ifred så ångrar han sig efter ett tag och lugnar ner sig, men tills han lugnat sig så kommer han efter en och säger elaka saker, ger order (gör si, gör så, gråt inte) och hotar att t.ex. förstöra ens saker om man inte gör som han säger.

Jag har själv AS, men upplever ändå att jag i slutändan kan kontrollera eventuell ilska innan den går allt för långt.

Låter definitivt som en form av självdestruktivitet eller rent utav självhat.

vickyc skrev:I det läget spelar det ingen större roll om man argumenterar emot eller om man lämnar personen ifred.

Naturligtvis inte. Inget av det innebär ju att du erkänner dig besegrad och kapitulerar förbehållslöst.

EDIT:

vickyc skrev:[N]är han inte är arg längre så är allt helt som vanligt och han vill då i princip inte höra talas om det som nyss hänt utan det är viktigt att man då själv också är som vanligt (annars ser han det som att man vill fortsätta bråka, och då börjar han igen).

Min kursivering
Naturligtvis igen. Fortsätter du gnabba om det så har han ju inte vunnit.

vickyc skrev:[H]an vägrar söka hjälp, förstås.

Igen; naturligtvis. Särskilt med tanke på det följande.

vickyc skrev:Jag och andra vänner och hans föräldrar har försökt prata med honom om det men han blir bara arg och säger att det inte hjälpte honom förut. (Det gjorde det, han blev lugnare, men det förnekar han.)

Han kanske blev lugnare men det löste inte problemet - och i och med det så blev det förmodligen snarast värre för honom. Han blev ju en lögnare också (påtvingat/övertalad).

nallen skrev:

vickyc skrev:I det läget spelar det ingen större roll om man argumenterar emot eller om man lämnar personen ifred.

Naturligtvis inte. Inget av det innebär ju att du erkänner dig besegrad och kapitulerar förbehållslöst.

EDIT:

vickyc skrev:[N]är han inte är arg längre så är allt helt som vanligt och han vill då i princip inte höra talas om det som nyss hänt utan det är viktigt att man då själv också är som vanligt (annars ser han det som att man vill fortsätta bråka, och då börjar han igen).

Min kursivering
Naturligtvis igen. Fortsätter du gnabba om det så har han ju inte vunnit.

Men menar du att omgivningen ska ge honom rätt, kapitulera och kräla för honom? Dvs i praktiken ljuga att han har rätt fast han har fel (det är fel att få utbrott mot alla som tycker annorlunda).

Så kan man behandla ett hysteriskt litet barn, säg inte emot. Men små barn brukar bli äldre och förståndigare.

Alien skrev:Men menar du att omgivningen ska ge honom rätt, kapitulera och kräla för honom?

Det är väl upp till var och en att välja, jag försökte förklara hur det kanske ser ut från hans synvinkel.

EDIT: fast, det är djävligt larvigt att tro att man bara kan släppa en diskussion om man inte kan bevisa att man har rätt.

Men om båda anser att de har rätt kan ju en diskussion aldrig upphöra. Ibland får man enas om att vara oense. Annars råkar man ständigt i strid om stort och smått (och ingen orkar med en). Att höja rösten och kasta sönder saker omkring sig är heller inget bevis.

Och hur kan det någonsin vara rätt att vara våldsam och hota sin familj? En sak är om man inte kontrollera sig, men att inte ens efteråt vilja diskutera t ex hur detta ska förhindras nästa gång.

Enda utvägen verkar att fly när han blir arg. Har han vunnit diskussionen då?

Du verkar förstå honom, men du har inget förslag på vad omgivningen ska göra för att nå fram till honom?

Alien skrev:Men om båda anser att de har rätt kan ju en diskussion aldrig upphöra.

Om båda anser sig ha rätt och de inte är ense så har minst en av dem fel. Det är bara att reda ut vad som faktiskt är sant.

Alien skrev:Att höja rösten och kasta sönder saker omkring sig är heller inget bevis.

Korrekt.

Om man diskuterar vad som är bästa musik, och den ena säger klassisk musik och den andra death metal, så har ju båda rätt för sin egen del. Det går inte att "reda ut" vem som har rätt och vem som har fel.

Om en son skriker till sin mor när hon påpekar att han talat i timmar i telefon "håll käften, din jävla hora, jag ringer så mycket jag vill!", hur ska man då komma fram till vad som är rätt? Resultatet blir att modern ibland måste fly ur huset eftersom sonen vill bevisa sin rätt genom att slå henne sönder och samman.

Alltså problemet är ju om ena parten inte klarar av att kompromissa och lyssna på den andra. Den som är våldsammast bestämmer.

Patentlösningen när man inte kommer överens brukar vara "prata om det". Men när ena parten vägrar ...

Oresonlighet, envishet och långsinthet kanske är tecken på AS. Problemet är att han verkar sakna sjukdomsinsikt. Hur hjälper man den som vägrar inse att han behöver hjälp?