Jag fick diagnosen AS för ungerfär ett år sen, och jag har inte tänkt mycket mer på det-- det finns ju så klart vissa typiska AS-grejer som utmärker sig lite extra hos mig, men det är saker som har funnits hos mig hela livet, så för mig har det aldrig varit en stor del, så det enda jag är i behov av är boendestöd, och enligt läkarna behöver jag ingen medicinering.

Men nu så verkar jag uppleva både ångest och paranoia. Bl.a dödsångest där jag får för mig att jag kommer att falla ihop och dö om jag reser mig och går till toaletten, eller att jag somnar och aldrig mer kommer att vakna. Jag känner mig extra utstött av vänner och får hela tiden för mig att ingen vill ha mig i närheten, och att jag lika gärna kan försvinna. Det skrämmer mig nåt så fruktansvärt mycket, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Borde jag prova på medicinering? Skulle det hjälpa nåt alls?

Hej Sazzynation! Kan blott tala från egen erfarenhet nu jag skulle säga att sådana tankar om kommer och går i olika perioder. Ibland kommer de av sig själva, ibland triggas de av någon händelse eller sak man nyligen upplevt (positiv som negativ). Jag har aldrig tagit några mediciner; förövrigt är jag emot alla former av tablettknaprande. Istället har jag lärt mig att leva med det. Men när de här tankarna kommer gäller det att kunna behålla lugnet och tänka rationellt, att de här tankarna bara är en dum inbillning. Försök slå ifrån dig dem, tänk positivt istället. Hjälper mig i alla fall.

Jag önskar att det vore så enkelt att bara leva med det. Försöker tänka på annat, lite mer positiva grejer och distrahera mig själv med massa annat, men det funkar inte. Har även provat på Meditering och Mindfulness, men det är bara en temporär lösning som varar en stund innan allt kommer tillbaka igen.

Den mänskliga hjärnan är en vacker maskin men ibland felar den... Jag är själv fullständigt övertygad om att jag kommer bli överkörd av bil när jag är ute och går. Varje gång jag ser en bil som passerar eller om jag ska gå över gatan gör jag en sannolikhetsbedömning i huvudet hur stor risken är att jag ska bli överkörd. Men efter att ha gjort detta i X antal år nu kan jag enbart konstatera att jag ännu inte har blivit överkörd. Med sådan vetskap i bagaget kan jag med enkel logik avfärda inbillningarna när de kommer.

Däremot har jag vid besök i Göteborg varit nära två gånger att bli överkörd av de här spårvagnarna. Lyckoost mig att jag inte bor i Göteborg.

Ingen annan som har erfarenhet av att bekämpa de här j*vla inbillningarna i huvudet?

Jag får alltid såna inbillningar när jag åker bil. Tror alltid att nåt ska hända och att jag ska dö, och då funderar jag på hur det ska gå för mina stackars katter och min hund som går ovetandes hemma Sen sker det alltid när jag ska lägga mig. Jag är livrädd för att somna och tror att jag aldrig ska vakna igen, och då kommer hjärtklappningarna. Skitjobbigt.

När jag sova blir det likande för mig också ibland. Dels kan hjärtat börja rusa, den kan även vara som om att man får ett eller flera dolkhugg lite varstans i kroppen. Och precis när John Blund ska komma och man ska till och somna då vaknar man tvärt i hela kroppen och bara skriker av rädsla inför att dö. Inte roligt.

Om du har dödsångest så kanske du behöver medicin.

Det är nog bäst att ta det lugnt om man har paranoia och panikångest.