Har familj, fru och två barn i övre tonåren. Frun är sjukligt social, min son är också väldigt social, min dotter är mitt emellan mig (subklinisk men hatar allt socialt, ögonkotakt och sånt) och frugan. De är mina bästa vänner, är grymt glad för att ha en familj. De får gå på sina fester och grejer själva.

Sen har jag ett antal kompisar (4 när jag tänker efter) som jag träffar regelbundet, säg tre gånger om året och pratar väldigt förtroligt med, folk man kan hoppa över trevlighetsfasen med. En polare bor på Öland, gillar att åka och hälsa på några dagar. Enda människan jag kan vara ganska avslappad med. Alla killar. Har aldrig haft en tjej som vän, det skulle jag väldigt gärna vilja ha, men det är nog omöjligt.

Fyra.

xxxxx skrev:Ni som inte träffar folk alls. Sitter ni bara ensamna inne och isolerar er? Jag skulle känna mig sjuk av det. Hoppas ingen tar illa upp när jag skrev så nu. Isåfall får jag be om ursäkt i förväg.

Inte tar jag illa upp men jag undrar vad du gör här. Frugan och barnen var bortresta i tre veckor över julen, var ensam hemma, kunde gå tre-fyra dagar i sträck utan att säga ett ord, underbart. Det finns så mycket nyttigt och roligt att pyssla med. Är du en NS på safari bland freaksen...?

Jag har för närvarande två killkompisar (båda har Asperger). Träffar någon av dem kanske en gång varje månad eller mer sällan.

Skulle gärna ha tjejkompisar, men tjejer blir väl rädda för mig, då jag har så grabbig humor.

elle skrev:

alixha skrev:Jag har nu bantat ner till 1 vän som verkligen är en vän

Det är ett skatt alltså något värdefullt att ha en vän som verkligen är en vän.

Absolut! Det är svårt att hitta.

Jag hade en sådan vän nyligen, men hon har borderline och hon blev liksom deprimerad och tog allt jättepersonligt och slutade logga in. Det var lite jobbigt, för hon var verkligen jättesnäll. Vi pratade intensivt i ca 2 månader och hon var så vacker (koreanskt utseende, mullig) och hon sjöng som en ängel, medan hon spelade ukulele. Hon bor på Guam. Saknar henne.

Kan ev ha 4 vänner plus en kontaktperson. Annars är jag ensam. Har ingen pojkvän längre.

Jag har i dagsläget ca 2 riktigt nära vänner, pojkvän inräknad. Skulle kunna ha ännu fler, men har utöver redan svårigheten att skaffa vänner även svårt att behålla dem. Har tragiskt nog fleeeertalet spruckna vänskaper i bagaget..

Ytliga vänner och bekanta har jag däremot extremt många av. Har (otippat för att vara aspie kanske) ett väldigt stort bekantskapsnätverk. Jag hatar att socialisera, men är väldigt duktig på det och har "lärt" mig hur man gör. Det är ju precis som att spela teater och tar som ni säkert förstår väldigt mycket energi från mig. Det finns inget som gör mig så utmattad som att mingla, trots mina färdigheter inom det. Kan inflika att de flesta kompisar jag har är killar och det är oftast killar jag kunnat känna mig mest avslappnad med. (Är själv tjej).

Skulle så otroligt gärna vilja ha fler nära vänner.. Och då menar jag vänner. Någon att invecklat på detaljnivå i timtal prata om specialintressen med. Eller sitta tyst i timmar med, utan att det känns konstigt. Någon man kan ge ett ärligt svar till, när den ber om det - utan att den då bli sur eller upprörd. Någon man kan sms:a långa noveller med.. och slippa prata i telefon med (har världens telefonskräck).

Bestla skrev:

Puzzle skrev:Nja, dom är mer intressanta som apor eller kaniner. Man kan sitta i sitt lugna hörn och observera hur dom beter sig...

Precis! NT-människor är en intressant art! Jag borde blivit antropolog så kanske jag förstått mig på dem.

För egen del märker jag att jag fastnar på ett plan, i relationen, kommer inte vidare.
Tex på jobbet när det börjat nya. Till en början upplever jag att jag är likadan som de andra, pratar lika mycket och nära med de nya kollegorna. Sedan, utan att jag märkt när var och hur, så är de andra helt plötsligt mycket förtroligare, planerar saker utanför jobbtid, har interna skämt som jag inte fattar osv.

En del sorg i det konstaterandet, för jag förstår ju att jag missar något. Men jag uppehåller mig inte i sorgen, ingen idé att lägga energi på det. Det är mer ett konstaterande att det är så det känns när jag upptäcker att de andra gått vidare i relationen. Då sitter jag där och iakttar och försöker förstå vad jag missade

Wow... Det här inlägget satte identiska ord på mina upplevelser och tankar. Tack!

RapeRegs skrev:

sugrövmanövern skrev:Ej heller de sociala färdigheter som behövs för att etablera och behålla nya kontakter.

Man blir snäll av pepparkakor. Du kanske ska pröva?

Måste fråga vad du menar med det där, har typ undrat det varje gång jag snubblat över inlägget. Är jag ensam för att jag är elak menar du?

Ja, synes det er vanskelig å få venner, og har heller ingen.

Helst ville jeg hatt en venninne, men har ingen.

Jag har en vän utöver familjen. Så har det alltid varit.

Har nog fler än vad jag själv tror, även om jag kan känna mig oerhört ensam ibland.

nitisk skrev:

Bestla skrev:Precis! NT-människor är en intressant art! Jag borde blivit antropolog så kanske jag förstått mig på dem.

För egen del märker jag att jag fastnar på ett plan, i relationen, kommer inte vidare.
Tex på jobbet när det börjat nya. Till en början upplever jag att jag är likadan som de andra, pratar lika mycket och nära med de nya kollegorna. Sedan, utan att jag märkt när var och hur, så är de andra helt plötsligt mycket förtroligare, planerar saker utanför jobbtid, har interna skämt som jag inte fattar osv.

En del sorg i det konstaterandet, för jag förstår ju att jag missar något. Men jag uppehåller mig inte i sorgen, ingen idé att lägga energi på det. Det är mer ett konstaterande att det är så det känns när jag upptäcker att de andra gått vidare i relationen. Då sitter jag där och iakttar och försöker förstå vad jag missade

Wow... Det här inlägget satte identiska ord på mina upplevelser och tankar. Tack!

Precis så är det för mig också.
Undrar vad det är för magiskt som sker människor emellan som tar dem till nästa fas i kontakten. Skulle vara intressant att veta - någon som känner sig hågad att ta reda på det och starta en tråd om saken?

On topic: Jag har två nära vänner och enorma mängder bekanta. Bekantingarna är så många och jag har så taskigt minne så jag glömmer ofta av vilka de är och hur jag känner dem...det är inte helt bra för den fortsatta relationen.

Jag vet inte riktigt vad som menas med en vän. Jag har flickvän och jag äter lunch med hennes tjejgäng varje dag och skojar med dem och skickar ibland bilder eller emoticons på sociala nätverk med dessa personer. Har känt dem länge och känner också att jag bryr mig om dem och tycker mycket om ett par av dem och vi har haft en del upplevelser och semesterturer tillsammans.

Men vi pratar inte samma språk så det går inte att ha några djupare konversationer utan tolk annat än att skämta och skoja för det mesta. Sen är det väl kanske inte som att jag skulle träffa dem och umgås om inte min flickvän var där. Men min flickvän anser jag också vara min vän, så jag har iaf 1 vän.

En bra vän som jag tyvärr inte har mycket kontakt med och som bor långt bort.
Man känner att ha någon att umgås med ibland betyder oerhört mycket.

Jag håller helt med Trådstartaren här.
Jag har ett jobb som kräver att jag är väldigt social, och är bra på att anpassa mig oftast. Jag är också väldigt intresserad av andra människor. Det handlar mer om huruvida en interaktion är krävande av mig eller inte. Om jag "får ut" något av utbytet eller inte. När det är nära vänner kan jag slappna av mer och då är det inte lika ansträngande, det är mer formella tillställningar eller ytliga bekantskaper som är jobbiga :/

Jag har många vänner, kanske ett 20-tal som jag tycker om att umgås med och kanske 5 som jag anser som "nära". Jag träffar vissa av dem ofta på grund av jobbet, och andra pratar jag ofta med genom sociala medier. Jag träffar vänner iallafall någon gång i månaden på mitt eget initiativ.

Lyllosar, jag är bara kompis med städroboten...

Min absolut närmaste vän flyttade tillbaka till vår hemstad för några veckor sedan, det känns riktigt tungt att vara 40 mil bort från henne igen. Senast var för 5 år sedan och det blev så jobbigt att jag flyttade till henne (Norrköping, där jag bor nu). Ska försöka åka hem så ofta som möjligt så att vi kan ses. Och jag vet att hon kommer besöka Norrköping rätt ofta, så då ska hon sova på vår bäddsoffa.

Försöker bonda med hennes ex, vi bodde ihop i ett år och har alltid kommit bra överens. Min sambo gillar honom också, det var hans idé att vi skulle försöka bli polare med honom

Beror på hur man definierar vänner. Om det är personer man kan umgås med och som man känner utan och innan som man inte tröttnar på och som inte dömer en som faktiskt kan ta kontakt med mig utan att jag har bett dem ringa mig. Då har jag bara en sådan vän. Jag har haft många kompisgäng men dem har av olika anledningar försvunnit ur mitt liv. Ibland pga mitt egna fel ibland har dem varit de skyldiga.

Inga

Inga min sociala förmåga är värdelös, klarar inte av att hålla kontakten med folk.

Har för några månader sedan börjat socialisera med folk som inte är min familj, innan dess satt jag i princip 2-3 år hemma framför datan utan att träffa en enda person i min ålder.

Nu har jag 6 kompisar som jag umgås med flera gånger i veckan.

Det var dock gamla kompisar från 1:an i grundskolan och en av dem är min granne.
Har inte skaffat än enda ny kompis på 4 år ungefär.

Hej !



Jag har några vänner ifrån kyrkan och den revy jag varit med i , i olika omgångar