Hej alla aspergare!

Jag är ny medlem här, och även ny i ett samboförhållande. Jag är nyfiken och fundersam över hur ni har fått sambolivet att fungera, eller om ni rentav inte fått det att fungera?

Innan jag blev sambo levde jag ett relativt aktivt liv och gick på fester varje helg. Nu när jag lever med min sambo orkar jag aldrig hitta på något, som att träffa andra kompisar eller gå på fester eller andra sociala evengemang. Min egen teori kring detta är att min sambo omedvetet, trots att jag älskar honom, tar all min energi. Vad tror ni om det?

Efter att min sambo och jag flyttade ihop så har min energi till rätt mycket förminskats.. Jag har ett större behov av sömn till exempel.

Även något så banalt som inredning kan förstöra väldigt mycket psykiskt för mig. Jag vill ha det vitt överallt, och mår dåligt av färger och avvikande prylar. Något så fjantigt som att han ställer schampoflaskor och hänger badlakanen snett stressar mig något enormt.

Jag älskar den här killen, men känner hur jag börjar bli allt mer och mer stressad under samma tak, samtidigt som mer och mer energi försvinner från mig.. Just nu är jag mest apatisk. Är för tillfället arbetslös, men det är nog lika bra, för jag orkar inte göra någonting. Sover mest, tittar på tv, läser om saker som intresserar mig, och så fortsätter det.

Kan ni snälla dela med er av era tankar och erfarenheter! Jag börjar gå i tankarna kring att göra slut med honom p gr av detta, och behöver verkligan tala med någon/några...

Hej nitisk och välkommen till forumet.

Har du och din sambo nyligen träffats? Hur kommer det sig att din ork är slut, har det med förväntningar (hans, dina) på ert förhållande att göra? Har han sagt ifrån till dig att han inte vill gå på fester? Mitt tips är att ni pratar igenom detta med att du upplever att han tar energi från dig. Jag har själv levt i några stycken samboförhållanden, några lyckliga, andra väldigt olyckliga, och när det gäller de olyckliga så tog de slut av den "enkla" anledningen att det inte gick att hålla någon dialog om sådant som hade med själva relationen att göra.

Hoppas mitt svar är till hjälp.

Har upplevt samma sak med i stort sett samtliga förhållanden jag haft, det blir lixom ingen energi kvar för socialiserande med folk, man är mätt på träffa folk i någon högre utsträckning, gissar att sådana som vi ofta är mer lämpade för särboförhållanden.

Man bör nog annars göra klart att man behöver mera egentid, något som är svårdefinierat för NT:folket som tvärt om kan få energi med mycket folk omkring sig hela tiden...

antonius skrev:gissar att sådana som vi ofta är mer lämpade för särboförhållanden.

Jag skulle säga motsatsen.

Vi har inte ork och sociala uthålligheten att ha ett särboförhållande. Vi behöver stabila vardagliga och rutinmässiga förhållanden.

Kanske vissa av oss måste välja mellan partner eller vänner?

Det verkar iaf som TS skulle trivas bättre som särbo. Åtminstone låter det som om TS behöver ett eget rum, som hon kan inreda precis som hon vill och dit hon kan dra sig tillbaka ibland när det blir för mycket. Men det kräver tillräckligt stor lägenhet, alltså en kostnadsfråga. Det är också frågan om hur sambon skulle uppta det; han kanske skulle känna sig avvisad och ensam.

Några andra trådar om att vara sambo:

att-vara-gift-leva-sambo-t18405.html
hur-trivs-ni-som-sambo-t25403.html
asperger-och-sambo-enkat-t22480.html

nitisk skrev:Hej alla aspergare!

Jag är ny medlem här, och även ny i ett samboförhållande. Jag är nyfiken och fundersam över hur ni har fått sambolivet att fungera, eller om ni rentav inte fått det att fungera?

Innan jag blev sambo levde jag ett relativt aktivt liv och gick på fester varje helg. Nu när jag lever med min sambo orkar jag aldrig hitta på något, som att träffa andra kompisar eller gå på fester eller andra sociala evengemang. Min egen teori kring detta är att min sambo omedvetet, trots att jag älskar honom, tar all min energi. Vad tror ni om det?

Efter att min sambo och jag flyttade ihop så har min energi till rätt mycket förminskats.. Jag har ett större behov av sömn till exempel.

Även något så banalt som inredning kan förstöra väldigt mycket psykiskt för mig. Jag vill ha det vitt överallt, och mår dåligt av färger och avvikande prylar. Något så fjantigt som att han ställer schampoflaskor och hänger badlakanen snett stressar mig något enormt.

Jag älskar den här killen, men känner hur jag börjar bli allt mer och mer stressad under samma tak, samtidigt som mer och mer energi försvinner från mig.. Just nu är jag mest apatisk. Är för tillfället arbetslös, men det är nog lika bra, för jag orkar inte göra någonting. Sover mest, tittar på tv, läser om saker som intresserar mig, och så fortsätter det.

Kan ni snälla dela med er av era tankar och erfarenheter! Jag börjar gå i tankarna kring att göra slut med honom p gr av detta, och behöver verkligan tala med någon/några...

Bam, det var en bullseye på mig.
Älskar min sambo, över allt annat.
Det slog mig dock idag att jag knappt träffar mina vänner längre, inte för att jag inte kan, jag lyckas bara inte få in det i mitt liv.

När jag under en period hade det jobbigt med en hel del saker i mitt inre sade jag till hustrun "nu har jag egentid, och jag säger till när jag är kontaktbar igen". Från en till ett par, tre timmar senare var jag "ute ur min bubbla" igen. Det räddade massor av min psykiska hälsa.

Något samboförhållande har jag aldrig varit i närheten av, men jag upplever det rakt tvärtom på alla punkter att jag känner att jag får mindre energi av att vara ensam och skulle få mycket mer energi av att bo med någon annan.

Fenren skrev:

antonius skrev:gissar att sådana som vi ofta är mer lämpade för särboförhållanden.

Jag skulle säga motsatsen.

Vi har inte ork och sociala uthålligheten att ha ett särboförhållande. Vi behöver stabila vardagliga och rutinmässiga förhållanden.

Ja det är ju så, ibland fungerar det för somliga, medan en del bara har det oharmoniskt. Är man tursam och hittar en syskonsjäl att leva tillsammans med kan det naturligtvis funka hur bra som helst...

cloudsurfer79 skrev:Bam, det var en bullseye på mig.
Älskar min sambo, över allt annat.
Det slog mig dock idag att jag knappt träffar mina vänner längre, inte för att jag inte kan, jag lyckas bara inte få in det i mitt liv.

Precis. Jag orkar inte heller med alla delarna. Jag försöker just att bygga upp lite kontakter igen och kanske kan min man och jag har några nya gemensamma vänner också. Men det är ju nästan slump och tur om man umgås med samma människor. Eller snarare - det finns väl många NTs som gör så, men de umgås mer med folk också, vilket ökar chansen.

Fenren skrev:

antonius skrev:gissar att sådana som vi ofta är mer lämpade för särboförhållanden.

Jag skulle säga motsatsen.

Vi har inte ork och sociala uthålligheten att ha ett särboförhållande. Vi behöver stabila vardagliga och rutinmässiga förhållanden.

Det håller jag med om, känner likadant. Det bästa man kan göra då är väl att komma till någon slags bra lösning/kompromiss med sin partner, så att båda kan vara hyfsat nöjda.

Nitisk: Jag tror du får prata öppet med honom om det och så får du göra en lista med dem sakerna som är problem för dig. Ni får helt enkelt försöka ha kreativa lösningar. Kanske kan man ha var sitt rum? Ibland är det bättre om man flyttar till en ny lägenhet och gör från början så att båda är nöjda. Det blir ofta knepigt när den ena flyttar in hos den andra.

Jag kanske var naiv, gillade att knulla men avskydde kontakten

Jag har varit singel i typ hela mitt vuxna liv och har alltid sagt att bara jag får en partner att bo ihop med så kommer allt i livet att bli så mycket bättre för mig och folk har alltid sagt att "Nej, så enkelt funkar det inte" - även här på detta forum. Men jag hade helt rätt. Sen jag blev sambo med min partner (NT) så har jag plötsligt fått mycket mer energi, fått lättare att komma igång med grejer och blivit allmänt mer harmonisk. Men jag känner inte igen mig helt och hållet i AS heller även om jag tyvärr har den diagnosen. Jag får energi av att umgås med andra människor och ha folk omkring mig.

Men om ts snarare blir dränerad på energi av sociala kontakter så borde du kanske prata med sambon om att du behöver lite egentid? Tänker också på följande du skrev:

nitisk skrev:Jag älskar den här killen, men känner hur jag börjar bli allt mer och mer stressad under samma tak, samtidigt som mer och mer energi försvinner från mig.. Just nu är jag mest apatisk. Är för tillfället arbetslös, men det är nog lika bra, för jag orkar inte göra någonting. Sover mest, tittar på tv, läser om saker som intresserar mig, och så fortsätter det.

Att gå hemma och vara arbetslös kan verkligen göra en både apatisk och stressad. Jag har varit där själv under långa tider ibland och det tog verkligen all energi från en. Att man inte ids inte göra någonting och därmed också tappar ork. Är du säker på att det du känner har med din sambo att göra och inte med arbetslösheten?

Jag har ett samboförhållande sedan snart ett år tillbaka och en förutsättning för att klara det har varit att partnern förstår och respekterar behovet av att jag behöver eget utrymme i relationen. Tack och lov har hon samma behov. Vi kan befinna oss i samma rum och göra våra sysslor i timmar utan att vara på varandra det minsta. Vi har både bestämda åsikter hur vi vill ha det inredningsmässigt vilket vi har löst genom att hon får ha sin hörna och jag får ha min (där vi har våra skrivbord samt förvaringsmöbler).

Annars håller jag med föregående talare att sitta hemma och glo på TV utan att ha något meningsfullt att göra upplevs av många som stressigt och deprimerande. Fundera över vad exakt är det som hindrar dig från att göra saker, vad det är som tar din energi? Är det verkligen din partner som får dig att känna så eller kommer det från dig själv?

nitisk skrev:Även något så banalt som inredning kan förstöra väldigt mycket psykiskt för mig.

Sånt är viktigt för mig också.

Gillar när det är ordning och avskyr plotter och när det är slumpvist ansamlade prylar.
Föredrar dova, varma färger.
Prylar i gedigen, enkel, klassisk design.
Naturmaterial.

Eftersträvar en sober känsla, gillar inte barnsliga, "lekfulla" och färgglada detaljer i inredningen.
Det får gärna vara dunkelt belyst.

Om jag inreder på ett sätt jag trivs med mår jag bra av det och jag störs lätt av hur andra har det hemma.
Det värsta som finns är hem med småbarn i familjen; en massa plastleksaker, lego, blöjpaket och nappar och grejer överallt. Samt obligatoriskt klet och kladd på stolar och handtag.

KrigarSjäl skrev:

nitisk skrev:Även något så banalt som inredning kan förstöra väldigt mycket psykiskt för mig.

Sånt är viktigt för mig också.

Gillar när det är ordning och avskyr plotter och när det är slumpvist ansamlade prylar.
Föredrar dova, varma färger.
Prylar i gedigen, enkel, klassisk design.
Naturmaterial.

Eftersträvar en sober känsla, gillar inte barnsliga, "lekfulla" och färgglada detaljer i inredningen.
Det får gärna vara dunkelt belyst.

Om jag inreder på ett sätt jag trivs med mår jag bra av det och jag störs lätt av hur andra har det hemma.
Det värsta som finns är hem med småbarn i familjen; en massa plastleksaker, lego, blöjpaket och nappar och grejer överallt. Samt obligatoriskt klet och kladd på stolar och handtag.

Tack för trevligt inlägg! Angående barnrum så har jag tänkt i liknande banor, haha! Vettefan hur det ska bli (inredningsmässigt) den dagen jag mot förmodan skulle få barn. Jag skulle bli tokig på eventuella tramsiga pryttlar, irriterande kulörer och för att inte tala om den ev utspridningen av alla dessa färgglada leksaker... En materiell explosion av allt mitt synfält inte klarar av!

Klarar inte heller av sånt.

Mitt val är att inte skaffa barn.

Att ha barn är att leva i ständigt kaos, det är att ha ständig jour.

När jag började träffa min nuvarande sambo så berättade han inte att han hade asperger och add, men jag tänkte inte mera på de. Efter 6 månader då väl började han berätta lite smått om sina diagnoser och jag blev lite ledsen först att han hade undanhållt de för de kanske skulle vara lättare att förstå honom och hur han tänkte för jag hade berättat för honom att jag har jobbat tidigare som personlig assistent för personer med asperger. Men han ville inte att de skulle bli något hinder genom att inte berätta.

Till en början gick det bra men sen så började han liksom stänga av sig, ville inte göra något alls bara sitta framför datorn och äta mat framför datorn, slutade vara nära än, ville inte kramas, pussas eller ville inte bli rörd. Sitta uppe på nätterna och inte vilja sova, då visade de sig att jag helt omedvetet började tänka för mycket på hans diagnoser och behandlade honom annorlunda än vad jag gjort tidigare. Jag blev frustrerad och ledsen av de, började själv tänka att han kanske inte ville ha mig kvar i sitt liv men höll humöret uppe. Efter några månader så satte jag ner foten och sa jag ville inte ha de så där utan komma fram vad problemet är, kommunicera bättre . Vilket vi till slut gjorde☺

När jag slutade skolan och började jobba på heltid då var de lite tjafs i nästan 1 år om att jag aldrig var hemma eller umgicks med honom och då valde jag att sluta på mitt jobb för att kunna lappa all skada som hade skett under de året. Så nu jobbar jag inom vården och min sambo är med och bestämmer hur mycket jobb det blir och de är bättre än förra jobbet.

Min sambo är arbetslös eller han har aktivitetsbidrag så han går på daglig verksamhet och till en början gick det bra och han var taggad att få åka iväg och jobba och deta händelsen var på hösten. När de väl började bli sen höst vinter så hade han inge energi alls, ville bara sova och inte göra något. Han sov när jag gick till mitt dåvarande jobb och sov när man kom hem. Då började vi prata om vad som skulle vara bra när han är ensam så mycket (jag jobbade extremt mycket då) så pratade vi om att skaffa en hund så slipper sambon vara ensam så mycket om dagarna och det skulle vara en bra motivation för honom att göra saker om dagarna istället för att sova.

Sommaren 2013 så hittade vi en hund som ville ha en fodervärd och vi tog chansen, skrev vilka vi var och så fick vi träffa hunden blev totalförälskad och har haft honom kvar nu sen den sommarn. Det har inte varit några flera perioder där han stänger av allt vid vinter halvåret för nu finns de en hund och ta hand om. Hundens närvaro har förändrat allt

Jag har ett typ "särbo/sambo"-förhållande. Alltså vi bor vissa dagar hos henne och vissa dagar hos mig.

Jag märker att jag också blir vääldigt trött och energilös ibland. Det jag gjorde var att se till att hon har sin tid och jag har min tid. På min tid väljer jag själv om jag vill ligga hemma i sängen, träffa kompisar eller kanske träna. Det tycker jag fungerar för mig.
för precis som jag blir trött efter sociala sammanhang behöver jag tid att återhämta mig. När jag har egentid så är det min återhämtningstid för min egen skulle, för hennes skulle och för vårat förhållande skull.