Alien skrev:Betr pengar så är det olika pengapåsar. För arbetsgivarna blir det billigare att den icke tillräckligt bra arbetskraften (el den utbrända) försvinner i sjukskrivning och sjukersättning. Sedan kan man anställa ny frisk arbetskraft. Och så gör man även när det gäller statliga företag, trots att det blir statliga pengar, men fortfarande olika pengapåsar. Ingen har det totala ansvaret.

Flinta skrev:

jonte00 skrev:Jag tycker också att vi som har fått diagnoser tenderar att skylla väldigt mycket på diagnosen.
Visst, vi har ett funktionshinder men det gör det inte rätt till att bara ge upp och hitta på ursäkter.
Istället tycker jag att man försöker att se lösningar och hela tiden sträva efter att få det att fungera istället för att bara ge upp. En svag människa hittar ett fel och ger sedan upp eftersom att de har ett fel. En stark människa hittar ett fel men försöker ändå att anpassa sig utefter felet, göra sitt bästa och försöker alltid att vinna.

Många känner skuld för att de inte bara kan skärpa sig och har man tur kan man få lite mer förståelse om man nämner diagnosen som förklaring till varför man fungerar som man gör. Vad är att ge upp? Ta livet av sig? Det finns inga svaga eller starka människor. De flesta kämpar på så gott de kan efter de förutsättningar livet gett en.

misshopeless skrev:Mmm det där med fikarummet kostade mig jobbet och massa ångest. Jag är ledsen, men bantning, blommor, småbarn, mm suger jag att prata om.
Ibland är det de små skillnaderna som sinkar en, "bara för att ". Det är då luften går ur, utmattning m.m

Rander skrev:Spännande tråd.
Efter att ha läst på forumet så känns det ibland som att AS kan se as som en funktionshöjning snarare än funktionsnedsättning.

Ett stickspår på rubriken kritik mot diagnos men som inte är kopplat till samhällets bild av AS.

Mitt läge är att psykolog misstänker as och kommer nog erbjuda utredning.
Att det är en nackdel på jobbet om någon där får veta är självklart.
Är det en nackdel i sammanhang såsom skaffa personförsäkring, i en eventuell vårdnadstvist, eller på annat sätt negativt när man är förälder?

Alien skrev:

Opal93 skrev:

tahlia skrev:Du får sätta det i kontext - brister gentemot normen/majoriteten.
Om vi vänder på det hela då. Tänk dig ett samhälle där autister är i majoritet. Kan du se ett välfungerande sådant samhälle framför dig? Eller ett som fungerar öht? När man börjar fnula på det i detalj är svaret nej. Varför ska då autism inte ses som en brist?

Så tar vi kommunikationen igen då. Om det ska vara båda parters ansvar så ska man då först lära alla människor hur vissa människor med en viss avvikelse kommunicerar. Sedan måste då människan med avvikelsen konsekvent förklara för alla den möter att den avviker och hur så att normpersonen kan fiska upp sina kunskaper i ämnet så att kommunikationen flyter. Naturligtvis kommer många i majoriteten aldrig att behöva använda dessa kunskaper eftersom den bara krävs med 1% av befolkningen.

Hur bökigt det än må ha varit för mig att lära mig majoritetiska så känns ändå den vägen mer logisk, enkel och smidig än att alla ska lära sig något få har nytta av och jag ska redogöra för att vara avvikande i samtliga kontakter.
Du skulle väl exempelvis inte flytta till Italien och kräva att alla där ska lära sig prata svenska för att 1% av befolkningen då var svenskar i grunden?

Ja, jag tycker att alla som deltar i en konversation ska ha del i ansvaret att försöka förstå sina kommunikationspartners. Oavsett vem/vilka som är majoritet/minoritet.

Bra exempel med språket. Tycker dock att en sådan situation skiljer sig åt på en mycket betydelsefull punkt. Nämligen att ifall en svensk flyttade till italien så skulle den personen kunna lära sig italienska (finns naturligtvis undantag), men en person som fungerar på ett "autismliknande" sätt kan inte göra om sig och bli som majoriteten - hen kan så att säga "inte lära sig italienska", ifall du förstår hur jag menar? Naturligtvis kan en "aspie" låtsas att hen fungerar som majoriteten - men personen kommer inte att göra det på riktigt, utan alltid vara tvungen att förställa sig. Däremot kan en svensk lära sig italienska på riktigt. Det är ju inte som att en går runt och pratar flytande italienska - men egentligen bara låtsas att en kan och på riktigt inte förstår ett ord av vad en själv säger.

Men om man nu inte kan lära sig italienska ordentligt, utan ständigt säger fel? Ska man då kräva att ändå få arbete i Italien där man måste kunna språket, trots att det uppstår ständiga missförstånd? Man kan hävda "det är ingen brist att jag inte kan italienska så bra, jag kan jättebra svenska". Det hjälper inte, det är italienska som krävs.

Det är alltid minoriteten som får anpassa sig till minoriteten (om inte minoriteten är den som har makten). Vi kräver att de som kommer hit som invandrare lär sig svenska, inte att svenskarna ska lära sig arabiska, dari, tigrinja etc.

Alien skrev:Det märks att du är uppvuxen i ett välfärdssamhälle och tar det för givet. Om "avvikelsen" gör att man inte klarar av att arbeta, så ska man förstås få bli försörjd av majoriteten utan några frågor och utan några diagnoser?

Om ett barn behöver extra anpassning, t ex gå i en mindre klass, då ska det få det utan någon diagnos? Och Jultomten betalar?

Är du emot ADHD-diagnoser också (som kan behövas för att t ex få medicin som lindrar)? Är du emot bipolär-diagnoser också? Eller är det bara just AS/autism-diagnos du är emot?

Opal93 skrev:

Alien skrev:Betr pengar så är det olika pengapåsar. För arbetsgivarna blir det billigare att den icke tillräckligt bra arbetskraften (el den utbrända) försvinner i sjukskrivning och sjukersättning. Sedan kan man anställa ny frisk arbetskraft. Och så gör man även när det gäller statliga företag, trots att det blir statliga pengar, men fortfarande olika pengapåsar. Ingen har det totala ansvaret.

Det är ju intressant det här vilka som anses vara den mindre bra arbetskraften, samt vilka som anses vara sjuka...

Det borde vara upp till var och en att avgöra.

Opal93 skrev:Jag fick diagnosen aspergers syndrom år 2012 och var vid den tidpunkten nöjd med det. Jag hade själv sökt upp psykiatrin och ville ha denna diagnos. Efter att ha genomgått testning och svarat "aspergerenligt" i alla självskattningsformulär så fick jag också diagnosen.

Jag började läsa kurser i bl.a. sociologi och blev ganska snabbt mer och mer tveksam till diagnostisering (främst när det kommer till asperger och adhd). Många funderingar dök upp. Varför ska jag ha en diagnos bara för att jag på vissa sätt (eventuellt) skiljer mig från andra? Varför är mitt sätt att vara på mindre rätt och riktigt?

Vetskapen om hur stor del jag själv hade i att jag fick diagnosen gjorde också att jag blev väldigt tveksam till utredningsmetoderna avseende diagnosen aspergers syndrom. Det är ju faktiskt ingen objektiv testning som görs - utan testerna är påverkade av psykologens subjektiva uppfattning. I de delar av testningen där en själv fyller i formulär så har en också frihet att själv fylla i exakt vad en vill - varefter det är väldigt enkelt (ifall man har kunskap om asperger) att välja de alternativ som pekar på asperger eller tvärtom (beroende på vilket resultat man önskar).

Det som gör mig mest tveksam till att samhället diagnostiserar människor med aspergers syndrom är dock en etisk fråga. Jag tycker inte att det är etiskt rätt att kategorisera vissa individer som "psykiskt sjuka" för att de på vissa sätt skiljer sig från majoriteten.

"Men, det är ju för att man ska kunna få hjälp", säger vissa då. Visst visst. Så är det i samhället för närvarande. För att kunna få viss slags hjälp så krävs en diagnos. Men bara för att det är så som systemet fungerar just nu så betyder det inte att det är bra eller att det inte skulle kunna fungera på något annat sätt. Skulle det inte vara bättre ifall individer kunde få hjälp utan att först få en stämpel över sig som "psykiskt sjuka" och "bristande" i en rad avseenden?

Vad tycker ni om detta?