Varför gillar vi med Aspergers att vara för oss själva? Jag brukar vara själv nästan hela dagarna, har ni andra tänkt på detta?

Vissa gillar att vara ensamma, andra gillar att umgås.
Själv gillar jag lagom mycket folk av rätt sort, men får "social baksmälla" och måste vila från umgänge efteråt.

Flia skrev:Vissa gillar att vara ensamma, andra gillar att umgås.
Själv gillar jag lagom mycket folk av rätt sort, men får "social baksmälla" och måste vila från umgänge efteråt.

Jag gillar att umgås också, om det är rätt personer. Men behöver också vila ut efter det.

Varför kommer det sig att vi behöver denna "ensamhet" för att återhämta oss från det sociala? Tänker efter men kan inte komma på varför jag blir så trött av det sociala.

Det tar enorm energi att tolka, förstå och vara med andra människor, mer eller mindre.

Dandelo skrev:Det tar enorm energi att tolka, förstå och vara med andra människor, mer eller mindre.

Ja det är svårt att tolka vad andra säger och menar, därför är det roligare att vara ensam ibland.

Jag hatar att vara ensam. Måste ha folk omkring mig. Trots min asperger är jag ett flockdjur.

opteron skrev:

Dandelo skrev:Det tar enorm energi att tolka, förstå och vara med andra människor, mer eller mindre.

Ja det är svårt att tolka vad andra säger och menar, därför är det roligare att vara ensam ibland.

Dessutom har man ofta sensoriska bekymmer som leder till att det slukas mycket ork i de miljöer de flesta umgås i.

Jag vill ha det lite lagom. Roligt att umgås lite, men jag behöver återhämta mig. Och det får inte vara så mycket folk på en gång. Jag brukar inte heller orka att umgås för länge. Två, tre timmar - mer brukar jag inte orka.

Jag är ibland lagom men jag kan kontrollera min sociala förmåga, jag kan välja en vecka vara ensam o jag kan välja att umgås med folk varje dag. Nu försöker jag hitta en balans mellan allt och det är det fina med oss aspergers, vi är olika.

Säger som andra att lagom är bäst fkatiskt. orkar inte så mycket mest hela tiden, behöver vila.

Om jag tänkt på det? Ja minst sagt! Har krävst extremt mycket personlig utveckling, terapi, diagnosistering osv för att inse att jag har asperger och faktiskt genuint älskar och uppskattar ensamheten. Jag har som många andra säkert, känt pressen att behöva delta i både det ena och det andra sociala spektaklena för att inte "vara konstig". Men kan ju säga att de dagarna är över. Idag känner jag mig extremt trygg i mig själv och mina avvikande, antisociala sidor. Det har många gånger varit svårt för mig att "få" min ensamtid då jag av många uttåt sett uppfattas som en väldigt attraktiv kvinna. Just nu lever jag i ett samboförhållande och det är fruktansvärt ur aspekten ensamhet.. Skulle kunna skriva en hel bok kring ämnet. Jag känner mig konstant jagad, iaktagen och mina känslo-/samt enegispröt är konstant på alerten, vilket gör mig extremt utmattad.

-Det finns faktiskt ingen lag som säger att man måste vara social hela dagarna, både hemma och på arbetsplatsen samt leva under kollektiva former.

Tidsandan säger att vi ska göra allt det men jag skäms inte ett smack för att jag lever ensam...jag är en stolt ensamvarg.
Självständig.
Behöver inte luta mig mot någon annan i de val jag träffar och uppskattar att rå mig själv.
Inga kompromisser, inget tjafs.
Och jag njuter faktiskt av tystnaden.

Jag kanske kompenserar, är ju uppväxt i storfamilj.
Tyckte det var råddigt och rörigt många gånger och vet att jag längtade efter en mer ordnad, lugn tillvaro.

Jag tror det är lite överdrivet det där att aspergerare gillar att vara ensamma.

Ni som har as (jag icke as), gillar ni att ha sällskap runt kvällen/natten mera än på dagen?

Jo jag gör det.

Har väl att göra med vilka man umgås med, samt unga människor har kanske mer tolerans och tålamod, men tror att vi överlag reagerar på störiga och energitjuvar i högre omfattning...

Jag själv är lite "ensamvarg", är ute / har varit ute på egen hand flera flera år ( det är en styrka att kunna vara med sig själv ensam )

Jo jag är ensamvarg helt klart. Ännu mer på "äldre" dar när man uppskattar lugn och ro mer.
Tyckte dock det var kul med kompisar när jag var barn/ungdom men då upplevdes världen från ett helt annorlunda okomplicerat perspektiv. Har även att göra med at jag ej kan relatera till vuxenvärlden känslomässigt. Jag förstår den "intellektuellt och logiskt" men att ha relationer, vuxna vänner, egen familj etc. kan jag inte relatera till alls. Känslomässigt är jag fortfarande den där lilla pojken.

Jag ryser när jag hör ordet ensamvarg. Ogillar det skarpt. Min upplevelse är att majoriteten av människor får negativa associationer när de hör det men de har kanske inte heller varit i kontakt med någon som trivs med att vara själv. Som är lite solitär sådär (det ordet lärde jag mig på forumet ).

Jag trivs bäst ensam, men visst, det är kul att festa till det då o då med vännerna. Men att bara vara ensam, på sin höjd gå till affären, en längre tid blir man ju galen av. Innan jag började på min dagliga verksamhet, så gjorde jag absolut ingenting på dagarna, tror det var hela 2007. Jag mådde inte bra det året.

opteron skrev:Varför gillar vi med Aspergers att vara för oss själva? Jag brukar vara själv nästan hela dagarna, har ni andra tänkt på detta?

Tror det beror på att de flesta av oss inte hittat "vår flock", utan fortsätter försöka passa in bland NTs, med alla de problem det innebär.

Jag skulle inte vilja karakterisera mig som ensamvarg, snarare så trivs jag med att ha en liten skara människor som jag förstår och är kompatibel med på runt omkring mig. Speciellt viktigt är det såklart att hitta en partner som är kompatibel.

Jag hatar lika mycket att vara ensam som i grupp med okända, en eller max ett fåtal nära är ett måste för att jag ska må bra.

Jag skulle inte säga att aspergare generellt trivs med att vara ensamma mtp alla trådar där folk klagar över ensamhet. Snarare skulle jag säga att aspergare vill ha sällskap - på sina egna villkor. Som katter. Ibland vill katten dra sig undan och lyfter man upp den då fräser den. Ibland vill den ha sällskap och utgår ifrån att människan ska ställa upp då. (Har mött katter som klöser och bits när man vill lämna dem.)

Några tidigare trådar om ensamhet:

hur-klarar-ni-av-ensamheten-t1598.html
ensamhet-i-grupper-och-avsaknad-av-uppmarksamhet-t15867.html
diagnos-domd-till-ensamhet-t18817.html
orkar-inte-med-ensamheten-t35028.html
ensamheten-t37924.html
uppfattning-av-ensamhet-t44403.html
ensamhet-depression-angest-t45811.html
hantera-ofrivillig-ensamhet-t45481.html
vill-vissa-verkligen-vara-helt-ensamma-t19774.html
att-bli-lamnad-ifred-sjalvvald-ensamhet-t4336.html

Flinta skrev:Jag ryser när jag hör ordet ensamvarg. Ogillar det skarpt. Min upplevelse är att majoriteten av människor får negativa associationer när de hör det men de har kanske inte heller varit i kontakt med någon som trivs med att vara själv. Som är lite solitär sådär (det ordet lärde jag mig på forumet ).

Jag blev kallad ensamvarg i skolan, men det var helt fel bedömning av skolpsykologen å sådär. Jag är en sällskapsvarg men de andra vargarna gillar inte mig / vet inte hur de ska bete sig mot mig.