kiddie skrev:Något som verkligen gör ont är när folk påstår att de vet vad man känner och tänker. För att de kanske skulle skicka ut de signalerna då. Det är OK med missförstånd men det som är jobbigt är när man försöker reda upp det genom att förklara hur man känner och tänker OCH INTE BLIR TRODD.

Det hände mig OFTA när jag var barn/tonåring.

+1

Det hände mig OFTA också, skulle själv kunnat skrivet detta. Det var tufft....

ArgeAnkan skrev:

Khunark skrev:NT är inte lika bra på att klä sina budskap enbart i ord. Kommunikationsmissarna är ofta ömsesidiga.

är vi? hur då? förklara gärna.

Då ska vi se. Vad jag menar rent konkret är att det finns kulturer runt socialt umgänge, som ofta är implicit eller underförstådd. Att komma in i en sådan kultur som en 'outsider' skulle vara illa nog om man kommer in som en NT, men om man är en AS så är det svårare att kunna 'knäcka' den där koden.

Ett exempel kan vara när jag lämnade trombocyter nyligen. Maskinen pep och jävlades eftersom trycket i maskinen gick i botten när den började ta mitt blod i början av varje ta-ge-cykel. Konstant varannan minut behövde en syster komma och re-setta den. De drog ner på pumphastigheten, vilket brukar hjälpa men det gjorde det inte den gången.
Självklart så frågade jag om det fanns något som jag kunde göra, men de försäkrade mig om att det inte var något jag kunde göra. Flera olika systrar gav samma svar. Till slut så tröttnade det högsta hönset och satte maskinen att bara ta hälften så många påsar som vi brukar.
Först efteråt när jag frågade åter igen vad det kan ha berott på, och om jag hade kunnat förebygga problem på något sätt, först då svarar hon att jag förmodligen var spänd och hade fått smala blodkärl, vilket i sin tur ledde till att nålen om den inte blivit korrekt isatt kunde suga fast vid kärlväggen vilket leder till maskinstopp. Att sätta om nålen kunde de inte göra, skulle skada kärlet onödigt mycket, antar jag.

När det redan var för sent, kan de vara uppriktiga. Det var ju när det gällde jag frågade och behövde veta.
Då blir man ju förbannad, om jag fått veta att det fanns något jag kunde göra så hade jag kunnat slappna av, det har jag inga problem med. Kan gå in i meditationsläge omedelbart i princip. Jag tänkte tvärt om att maskintrycket skulle hjälpas av högt blodtryck, och gjorde nästan ansats till att inte slappna av.

Det NT gjorde i det här sammanhanget var att behandla mig 'respektfullt', genom att inte be mig göra saker som hen trodde att jag inte skulle kunna genomföra. De bad mig inte ens att slappna av eller att ta det lugnt, så att jag kunde förstått det den vägen. Istället så blir man blåljugd rakt upp i ansiktet, eftersom det är kulturen man behandlar patienter och givare med.

För att hålla patienter lugna så ber man dem inte att vara lugna, utan man försöker inducera lugn genom att småprata och fråga om de kan göra något för en, frågar om man är varm, hjälper en att öppna sin sugrörs-jos(enarmad), osv. Jag tycker att om man ställer en rak fråga så ska man få ett rakt svar, och inte av flera olika personer som jag frågade få samma standardsvar. Tappade respekt och förtroende för hela avdelningen och deras omtänksamhet när det här blev uppenbart för mig. Men de är bara människor.

Jag skulle säga att det är ett konkret och relevant exempel på hur NT-människor går omkring och småmanipulerar andra och sin omgivning i största välvilja. Nu så var de ju ute för att förleda andra NT, men jag hade som AS ingen chans att plocka upp att de var trevliga bara för att göra mig mer foglig. Det kan man ju ana, och det accepterar jag, men när det påverkar resultatet som vi båda eftersträvar negativt, börjar man ju undra hur människor är funtade när man ställer en rak fråga och får en rak lögn tillbaka.

Inte diagnosticerad, mitt emellan NS och AS enligt alla tester. Den här smärtan är väl olika för alla.

Har smärta på olika sätt:

1. Allt vad fikapauser, julklappar, mingel heter gör fysiskt ont i magen.
2. Svårt med relationer, skapar stress, klantar till det och gör folk illa. Inte bra. Såg en TED föreläsning om Lycka, och budskapet där var att lycka är att vårda sina relationer. De man VILL ha. Nog tydligast för sociala människor men jag känner det också. Ffa i förhållande till min gamla o nya familj.
3. värst - har ingen förmåga att ljuga för mig själv, eller att blunda för det som har högst prio. ser de stora frågorna rakt i vitögat, vilket är enormt smärtsamt. Det är alltså inte i relationen till andra som jag lider mest, utan i relationen till mej själv. De som är mer sociala verkar kunna glömma sig själva, se sig som typ "en liten kugge" vilket verkar göra det lättare för dem att se det vardagliga som det centrala. Så inte jag.

Men jag lider aldrig av att bara ensam. Det älskar jag med min AS del. Har väldigt sällan det tråkigt. och mitt praktiska liv störs inte så mycket av mina AS drag.